Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v24/2000
14/6/2000

Vänner,

Det förefaller som om Norge har vunnit någon fotbollsmatch.

På ett hotell i utkanten av Haag har jag konfronterats med ett närmast oändligt uppbåd av närmast oändligt stolta företrädare för den norska brodernationen.

De har låtit meddela mig att de visserligen vunnit över Spanien just nu, men att det dessutom är så att Sverige i dessa avseenden redan passerats med hästlängder. En entusiastisk kvinna iförd vikingahjälm var på denna punkt mycket tydlig.

Och så är det uppenbarligen. Fotbollen förefaller att vara den europeiska nationalismens nödventil före alla andra. Just i dessa dagar blommar den med största styrka. Och för mig som levt mitt i och med nationalismens långt värre yttringar ligger det trots allt en charm i hur våra respektive nationella stoltheter möts och tävlar med varandra.

Men mitt ärende i Haag har inte varit främst att möta norska fotbollssupportrar. Jag är kort här för att med det rådgivande rådet för den stora amerikanska tankesmedjan Rands europeiska organisation diskutera gemensamma utmaningar inför framtiden. Och våra diskussioner har spänt från utmaningen för våra sjukvårdssystem till de till synes eviga problemen om fred och krig på Balkan.

Hit kom jag i går förmiddag från diskussioner i London i just de balkanska frågorna. Men även ett kort besök ger en bild av det politiska stämningsläget i Storbritannien just nu.

För premiärminister Blair har det inte varit en bra tid. Det går en våg at Blair-kritiska kommentarer genom den brittiska pressen just nu. Och till de frågor som finns med i den vågen hör osäkerheten när det gäller den brittiska linjen om medlemskap i euron.

Det brittiska pundet har utvecklats väsentligt starkare än euron under de senaste åren, men det är nu just detta som är problemet. Den brittiska industrin har dramatiskt förlorat i konkurrenskraft på sina viktigaste marknader. Krisen för bilföretaget Rover har till betydande del sin grund i just detta. Och de japanska bilföretag som under främst 1980-talet investerade hårt i tillverkning i Storbritannien skär nu ner väsentligt av just detta skäl.

Valutastabilitet gentemot de viktigaste marknaderna har ett egenvärde. Om den nationella valutan sedan för ögonblicket är starkare eller svagare än valutan på den avgörande marknaden spelar mindre roll. Instabiliteten och osäkerheten i sig är ett betydande problem. Och det är det som nu börjar prägla åtminstone denna del av brittiska debatten i frågan.

Opinionsundersökningar visar tydlig övervikt för dem som vill avstå från den gemensamma valutan, men mycket tyder på att det är en relativt ”mjuk” opinion som delvis väntar på ledning. Och en situation där de konservativa driver en tämligen ärbarmärlig kampanj temat ”behåll vårt pund” samtidigt som Blair sitter på vajande fram och tillbaka på gärdsgården är självfallet inte alldeles bra.

Vi får se. Just nu pågår förberedelserna för det europeiska toppmötet i Feira i Portugal under nästa vecka, men utan att någon tror att detta möte kommer att tillhöra de stora och betydelsefulla. Grekland kommer att ges grönt ljus för att ta steget in i eurogemenskapen kommande årsskifte - Euro-11 blir därmed Euro-12 - och ytterligare steg kommer att tas när det gäller den europeiska försvarssamverkan.

Och så blir det säkert en diskussion om hur man skall komma ut ur det elände man försatt sig i när det gäller Österrike. Vi får se hur det går. Den svenska regeringen har i sitt motstånd mot varje form av uppmjukning -dikterat av statsministern - nu hamnat i isolering också i Norden. Såväl i Köpenhamn som i Helsingfors arbetar man aktivt för att komma ur situationen.

I fotbollen har det inte bara varit Norge som har slagit Slovenien, utan samtidigt har Jugoslavien klarat sig mot Slovenien i en match med betydligt mycket större politisk laddning än så. Ett Belgrad som tidigare under gårdagen hade att genomleva ett officiellt besök av den Li Peng från Peking som var huvudansvarig för massakern på Tiananmen kände alldeles säkert en betydande tillfredsställelse över detta.

Helgens lokalval i Montenegro - de två kommunerna Podgorica och Herceg Novi – kom att ge ett resultat som innebar något av en stand-off mellan president Djukanovic reformkoalition och de mer Belgrad-trogna socialisterna under förra presidenten Bulatovic. Medan den förra segrade i huvudstaden Podgorica kom de senare att ta hem segern i den mindre men icke desto mindre betydelsefulla kustkommunen Herceg Novi. Bägge vann - och bägge förlorade.

Och kanske bäddar detta, i något av en balkansk paradox, för en lugnare utveckling åtminstone under de närmaste månaderna.

