Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v22/2000
30/5/2000

Vänner,

Visby, Gotland och Sverige visade sig från sin allra bästa sida när Jarl Hjalmarsson-stiftelsen i helgen samlade utrikespolitiska tänkare från Ryssland och USA till sitt traditionella seminarium. Men i går eftermiddag var det dags för mig att återvända till mitt kontor i Geneve.

I mitten av förra veckan godkände representanthuset i Washington förslaget om att ta bort den årliga prövningen av de amerikanska handelsförbindelserna med Kina, och den atmosfär av annalkande kris som ett tag fanns över de olika kinesiska frågeställningarna i samband med denna votering liksom presidentinstallationen på Taiwan sjönk därmed undan.

Det var en viktig seger för Clinton, men inte för hans demokratiska parti, och knappast heller för vicepresidenten Gore.

I representanthuset röstade tre av fyra republikaner för förslaget, medan två av tre demokrater faktiskt röstade mot det, och vicepresidenten dansade som katt på hett plåttak när han skulle balansera stödet för presidentens politik med förbindelserna med de viktiga fackföreningar som tillhörde motståndarna.

Och därmed befästes intrycket av att även om det fortsätter att gå mycket bra för den amerikanska ekonomin, tyder tecken just nu på att det blir ett maktskifte från demokrater till republikaner i Vita Huset i början av nästa år. Vicepresidenten har tydligt tappat tempo under den senaste tiden, medan det gått åt motsatt håll för Texas-guvernören George Bush.

Det var Europa och utvecklingen i Ryssland som stod i centrum för diskussionerna i Visby. President Putin har nu etablerat sin regering och börjar lägga fast sina politiska prioriteringar, och vi har därmed en rysk ledning med förutsättningar att sitta under hela detta decennium. Och i USA är vi på väg mot en administration som också borde komma att ha goda förutsättningar att blicka fram mot två valperioder. Därmed finns det skäl att fokusera på de mer långsiktiga frågeställningarna.

I går måndag var det toppmöte mellan den Europeiska Union och Ryssland i Moskva. På onsdag möts så USA i form av president Clinton och EU i Queluz utanför Lissabon. Och på lördag kväll sitter Clinton ner för middag med Putin i Kreml som inledningen till toppmötet mellan USA och Ryssland. Det är hektisk aktivitet.

I mångt och mycket kommer detta att handla om att känna Putin på pulsen när det gäller den kommande ekonomiska reformpolitiken i Ryssland. Även om det just nu går bra för den ryska ekonomin - med devalvering med ca 40 % och påtagligt höga oljepriser som hygglig draghjälp - behövs det radikala reformer för att inte den ryska ekonomin skall sacka efter. Med nuvarande trender kommer den ryska ekonomin om inte alltför lång tid att ha en storlek som motsvarar en rik provins i Kina. Ingen kan vara tillfredsställd med detta.

Ett utkast till radikal skattereform ligger nu på bordet. Tidigare diskussioner om en progressiv inkomstskatt har lagts åt sidan, och i stället inriktar man sig nu på en enhetlig inkomstskatt på tretton (13) procent. Men även om detta förvisso skall inregistreras på den positiva sidan, förefaller det på den mer negativa som om angelägna åtgärder vad gäller äganderätt till bl a jord kommer att skjutas på framtiden.

Själv argumenterar jag nu i olika sammanhang för att vi skall försöka att sätta viktiga handelsfrågor i centrum för vår europeiska - och också amerikanska agenda - med Ryssland.

Om det nu kan säkras ett medlemskap i WTO för Kina, borde inriktningen vara att så snabbt som möjligt inlemma även Ryssland i denna gemenskap. Det skulle visserligen innebära krav på betydande ytterligare ryska reformer, men skulle samtidigt ge en stabilitet åt strävanden efter Rysslands integration i den internationella ekonomin som annars näppeligen är möjlig. Det är svårt att se att det som är möjligt för det politiskt slutna Kina inte skulle vara möjligt för det väsentligt mycket öppnare Ryssland.

Än verkar det knappast som om denna fråga står tydligt på den europeiska agendan. I det avtal mellan Ryssland och EU som undertecknades på toppmötet i Korfu i juni 1994 - jag vet, ty jag var där för ett högtidligt undertecknade avtalet om Sveriges medlemskap i EU - sätts visserligen som mål upp att etablera ett frihandelsområde mellan EU och Ryssland. Men sedan dess förefaller dessa frågeställningar till stor del att ha hamnat i skymundan för andra.

Den allt mer utrikesresande Clinton har besöket i Moskva som centralpunkt i sin europeiska resa. Innan dess skall han på mötet med EU i Portugal, och i katedralen i Aachen skall han på fredag ta emot det mycket fina Charlemagne-priset. I den stad som mer än någon annan förknippas med Karl den Stores försök att ena Europa utdelas detta pris årligen till en förtjänt statsman.

