Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v26/2000
27/6/2000

Vänner,

Det böljande vackra franska sommarlandskapet blixtrar förbi utanför TGV-tågets fönster. Jag är på väg från Genève till Paris för sammanträden. De franska flygledarna har beslutat sig för att protestera mot någonting, och snabbtåget erbjuder ett bra alternativ.

Över Europa blir flygförseningarna allt vanligare. Luftrummet börjar bli trångt, och flygplatserna det i ännu mycket högre grad. När snabbtågen nu mer och mer kommer är jag alldeles övertygade om att de mer och mer kommer att framstå som ett bekvämt, snabbt, effektivt och miljövänligt alternativ.

Men dit är det en bra bit. Dock tas tidigt på söndag morgon ett väsentligt steg när det första tåget att rulla över den nya Öresundsbron kl. 06.09 lämnar Malmö Central. Strax därefter möter Malmö-tåget det tåg som kl. 06.16 har lämnat Hovedbanegarden inne i centrala Köpenhamn. Dagen innan - på lördagen - har förbindelsen under pompa och ståt invigts, och kl. 23.00 på lördagskvällen öppnas den för de första alldeles vanliga biltrafikanterna.

Öresundsförbindelsen kan betraktas på många olika sätt. I Malmö och i södra Sverige kommer man att fira den framför allt ur ett mer regionalt perspektiv. För Sverige i dess helhet kommer det att sägas att vi nu har en fast förbindelse med den europeiska kontinenten i övrigt. Även om vi i och för sig redan har det via Haparanda för den som känner för den saken, och omvägen från den nya bron via Fyn och Jylland har sina sidor.

Men i ett vidare perspektiv handlar det om utbyggnaden av den europeiska infrastruktur som är en nödvändighet inte minst om snabbtågen i framtiden skall kunna vara ett konkurrenskraftigt alternativ i en allt tätare sammanvävd europeisk ekonomi.

Det fanns en tid i början av 1990-talet då jag hade en känsla av att jag kunde varje meter av denna planerade förbindelse, kunde varje tänkbar bedömning av dess konsekvenser och hade hanterat varje krona av dess framtida finansiering. Under en lång tid stod frågan om denna förbindelse central i vår politiska debatt, och arbetet att lotsa allt fram till de sista och avgörande politiska besluten kom i hög grad att ligga på mig i min dåvarande position som statsminister.

Viss logik låg det i detta. Moderater hade arbetat för denna förbindelse med större konsekvens och energi än några andra under de år och decennier som kommit dessförinnan. Medan så gott som alla andra partier var mer eller mindre splittrade i frågan om denna förbindelse var det vi som var de som var tydligast och klarast i vårt förord.

Därmed inte sagt att inte också andra gjorde ett viktigt arbete. Som statsminister arbetade Ingvar Carlsson med att övervinna motståndet inom sitt socialdemokratiska parti, och förde i viss hast frågan fram till det principiella regeringsavtalet i början av 1991. Men motståndet var starkt på den politiska planhalvan från vänsterpartiet, från miljöpartiet och från icke oväsentliga grupper inom det socialdemokratiska partiet självt.

Det blev den borgerliga fyrpartiregering som tillträdde i oktober 1991 som hade att föra frågan om den s.k. fasta förbindelsen över Öresund frågan avtal till konkreta och bindande beslut. Och det som det då handlade om var först och främst den omfattande miljöprövningen av förbindelsen i alla dess delar och klartecken i planärenden vars omfattning inledningsvis svårligen lät sig överskådas.

Centerpartiet var tydliga och uttalade motståndare till förbindelsen. Och det handlade inte om att bara just denna bro var fel på ett eller annat sätt, utan det handlade om ett ibland närmast mytiskt motstånd mot både s.k. storskalig utveckling och närmare förbindelser med det övriga Europa. Tveklöst spelade centern här på känslor, hämningar och fördomar som hade icke oväsentlig förankring i det svenska samhället. Och det var i de rödgröna sfärerna i vårt samhälle som motståndet och skepsisen var som starkast.

