|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v21/2000
22/5/2000
Vänner,
Jag har just anlänt till ett soligt Rom, men smälter trots detta
fortfarande intrycken efter en vecka i Asien.
Jag hoppas att det ursäktas om jag något bryter den eurocentrism
som medvetet brukar utmärka dessa veckobrev.
Och lite längre än vanligt har det också blivit. Det finns Europa
och IT på slutet hoppa dit den som vill hoppa över Asien.
För en vecka sedan landade jag i Tokyo och jag tillhör dem som
envisas med att tycka att detta är en trivsam stad - samma dag
som f d premiärminister Keizo Obuchi avled efter att ha legat i
koma under några veckor, och mina dagar där sammanföll med
offentliga högtider och betraktelser. Obuchi fick ta över som
premiärminister för två år sedan efter att liberaldemokraterna
LDP hade förlorat sin majoritet i underhuset i Diet, och hade
under dessa år att manövrera ett besvärligt läge både politiskt
och ekonomiskt.
Den japanska ekonomin visar nu äntligen försiktiga tecken på en
återhämtning, även om den med det som nu blivit europeiska mått
är tämligen beskedlig med en tillväxtprognos detta år på mellan
en och två procent. Delvis handlar det om effekterna av den
allmänna återhämtningen efter den asiatiska krisen, delvis om
effekterna av de gigantiska stimulansprogrammen och delvis om
mera strukturella förändringar som nu börjar inträffa. Och mot
bakgrund av att Japans ekonomi motsvarar två tredjedelar av det
övriga Asiens tillsammans är detta självfallet av sin betydelse.
Det handlar om världens efter den amerikanska näst största
ekonomi.
Men problemen framöver finns. Enorma stimulanspaket har drivit
upp underskotten till ohållbara nivåer. Och när dessa enorma
utgiftspaket i förening med ingen ränta alls på korta lån inte
förmår att åstadkomma mera är det uppenbart att det finns
påtagliga strukturella problem.
Nyval har nu utlysts till den 25 juni. Den LDP-ledda
trepartikoalitionen under premiärminister Yoshiro Mori behöver
ett mandat inte minst inför G8-ländernas toppmöte på Okinawa i
slutet av juni. Japan står värd för både Clinton och Putin och
européerna, och då måste landet också kunna visa både politisk
stabilitet och styrka.
Ekonomin kommer att stå i centrum för den valrörelse som nu
smygstartar. När jag talar med Dietledamöter säger de att
väljarna i och för sig nu känner att ekonomin går bättre, men att
det inte räcker, och att svåra val ligger framför regeringen.
Skall stimulanspolitiken fortsättas trots att det är uppenbart
att skuldbördan riskerar att bli alldeles ohanterlig framöver?
Eller skall man slå in på en politik som tar ner underskotten
samtidigt som räntan tas upp? Och vilka kommer i så fall
effekterna av detta att bli? Valen är inte enkla delvis manövrar
man på genuint okända vatten.
Till dessa den ekonomiska politikens mer omedelbara problem skall
så läggas de mer långsiktiga. I den politiska debatten finns det
knappt någon som tar upp den för framtiden alldeles avgörande
frågan hur finansieringen av den allt mer åldrande nationen
egentligen skall säkras. Och hur ekonomins struktur kommer att
förändras när Internet sveper in över den som en veritabel
tsunami diskuteras knappast heller.
Ett politiskt system närmast byggt för stabilitet har det inte
alldeles enkelt med att hantera djupgående krav på förändring och
förnyelse.
Den nya ekonomin har än så länge kommit långsamt till Japan. Ser
man på siffror över PC eller Internet är de knappast imponerande.
