Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v4/1999
25/1/1999

Syster/Broder,

I dag sitter EU:s utrikesministrar på nytt i Bryssel och diskuterar de åtgärder som kan göras för att förhindra att konflikten i och kring Kosovo förvärras. Samtidigt står frågan högt på dagordningen för samtalen i Moskva mellan de ryska och amerikanska utrikesministrarna. I fredags sammanträdde den s k kontaktgruppen i London för att diskutera möjliga strategier, och inom någon vecka är det sannolikt att den kommer att ha ett utrikesministermöte för att godkänna en reviderad fredsplan.

Sent - alldeles för sent - finns det nu en plågsam medvetenhet om att den internationella strategin hitintills har varit för svag och för stapplande. Massakern i Racak kom - på det sätt jag skrev om förra veckan - att tvinga fram en ny politisk medvetenhet om konflikten.

Det som nu krävs är två saker. Att för det första bromsa upptrappningen av krigshandlingarna. För detta är de insatser som NATO kan göra när det gäller att sätta tryck på bägge parterna avgörande. Och för det andra att få dem att sätta sig vid ett förhandlingsbord och ta ställning till en konkret plan som har alla de ledande internationella aktörernas tydliga stöd.

Sedan förra våren har jag argumenterat för att det militära trycket måste gälla bägge sidor. Finns det bara mot den ena sidan skapas indirekt ett incitament för den andra att trappa upp sitt våld. Då förordade jag möjligheten till flyginsatser mot serbiska militära installationer i förening med en utplacering av NATO-trupp i norra Makedonien och norra Albanien i syfte att säkra att gränsen respekterades.

I de olika huvudstäderna är dock ointresset för att skicka trupp till detta område betydande. Från USA:s sida har det sagts ett mycket bestämt nej. Och den fransk-brittisk-holländsk-italienska NATO-styrka som nu finns i norra Makedonien för att kunna ”rädda” de obeväpnade observatörerna i Kosovo om detta skulle krävas är tämligen begränsad.

Ändå är jag övertygad om att det förr eller senare kommer till en punkt där det kommer att behövas mer trupp i detta område. Det kan komma antingen som en konsekvens av att kriget urartar eller som ett resultat av någon form av politisk uppgörelse som ställer krav på fredsbevarande styrkor i eller kring Kosovo. Det finns ingen militär lösning i Kosovo. Man skulle ha hoppats att alla lärt sig av Bosnien. Där varade kriget i närmare fyra år med förödande följder för miljoner människor.

Ändå var den politiska lösning som vi kom fram till i Dayton i november 1995 inte fundamentalt annorlunda än den som man faktiskt satte på papper tillsammans med parterna i Lissabon i februari 1992 innan kriget hade hunnit börja.

Jag ser inte längre någon förutsättning för en lösning inom ramen för dagens Serbien. Det har flutit för mycket blod och skapats för mycken bitterhet. Men jag ser det heller inte som realistiskt att skapa ännu en albansk stat i området med alla de svårigheter för den albanska nationen självt som detta skulle medföra.

Lösningen blir då att arbeta för en reformerad jugoslavisk federation, där republiken Kosovo blir en tredje delrepublik vid sidan av Serbien och Montenegro.

Att åstadkomma den lösningen är inte lätt. Motståndet i Serbien
är stort och emotionellt. Och i Kosovo finns det många som ser striderna nu som den historiska möjligheten till självständighet. Och Montenegro tycks - felaktigt, enligt min mening - tro att en ordning som denna skulle minska dess möjligheter.

Men logiken talar för den. Med en stark albansk befolkningsökning
- snabbast i Europa - och en stagnerande serbisk befolkning leder den nuvarande situationen inom några decennier till en situation där serberna blir en minoritet i den stat som är deras egen. Jag tror inte att de kommer att acceptera detta, och då är det lika bra att nu inse den historiska nödvändigheten av en historisk kompromiss kring Kosovo.

I fredags deltog jag i samtal i Athen där vi skisserade möjliga långsiktiga lösningar. Just nu fortsätter delar av dessa samtal i Tirana med företrädare för de olika kosovoalbanska riktningarna. Det vore felaktigt att säga att diskussionerna präglades av någon mer betydande optimism. Ändå tyckte jag att konturerna till den lösning som måste komma började att skymta.