För Djukanovic och hans allierade måste det vara uppenbart att det i ett betydande segment av väljarna finns ett så starkt motstånd mot ensidiga steg mot självständighet att sådana skulle vara mycket riskfyllda. Att motståndet nu inte bara kontrollerar kommunerna i norra Montenegro mot gränsen till Serbien, utan nu också den kustkommun som innehåller länken till omvärlden genom gränsövergången till Kroatien, har sin speciella betydelse i detta sammanhang.

Men samtidigt har Belgrad-anhängarna fått bita ordentligt i gräset genom att reformkoalitionen så tydligt cementerade sin ställning i Podgorica med dess dominerande ställning i Montenegro i övrigt. Den ena sidan kan knappast driva en självständighetsagenda, och den andra klarar inte av att stoppa reformprocessen och öppningen till omvärlden.

Kanske får vi därmed något av en balans - åtminstone fram till dess att det blir dags för val i Jugoslavien under den senare delen av hösten. Då kommer med all sannolikhet dramat tillbaka - och det med besked.

Höstens blir en höst av val i regionen. Lokalval väntas i Albanien, Makedonien, Kosovo och Serbien. I Bosnien står parlamentsval på dagordningen och i Jugoslavien - eller vad som finns kvar av det - handlar det om federala val. Och vart och ett av dessa val innebär sina egna spänningar och problem.

I Bosnien blir det alldeles speciellt. I förra veckan meddelade president Alija Izetbegovic att han avser att avgå när hans period som ordförande i det roterande bosniska tremannapresidiet går ut i mitten av oktober i år.

Han sade att han håller på att bli äldre, men att det också uppstått en klyfta mellan honom och olika internationella företrädare. Han ansåg att de internationella ansträngningarna att skapa ett mer enat Bosnien riskerar att gå ut över den muslimska nationens intressen.

Det återstår att se vad det nu kommer att innebära att han avgår. En dag senare meddelades att han kommer att stå kvar som ordförande i det SDA-parti som han själv var en av grundarna för, och som burit den gröna fanan i de nationalismens strider som ju slitit Bosnien sönder och samman under 1990-talet.

Men även om han därmed sannolikt kommer att fortsätta att vara mer än bara en symbol för det som varit innebär hans avgång en betydande förändring. Om hans politiska roll har mycket sagts, och kommer säkert än mer att sägas.

Jag tillhör dem som är kritiska mot åtskilligt, men samtidigt känner både politisk och personlig värme för den anspråkslöse och djupt religiöse person som han i grunden är. Hans mer kulturella nationalism skulle kunna vara en konstruktiv kraft när det gäller att forma en modern och europeisk islamsk tradition, men kom i den tornado av konkurrerande nationalism som bröt fram över Balkan under det senaste decenniet att bli ytterligare en av de krafter som bidrog till katastrofen.

Beskedet om Izetbegovics beslut fick när jag förra veckan var i Thessaloniki i norra Grekland för ännu ett av dessa många möten med den s k stabilitetspakten. I den lätt surrealistiska miljö som utgjordes av ett stort Hyatt Regency-hotell utslängd in the middle of nowhere på någon slätt i ungefärlig närhet av en flygplats satt vi och lyssnade på olika anföranden om olika initiativ för att föra utvecklingen framåt.

Min roll blev - som vanligt - att lite odiplomatiskt försöka att tala om realiteterna som de faktiskt ser ut. Att vi riskerar att hamna i en situation där andra reparerar broar medan vi mest håller möten. Att vi förr eller senare måste veta vad vi vill med Kosovo. Att det inte går att tala om att bekämpa korruption och smuggling samtidigt som vi bibehåller sanktioner mot Serbien. Och en del ytterligare.

Mitt under det mötet kom också beskedet om att den brittiske militärattachén i Athen mördats av en terroristgrupp. Ute på Thessalonikis flygplats hade jag sett de brittiska attackflygplan som var där för en NATO-övning. Det finns en spänning som lever kvar i delar av det grekiska samhället mellan modern medverkan i världen och hatfyllt motstånd mot det man uppfattar som trampande på mer nationella intressen.

Nu kommer ytterligare ett namntavla att sättas upp i det magnifika Locarno-rum som man passerar igenom när man kommer in på utrikedepartementet i London. När jag passerade i förgår stannade jag upp inför tavlan med Charles Morpeths namn. Det var bara stenkast därifrån som jag en dag i början av 1997 rekryterade honom att komma och arbeta med freden i Bosnien. Föga mer än sex månader senare skulle han komma att omkomma i en tragisk helikopterolycka långt uppe i de höga bosniska bergen.

Nu kommer en ny tavla att komma intill hans. Ytterligare ett namn - och ytterligare ett namn som för tankarna till konflikterna på Balkan.