Jag tror att en betydande del av förklaringen till detta ligger i
det enkla faktum att man i de små hemmen och trånga kontoren inte
har plats med PC-burkar på samma sätt som i andra länder. Det är
heller ingen tillfällighet att det segment som japanskt
näringsliv i dessa avseenden inriktar sig på är laptops och
miniatyriserad elektronik av olika slag. Man är 120 miljoner
människor på en liten ögrupp där den alldeles överväldigande
delen av territoriet är obeboeliga bergstrakter.
Men finns tecken på att detta håller på att förändras. De senaste
siffrorna tyder på en påtaglig produktivitetsökning i ekonomin.
Och med de snabba steg mot mobilt Internet som landet nu tar kan
det mycket väl bli så att man går från en akterplats i den
PC-dominerade delen av Internet-utvecklingen till en tätplats i
den av mobilitet präglade utveckling som nu håller på att inledas.
På gatorna i Tokyo pratas det i mobiltelefon som på få andra
ställen i världen. Och i butikerna är utbudet av olika telefoner
och terminaler för olika former av mobilt Internet påfallande.
Den s k i-mode mobiltelefonen har blivit en dundersuccé med nu
närmare 7 miljoner abonnenter i Japan med en teknik och en
service som ligger långt före vad som kan erbjudas i något annat
land.
Här handlar det inte längre om att man ringer och betalar för
samtalet. Här handlar det om att man med sin telefon är konstant
uppkopplad med en snabb förbindelse och sedan betalar för den
datamängd som överförs från eller till ens telefon eller terminal.
Och detta öppnar för helt nya användningar. Det är inte bara att
spela spel, utan också att omedelbart få sin e-post, att bli
informerad om tåget är försenat, att kunna göra affärer och
mycket annat. Jag tycker mig se i de japanska broschyrer jag
stavar mig igenom att det redan finns mer än 250 olika tjänster
som man kan ta del av med sin i-mode telefon. Vår debatt om vad
WAP kan innebära framstår som passerad.
Därmed är Japan snabbt på väg in i de s k 3G-system som nu
diskuteras så livligt i Europa. I motsats till vad som gällde vid
steget in i GSM-eran i början av 1990-talet kommer det första
steget vare sig att tas i Norden eller i Europa, utan i Asien och
Japan i början av nästa år. Och då kommer allt det som redan
rullats ut med succén med i-mode att bli tillgängligt med
betydligt mycket högre hastigheter. Mobilt Internet finns redan
tillgängligt på bred bas i Japan - och nästa år kommer mobilt
bredband att visa vägen för världen i övrigt.
Och då kommer det att finnas skäl att akta sig. Jag letade mig
iväg till ett av de s k Show Room som Sony har på några ställen i
Tokyo för att se på det utbud man har i dag på den japanska
marknaden. Det går inte att undgå att bli imponerad. Från en
liten lekfull rosa fickterminal för flickor sänder jag snabbt ett
Internet-meddelande till FN-högkvarteret i New York.
Omställningen mellan kinesiska tecken och latinska bokstäver går
lika smärtfritt som allt annat.
Men det är inte bara mobilitetsutvecklingen som kommer att betyda
mycket. Den japanska ekonomin är närmast okänd för sin
ineffektivitet i distributionsledet. När Internet i olika former
på allvar gör entré finns det nog skäl att tro att detta kommer
att förändras mycket snabbt. Om det talas om de
effektivitetsvinster som kan komma i den europeiska ekonomin är
det påtagligt lite i förhållande till vad som borde vara möjligt
i den japanska.
Finns då omvärlden i den japanska politiken just nu? Jag ställer
frågan på middag ena kvällen med en av regeringens mer
framträdande ministrar och på middag andra kvällen med en av de
yngre uppåtgående Dietledamöter inom LDP.
Och svaren varierade något. Det nordkoreanska raketförsöket över
Japan har förvisso oroat, men utan att ställa allt på huvudet.
Kina är och förblir den större frågan, med en smygande oro för
vad en tilltagande spänning över Formosa-sundet kan komma att
innebära.
