Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v23/2000
6/6/2000

Vänner,

Nationaldagen har kommit med moln i alla fall hit till Genèvesjöns strand där jag befinner mig sedan sent i går kväll. Men ett litet firande kommer det att bli i alla fall. Någon ordning får det vara.

Men för min del är det Balkan som står i centrum just nu. Det är en spänd vecka i många avseenden.

För ett år sedan kom det till ett slut på 78 dygn av bombningar och fördrivningar. Den 9 juni undertecknades i Kumanovo i norra Makedonien det s k militärtekniska avtalet mellan KFOR-styrkorna och den jugoslaviska armén. Och enligt resolutionen 1244 i FN:s säkerhetsråd etablerades FN-missionen UNMIK med dess ansvar för provinsens utveckling.

På fredag står Kosovo åter på dagordningen för säkerhetsrådet i New York. Det blir en bedömning av vad som åstadkommits hitintills, och vad som återstår att göra. Och det blir med all sannolikhet en diskussion präglad av vissa motsättningar inte minst i förhållande till Ryssland.

För ett år sedan var det flyktingkatastrofen som stod i centrum för all uppmärksamhet. Närmare en miljon människor hade under bombkampanjens och terrors 78 dygn tvingats att fly. Flyktinglägren i Makedonien och Albanien var fyllda över alla bräddar.

Jag minns det närmast totala kaoset på flygplatsen i Skopje där NATO: s transporter av militärt material under största möjliga förvirring blandades med FN: s transporter av flyktingar ut. Vid det stora flyktinglägret vid Stenkovac strax norr om Skopje var osäkerheten om framtiden stor. Och vid gränsövergången vid Blace alternerade dagar med praktiskt taget inga flyktingar alls med dagar av närmast ändlösa kolonner av fördrivna och förtvivlade människor.

Men sedan de serbiska trupperna lämnade, och FN-mission med dess stöd av KFOR-trupperna etablerades, har i alla fall denna del av flyktingfrågan kommit att lösas snabbare och smidigare än vad det då fanns anledning att befara. Inom loppet av bara några veckor kunde fler än 800~000 flyktingar återvända till sitt Kosovo. Och därmed kunde de också påbörja den återuppbyggnad som var en nödvändighet i de delar av provinsen - dock inte alla - som hade förstörts under striderna.

Att göra det möjligt för flyktingarna att återvända var ett centralt mål för den samlade internationella politiken under krigets månader. Men ett annat, och på sikt självfallet lika viktigt, har varit att säkra tillvaron för de olika grupper inom Kosovo som genom händelseutvecklingen plötsligt kom att förvandlas till utsatta minoriteter.

Alla vet i dag att om vi lyckats med den första uppgiften har det varit en bra bit sämre beställt med framgången med den andra. Medan ca 800 000 albaner återvänt har ca 200 000 andra grupper, varav den överväldigande delen är serber, tvingats att lämna Kosovo sedan FN- och KFOR-missionen inleddes.

Och därmed måste tyvärr tvingas att konstatera, att vi inte lyckats att bryta hatets och motsättningarnas onda cirkel. Tidigare var det Kosovoalbanerna som var en förtryckt minoritet i en serbisk stat, och det som sedan dess hänt är att allt vänts upp och ned, och serberna nu är en förtryckt minoritet i en av Kosovoalbaner dominerad provins. Ett år är förvisso en kort tid i sammanhang som dessa, men det hindrar inte att sakernas verkliga förhållande måste registreras.

Just nu pågår i Kosovo arbetet med att upprätta ett register som kan ligga till grund för de lokalval som det är avsikten att hålla under hösten. I Genève i förra veckan samlade vi de experter som sysslar med detta för att diskutera möjligheterna att verkligen gå iland med den uppgiften. Det kommer inte att bli alldeles enkelt.

Men lokalvalen är en del i en strävan från FN: s sida att steg för steg ge makten över Kosovo till ett framväxande eget demokratiskt politiskt system. Efter dessa kommer det att bli aktuellt att diskutera de vidare stegen, och i den mer diskreta internationella dialogen inom ramen för den s k kontaktgruppen cirkulerar redan utkasten till detta. Och så småningom - kanske så tidigt som nästa höst - kommer det att bli aktuellt att genomföra val till någon typ av demokratiskt styre för Kosovo i dess helhet.

Men allt detta förutsätter, enligt min mening, ett politiskt klimat som är lugnare och mognare än det som vi ser just nu. De senaste veckorna har inneburit att läget i provinsen framför allt vad gäller skyddet för minoriteter har förvärrats.