Därefter skall Clinton närvara vid ett av förbundskansler Schröder i Berlin arrangerat större möte om den så kallade tredje vägen. Två tidigare sådana möten - i New York och Florens - har haft en mer koncentrerad deltagarkrets, vilket tydligen lett till viss avundsjuka och en inbjudan från Schröder till detta vidare möte. Men detta sker samtidigt som den mest spännande politikern i denna krets, Tony Blair, förkunnat att barnledigheten denna gång går före.

Som jag skrivit om flera gånger tidigare är det frågorna om de strategiska försvarssystemen som nu står i centrum för dialogen mellan USA och Ryssland. Mycken möda har lagts ner på att försöka föra denna fråga framåt vid det möte som inleds i Kreml på lördag kväll.

Men signalerna just nu är att det ser påtagligt trögt ut för detta. De ryska representanterna står fast vid en påtagligt avvisande attityd. Själv tror jag att detta måhända har minst lika mycket med vetskapen om att det handlar om en amerikansk administration på sluttampen som med motstånd mot varje typ av uppgörelse i ämnet att göra. Hur som helst ser det för stunden inte särskilt sannolikt ut att det kommer att bli några steg framåt, och än mindre något genombrott, i denna fråga under toppmötet. Det är säkert ingen tillfällighet att olika briefingar från Vita Huset börjat att tala om de ekonomiska frågornas betydelse.

I USA har guvernör Bush nu tagit initiativet i debatten kring också dessa frågor. I ett uttalande förra veckan - som backades upp av tungviktare som Henry Kissinger och f d ÖB Colin Powell - skisserade han en politik som dels inriktades på radikala och ensidiga nedskärningar av den amerikanska kärnvapenarsenalen och dels på uppbyggnaden av ett mer ambitiöst och ett mer omfattande strategiskt försvarssystem. Uttalandet finns tillgängligt för den intresserade på http://www.georgewbush.com/speeches/natlsec.asp , och kommer alldeles säkert att fortsätta att diskuteras flitigt.

På ett eller annat sätt tror jag att det är i denna riktning som utvecklingen förr eller senare kommer att gå. Och även om det råder viss förvirring i ärendet i Europa ser jag inga skäl till större bestörtning. Det handlar om att finna nya system och nya relationer för en situation som ligger bortom det kalla krigets beroende av olika system för nukleär avskräckning.

I relationen mellan USA och Europa borde ett sådant system-– under förutsättning att det skyddar också oss, och att det går att hitta någon typ av modus vivendi i dessa frågor med Ryssland - inte behöva vara någon belastning. Att man i Europa ser behovet av skydd mot just denna typ av hot som mindre än vad man gör i den amerikanska debatten förändrar knappast den bedömningen. Men om denna relation i grunden inte behöver påverkas, kan det finnas skäl att hysa viss oro för vilka effekter det skulle kunna få på kärnvapensituationen mellan länder som Kina, Indien och Pakistan, och enligt uppgifter i media är det just dessa problem som nu lyfts fram i en rapport som gått till Vita Huset i dessa frågor.

Men det är inte bara denna säkerhetsfråga som nu tydligt ligger på bordet i dialogen mellan de olika regeringarna. När en ny amerikansk administration kommit på plats kommer frågan om nästa utvidgning av NATO att relativt snabbt komma upp på bordet.

Och här förefaller det nu under ytan att ske en förskjutning av debattens fokus. Medan man tidigare mest värderat enskilda länder som skulle kunna vara aktuella, sker det nu en sakta förskjutning i riktning mot något av en Big Bang som under de närmaste åren skulle kunna göra upp till nio ytterligare länder till medlemmar i NATO. Vid ett möte i Vilnius i Litauen nyligen samlades under inofficiellt amerikanskt värdskap nio utrikesministrar kring detta tema.

I ett slag skulle detta förändra det säkerhetspolitiska läget också i vår del av Europa. De tre baltiska staterna skulle samtliga och samtidigt bli medlemmar av NATO. För Sverige skulle infinna sig en situation där vi närmast skulle vara omringade av NATO-länder, med ett säkerhetspolitiskt utanförskap i beslutsfattande som de enda mer konkreta effekten av vår allianslöshet. Det kan inte uteslutas att vi kommer att se början på en sådan debatt redan nästa år med betydligt mer konkreta steg under det därpå följande året, följt av en process av förhandlingar som resulterar i fullbordad utvidgning vid mitten av detta decennium.

Och jag skulle våga påståendet att en sådan utveckling skulle leda till att vi skulle få ett relativt snabbt finskt och svenskt säkerhetspolitiskt omtänkande.