Relationerna till Kina förblir känsliga. Bägge nationerna har
svårigheter att hantera sitt förgångna, och det som kunde vara en
konstruktiv och nära relation blir ofta spänt och fyllt av
missförstånd.
Och det är inte bara dessa relationer som är känsliga.
Kejsarparet har nu lämnat Japan på den europeiska resa som kommer
att föra det till Schweiz, Holland, Sverige och Finland. Och i
Holland kommer man att ha att hantera inte bara historiskt
fruktbara kontakter utan också grymheter under det andra
världskriget.
Besöket i Sverige kommer som kontrast med all säkerhet att kunna
förflyta i en genuint positiv atmosfär. Det är inte var dag vi
har kejsarbesök i Sverige - och numera har världen bara en enda
kejsare att visa upp.
Det talas ofta om brytningstid, och om det talas det också i
Japan i dessa dagar. Den fraktion inom LDP-partiet som dominerat
så länge förefaller nu att ha förlorat sin kraft, och nya
maktkonstellationer i detta konsensusorienterade politiska system
måste förr eller senare växa fram. Och detta måste ske samtidigt
som uppgifterna att klara av en ekonomi som förefaller att stå
inför betydande utmaningar och betydande omvandling med all
sannolikt kommer att bli betydligt mer krävande under kommande år.
Jag var i Tokyo framför allt för att diskutera utvecklingen på
Balkan inför det kommande G8-mötet. Utrikesminister Kono är
hjärtlig i sitt välkomnande eftersom vi känner varandra sedan
tidigare, och vi diskuterar vikten av en övergripande politisk
lösning för regionen. Kosovo är bara en del av ett vidare
problem, och tar vi oss inte an detta, kommer vi inte att klara
Kosovo heller.
Vi får se vad mötet på Okinawa och förberedelserna för det kan
innebära i detta avseende.
Om Tokyo för mig var ett angenämt återseende var Peking ett mer
komplicerat dito. Jag hade inte varit där sedan omedelbart efter
den brutala massakern på Tiananmen den 4 juni 1989. Så länge det
fanns någon risk för att jag skulle tvingas att ta någon av de
ledare som bar ansvaret för detta i hand föredrog jag att hålla
mig borta.
Men mer än ett decennium har gått, och mitt uppdrag var nu ett
annat. Kina är en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s
säkerhetsråd, och det finns all anledning både att lyssna på dem
och att föra dialog med dem i de frågor som står på
säkerhetsrådets dagordning.
Mina samtal i utrikesministeriet och med utrikesminister Tang
blev också både öppna, konstruktiva och framåtsyftande, och han
avslutade med att önska mig välkommen tillbaka för fortsatta
samtal. Kina har förvisso sina principer, men också en vilja till
ett konstruktivt engagemang.
Den kinesiska utvecklingens kontraster är slående. Områden som
för ett decennium sedan var landsbygd är nu stadslandskap med
moderna kontorskomplex. Från mitt rum på Kempinski-hotellet
blickar jag ut över en blandning av lyxhotell och plåtskjul.
Utvecklingens rök döljer det som ligger längre bort när inte ett
snabbt regn tillfälligt tvättar luften ren.
Men på kvällen rör vi oss runt i det som fortfarande finns kvar
av de s k hutongs som tidigare var bebyggelsen i detta det
kinesiska imperiets centrum. Det doftar gott av köttet som
grillas i gränderna. Men mindre så av de offentliga toaletter som
är det enda alternativ som finns i dessa områden. Det myllrar av
människor. Utlänningsområdenas glasglittrande byggnader känns
ytterligt fjärran, och den som inte har en kinesisktalande i sitt
sällskap kommer snabbt till korta.
Det är svårt att låta bli att reflektera över historien. Vad har
inte dessa gamla människor som släpar sig fram här tvingats att
genomlida under de senaste decennierna? Efterkrigstidens enorma
inflation under nationalistregimens sönderfallsskede.