I regeringsförhandlingarna de sista veckorna av september 1991 var jag stenhård på att en regering förutsatte att regeringsavtalet skulle fullföljas. Men samtidigt hade den tidigare regeringen rört till det i och med att man inte gjort någon miljöprövning alls av den utformning som förbindelsen getts, och det samtidigt som man utformat utomordentligt strikta lagar som lade fast en mycket omfattande miljöprövning av olika projekt av denna storleksordning.

Vi enades om, att en förutsättning för att projektet skulle fullföljas var att det klarade av en s.k. nollösning när det gällde påverkan på det känsliga flödet av vatten in och ut ur Östersjön. Och det var ingen oväsentlig fråga, eftersom den kunde framställas som att den påverkade hela den biologiska balansen i det känsliga innanhav som Östersjön utgör. Minnen av algblomningar och försurningar stod starka i den offentliga debatten dessa år.

Jag ingick denna kompromiss eftersom jag var övertygad om att det skulle gå att utforma förbindelsen på ett sådant sätt att detta villkor uppfylldes. Men jag var fullt medveten om att det kunde komma att kräva mer eller mindre omfattande förändringar av hela projektet, och att dessa fick ta den tid som krävdes.

Turerna i detta ärende kom att bli åtskilliga under de år som följde. Det visade sig snabbt att den utformning som förbindelsen getts i regeringsavtalet inte gav tillräcklig säkerhet för att det skulle gå att klara miljökravet, och det konsortium för att bygga förbindelsen som bildats i början av 1992 fick därmed revidera hela projektet och dess utformning för att vara på den säkra sidan. Det handlade främst om utformningen av den konstgjorda ön söder om Saltholm och om omfattningen och utformningen av de kompensationsmuddringar som krävdes för att inte förbindelsen skulle ha negativ miljöpåverkan på sikt.

Det reviderade projektet prövades så enligt miljölagarnas alla krav, och i grunden var det faktiskt så att även kritiska instanser kom fram till att de krav vi hade enats om att ställa upp skulle komma att uppfyllas. Detta var på vårvintern 1994, och Sverige stod åter inför ett riksdagsval.

Miljöminister var då centerledaren Olof Johansson, även om viktiga delar av ärendet låg på dåvarande biträdande justitieministern Reidunn Laurén och planminister Görel Thurdin, hon dessutom då en av de bägge vice ordförandena i centern.

Olof Johansson vägrade trots detta att till regeringen lägga fram ett förslag om att projektet skulle godkännas. Och som ansvarigt statsråd för delar av det slutgiltiga beslutet hade han formella möjligheter att blockera regeringens beslutsfattande.

Såväl jag själv som folkpartiledaren Bengt Westerberg och kristdemokraternas Alf Svensson tillbringade dygn med att med Olof Johansson och experter gå igenom alla tänkbara - och åtskilliga mindre tänkbara - invändningar och problem. Varje invändning som producerades av de ibland inte alldeles välsorterade experterna på miljödepartementet smulades sönder och samman när de konfronterades med en något bredare krets av experter på dessa frågor.

Vi kunde sitta i timmar och tränga in i detaljer om t ex hur det ålgräs som var av betydelse för skarpsillens fortplanting skulle komma att påverkas av olika alternativa utföranden av de planerade muddringsarbetena. Man lärde sig åtskilligt som man inte kunde tidigare under dessa långa sessioner.

Jag minns hur vi t o m hade att hantera hur fiskars vandring genom sundet kunde påverkas av att de icke bara såg stjärnor på himlen utan också ljuset från strålkastare på de bilar som passerade bron. Någon s.k. miljöexpert hade upplyft detta till ett alldeles avgörande problem, och att det kunde leda till att fiskarna hamnade fel när de försökte navigera. Men vederbörande hade svårt att reda ut hur fiskarna i fråga hade att hantera alternativa problem i form av å den ena sidan dimma och moln med inga ljus alls eller de fartyg och färjor som redan då faktiskt var tillåtna och som om inte annat så av rena säkerhetsskäl också hade att framföra olika typer av ljus under natten.

Och så kunde det fortsätta och fortsätta. Olof Johansson och hans i dessa frågor allt mindre och mindre krets producerade det ena pappret efter det andra med det ena mer eller mindre allvarliga problemet efter det andra. Till slut var det tydligt också för hans egna centerkollegor i regeringen att det handlade om ett förfarande som inte kunde beskrivas som annat än ren och skär obstruktion.