Men om detta vet vi föga i dag. Det vi nu ser är hur bladen börjat att fladdra i en diskret debatt som kan få en allt tydligare inriktning under det kommande året. I Visby hördes fladdren av bladen tämligen tydligt. Men större tydlighet får nog avvakta att en ny amerikansk administration kommit ordentligt på plats och börjat att formulera sin inställning till hur Europa skall gestaltas under det kommande decenniet.

Kring frågan om det framtida Europa debatteras det nu allt flitigare i de olika länderna. Det är tyske utrikesministern Fischers tal som fått fart på andarna. Själv gav jag ett litet bidrag i två kolumner på SvD:s ledarsida som också återfinnes på http://www.bildt.net .

Men från den svenska regeringens sida förefaller inställningen till en diskussion om dessa frågor att vara närmast fientlig. Jag ser i media att utrikesministern anser att en diskussion om detta skulle kunna vara farlig för att den skulle kunna skrämma bort de som nu vill bli medlemmar. Det tror jag inte alls, och hur som helst är det väl i så fall en ståndpunkt som bör framföras av dem och inte av en allmänt debatträdd svensk regering.

Jag tycker det är eländigt att man inte ens vågar delta i den europeiska framtidsdebatten och det alldeles oavsett vilka ståndpunkter man till äventyrs skulle vilja föra till torgs. Man fortsätter att gå baklänges in i Europa.

I vårt södra grannland Polen råder i dag regeringskris. Det liberala reformpartiet Frihetsalliansen UW har sagt att de inte längre kan medverka i koalitionsregeringen med den på gamla Solidaritet baserade alliansen AWS. Bakgrunden är att den senare splittrats i den ena viktiga voteringen i Sejmen efter den andra, och att man nu inte heller verkar att vilja ställa upp på den strama statsbudget för 2001 som finansministern Leszek Balcerowicz - arkitekten bakom den polska ekonomins framgångar - anser vara en absolut nödvändighet. Den breda AWS-alliansen har visat en allt tydligare tendens att bryta upp i olika mer eller mindre populistiska fraktioner, och ledningen har inte varit tillräckligt tydlig.

Vi får se vad som händer. Det finns en viss möjlighet att regeringssamarbetet trots allt kan byggas upp igen. Annars är risken betydande för nyval och en svängning åt vänster igen. För Polen innebär det en förlust att förlora för omvärlden kända och trovärdiga ansikten som Leszek Balcerowicz och utrikesministern Bromislaw Geremek.

I Bryssel i förra veckan var jag inte bara FN:s representant på uppföljningskonferensen av fredsprocessen i Bosnien, utan hade också möjlighet till samtal över ett lite bredare spektrum av frågor. Det var samma dag som Europakommissionen presenterade sitt förslag till aktionsplan för det som kallas e-Europa för bland annat ett snabbare, säkrare och billigare Internet till Europa i dess helhet. Och det var dessutom trevligt att återknyta kontakten med Erkki Liikanen, som ju nu är den kommissionär som har ansvaret för dessa allt viktigare frågor.

Huvuddragen i denna satsning har jag redogjort för tidigare i dessa brev. Men nu handlar det om att gå från allmänna målsättningar till mer konkret politik. Syftet är att till år 2002 ha genomfört åtgärder som börjar att tydligt sluta gapet mellan USA och Europa i dessa viktiga frågor.

Europa har en möjlighet att bli väsentligt bättre även på dessa områden. Det kommer dock att kräva politiska förändringar över bred front. I veckan som gick presenterade den europeiska sammanslutningen av industriförbund sin genomgång av vad som behöver göras, och den finns tillgänglig på http://www.unice.org för den intresserade.

Flygindustrin förefaller nu att genomgå ett spännande skifte. Efter det att amerikanska företag under lång tid nästan totalt dominerad framför allt marknaden för större civila flygplan, är nu den europeiska utmaningen både tydlig och stark.

Främst och mer omedelbart handlar det om att det europeiska Airbus-konsortiet förra året tydligt passerade amerikanska Boeing när det gällde att teckna order på nya flygplan. Fortfarande är det Boeing som levererar fler flygplan, men det representerar den ordersituation som gällde för något år sedan när orderböckerna för dagens leveranser fylldes, och kommer relativt snabbt att förändras.

Och förändringen syns nu rätt påtagligt på flygplatser. Det är nya modeller av Airbus som tar över allt mer. SAS tillhörde de bolag som i det allra längsta har hållit fast vid de amerikanska företagen, men har nu till långlinjerna beställt Airbus 340 som ersättning för sina äldre Boeing. Så gott som alla andra europeiska bolag använder i allt högre grad olika plan från Airbus på inrikes och europeiska linjer, och av allt att döma är det en utveckling som uppskattas av passagerarna. Planen är i sina grundläggande utföranden helt enkelt modernare än vad Boeing i dag kan erbjuda.