Inbördeskrigets bittra realitet och kommunisternas brutala
maktövertagande. Tvångskollektiviseringen och den enorma
massvälten i dess spår. Vansinnet i det s k Stora Språnget i
slutet på 1950-talet.
Och så vansinnets fulländning när den s k kulturrevolutionen
släppte lös en kollektiv galenskap som det kommer att ta
generationer för Kina att helt komma över konsekvenserna av. Det
gamla skulle förstöras. Bildningen skulle föraktas. Revolutionens
crescendo skulle förgöra alla sina tvivlare.
Det slutade i katastrof. Armén fick kallas in för att rädda det
som räddas kunde. Men när den mer öppna politiken efter 1978
ledde till krav på också politiska öppningar 1989 var det åter
armén som fick rädda vad som räddas kunde av regimens makt.
Massakern är ett lika tyst som mörkt kapitel i de senaste
decenniernas historia.
I ändan på Tiananmen står det dystra mausoleet över Mao tyst och
stängt. Men på Himmelska Fridens Port hänger hans stora porträtt,
och på de nya sedlarna gör han nu ensam entré. Det finns ingen
annan regim i världen som försöker att bygga sin legitimitet på
en man med så många människors liv på sitt samvete som denna.
Och när vi försiktigt försöker att vandra över Tiananmen blir vi
vänligt men bestämt tillrättavisade av de uniformerade poliserna.
Män som står och hänger runt om i vanliga kläder har sannolikt
samma arbetsgivare. Det meddelas att torget är stängt.
Nu är det inte demokratidemonstranter som man är rädd för. Nu är
det Falun Dong-rörelsen med dess egenartade blandning av
gymnastik och mystik som har upphöjts till ett första klassens
hot mot den ledning som huserar bakom de stängda murarna i den
stängda enklaven mitt inne i centrala Peking. Det vittnar
knappast om något större självförtroende.
Att ställa diagnos på ett land med 1,3 miljarder människor och
med stora skillnader mellan dess olika delar är inte alldeles
enkelt. Men jag har fortsatt svårt att se tecken som tyder på
vilja och förmåga att genomföra de grundläggande reformer som
förr eller senare kommer att behövas. Och det förefaller som om
de mer reformförespråkande i ledningen nu delvis har fått stå
tillbaka för de mer vänsterkonservativa strömningarna.
Ledningens dilemma är förvisso betydande. Man vet att man behöver
öppna och reformera ekonomin för att klara den tillväxt kring 8 %
som är en förutsättning för att man skall kunna hålla sig
flytande, men man är samtidigt rädd för den sociala explosion som
kan komma och de politiska krav som också de kan komma.
Kontroverserna om medlemskapet i världshandelsorganisationen WTO
har visat på svårigheterna. I nordliga Kina sätts i dessa dagar
armén in för att möta demonstrationer från arbetare som vill att
deras löner skall betalas.
Det är nu president Jiang Zemin som är den dominerande personen i
landets inte alldeles homogena ledning. Men denna s k tredje
generation av ledare håller på att förlora sin kraft, och inför
kommunistpartiets 16:e kongress 2002 talas det om att en ny
generation måste ta över. Vad Jiang Zemin då kommer att kunna
föra på sitt historiska konto är inte alldeles klart.
Mao vann inbördeskriget och konsoliderade brutalt regimen. Deng
Xiaoping inledde den ekonomiska öppningen och moderniseringen.
Men vad gjorde Jiang Zemin? Möjligen är det detta som förklarar
den under senare årens upptrappade retorik om Taiwan. Han kanske
tror att hans bestående insats skulle kunna vara att fullborda
föreningen av hela Kina.