Som statsminister hade jag ett ansvar för att en förbindelse som vi nu kunnat ge en miljömässigt icke bara acceptabel utan dessutom bra utformning fördes fram till det regeringsbeslut varefter inga andra politiska hinder skulle finnas eller kunde resas. Och när väl allt material fanns på bordet var jag mycket bestämd på att det skulle ske inom rimlig tid.

Datum för fullbordandet av förbindelsen hade i projektarbetet satts till den 1 juni år 2000. Jag tyckte att detta var rimligt, och var de miljömässiga kraven uppfyllda fanns det, enligt min mening, knappast skäl till uppskov som skulle äventyra detta datum. Att av politiska bekvämlighetsskäl skjuta det hela till över valet i september 1994 var för mig icke tänkbart, eftersom det omedelbart skulle ha lett till sådana förseningar att en invigning 1 juli, 2000 inte skulle vara möjlig. Eftersom miljökraven nu var uppfyllda, kunde en sådan ordning inte försvaras.

Jag gjorde klart så för Olof Johansson att jag med utnyttjande av den författningsmässiga position som en svensk statsminister har var beredd att lyfta över dessa ärenden på ett annat statsråd så att beslut kunde fattas. Det handlar om den makt som ligger i den trettonde paragrafen i regeringsordningen.

Olof Johansson förklarade då att han avsåg att i så fall lämna regeringen. Den ståndpunkten var, från hans politiska utgångspunkter, inte orimlig. Men efter åtskilliga diskussioner, som alls icke alla fördes i ovänlig anda, kom vi fram till lösningen att han lämnade regeringen, men att centerpartiet som sådant och övriga centerstatsråd kvarstod i den när beslutet om att börja bygga den förbindelse som invigs nu på lördag fattades. Och det politiska slutbeslutet kunde därmed fattas och tillkännages den 16 juni 1994.

Tumultet var betydande, men i sak var det ett bra resultat.

Vi hade fått en miljöoptimerad förbindelse som uppfyllde alla krav. Centern skall ha sin fjäder i hatten för det. Vi hade fått det avgörande och slutgiltiga politiska klartecknet för att börja sätta spadarna i marken. På den punkten hade jag varit omedgörlig. Och vi hade gjort det med en bibehållen fyrpartiregering. Det var viktigt från andra utgångspunkter.

Om Olof Johansson sedan ville föra valrörelse senare under året på att han hade varit mot, eller t o m försöka säga att han ville riva upp beslutet igen, var det någonting som inte var min sak. Bron skulle börja byggas, och jag var alldeles övertygad om att den snabbt skulle bli accepterad och omhuldad av alla.

Så har det också blivit. Av det då så starka och närmast mytiskt framburna motståndet mot denna bro finns i dag knappast någonting alls kvar. Motvilligt har de flesta accepterat att vi är en del av ett större Europa, att framtiden kräver nya satsningar och att brobyggande mellan länder i alla de former som detta kan ta är någonting ytterligt positivt.

Jag tror att förbindelsen kommer att bli en succé. Så blev det med den bro över Store Bält i Danmark som invigdes för ett par år sedan, och som i spektakulär skönhet är mer slående än vår förbindelse över Öresund. Men jag tror att man skall vara försiktig med prognoser om att enbart bron kommer att leda till ett jättelikt ekonomiskt lyft för Själland och Skåne. För det innebär bron bättre förutsättningar, men inte så mycket mer än så.

Förbindelsen är viktig, men är ändå bara en del av det som vi kommer att behöva. Visionen att man i Stockholm skall kunna gå och lägga sig på ett nattåg som morgonen därpå har fört en till Bryssel eller Paris kräver åtskilligt mer i form av investeringar och infrastruktur. Det är ett starkt svenskt intresse att Danmark och Tyskland så snart som möjligt går vidare med det hitintills lite vilande arbetet med en fast förbindelse över eller under Fehmarn Belt mellan de bägge länderna.