När detta brev når ut sitter jag sannolikt redan på flygplanet från Amsterdam till New York. Jag hoppas att i kväll kort kunna träffa Kofi Annan i några mer akuta ärenden innan han tvingas att ge sig iväg till Mellersta Östern med anledning av situationen där. Och jag kommer därefter att vara torsdag och fredag på FN-högkvarteret för att diskutera de fortsatta insatserna på Balkan.

Ingen vet i dag vilken roll som Assads död kommer att spela för fredsansträngningarna. USA hade hoppats att han skulle vara beredd till en fred med Israel, men mötet mellan Clinton och honom i Geneve i mars blev en bitter besvikelse. Han var syrisk försvarsminister under kriget med Israel 1967, och han accepterade ingenting annat än att man fick tillbaka varje centimeter av land som man då förlorade. Det var hårda bud - och ett misslyckat möte.

Men nu är läget ett annat. Israel har dragit sig tillbaka från södra Libanon. En ny ledning håller på att formeras i Syrien. Mycket är i rörelse.

För den amerikanska administrationen är det viktigt att nu driva på av all kraft. Det råder ingen tvekan om att president Clinton gärna skulle vilja se ett avtal mellan främst Israel och Palestina som den utrikespolitiska kröningen på sin presidentperiod. Men tiden rinner nu snabbt. I mitten ab september måste man vara klar - då är det ett decennium sedan den s.k. Oslo-processen ledde till sitt resultat.

Och det är USA som är den dominerande kraften. Både EU som sådant och olika europeiska regeringar har då och då försökt att skaffa sig en roll i dessa förhandlingar, men aldrig med någon bestående framgång. Från palestinsk sida finns en större beredskap att acceptera någon form av europeisk roll – det ekonomiska stödet kommer i allt väsentligt från EU – medan på israelisk sida kylan alltid varit påtaglig. För Israel är och förblir länken till USA den avgörande, och därmed är det också USA som är den enda kraft som kan ge Israel det stöd som gör att landet kan känna trygghet i de eftergifter som måste göras.

Men detta innebär inte att europeiska länder inte kan göra insatser. Sverige var under ett skede för någon månad sedan värd för inofficiella samtal. Den rollen var inte ny för oss. Redan i inledningsskedet till det som senare skulle komma att kallas Oslo-processen stod Sverige värd för inofficiella samtal, som den gången dock inte kom till offentlig kännedom. Men jag tror att vi européer gör klokt i att vara medvetna om hur de verkliga politiska kraftförhållandena i fredsprocessen i Mellersta Östern ser ut.

I dessa dagar gör Telia äntligen entré som i alla fall delvis enskilt ägt företag. Det är alldeles för lite, det är alldeles för sent och det är fortfarande en risk att Telia förblir ett av staten majoritetsägt företag. Men självfallet är det bättre än det alternativ som inneburit fortsatt motstånd mot privatisering hade varit.

Jag har svårt att hitta Telia på några av de olika listor som just nu publiceras på de viktigaste företagen i världen eller i Europa inom den s k nya ekonomin. Företaget har alltför länge uppfattats som alltför stelt och alltför statligt för att upplevas som riktigt sexigt i den snabba utveckling som nu pågår. Och ty följande kommer det nu att ställas mycket höga krav på företaget för att klara sig i en stenhård europeisk konkurrens. Jag ser fortfarande inte riktigt hur företagets strategi ser ut, och jag kan inte undgå att notera att man inte finns med i några av de olika affärer eller strategiska framstötar som nu sker inom detta område i Europa.

De olika listor som nu publiceras skall självfallet inte ses som särskilt vetenskapliga, men har detta till trots sitt intresse.

Amerikanska Business Week har nu kommit med sin årliga lista över världens 100 viktigaste företag i den nya ekonomin. För ett år sedan var det America Online som kom på förstaplats, men detta år är det finska Nokia som fortsätter sitt amerikanska segertåg och tar förstaplatsen på denna världslista i denna inflytelserika publikation. Det finns all anledning att gratulera.

Men också Sverige finns med. Ericsson kommer in på plats 29, och Netcom följer på plats 32 som ett av de ”heta” företagen just nu. Av de 100 företagen är det bara sex som är europeiska, och det kan finnas skäl att notera att lilla Taiwan noterar fler företag på listan än vad något europeiskt land förmådde. Det är en talande bild av amerikansk dominans, europeiska spjutspetsar i norr och mycket starka asiatiska utvecklingar.

Redan för några veckor sedan refererade jag som hastigast motsvarande lista i amerikanska Red Herring. Här sker ingen rangordning bland de 100 företagen, men här finns Nokia med, medan Ericsson inte gör det. Av de 100 företagen finns fyra från Storbritannien, två från Finland och ett från Irland.