Själv argumenterade jag åter för nödvändigheten av en europeisk samarbets- och integrationsstruktur för hela området söder om Slovenien och norr om Grekland. Jag tror inte att det går att lösa områdets problem ett efter ett och utan inbördes sammanhang. Och jag är alldeles övertygad om att det kommer att krävas starka europeiska garantier och en betydande europeisk närvaro i området under lång tid för att de lösningar som nu börjar att skisseras skall bli stabila och kunna fås att fungera.

Den Europeiska Unionen måste bli fredsfaktorn framför andra också i denna del av Europa. Det finns på sikt ingen annan möjlighet.

Utvecklingen där nere har sin betydelse också för vår svenska försvarsdebatt, som nu går ytterligare en av sina närmast oändliga ronder. Skall vi vara trovärdiga och tydliga vad gäller vårt bidrag till fred och stabilitet i Europa måste vi inte bara kunna försvara vårt eget land, utan också tydligt kunna delta i internationella operationer som t ex i Kosovo.

Efter den faktiska kollapsen för försvarsberedningen har det under den gångna veckan förts intensiva försvarssamtal mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna.

Men någon lösning finns knappast i sikte. Samtidigt som bilden av de omedelbara problem som försvaret står inför blivit allt mörkare, har det blivit allt tydligare att regeringen ännu inte förmått sig till att ta de steg som skulle göra en bred uppgörelse om försvaret möjlig.

Regeringen förefaller fortfarande att tro att de kan göra försvarspolitik med försvarsvänner samtidigt som de gör försvarsbudget med försvarsfiender.

Vi påpekar lika diskret som envist att denna ekvation inte går ihop. Försvarspolitik och försvarsbudget förutsätter och förstärker varandra.

När ÖB Owe Wiktorin igår talade inför folk- och försvarskonferensen i Sälen var han mycket tydlig i sin kritik mot hur frågan har skötts. Det var sällsynt starka ord från landets ÖB som de facto riktades mot landets regering. Men situationen är också sällsynt både i sitt allvar och i sin allmänna beslutsröra.

”Det är blinda nedskärningar utan målbild, utan att konsekvenserna är klara. Faktum är att det hotar att slå hårdast mot de nya, moderna delarna av försvaret. Ett sådant agerande leder inte till förnyelse.” Och han talade om, att ”en djup förtroendeklyfta har skapats vad gäller tilltron till sättet att hantera vår säkerhets- och försvarspolitik.”

Hans ord har gett bilden av allvaret i situationen nya dimensioner. Att de kommer att uppfattas också utanför landets gränser är ofrånkomligt och naturligt.

Det borde leda till en ny vilja att söka samförstånd. Jag har tydligt sagt att vi anser denna fråga så betydelsefull att den kräver partiledaröverläggningar. Men än förefaller det inte att finnas någon beredskap från regeringens sida för sådana. Under dagen och morgondagen skall det föras fortsatta samtal i samtalsgruppen uppe i Sälen, men det är högst oklart om dessa kommer att ge någonting.

Ett tag till kan detta möjligen pågå innan rena tidsskäl gör att denna butik måste stängas. Och då står socialdemokraterna vid den punkt där de tvingas att antingen bara låta samtalen rinna ut i sanden med ett sammanbrott som konsekvens, eller att lyfta upp dem till den nivå där överenskommelser kanske kan vara möjliga.

Statsministerns engagemang i frågan har hitintills varit begränsat. Hans välvillige med kringskurne försvarsminister får prata så länge det inte kostar, men börjar det kosta får han inte längre prata. Och det säger sig självt att detta något minskar det meningsfulla i samtal på just den nivån. Ett tydligt engagemang från statsministern vore en signal - en fortsatt tydlig brist på engagemang också en signal. Vi väntar och ser.

I veckan som gick samlades riksdagen så för att ta itu med sitt arbete under de kommande månaderna. Men det visade sig bli en tom start eftersom det knappast finns någonting för riksdagen att göra under den närmaste tiden. Budgeten klarades av i höstas, och regeringen vare sig har eller förefaller att ha för avsikt att presentera några propositioner av betydelse till riksdagen för att fatta beslut kring.

Därför ville vi moderater fylla det vakuum som regeringens brist på konkret politik innebär med en extra motion med åtgärder för att förbättra tillväxtförutsättningar och företagandeklimat inte minst mot bakgrund av den aktuella debatten om företagsutflyttningar.