Det är först när denna står färdig som vi kan tala om snabba och raka fasta förbindelser till den europeiska kontinenten. Och snabbtåg mellan Stockholm och t ex Bryssel kan bli ett lika bra alternativ som det redan är mellan t ex Paris och Bryssel, där numera knappt någon tar tåget. Eller mellan Paris och London, där tunneln under kanalen har betytt mycket. Och för att ta mitt eget aktuella exempel - Genève och Paris.

Icke minst miljövänner har all anledning att ropa på fler broar för att göra mer av detta möjligt.

För min del blev det således midsommarafton i New York. Några små grodor i säkerhetsrådet sal blev det nu inte. Jag hastade i stället ner till de tusentals svenskar som hade samlats i Battery Park på Manhattens sydspets. Där iklädde jag mig en blomsterkrans, tågade till majstången och dansade små grodorna tillsammans med välövade svenskar och några lätt förfärade representanter för andra nationaliteter. Den härdade New York-polisen tittade storögt på. Den har förmodligen varit med om det mesta när det gäller olika etniska uppträden.

Och därefter blev det besök på några av de olika restauranger som duktiga svenskar har startat i denna stad av hård kulinarisk konkurrens. Hos Björn Möller på nyöppnade Tja!, på 301 Church Street åt generalkonsul Olle Wästberg, ett betydande antal andra och yngre svenskar och undertecknad en förnämlig måltid med viss midsommartouch. Som midsommarfirande var det i alla fall annorlunda.

Dessförinnan hade jag tillbringar hela dagen i FN: s säkerhetsråd möte för att diskutera situationen på Balkan. Och det blev ett möte som inte saknade betydelse.

Det var det franska ordförandeskapet i säkerhetsrådet denna månad som hade bett dels mig och dels EU: s High Representative för utrikesfrågor Javier Solana komma att inleda en diskussion om förutsättningarna för fred på Balkan. Jag hade varit där i slutet av februari i samma ärende, men nu ville man göra debatten öppen också för länder som inte var medlemmar i säkerhetsrådet.

Detta var dessutom en nödvändighet för att Solana skulle kunna framträda. Det skedde genom att Portugal fock möjlighet att tala, och eftersom Portugal denna vecka ut är ordförande i EU kunde man efter inledande ord av dess FN-ambassadör lämna över till Solana.

Men därmed var det också fritt fram för andra. Och alldeles självklart anmälde den jugoslaviske FN-ambassadören Jovanovic sitt intresse, vilket ledde USA: s Richard Holbrooke till att säga att detta saknade varje form av aktualitet.

Kring detta dansades det med procedurreglerna under många dygn innan fredagens debatt. Men till slut kom det till öppen votering och konfrontation. Ryssland, Kina, Ukraina och Namibia röstade för att också Jovanovic skull få tala. USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Bangladesh, Malaysia och Canada röstade mot. Argentina, Mali, Tunisien och Jamaica lade ner sina röster.

Dramatiken kring detta var betydande. En motsvarande votering lär inte ha förekommit sedan 1991 - och då handlade det om att USA ville vägra Arafat rätten att föra sin talan inför säkerhetsrådet.

Det fanns starka argument på bägge sidor av denna debatt.

USA: s Holbrooke hävdade, att vi kunde lyssna på en regim ledd av personer åtalade för krigsförbrytelser, och att hela frågan om Jugoslaviens position i FN dessutom var höggradigt oklar. I detta instämde i allt väsentligt Storbritanniens Jeremy Greenstock. Frankrikes Jean David Levitte hävdade att voteringen egentligen bara handlade om denna debatt, och markerade därmed diskret distans till budskapet från Washington och London.

Rysslands Lavrov var inte mindre stark. Han sade att hela FN-systemet byggde på principen om universalitet, d v s att alla skulle vara representerade, och att man t o m i domstolar lät de anklagade föra sin talan. Andra talare fogade till en rad exempel på hur säkerhetsrådet t ex i debatter nyligen hade låtit olika i hög grad tveksamma rebellrörelser i Kongo framlägga sin sak, och att samma sak skulle gälla här.