De ideologiska parollerna från regimen förefaller fattiga. Under
ett år har man ägnar sig åt De Tre Betoningarna. Det handlar om
att man skall studera de s k kanoniska skrifterna - det handlar
om marxismens och leninismens dito - och att man skall vara
politiskt korrekt. Kring dessa tomma teser ordnas möten,
självkritiska sessioner och uppföljningsmöten på alla
arbetsplatser i det stora landet. Och allt anses vara ett uttryck
för presidentens storstilade bidrag till att utveckla marxismens
teori och praktik.
Och nu skall denna kampanj tydligen efterträdas av De Tre
Representationerna. Kommunistpartiet skall representera de
främsta produktivkrafterna i samhället, den mest avancerade
kulturen och folkets fundamentala intressen.
Jaha. Man undrar om detta mest är skådespel för att hålla
kulisserna kvar, eller hur mycket som finns kvar av politisk
substans bakom masskampanjernas massparoller. Man strävar efter
att hålla samman det som förr eller senare sannolikt inte kommer
att gå att hålla samman. Kina har en kraft som inte ens
kommunismen kan kuva.
Valresultatet på Taiwan var en kalldusch för regimen på
fastlandet. Det var inte bara det att en politiker som talat om
självständighet på Taiwan nu kom till makten med det hot mot "en
Kina"-politiken som detta innebar, utan också att det
Kuomintang-parti som genomfört öppningen och demokratiseringen av
Taiwan nu kom att förlora, och därmed kom att visa på de faror
som de vänsterkonservativa ser i varje initiativ till en politisk
öppning i Kina självt.
Kuomintang och kommunistpartiet har under större delen av
1900-talet varit både spegelbilder av och konkurrenter till
varandra inom ramen för en gemensam syn på vad som är Kina.
En framträdande och erfaren europeisk bedömare av Kina jag stötte
på var övertygad om att det skulle komma någon typ av
återförening. Och det är sant att de krav som numera ställs från
Peking inte är särskilt långtgående. I motsats till vad som
gäller Hong Kong talas det om att Taiwan som en del av Kina också
skulle kunna behålla sin egen armé.
Men jag tvivlar. Med ett mer demokratiserat Taiwan har det
politiska avståndet mellan de bägge ökat. Direkta kommunikationer
mellan ön och fastlandet kommer nu sannolikt att bli möjliga,
vilket innebär nya band inte minst ekonomiskt. Redan i dag är
Taiwan största investerare på fastlandet, och man räknar med att
ca 45~000 Taiwanföretag nu sysselsätter närmare 7 miljoner
människor där. Men jag tror ändå att det är först när dagens Kina
har tagit steg mot demokrati som en gemensam politisk ram mellan
Peking och Taipei kommer att bli aktuellt.
Under mina dagar i Peking var spekulationerna många om den nya
taiwanesiske presidenten Chen Shui-bians installationstal. Den
ena varningssignalen följde den andra. Man krävde ett klart
ställningstagande för "en Kina"-politiken. Hans tal i lördags
blev ett försök att balansera flera olika ståndpunkter, som
visserligen gjorde klart att steg mot självständighet inte kommer
att tas, men som i övrigt icke gick Peking till mötes på det sätt
dessa begärt. Ett gemensamt uttalande av det s k statsrådets
Taiwan-kommitté och kommunistpartiets centralkommitté markerade
också missnöje. Vi har inte hört sista ordet i denna sak.
I Peking är blickarna ständigt riktade mot USA. Vore det inte för
USA och dess också militära närvaro i regionen skulle Kinas
maktposition kunna vara en helt annan än vad den är. Och USA har
till sin ambassadör till Kina utsett den f d befälhavaren för sin
7:e flotta som för att markera just detta. Det var hans
hangarfartyg som dämpade den senaste öppna krisen kring Taiwan.