Men om det går vet vi ännu inte. Det verkar inte som om talmannen vill att vi skall få väcka motionen. Avgörandet kommer i morgon. Vad de som inte vill att vi skall få lägga fram förslagen tycker att riksdagen skall syssla med i ljuset av tomheten från regeringen vet jag inte. I partiledardebatten undrade jag lätt tillspetsat om det inte var lika bra att hemförlova riksdagen tills vidare om oppositionen inte får motionera och regeringen inte klarar av lägga några propositioner.

Speciellt tomt är det från det stora näringsdepartementet. Fyra gamla departement slogs samman och fick två statsråd, fem statssekreterare och formliga härskaror av politiska rådgivare och informatörer utan att detta kommer att resultera i mer än fyra futtiga propositioner för riksdagen att ta ställning till under våren.

Om det finns någon matematisk möjlighet att räkna fram en politisk kvot mellan prat och propositioner kommer näringsdepartementet och dess två statsråd med all säkerhet att hamna i en särställning.

Regeringen var säkert inte omedveten om att denna kritik skulle komma, och statsministern ryckte därför ut med en till sin födelsedag anpassad och rätt voluminös nygammal regeringsförklaring med avsikt att visa att man faktiskt gjorde någonting.

Som svar på min kritik var den kanske mindre imponerande. Jag har aldrig klagat på att regeringen inte pratar. Det jag klagat på är att de ingenting gör.

Av substans i det som statsministern hade att säga var tanken att skatteöverläggningarna skulle resultera i sådana sänkning av inkomstskatten att effekterna av de under de senaste åren införda egenavgifterna skulle elimineras.

I sak är detta utmärkt. Detta var också den utan varje jämförelse största och avgörande delen i det program för sänkta skatter vi förde fram i valrörelsen, och som då av de flesta beskrevs som både gigantiskt, omöjligt och ett hot mot godheten i samhället. Kostnaden för denna skattesänkning ligger kring 40 miljarder kr.

Att sänka skatter är inte särskilt svårt. Att finansiera dessa skattesänkningar genom minskade statsutgifter är politiskt mer krävande. Hitintills är det faktiskt bara vi moderater som i konkreta förslag visat hur det kan gå till. Det som kommit från andra borgerliga partiers sida är inte mycket. Och från socialdemokraternas sida finns inte så mycket som en antydan om hur de avser att finansiera dessa skattesänkningar.

På onsdag återupptas de sega och tröga skattesamtalen. Det förefaller rimligt att socialdemokraterna då är beredda att visa de kort de möjligen kan tänkas ha vad gäller inte minst finansiering.

Då måste också diskuteras de övriga sänkningar som krävs dels för att de närmaste årens nödvändiga mål om 30/50 när det gäller inkomstskatter skall nås och dels om de skattesänkningar i övrigt som är behövs för att Sverige inte skall ha ett sämre företagandeklimat än det övriga Europa.

Hur socialdemokraterna tänker lägga upp dessa samtal återstår att se. Det finns tydliga tecken på att man inte vill ha med oss moderater i en uppgörelse i ärendet. Skälet är - i så fall - politiskt. Man kan inte först skälla på oss för skattesänkningar och sedan göra upp med oss om just detta.

Hur ekvationen då skall lösas ut återstår att se. Med de rödgröna
är det tveksamt att det går att göra någonting vettigt - det blir bara skattehöjningar i någon annan ända. Den gamla mitten räcker helt enkelt inte till. Och frågan om kristdemokraterna skall rädda socialdemokraterna ur deras taktiska dilemma i denna fråga
är ännu öppen. Jag skulle tro att deras entusiasm är begränsad.

Men även här kommer samma dilemma som i försvarsfrågan ganska så snabbt att infinna sig. Från de rödgrönas sida talas det nu om att taket för statsutgifterna snarare måste höjas, och det finns sådana röster också inom socialdemokratin. Men hur skall det då gå att finansiera sänkta skatter på sikt?

Om man vill göra upp med skattesänkare åt det ena hållet och vara beroende av utgiftshöjare åt det andra riskerar resultatet att bli endera ingenting alls eller någonting som blir fel.

Som möjlig kontrast till det eviga pratandet förklarade näringsminister Rosengren att han med sin middag med företrädare för företagsamheten och fackföreningsrörelsen i torsdags kväll siktade till ett ”rejält snack” om hur man kunde förbättra företagarklimatet. Indirekt bekräftade han därmed bilden av en regering som inte vet vad den vill eller förmår på detta område.