Men det stora steget är det som nu ser ut att komma, när Airbus planerar att bryta Boeings 30-åriga monopol på verkligt stora flygplan genom att lägga ca 100 miljarder kr på att utveckla och sätta i produktion världens största passagerarflygplan A3XX. Med en kapacitet på mellan 481 och 656 passagerare beroende på utförande blir det ett flygplan en bra bit större än dagens dominerande jätte Boeing 747-400.

Hur det blir med detta är inte alldeles klart ännu. Preliminära order finns från både arabländer och Singapore, men mer krävs för att man skall våga att trycka på startknappen för detta jätteprojekt. Ett besked förväntas innan sommaren bryter loss på allvar.

Den europeiska flygindustrin har emellertid också stärkts av den inriktning regeringen i London gett sin anskaffningspolitik. Som nytt militärt transportflygplan beställer man nu nyutvecklade A400M från samma Airbus-konsortium, och därtill kommer att man beställer utveckling av en ny europeisk jaktrobot för stridsflygplan i stället för att lita på att USA kommer att leverera en motsvarande.

Om detta så kallade Meteorprojekt har jag skrivit tidigare. Det har i alla fall en liten svensk förhistoria i och med att Sverige i början av 1980-talet lade ner några miljarder kronor på att försöka utveckla något liknande, men till slut konstaterade att det var mer än vad vi kunde klara av. Jag minns det inte minst eftersom jag var en av de få som då varnade för detta storsvenska projekt och i stället förordade att vi skulle satsa på någon typ av samutveckling med olika länder.

Så ser det nu ut att bli, även om den svenska andelen nu sannolikt blir betydligt mycket mer begränsad. För den svenska flyg- och robotindustrin borde dock medverkan här kunna bli av betydelse, och för den långsiktiga trovärdigheten i Gripen-systemet har det också sin betydelse. Men något mer konkret besked från regeringen om det svenska deltagandets omfattning har jag inte sett.

Jag sitter nu i Geneve för planeringsmöten om Balkanpolitiken. På onsdag samlar vi alla de olika internationella organisationer som har en operativ roll i utvecklingen i Balkans olika delar till ytterligare ett i den serie av samordningsmöten som vi dragit igång under de senaste månaderna. Det blir frågan om förberedelserna för lokalval i Kosovo som med all sannolikhet kommer att stå i fokus. Och på torsdag samlar vi mer konkret cheferna för de olika FN-missionerna till en mer konkret diskussion om den regionala strategin.

Ty en sådan behövs. Jag tjatar om det ständigt. Och en sådan måste förena USA, Europa och Ryssland. Annars kommer vi bara att fortsätta att spela den allt mer desperate och allt mer repressive Milosevic i händerna med de allt tydligare risker för nya konflikter som ligger i detta.

Utvecklingen i Serbien bekymrar mig djupt. I går invigde Milosevic under storstilade former en ny bro över Donau vid Novi Sad i Vojvodina som delvis ersättning för de broar i staden som för ett år sedan, av skäl som jag inte förstod då och inte förstått sedan dess, bombades sönder av NATO. Och oppositionen får allt svårare att mobilisera de breda massorna till sina olika demonstrationer.

Under ytan blir tecken på desperation allt tydligare. Serien av mord demoraliserar. Och regimens allt mer repressiva politik visar att den är långt ifrån så säker på sin position som storstilade invigningsceremonier annars skulle antyda. På den andra sidan är det studentrörelsen Otpor som allt tydligare tar den moraliska och politiska ledningen i oppositionen, med krav på betydligt mer robusta åtgärder än hitintills.

Detta leder hän mot konfrontation. Och de jag talar med som reser till och från Belgrad talar om allt mer av vapen som skulle kunna komma till användning. Vi har all anledning att med en allt tydligare gemensam internationell front göra vad vi kan för att få en fredlig förändring till stånd i Belgrad. Annars går vi säkert mot konfrontation, konflikt och möjligen till och med krig i regionen.

Om detta handlar min vecka både här och på andra möten i Europa. Jag skulle egentligen till Aachen för mötet och ceremonien där med Clinton, men tvingas sannolikt prioritera en annan diskussion om Balkanpolitiken med USA:s FN-ambassadör och min gamla Dayton-kollega Richard Holbrooke.

Ty det är i Balkan som vi kommer att lyckas under kommande år - eller misslyckas igen. Jag skulle för dagen inte våga att göra någon bestämd prognos…

Geneve den 30 maj 2000





Carl Bildt



PS. På http://www.bildt.net finns direkta länkar till det nya förslaget om e-Europa, liksom annat av intresse. Den som är intresserade av förra veckans ministerkonferens om Bosnien hittar mitt anförande på min site medan slutsatserna i dess helhet finns på http://www.ohr.int . Och ett bra sätt att direkt följa utvecklingen i Serbien är genom http://www.freeb92.net/index.phtml#news .









Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]