Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v24/2000
21/6/2000

Vänner,


Det europeiska samarbetet har sina toppar och sina dalar, och det
toppmöte som just avslutats i Feira i Portugal torde av historien
snarare komma att fogas till den senare kategorien. Ett
portugisiskt ordförandeskap som började med det viktiga s.k.
dot.com-toppmötet i Lissabon slutade med ett möte som i bästa
fall skulle kunna betecknas som ett rutinmöte.


Att Grekland fick klartecken för att från det kommande årsskiftet
bli en del av den gemensamma eurovalutan var viktigt. Av de elva
har nu blivit de tolv. Grekland stiger in inte bara i den
europeiska centralbanken utan också i det allt mer betydelsefulla
Euroråd som kommer att stå för allt mer av samordning vad gäller
ekonomiska frågor i Europa. De tolv blir allt betydelsefullare,
och de tre allt mindre så.


Viktigt var också att man noterade framsteg vad gäller det
säkerhetspolitiska samarbetet, att man godkände riktlinjerna för
den ekonomiska politiken och att man gjorde vissa tillägg till
direktiven till arbetet med de institutionella frågorna inför
toppmötet i Nice i december.


Men det blir nog misslyckandet med att komma ur det österrikiska
dilemmat som kommer att dominera bilden. En del av regeringarna
har insett att det låter lika illa när man drar upp en fot man
satt i klaveret som när man sätter dit den, och envisas därmed
med att göra intet när det gäller de kontraproduktiva och
felaktiga sanktionerna mot Österrike.


På sina håll börjar detta nu att likna rena pampfasoner mot ett
litet land vars väljare inte röstat som man ville.


Att en sådan attityd gör den europeiska tanken betydande skada
betyder tydligen föga. Man har trampat i klaveret, och inser att
det kommer att låta minst lika illa när man drar upp foten.
Vacker är synen sannerligen inte.


Exakt hur saken kommer att utvecklas återstår att se. Portugal
har antytt att man försöker med någon typ av initiativ under de
närmaste dagarna, men att det förutsätter en konsensus mellan de
fjorton. Varför det gör detta är inte bekant. Om det är
bilaterala sanktioner borde de också kunna bli föremål för
bilaterala beslut.


Mellanmöten som detta tillhör det europeiska samarbetets vardag.
I Helsingfors i december förra året lade man fast en mycket
ambitiös agenda vad gällde både utvidgningen och
säkerhetssamarbetet. Och i Lissabon tidigare i år en minst lika
ambitiös agenda när det gällde att ställa om Europa till den nya
ekonomins nya villkor.


Nu är det Nice som siktet är inställt på. Kommer man att klara av
att nå enighet om de institutionella förändringar som är något av
en förutsättning också för den första utvidgningen av unionen
under de närmaste åren? Tongångarna från Feira vittnar inte om
betydande optimism, men ett betydelsefullt steg var att man nu
uttryckligen lade till möjligheten för en grupp av medlemsstater
att gå vidare med ett mer fördjupat samarbete, och därmed något
vidgade ramarna för arbetet i den s k regeringskonferensen.


Och detta kan på sikt bli både betydelsefullt för Europa och
farligt för Sverige.


Med en eftersläpande attityd som dagens svenska regering har till
det europeiska samarbetet är risken för att vi ständigt placerar
oss i kategori B tämligen betydande. Så är det ju redan såväl när
det gäller valutasamarbetet som vad gäller säkerhetssamarbetet,
och i takt med att samarbetet utvecklas kan fler frågor komma att
läggas till denna lista.


Och därmed skulle vi inom ramen för medlemmar av EU komma att
hamna i den kategori som har mindre inflytande än andra.


En konkret fråga som nu håller på att segla upp är den fortsatta
utvecklingen av försvarssamarbetet. Ett antal länder vill nu att
det skall finnas en möjlighet till en ömsesidig
försvarsförpliktelse mellan EU-staterna, måhända som någon typ av
annex till fördraget i övrigt.


För Sverige kan detta komma att bli besvärligt. Österrike har
tidigare tillhört de länder som hållit relativt hårt på äldre
neutralitetstänkande, men de reservationerna har nu fallit bort,
och jag kan väl se dagens Österrike ansluta sig till en
förpliktelse som denna, och det samtidigt som Sverige då kommer
att fortsätta att streta mot.