Nu kommer avgörandet i representanthuset i Washington om det som
kallas PNTR - Permanant Normal Trade Relations. Det är en strid
president Clinton helt enkelt måste vinna. Efter fiaskot med
provstoppsavtalet har han inte råd att misslyckas i det som anses
vara denna kongressessions viktigaste omröstning. Och i motsats
till vad som var fallet inför detta har han nu satsat all sin
kraft på att få igenom detta förslag. Det målas i de ljusaste
färger om vad detta kan komma att innebära för både Kina och USA
i både ekonomiskt och politiskt avseende.
Draghjälp innebär det med all säkerhet att förhandlingarna mellan
EU och Kina om villkor för medlemskap i
världshandelsorganisationen WTO gick i hamn i fredags. Då hade
kommissionären Pascal Lamy förhandlat i nästan fem dagar.
Och på vissa viktiga punkter fick han inte igenom sina krav. Det
var ett stark sådant att det skulle bli möjligt med utländskt
ägande kring 50 % i telekommunikationsföretag i Kina, men i
slutändan valde Lamy att acceptera att det kommer att hamna strax
under detta. USA hade förhandlat hårt tidigare i samma fråga, men
för EU var frågan ändå viktigare, eftersom det är europeiska
telekomföretag som i dag har ledningen i den mycket snabba
utvecklingen i Kina. Men om förhandlingen lyckades mindre bra i
denna del blev det i gengäld bättre villkor när det gäller olika
former för detaljhandel.
Ser vi det i mer eller mindre svenska termer kan man säga att det
blev mindre bra än vad det kunde ha varit för Ericsson och bättre
än väntat för Ikea.
Och i mångt och mycket är det just handelsfrågorna som står i
centrum för våra relationer till Kina. När man nyligen officiellt
och storstilat skulle fira 50-årsminnet av upptagandet av
diplomatiska relationer mellan Sverige och Folkrepubliken Kina
fick inriktningen bli just denna. Banketterna och skåltalen
handlade om handel och vetenskap. Punkt.
Den dystra bakgrunden var och är att Sveriges främsta
Kina-kännare och vi har historiskt en stark tradition på detta
område numera är förvägrade rätten att resa in i landet.
Men förr eller senare kommer förändringen. När vi sitter sent på
kvällen på en ungdomsbar på en bakgata i Peking lyser det av
reklam för olika kinesiska webbplatser. Företag i Hong Kong, USA
och Canada slåss om att erövra denna jättelika nya marknad.
Myndigheterna kommer att försöka med sina kontroller men i
grunden kommer de att misslyckas.
Jag flög hem från Peking över dagen. Över Gobiöknens vidder. Och
det väldiga Ryssland från Novosibirsk till gränsfloden vid Narva.
President Putin tar nu sina första politiska steg. Och det är
svårt att säga att de i alla delar är uppmuntrande. Liberaler får
viktiga poster när det gäller ekonomin, men på övriga områden är
inslaget av gamla KGB-generaler lite för påfallande för att det
skall kännas lugnande.
Putin vill få sitt Ryssland under striktare och centralare
kontroll. Sju superregioner inrättas nu med sju superguvernörer
direkt under Kremls kommando. Hur det skall fungera är inte
klart, men namnen oroar. Med ett undantag är det gamla KGB som
kommer tillbaka. Ansvarig för den nordvästra regionen med säte i
St. Petersburg blir generallöjtnanten Viktor Cherkesov. Han
meriterade sig förr genom hårdför politik mot dissidenter och
oliktänkande.
Ekonomin går dock långsamt bättre. När närmare 2 000 politiker
och affärsmän i dessa dagar samlas i Riga för årsmötet med den
europeiska utvecklingsbanken EBRD kommer det att talas mycket om
en ny spirande optimism. För första gången någonsin finns det
tecken på tillväxt i samtliga bankens 26 medlemsländer. Och i
Estland, Lettland och Litauen fortsätter den imponerande
ekonomiska utvecklingen.
Nästan varje helg har sina europeiska val.