Och jag har en obehaglig känsla av att denna utveckling kommer att fortsätta. Känslorna kommer säkert att svalla inför årsdagen av resolution 1244, med ökade motsättningar mellan serber och albaner som följd, och därefter kommer de kraftmätningar om makten som kampanjerna inför lokalvalet kommer att innebära, med möjlighet till upptrappat politiskt våld mellan olika albanska grupperingar.

Förra veckan innebar en upptrappning av våldet. Inte mindre än åtta serber dödades i främst nordöstra Kosovo under former som kan leda till misstanken att det var en samlad organisation som låg bakom. Dessa mord har lett till en påtaglig skärpning av läget i regionen.

I söndags meddelade de serbiska representanter som sedan någon månad är observatörer i den gemensamma administrationen av Kosovo att de suspenderar sitt deltagande, och att de avser att resa till New York för att försöka att få säkerhetsrådet att diskutera ett förstärkt skydd för deras rättigheter och möjligheter att överleva. Jag vet att säkerhetsrådets ordförande på fredag kommer att göra sitt bästa för att lyssna på deras synpunkter. Och EU: s utrikesrepresentant Solana kommer redan på torsdag att hasta till Pristina för att se vad som kan repareras.

Denna upptrappning kommer samtidigt som UNMIK-chefen Bernhard Kouchner har tagit det kontroversiella beslutet att med hjälp av italienska karabinieri ur KFOR-styrkorna stoppa utgivningen av den albanska dagstidningen Dita.

Bakgrunden är förvisso sinister.

För några veckor sedan utpekade tidningen en serb som är anställd av FN i Kosovo som skyldig till övergrepp mot albaner. Och man gjorde det samtidigt som man försökte att ge så mycket detaljer som möjligt om personens i fråga olika adresser, schema för arbete och annat. Det dröjde, föga förvånade, inte särskilt länge innan personen återfanns brutalt mördad. I det klimat som råder i Kosovo var tidningens agerande ingenting annat än just en uppmaning till mord.

Sakinnehållet i tidningens anklagelser mot den nu döda personen går inte att fastställa. Hur som helst borde detta, om det varit seriöst, ha blivit en fråga för FN-polisen undersöka och att vidta eventuella åtgärder mot. Det direkta sambandet mellan tidningens publicitet och mordet låter sig knappast juridiskt bevisas, men torde vara uppenbart för var och en med någon kännedom om situationen.

Att stänga en tidning med militär makt är alltid en kontroversiell åtgärd, och risken är att tidningen när den återupptar sin utgivning genom detta kommer att ha fått sin ställning avsevärt stärkt. Veton Surroi, som är utgivare av den största tidningen Koha Ditore och den kanske mest omdömesgille av provinsens politiker eller opinionsbildare, har tagit uttryckligt avstånd från åtgärden, vilket inte gör situationen lättare att hantera.

Därmed är situationen i Kosovo nu tydligt spänd. Serberna talar om en upptrappat kampanj av terror som riktas mot dem, medan de mer militanta delarna av den albanska opinionen kan förväntas reagera mot stängningen av Dita. Redaktionen för Dita har dessutom meddelat, att när man kan återuppta utgivningen kommer man att fortsätta med namnpublicering av samma art som ledde direkt till detta mord. Att detta sätter skräck i det fåtal serber som fortfarande kan finnas kvar i t ex Pristina är inte ägnat att förvåna.

För min del är det fortsatt de mer regionala frågorna som är i centrum. På torsdag sammanträder i Thessaloniki i norra Grekland för andra gången det regionala bordet i den s k stabilitetspakten för sydöstra Europa. Också detta möte har lagts för att sammanfalla med årsdagen av inledningen av fredsarbetet i Kosovo och de också regionala ansträngningar som detta ledde till efter toppmötet i Sarajevo i juli förra året.

Och jag åker redan innan dess till Thessaloniki. Dit kommer bland annat alla regionens utrikesministrar för att diskutera vägen framåt.

För mig för detta så vidare till den rapport som FN: s generalsekreterare skall avge till säkerhetsrådet inom kort om den vidare situationen i regionen. Jag hoppas att den skall kunna bli klar under veckan som kommer efter denna, vilket sannolikt kommer att kräva att jag hoppar över till New York för fortsatta diskussioner.

Då skall jag också försöka att förhindra den veritabla katastrof som är i annalkande i och med att Frankrike, som under denna månad är ordförande i FN: s säkerhetsråd, och kommande halvår tar över ordförandeskapet i EU, bett mig och EU: s höge representant Javier Solana att diskutera den vidare utvecklingen i regionen med säkerhetsrådet fredagen den 23 juni.

Min respekt för både Förenta Nationernas säkerhetsråd, Frankrike och fredsfrågorna i Balkan är visserligen betydande, men en svensk midsommarafton förblir dock en svensk midsommarafton, och för detta borde det gå att få även global respekt. Vi får se om det lyckas.