Räkna med att frågan kommer att diskuteras flitigt inför
Nice-mötet - och räkna med att Sverige i slutändan kommer att
hamna i en halvreträtt som innebär att vi både är utanför och
med. Det är så det brukar bli.


Den gångna veckans stora händelse var dock icke i Europa, utan
det tre dagar långa toppmötet på den koreanska halvön. De bägge
ledarna Kim Jong Il och Kim Dae Jong bröt en is som varit
tjockare än på något annat håll i världen - länderna är
fortfarande formellt i krig med varandra.


Det kommer att ta tid innan detta möte leder till mer handfasta
resultat. Den möjlighet till familjeåterföreningar som man så
hett eftersträvar från den sydliga sidan kommer alldeles säkert
att omgärdas med betydande restriktioner från den nordliga. Och
även om det talades om en utveckling mot ”en lös form av
federation” mellan de bägge staterna talar allt för att detta
kommer att ta lång tid.


Men detta hindrar inte att det som skedde varav stor betydelse -
och kommer att bli av stor betydelse.


En känsla av att mycket förenar fanns uppenbarligen. Den
känslomässiga udden i detta riktas av historiska skäl i första
hand mot Japan, men därefter mot såväl Kina som USA. Det var gott
om de små symboliska tecknen på detta. I Sydkorea visades en
TV-thriller om hur de bägge Korea gemensamt tillverkade kärnvapen
för att försvara sig mot Japan. Och i Nordkorea spelades under
den officiella mottagningsceremonin en marsch vars text handlade
om att man gemensamt kastade de amerikanska imperialisterna ur
landet.


Den nordkoreanska regimen är grymt stalinistisk med alla de mått
som kan användas för att mäta detta. Att den nu tas på ett större
allvar har paradoxalt nog ett visst samband med att man – i
större skala än Saddam Hussein – satsat på att utveckla,
tillverka och därtill marknadsföra massförstörelsevapen, och inte
minst de ballistiska robotar som krävs för att göra dem till ett
reellt hot mot andra länder.


Satsningen har varit både betydande och målmedveten. Det är ingen
tvekan om att man satsade på att utveckla ett eget kärnvapen, och
mycket tyder på att man var inriktad på att exportera både vapen
och kunnande till den som kunde betala. Och när det gäller
ballistiska robotar har man både bedrivit det nationella program
för att ta fram en robot som så småningom kan nå också USA och
satsat på att exportera robotar med kortare räckvidd och
kunnandet om dessa till olika mer eller mindre likasinnade länder.


Denna satsning har måhända varit naturlig för ett samhälle och en
regim som är genommilitariserat i varje tänkbar del, och vars
ekonomi inte klarat av annat än detta. Med en ekonomi som klarat
av allt mindre och mindre också när det gällt att försörja den
egna befolkningen har man valt att satsa på massförstörelsevapen
för att få de inkomster av hårdvaluta som man är i så desperat
behov av.


USA har därmed tvingats till en politik av förhandlingar med
regimen, vilket lett till överenskommelser som stoppat
kärnvapenprogrammet och möjligen också begränsat robotprogrammet.
Och efter toppmötet har nu USA annonserat vissa lättnad i sina
olika sanktioner mot Nordkorea. Något annat var knappast möjligt
i det solskensklimat som nu proklamerats.


Men utan problem är detta förvisso inte.


Det var nya amerikanska underrättelsebedömningar för några år
sedan om Nordkorea som ledde till att man kastade sig in i det
accelererade program för ett strategiskt robotförsvar som nu
ställer till betydande problem inte bara i relationen till
Ryssland utan också till åtskilliga av de västeuropeiska
allierade.


Det hela kan förefalla lätt mekaniskt, men det var och är
bedömningen att enstaka exemplar av den nordkoreanska roboten
Taepo Dong-2 redan 2005 kan komma att ha en räckvidd som gör att
den kan nå delar av USA som leder till att man redan inom några
månader måste fatta de första besluten om ett begränsat
försvarssystem som skall stå färdigt vid denna tidpunkt.


Det handlar om den stora radarn på den halvarktiska ön Shemya
mitt ute i nordligaste Stilla Havet. Sker inte byggstart nu,
kommer radarn inte att vara klar till 2005, och utan radar är
robotarna föga mer än ett ytterligt dyrbart fyrverkeri. Och när
väl detta radarbygge startat följer sedan de andra besluten slag
i slag.