Och denna helg innebar att Schweiz i folkomröstning med
övertygande majoritet 67,2 % - sade ja till ett omfattande paket
med sju bilaterala avtal med EU. Det var åtta år sedan fiaskot
när det s k EES-avtalet fälldes i en folkomröstning, men det
kommer med all säkerhet att gå långt kortare tid innan man på
allvar börjar att diskutera det kommande steget från detta
bilaterala paket till ett fullt medlemskap.
Mindre bra gick det då i det Italien där jag just landet.
Folkomröstningen om bl a förändrat valsystem möttes av en
påfallande likgiltighet, och gav därmed inget resultat alls. När
jag i eftermiddag träffar premiärminister Giulio Amato är det en
man som har att hantera oppositionens förnyade och förstärkta
krav på nyval. Intrycket av att vänstereran i Italien går mot
sitt slut förstärks förvisso av detta misslyckande.
Diskussionerna om den nya ekonomin fortsätter. Också dem kommer
att uppta en del av min tid här i Rom på ett s k Global IP Summit
där jag förväntas säga någonting.
Just nu domineras bilden av fiaskot för boo.com och den konkurs
som blev följden. Ett företag som hade utgifter på mer än 1 000
miljoner kr och intäkter på ca 10 miljoner kr var förvisso inte
seriöst. Satsningen var glitter- och glamourskedets kanske mest
uppmärksammade, och konkursen sätter nu förhoppningsvis en punkt
för denna.
Lärdomar kommer att dras. Att det behövs starka ägare för
satsningar som dessa. Att intäkter är minst lika viktiga som
utgifter. Att PR inte är allt här i världen. Den gamla ekonomins
värderingar krävs också i den nya ekonomins utveckling.
Men till den europeiska bilden hör också börsnoteringen av Telia
i Sverige. I dagens Financial Times är de mer kritiska
tongångarna till företaget och dess möjligheter dominerande. Man
noterar att det faktum att regeringen så länge hållit mot
privatiseringen lett till att företaget förlorat många
möjligheter. Men ser samtidigt att regeringen nu skruvar ner
värderingen av företaget en bra bit för att klara en bra
börsintroduktion.
Telia ligger knappast i den europeiska framkanten när det att
etablera sig som 3G-spelare, vilket kan komma att bli ett
bekymmer. Man är helt enkelt för sent ute eftersom man så länge
bromsats av regeringen.
Men om det är ett moln på himlen så är Ericssons framgångar desto
mer glädjande. Med orden från Vodafone på nätet för deras
3G-system i Storbritannien visar man åter sin världsledande
position på detta viktiga framtidsområde.
I Rom står åter konsultationer om Balkan på min dagordning. Och
härifrån bär det i morgon vidare till Bryssel för möte med s k
Peace Implementation Council om Bosnien. PÅ ministernivå skall
det dras upp nya riktlinjer för fredsarbetet i Bosnien under
kommande år. Jag deltar som representant för FN, och skall göra
ett tappert försök att hålla den rollen frikopplad från mitt mer
personliga engagemang i den utvecklingen som jag ju för några år
sedan hade ett mer direkt ansvar för.
Och mer Balkan blir det säkert under veckan. Situationen i
Serbien fortsätter att förändras. På http://www.bildt.net finns
länkar för den som vill kunna följa utvecklingen närmare. Och mot
slutet av veckan träffas NATO:s utrikesministrar till sitt årliga
möte i Florens, dit också Rysslands utrikesminister kommer för
överläggningar. Slutsatserna därifrån kommer att finnas på
http://www.nato.int.
Men då är jag åter på väg hem till Sverige.
I Visby samlas kommande helg intressanta röster från bägge sidor
av Östersjön och bägge sidor av Atlanten för att diskutera
utvecklingen i Ryssland och i det nordliga Europa. Det är Jarl
Hjalmarssonstiftelsens numera traditionella seminarium som går av
stapeln. Och det kan man knappast missa.
Rom den 22 maj 2000
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