Det ”rejäla snacket” resulterade nu i att det tillsätts en gemensam arbetsgrupp under ledning av sagde Rosengren i syfte att diskutera konkreta åtgärder. Och det skall utan tvivel bli spännande att se vad gruppen så småningom kommer att avsätta för resultat.

Nu tror jag knappast att en arbetsgrupp som denna har så mycket med problemets kärna att göra. Det råder ingen tvekan om vad det
är som bör göras. Vår riksdagsmotion från i tisdags innehåller den digra lista på åtgärder, som i mångt och mycket också tjatats av företagsamhetens företrädare under de senare åren. Det som saknas är knappast insikten om vad som måste göras - men däremot viljan och förmågan att göra det.

Och åter dyker regeringens grundläggande dilemma upp. Sedan ett tag tillbaka finns det en gemensam arbetsgrupp under ledning av miljöminister Kjell Larsson som tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet tar fram förslag till det tillväxtpaket som det nu pratats om så länge.

Hur skall då detta gå ihop? En rödgrön grupp under Kjell Larsson och en något mindre brokig middagsgrupp under Rosengren som tydligen skall syssla med samma frågor men som med all sannolikhet inte kommer att komma fram till samma svar. Och sedan?

Finansministern deltar för säkerhets skull inte i någon av dessa. Och statsministern tycker av allt att döma att det mest handlar om terapi för att hålla allt från företagsamheten till vänsterpartiet på gott humör medan han försöker att hitta någon väg ut ur denna allt mer intrikata labyrint av arbetsgrupper och oförenliga målsättningar och beroenden.

Det vi ser är en mångfasetterad gruppterapi med syfte att söka lösningen på problemet om cirkelns kvadratur - hur en regering som är kedjad åt vänster skall kunna föra en politik åt höger.

Lite oroar det mig att alla dessa samtal om företagande som nu förs är samtal som koncentreras mycket till den gamla företagsamhetens män. I den rosengrenska middagen på Villa Bonnier fanns inga småföretagare, inga djärvare entreprenörer, inga företrädare för det i grunden nya företagsamhet som informations- och kunskapssamhället ser framväxten av. Jag skulle våga satsa en häst - om jag hade någon - på att begrepp som Internet eller elektronisk handel över huvud taget inte omnämndes.

Ändå är det där som frontlinjen mot framtiden går. I USA i dag har Internetföretaget Yahoo! - med 673 anställda - ett marknadsvärde på 31 miljarder dollar, medan flygplanstillverkaren Boeing med 230.000 anställda har ett motsvarande marknadsvärde på 33 miljarder dollar.

Alldeles rättvisande förefaller väl detta knappast vara - men som fingervisning om var framtidens möjligheter finns kunde det knappast vara tydligare. Och Boeing är ju inte direkt något gammalt stålverk eller så.

Det ter sig knappast rimligt att tänka sig att det i Sverige genom en ändrad politik skulle kunna växa upp ett Boeing på några
år. Men det är inte alls orealistiskt att tänka sig ett antal Yahoo! om vi får en inställning till företagande och framgång som skiljer sig från dagens häckklipparmentalitet. När jag träffade grundaren för Yahoo! för någon månad sedan, och han tagit del av villkor och annat i Sverige, var han dock inte alldeles övertygad.

När svenska Telia nu skall gå ihop med norska Telenor kan det diskuteras om det handlar om en offensiv eller en defensiv affär i de snabba förändringar som sker på just detta område. Jag vill hoppas det förra - men har en smygande misstanke om att det är mycket av det senare.

Telia borde ha privatiserats för länge sedan för att ha kunnat få tillgång till riskkapital och inte vara bunden i sina val av samarbetspartner. Det råder ingen tvekan om att den politiska bromsen på Telia under dessa år har minskat dess affärsmässiga möjligheter.

Nu sker ett samgående mellan Europas två återstående statliga telebolag som visserligen innebär en betydande utförsäljning, men som samtidigt tydligt binder företaget vid allra minst 51% statligt ägande. Jag tror inte att det finns någon seriös bedömare som inte anser att detta är en belastning på det kommande gemensamma företagets möjligheter. Och det verkar som om de bägge regeringarna lägger ner betydande möda på att bibehålla just en avgörande statlig kontroll.