Det politiska klimatet för denna hotbild blir svårare att hantera
i ett läge där gemytligheten närmast detonerar mellan de bägge
Korea, och där tyske förbundskanslern Schröder anser att de ryska
invändningarna mot de amerikanska tankarna måste studeras både
positivt och öppet.


Och president Putin har sannerligen inte vilat på lagrarna när
det gällt att bygga europeisk opposition mot de amerikanska
planerna. Efter officiella besök i Rom, Madrid och Berlin har han
hunnit med telefonöverläggningar också med Paris. Överallt har
han sagt att hotet är överdrivet, att det möts bäst med
diplomati, men att om det behövs ett militärt svar finns det ett
annat alternativ som är mindre besvärande från främst rysk
utgångspunkt.


Allt detta är korrekt, men är föga relevant från amerikanska
utgångspunkter. Med sin av oceaner omgivna position har USA vant
sig vid att sträva efter en säkerhet som för andra länder
framstår som både onödig och ouppnåelig. Och i ett läge när det
förefaller att dyka upp nya hot direkt mot den amerikanska
kontinenten ligger det i något av det amerikanska politiska
systemets psykologiska rötter att med den tro på högteknologi man
har söka att möta och neutralisera detta hot.


Därmed kommer denna fråga också att vara med oss under ett bra
tag framöver. Omfamningarna i Pyongyang och handslagen i Berlin
har förändrat atmosfären i frågan, men knappast substansen. För
denna blir det betydelsefullare att följa det nya robotprov som
kommer att ske nästa vecka. Det tidigare i början av året blev
som bekant inte alldeles lyckat.


Jag tillbringade en betydande del av förra veckan i New York i
ett FN som blir allt mer och mer upptaget av olika fredsbevarande
operationer. Både säkerhetsråd och sekretariat var upp till
öronen ockuperade av situationen i Kongo, av utvecklingen i
Libanon och av vad som håller på att ske mellan Etiopien och
Eritrea. I samtliga tre fallen diskuteras nu ambitiösa och
omfattande fredsbevarande FN-operationer.


En viss oro känner jag för detta. Dagens FN i New York har inte
kapaciteten att leda det antal kvalificerade och komplicerade
operationer som det nu förefaller att bli. Jag ser på nära håll
bristerna när det gäller Kosovo, men med alla sina komplikationer
är den operationen måhända lättare än vissa av de andra man nu är
på väg in i. Det behövs betydande reformer av systemet i New York
för att inte allt detta skall ta en ände med förskräckelse en
vacker dag.


I Mellersta Östern finns kanske möjligheterna till en
fredsuppgörelse före september. Mycket tyder på att Arafat ser
sanden rinna i sitt eget timglas, och inte likt Assad vill
försvinna från scenen innan någon typ av fred blivit ett faktum.
Att man under de senaste veckorna rejält dragit åt tumskruvarna
på oberoende press och kommentatorer i Palestina tillhör möjligen
bilden av despoten som skapar förutsättningarna för kompromisser
som med nödvändighet kommer att bli plågsamma.


Men längre norrut ser läget i Libanon och i förhållandet till
Syrien inte okomplicerat ut. I New York i förra veckan pendlade
det fram och tillbaka timme för timme om FN skulle kunna
verifiera att Israel verkligen dragit sig bort från de områden i
södra Libanon som man ockuperat sedan 22 år tillbaka. Men trots
att FN på marken sade att så var fallet ville inte Libanon
godkänna detta, därmed fördröjande inte bara den egna arméns
framträngande i området utan också utstationeringen av de
förstärkta FN-trupperna i området.


Nu strider man om enstaka metrar här och där. Vad som är rätt och
vad som är fel är inte lätt att veta, och möjligen heller inte
det som det egentligen handlar om. Kanske är det så att Libanon
bävar för att dess oprövade armé skall behöva ta sig an
säkerheten i ett område man knappast någonsin kontrollerat, och
där Hizbollah-gerillan nu helt och hållet tagit över. Och kanske
är det så att man i Damaskus helt enkelt inte ser med blida ögon
på ett israeliskt tillbakadragande som skett utan förankring i en
överenskommelse med Syrien. Det politiska spelet i Mellersta
Östern har fler bottnar än t o m på Balkan.


För generalsekreterare Kofi Annan har det blivit bråda dagar. Har
fått bege sig till Teheran för att diskutera inflytandet över
Hizbollah, och han har också träffat ledningen för den
organisation som annars mest förknippas med terrorism och elände.
När detta skrivs är det långt ifrån klart om balansgången kommer
att lyckas - ingen annan har so oder so haft modet eller
möjligheten att våga den.