Men det är inte bara i Kosovo som läget under denna vecka kommer att vara spänt.

På söndag den 11 juni är det lokalval i de bägge städerna Podgorica och Herceg Novi i Montenegro, vilket innebär att närmare en tredjedel av den samlade valmanskåren har att gå till valurnorna.

Utgången av det valet kommer att ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Skulle det bli så att de socialister som är lierade med Milosevic i Serbien skulle göra framgångar, och det är främst i Herceg Novi som denna risk finns, så skulle detta innebära ett bakslag för den politik som president Djukanovic fört.

Men det finns också risker på den andra kanten om de krafter som mer tydligt förordar omedelbara steg mot Montenegros självständighet kommer att stärka sin ställning. Milorad Djukanovics balansgång är svår redan som den är.

Internationellt har det gjorts betydande ansträngningar för att stärka stödet för reformpolitiken i Montenegro. Inte minst EU har accelererat olika stödprogram, även om utrikeskommissionären Chris Patten ett tag hade svårt att få gehör bland EU: s finansministrar för de beslut som detta krävde. I Podgorica skall det i dag finnas skyltar som mer konkret ger besked om de olika EU-projekt som inom kort kommer att kunna påbörjas för att stödja den milt uttryckt vacklande montenegrinska ekonomin.

Utvecklingen i Montenegro innebär detta år den allvarligaste risken för konflikt i området. Podgorica och Belgrad befinner sig på en sakta men säker kollisionskurs, och blir det inte politisk förändring i Belgrad är sannolikheten för att det under hösten kommer till en öppen konflikt högre än sannolikheten för att det inte gör det.

Inte minst är det de federala val som sannolikt kommer att hållas under senare delen av hösten som kan komma att leda till öppen konfrontation med alla de risker som detta kommer att föra med sig. Sannolikt kommer Milosevic att lägga dessa val tidsmässigt i anknytning till de amerikanska valen i början av november.

Just nu förefaller det som om Belgrad är mer försiktigt. Ihärdiga uppgifter om att Milosevic skulle planera ett besök till Montenegro under de närmaste dagarna - kanske t o m i morgon - finns det förvisso anledning att notera. Ett sådant besök skulle vara en första klassens provokation, men samtidigt innebär det betydande risker för Milosevics del, och sådana brukar han i situationer som dessa snarast undvika.

Men det är inte heller bara i Kosovo och Montenegro som läget just nu är spänt.

I Serbien självt förefaller det som om den enighet mellan de olika oppositionspartierna som med viss möda etablerades den 10 januari nu håller på att spricka ordentligt. Den något oberäknelige Vuk Draskovic anser inte att det går att delta i de val som kommer att anordnas, medan resten av oppositionen anser att detta är deras enda möjlighet. Summan av kardemumman är i alla fall att deras samlade trovärdighet riskerar att sjunka ytterligare.

Och i Bosnien är läget inte alldeles enkelt heller. I Republika Srpska har tumult inom partierna bland annat lett till att den före detta presidenten Biljana Plavsic avgått som partiordförande. Hon säger att det är manipulationer från allierade till Milosevic som ligger bakom de olika turerna.

Lite vid sidan av Balkan har det under helgen varit lokalval i Rumänien med betydande framgångar för de socialdemokrater som är föga mer än lindrigt ommålade kommunister. Med tanke på att landet går till både parlaments- och presidentval i november, och att en socialistisk renässans där skulle riskera att innebära ett bakslag för reform- och integrationspolitiken i den vidare regionen, finns det all anledning att vara bekymrad över denna utveckling.

De storas toppmötesiver har för stunden lagt sig. Efter mötet i Moskva flög Clinton till Kiev och vidare hem till USA, medan Putin skyndade vidare till Rom och till Vatikanen.

Mötet i Moskva gav ungefär den utdelning som jag spekulerade kring för en vecka sedan. I den viktiga frågan om robotförsvar - NMD, National Missile Defense - stod man och stampade på respektive positioner. Och det blev i stället andra frågor som fick göras till mer centrala. De stora ansträngningar som gjorts under lång tid för att vid detta möte få någon typ av relation med Moskva i denna fråga kom således inte att lyckas. Frågan kommer nu att få sin egen dynamik, och denna dynamik kommer under resten av detta år att drivas främst av den amerikanska inrikespolitiken.

Möjligen kan som intressant noteras en rysk antydan om att man kunde hjälpa till och klara det problem som amerikanarna just är fixerade på - ett framväxande interkontinentalt robothot från Nordkorea - genom en annan typ av system.