Men potential borde trots allt finnas. Norden ligger i världstoppen när det gäller mobil telefoni. Och även vad gäller Internet visar Norden framfötterna. Ingen skulle dock komma på tanken att detta är på grund av statlig styrning. Är det något som gett fördel här så är det den snabba avregleringen av telemarknaderna som genomfördes i Sverige under vår regeringstid.

I samband med samgåendet kan det finnas skäl att också i riksdagen ta upp frågan om Internettaxorna i Sverige. Om inte annat finns det skäl att få ett svar från den regering som är så mån om att ha kontrollen varför statsteleföretaget inte kan
åstadkomma lägre och fasta Internet-avgifter i Sverige.

I USA är det redan vanligt, och i Europa kommer det nu i allt fler länder ett system med s k flat rate för Internet. Det innebär att man inte har minutkostnaden tickande på det sätt som sker i dag. Menar vi allvar med Internet-revolutionen vore det ett rimligt steg att bereda vägen för detta också i Sverige.

Men saker som dessa fanns inte med när statsministern kom med sin nygamla riksdagsbetraktelse. Där återfanns i stället rena laviner av snömos som t ex när det utlovades att ”tillväxtavtal med samtliga regioner sluts under året.” Genialt! Man undrar varför ingen kommit på detta geniala grepp tidigare. Ett avtal med Norrbotten om 7% tillväxt, ett med Värmland om 2% arbetslöshet och ett med Gotland om 2.000 nya jobb.

Enkelt, min käre Rosengren, som Persson sannolikt skulle ha formulerat saken. Ett rejält snack och ett tillväxtavtal borde väl räcka.

Och i eurofrågan är det bara att fortsatt notera att regeringen inte riktigt verkar att veta vad den vill. I dag publicerar t ex utrikeshandelsminister Leif Pagrotsky en debattartikel som är en direkt polemik mot finansminister Erik Åsbrinks uppfattning att det vore en fördel för Sverige om vi hade en klar politik och ett klart avgörande före det svenska EU-ordförandeskapet första halvåret 2001.

Under veckan som gick har jag ägnat en del tid åt de europeiska förberedelserna för valet till Europaparlamentet den 13 juni. I måndags träffades några partiledare för lunch hos den spanske premiärministern Aznar i Madrid, och i lördags kväll var en delvis annorlunda konstellation gäster i Istanbul i samband med ett presidiemöte i vår bredare europeiska samarbetsorganisation European Democrat Union.

Det vi nu är inriktade på är att åstadkomma en bredare partigruppering i Europaparlamentet, så att denna efter ett för oss bra val kan bli den största i Europaparlamentet med de möjligheter till inflytande som detta ger. Den person som stats- och regeringscheferna vill göra till ny president i Europakommissionen måste t ex ha parlamentets godkännande. Och det kan indirekt komma att gälla också de enskilda kommissionärerna.

Alldeles lätt att åstadkomma denna sammanslagning är det inte. Sammanslagningar kan leda till problem när t ex både regeringspartiet och det ledande oppositionspartiet, som är fallet på Irland, kan komma att hamna i samma partigrupp. Men så länge vi har en gemensam färdriktning i politiken borde detta kunna vara möjligt.

Vid randen av Europa vid stranden av Bosporen diskuterade vi så den europeiska framtiden. Viktiga val i Estland den 7 mars, i Finland den 17 mars och i Turkiet den 17 april. Som det ser ut i dag kommer våra EDU-partier att ha goda förutsättningar att gå fram i samtliga dessa. I Finland visar de senaste opinionsmätningarna att samlingspartiet ligger tydligt före såväl socialdemokraterna som centern och därmed har vissa möjligheter att bli landets största parti.

Istanbul är en sjudande jättestad där fascinerande historia från närmare två årtusenden som imperiehuvudstad blandas med det moderna Turkiets snabba omvandling med alla de spänningar denna för med sig. I dag bor där ca 12 miljoner människor och med ett politiskt liv där spänningen i det turkiska samhället mellan det folkliga och politiska islam som börjat att växa fram och det sekulariserade samhällets strävan efter europeisering är tydlig.

Valet i april blir ett val på nationell, regional och lokal nivå. Det blir ett slag om makten över regeringen i Ankara och om makten över den dominerande jättestaden Istanbul. I dag är dess islamske borgmästare dömd till fängelsestraff för uttalande som uppfattats som militant islamska med anspelningar på vapen på ett sätt som strävan efter försoning i den turkiska republiken inte accepterar.