I fredags kväll satt jag så i kvällskön till Europa på
Kennedy-flygplatsen i New York. Ett tjugotal jumbojet som i
solnedgången sakta rör sig framåt på taxibanorna, och sedan ett
efter ett majestätiskt lyfter för sin nattliga färd fram mot
morgonen runt om i Europa.


Finnair till Helsingfors, Air Lingus till Dublin, Air France till
Paris, British Airways till London och Air Uzbekistan till
Uzbekistan. Och för min del Delta Airlines till Venedig.


Där var det åter Balkan på dagordningen. Den s.k.
stabilitetspakten i samarbete med Aspen hade samlat ledare från
regionen för att diskutera inte minst de ekonomiska frågorna.


President Djukanovic från Montenegro var där, och försökte utan
märkbar framgång att ge sin tolkning av det delade resultatet
från lokalvalen den 11 juni. Premiärminister Georgievski från
Makedonien varnade för intrycket av att medan Milosevic reparerar
broar ägnar sig stabilitetspakten mest åt att ordna sammanträden.
Och alla diskuterade vi konsekvenserna av det uppenbara
mordförsöket i den montenegrinska kustorten Budva av den serbiske
oppositionspartiledaren Draskovic.


Att göra allt detta i den miljö som ett Venedig där sommaren just
brutit ut på allvar, och där en musikfestival fyllde torg efter
torg mellan kanalerna med klassisk musik och teater, krävde sin
koncentration. För oss som vacklande av jetlag steg av planet på
Marco Poloflygplatsen just innan konferensen började och sedan
kastade oss iväg till samma flygplats så gott som omedelbart
efter det att den slutat kände det närmast brottsligt.


Men sådan är nu arbetets verklighet. Detta brev sänds med
försening - motiverat av mötet i Feira - iväg från Geneve just
innan jag åter sätter mig på planet över Atlanten. I dag onsdag
blir det först några timmar på eftermiddagen på State Departement
i Washington innan det under kvällen bär vidare till New York.


Ty tragiken är, att FN:s säkerhetsråd nu kommer att diskutera
utvecklingen på Balkan på midsommarafton, att man bett mig
rapportera, och att detta också blir ett möte där EU:s
utrikesrepresentant Javier Solana för första gången kommer att
uppträda i denna egenskap.


Därmed blir det också ett möte av viss betydelse. Den franske
ordföranden Jean David Levitte har lagt ner möda på att försöka
att få en mer informell diskussion efter min och Solanas
presentationer. Mötet blir ett formellt möte som försöker vara
informellt, och därtill ett öppet och publikt möte. Det handlar
om Balkan, men det handlar också om att göra FN:s säkerhetsråd
mer till ett forum för dialog i viktiga internationella frågor.


I den magnifika sal där säkerhetsrådet sammanträder finns ingen
midsommarstång, och försök att dansa små grodorna skulle
sannolikt mötas med viss skepsis.


Men jag har låtit informera mig om att New York-regionens
svenskar och motsvarande senare under dagen traditionsenligt
firar midsommarafton i Battery Park på Manhattans sydspets.
Generalkonsul Olle Wästberg försökte djärvt hävda att detta är
det, näst Leksand, största midsommarfirandet i världen. Faen
tro´et, men jag tänker i alla fall bege mig dit för att se hur
midsommar på Manhattan egentligen gestaltar sig. Är man i
förskingringen så är man.


Midsommarhelgen är svensk och nordisk mer än det mesta. Men
världen i övrigt går vidare. På lördag och söndag är det dags för
det viktiga parlamentsvalet i Zimbabwe, där president Mugabes
tilltagande korrumperade regim nu verkar ha svårigheter att
mobilisera de sina i valrörelsens slutskede. Och på söndag är det
så dags för valet till de 480 platserna i underhuset i Dieten i
Japan, med en tilltagande besvärlig position för premiärminister
Yoshiro Mori.


Någon kommentar till detta blir det säkert nästa vecka.
Veckobreven kommer trots värmen. I går var det över trettio
grader varmt i Geneve…


Geneve den 21 juni 2000




Carl Bildt


PS.
Slutsatserna från mötet i Feira finns på www.bildt.net i
sedvanlig ordning. För den som vill se opinion i Österrike, i den
för detta land aktuella frågan rekommenderas www.ineuropa.at .










Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]