Medan det föreslagna amerikanska systemet ju syftar till att skapa en mycket tunn sköld som i rymden fångar upp enstaka mot den nordamerikanska kontinenten riktade robotar, finns det ju en alternativ möjlighet att med ett system av robotar i mer geografisk närhet till t ex Nordkorea förstöra eventuella attackrobotar redan under den mer känsliga fas när de befinner sig på väg upp genom atmosfären. Geografiskt skulle ett sådant system kunna vara baserat såväl i Ryssland som i Sydkorea.

I Rom har Putin utvecklat dessa tankar närmare. Han har sagt att en gemensam europeisk och rysk satsning på ett sådant system, i samarbete också med USA, skulle kunna utgöra ett effektivt skydd för Europa när det gäller de hot som kan riktas mot denna del av världen.

Men av ett system som detta var Clinton inte intresserad. Han ansåg att det skulle ta för lång tid att utveckla. Och därtill kommer, att man i Washington ser på de mer långsiktiga hot som kommer från en betydligt större grupp av länder. Iran är det land som man ser som faran som kommer närmast efter Nordkorea.

Däremot finns det i USA en icke obetydlig opinion som förordar ett system som tekniskt mer liknar det ryska förslaget än det nu skisserade NMD-projektet. Det är nämligen betydligt enklare att förstöra interkontinentala robotar som dessa i det inledande skede av dess bana när bärraket och stridsdelar fortfarande är ett, och eventuellt motmedel eller skenmål inte har sänts ut för att förvirra. Men det amerikanska förslag som finns är ett sjöbaserat system med utgångspunkt i det luftförsvarssystem Aegis som redan i dag finns på avancerade kryssare. Och ett sådant öppnar upp en helt annan Pandoras ask av strategiska och politiska problemställningar i olika delar av världen.

Debatten kommer att fortsätta. Den må verka fjärran från den svenska politikens mer eller mindre dramatiska förvecklingar. Men den kommer allt mer att stå i centrum för den internationella debatten.

Till mina möten under de dagar som nyss gått hörde också det årliga mötet med den Bilderberg-gruppen, denna gång på ett hotell söder om Bryssel, och med en sedvanlig snabbgenomgång av den internationella politikens frågeställningar på programmet.

Oron var här betydande för att förvecklingarna om Österrike kommer att leda till att det blir svårt att i Danmark i folkomröstningen den 28 september få tillräckligt stöd för landets medlemskap i euron. Och enligt känt mönster kommer detta sedan att få följdverkningar som i sina detaljer inte kan förutses, men som i sin allmänna inriktning måste inge betydande bekymmer.

Också i Sverige är opinionsutvecklingen i denna fråga just nu negativ. Till betydande del tror jag att det beror på att frågan helt verkar ha sjunkit undan efter de senaste veckorna och månaderna. Jag tror att det är viktigt att vi hela tiden håller det levande hur viktigt det är för vår långsiktiga ekonomiska utveckling och vår långsiktiga plats i Europa att vi också är en del av denna gemensamma valuta.

Det ser nu ut att komma att visas på nytt när det gäller utvecklingen av det så kallade Euro 11-rådet. Från Frankrikes och Tysklands sida aviseras nu nya initiativ för att stärka den ekonomisk-politiska samordningen inom denna ram för euroländerna. På fredag är det fransk-tyskt toppmöte i Mainz i Tyskland och det förefaller sannolikt att det då kommer att komma tydligare signaler i denna fråga.

Och det innebär att det s k Ecofin-råd där bland annat finansminister Bosse Ringholm sitter och antichambrerar när Euro-11 fattar de stora besluten kommer att förlora allt mer i inflytande och tyngd.

Detta kommer att bli mycket tydligt under det svenska ordförandeskapet nästa år. Efter det att Frankrike har ordförandeskapet i Euro-11 nu under hösten, och då kommer att sträva efter att driva fram en starkare roll för det, kommer man vid årsskiftet att lämna över till Belgien som kommer att ha ansvaret för de tunga ekonomisk-politiska frågorna såväl under det svenska och det därpå följande belgiska ordförandeskapet.

Bosse Ringholm får visserligen mindre att göra, men det svenska ordförandeskapet förlorar samtidigt tydligt i tyngd. Ju längre vi står utanför, desto tydligare kommer detta att bli. Och detta finns det all anledning att ständigt påminna om.

Med detta får denna veckas reflektioner anses vara avslutade. Av den nya ekonomins nya frågeställningar blev det inte mycket denna vecka. Jag återkommer till utvecklingen i de viktiga momsfrågorna vad gäller den elektroniska handeln nästa vecka.

Nu skall nationaldagen firas trots molnen.

Genève på Svenska Flaggans Dag 2000





Carl Bildt









Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]