Hur Turkiet utvecklas kommer att bli av stor betydelse. Jag minns en turkisk premiärminister som tillspetsat sade till mig att den islamiska världen har att välja mellan den turkiska och den iranska vägen, mellan en sekulariserad reformering eller en mer sluten utvecklingsmodell. Men när jag med våra partivänner under f d premiärministern Yilmaz ledning försöker att sätta mig in i trenderna och tendenserna i samhälle, ekonomi och val förefaller det mig dock som om Turkiet kommer att fortsätta på den europeiska moderniseringens väg.

Mötet i Istanbul blev jäktigt. Där mötte jag mängder med journalister som ville ha min syn på alla sydöstra Europas olika problem. Bilden av mig från Bosnien lever kvar. Och i Turkiet bor faktiskt fler albaner än i Albanien och Kosovo sammantaget, liksom det f ö bor fler bosniska muslimer i landet än vad det gör i Bosnien självt. Det ottomanska imperiets arv lever kvar i många generationer än.

Men veckan som kommer blir förhoppningsvis en vecka hemma. Vi samlar partistyrelsen på onsdag för att diskutera bl a planeringen framöver. De journalister som från det sammanträdet väntar sig någon typ av fallskärmshoppande utifrån till position på vår lista för Europavalet - vilket ju verkar bli standard i andra partier - kommer dock att bli besvikna. Först har vi ett provval med ca 20.000 röstande som skall räknas färdigt.

På onsdag samlar vi också kommunal- och landstingsråd från hela landet för att diskutera deras viktiga arbete. Jag är alldeles
övertygad om att vi behöver bättre länkar mellan riks- och kommunalpolitiken i alla dess former under de kommande åren.

Inte minst gäller detta vårdfrågorna. Jag skulle gärna vilja se dessa som den nya fronten för moderat förnyelse under de närmaste
åren. Vi har nu borgerliga koalitioner som har ansvaret för sjukvårdsfrågorna i de tre största regionerna i Sverige, och det
är inte mer än rimligt att väljarna nu begär av oss att vi kan leva upp till det som vi sagt. Redan nu vet vi att mer än var tredje svensk genom detta kommer att kunna omfattas av den moderata vårdgarantin.

I Stockholms läns landsting satsas det i år över 700 miljoner kr mer på sjukvården än vad socialdemokraterna gjorde i fjol, och det samtidigt som man sänker landstingsskatten.

Men än viktigare tror jag den förnyelse av verksamhetens former som man börjat med är.

I Stockholm har man redan slutit samarbetsavtal mellan landstinget och vårdfacket så att så många sjuksköterskor som möjligt skall kunna starta nya vårdföretag. Erfarenheterna av de bolagsbildningar som gjorts med t ex St. Görans sjukhus är mycket positiva.

I Skåne lägger man ut Simrishamns sjukhus - en stor fråga i valet, som också ledde till stora moderata framgångar - på entreprenad och gör samtidigt sjukhusen i Helsingborg och
Ängelholm fristående. I Halland tänker man pröva olika driftsformer i vården för att öka valfriheten för personal och patienter.

Det finns de som talar om möjligheten till en revolution i vården. För den måste vi moderater ha förmågan att gå i ledningen. Andra talar bara pengar, medan vi förefaller att vara de enda som tar de vidare och mer betydelsefulla förnyelsefrågorna - mindre pyramider, mer vård - på det allvar de förtjänar.

Vi måste kunna tänka längre när det gäller en sjukvård som befriats från landstinget och därmed kommit närmare människorna inte minst genom större frihet för alla de som arbetar och är verksamma inom den. Jag tror att vi på onsdag har anledning att fundera över hur vi på bästa sätt skall se till att vi klarar av det viktiga uppdrag just vi har när det gäller vårdfrågorna under de närmaste åren.

Nu börjar också det mer normala politiska livet komma igång. På söndag skall jag tala om den framtida moderata politiken inför hundratals förtroendevalda från hela Skåne nere i Ystad. Och snart är det dags att återuppta de måndagsresor runt om i landet som för mig är så viktiga både för att bilda opinion och för att lyssna och lära.

Stockholm den 25 januari 1999



Carl Bildt









Saturday 
16/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]