Och den som är intresserad av listor kan komplettera med senaste numret av Wired och den översikt över europeiska företag i den nya ekonomin som finns i senaste numret av Time. Bilden är densamma. Nokia och Finland är starkt etablerade, Ericsson uppfattas som solitt på nätverk, och tittar man djupare ser man måhända mer av nya företag i Sverige än vad man gör i Finland. Och i Italien kommer användningen av mobiltelefoner med stor kraft med allt vad detta kommer att innebära.

Det handlar om den nya ekonomins gradvisa ankomst till den europeiska kontinenten. Men ankomsten är gradvis, och är vi intresserade av ekonomins makrotal är det fortfarande inte lätt att se tydliga tecken på att den nya ekonomin verkligen kommit till oss.

I USA är det annorlunda. Förra veckan publicerade USA:s handelsdepartement den tredje årliga utgåvan av det dokument som förr hette ”Emerging Digital Economy” men som nu faktiskt fått namnet ”Digital Economy 2000”.

Och utvecklingen är tydlig:

”The US economic expansion is now in its tenth year, showing no signs of slowing down. The rate of labour productivity growth has doubled in recent years, instead of falling as the expansion matured as in previous postwar expansions. Moreover, core inflation remains low despite record employment and the lowest jobless growth in a generation. Our sustained economic strength with low inflation suggests that the US economy may well have crossed into a new era of greater economic prosperity and possibility, much as it did after the development and spread of the electric dynamo and the internal combustion engine.”

En annan serie av siffror för att bedöma utvecklingen kom ungefär samtidigt att publiceras av universitetet i Texas, vars så kallade Internet Indicators har bidragit åtskilligt till debatten i dessa frågor. Här tror man sig kunna säga att den amerikanska ekonomin nu befinner sig i det fjärde eller femte året av en snabb ekonomisk omvandling som kommer att fortsätta under de kommande tio till tjugo åren.

Men det handlar inte bara om teknologi. I utvecklingen finns också politik. Och nyligen höll Joint Economic Committee i den amerikanska kongressen en serie hearings om den s.k. utbudsrevolutionen i den ekonomiska politiken under de senaste två decennierna. Det handlar om den perspektivförskjutning i den ekonomiska politiken i olika länder som inleddes i USA och Storbritannien i början av 1980-talet, som kom till Sverige ca ett årtionde senare, och som har bidragit till att skapa det klimat av företagande, avregleringar och privatisering som gjort det möjligt för den teknologiska revolutionen att slå igenom med sådan kraft.

Ett veckobrev räcker knappast till för att utreda allt detta, men frågorna är viktiga, och kommer att sysselsätta var och en med ett något djupare intresse för politik och samhällsutveckling under lång tid framöver. I någon utsträckning famlar vi fortfarande i materien vad gäller den s k nya ekonomin, och det är också det som gör det så viktigt att följa den internationella debatten och den internationella utvecklingen.

Såväl rapporten Digital Economy 2000 som rapporten om Supply Side Revolution har jag gjort länkar till från http://www.bildt.net. Därifrån kommer man också till Internet Indicators och dess senaste rön om främst den amerikanska ekonomin.

Och för den som vill ha ett lite mer akademiskt perspektiv på debatten med åtskilliga referenser av intresse rekommenderas dessutom http://www.economist.com/editorial/freeforall/current/fn0756.html . Och vill man ha det svenska perspektivet gav Industriförbundet nyligen ut en rapport där man, men utan alltför spektakulär framgång, försökte att svara på frågan om den nya ekonomin kommit till oss. Den rapporten finns på http://www.industriforbundet.se .

Holland är i dag både tulpaner och IT. Schiphol är en av Europas modernaste flygplatser. Alldeles i dess närhet ligger de stora tulpanfälten. Och i landet finns i dag - av skatteskäl - snart fler svenska IT-företag än vad det finns i Sverige. Landet har en av de flexiblaste och öppnaste marknaderna i Europa, och därför en imponerande utveckling som attraherar allt mer av kompetens från andra länder.

Men nu lämnar jag Holland. Jag vet inte hur mina norska vänner från i går kväll mår i dag. Fysiskt kan det vara si oder so med den saken, men välbefinnande har av allt att döma andra och högre dimensioner än bara de fysiska.

Schiphol-flygplatsen den 14 juni 2000





Carl Bildt

PS. Jag noterade att tidningen Internetguiden utsåg www.bildt.net till den tredje bästa personliga siten i Sverige just nu. Man tackar och tar emot! Ambitionen med den är ju knappast att vara ytlig och populär, utan snarare att vara seriös för att kunna fungera som en inkörsport till viktig information i viktiga frågor. Men bättre kan den bli…









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]