Men voteringen blev, föga förvånande, som den blev. Och Lavrov reste sig omedelbart och lämnade säkerhetsrådets sessionssal i en markering som har få motsvarigheter. Till pressen utanför sade han, att det var nonsens att föra en diskussion om problemen på Balkan utan att Jugoslavien över huvud taget fick föra fram sin uppfattning.

Därmed var det dock inte slut på diplomatiska markeringar. Mitt anförande om läget i regionen - som finns på www.bildt.net för den intresserade - föranledde inga negativa reaktioner, men när Solana därefter fick ordet reste sig Kinas representant demonstrativt och lämnade salen. Till dels var detta en markering mot den person som man fortfarande uppfattade som generalsekreterare i NATO när deras ambassad i Belgrad hade bombats och dess personal dödats, men till dels gick nog reaktionen längre.

Men denna dramatik kunde sedan debatten inledas. Jag skall i detta brev inte gå in i alla dess i och för sig intressanta detaljer. Regionens olika länder framträdde med sin syn på saken. Montenegros utrikesminister satt på åhörarbänkarna med ett pass från den slovakiska delegationen. Till länderna som hade begärt och fått ordet hörde inte bara Belarus med dess tveksamma regim utan också Irak med dess än mer tveksamma regim. Universalitetsprincipen gällde.

Det för mig betydelsefullaste var det bosniska inlägget i debatten. Det framfördes i dess första del av ambassadören Mohammed Sacerbey och i dess andra av den biträdande ambassadören Milos Prica. Bägge är personer jag känner utomordentligt väl, men som jag lärde känna när de var fiender på olika sidor i det bittraste kriget i Europa under det 20: e århundradets andra hälft.

Den ena i Sarajevo och New York, och den andra i Banja Luka och Belgrad. Den ene muslim och den andra serb.

Men nu delade de ett anförande och en politik. När jag summerade upp debatten i säkerhetsrådet sade jag, att detta för mig var det kanske mest betydelsefulla i denna debatt. Även om mina personliga upplevelser under åren i Bosnien säkert gjorde att jag kände detta långt starkare än vad jag förmådde att förmedla i det diplomatiska språkbruk som även jag måste ikläda mig inför detta världssamfunds formella sett högsta organ. Fiender hade förenats, och talade nu om fredens villkor i regionen i dess helhet.

Debatten visade tydligt på alla de problem som finns, men i detta visade den också på möjligheterna om vi bara får politiken rätt.

Man gapet mellan USA och Ryssland är inte bra. Jag är fullt och fast förvissad om att det är bara när vi förmår att etablera någon form av internationell konsensus som vi har en möjlighet till framsteg. Ett enigt säkerhetsråd kan sända kraftfulla budskap, medan ett splittrat säkerhetsråd framstår som just splittrat, och därmed någonting som man inte på samma sätt behöver ta hänsyn till.

Slobodan Milosevic var säkert förargad över att hans ambassadör bara fick tala till TV-kamerorna utanför säkerhetsrådets lokal, men säkert än mer belåten med att det verkade som om gapen mellan Washington och Moskva om hur Belgrad skulle hanteras nu hade vidgats ytterligare.

Hur vi skall hantera fortsättningen av detta återstår att se. Intresset för fortsatt diskussion inom FN: s säkerhetsråd är betydande. Det talades redan om att man ville att jag skulle komma tillbaka i början på hösten. Generalsekreteraren Kofi Annan har just kommit tillbaka från Mellers Östern, just invigd FN: s generalförsamlings extra session om sociala frågor i Genève och just gett sig av på en veckas besök i Warszawa, Budapest och Berlin. Men i anslutning till den kommande helgen kommer vi att få anledning att diskutera fortsättningen när han kommer till Genève igen för fredssamtalen om Cypern.

Men för dagen är jag i Paris. Det handlar om ett uppdrag jag fått att leda en grupp av tre s.k. vise män som på uppdrag av den europeiska rymdorganisationen ESA - European Space Agency - skall lämna rekommendationer om ett antal viktiga frågor för den samlade framtida europeiska rymdpolitiken. Före årsskiftet förväntas EU och ESA formulera en europeisk rymdstrategi för det kommande decenniet. Detta för att bygga strukturer mellan de bägge, med den europeiska industrin och med de nya medlems- och ansökarländerna i dessa frågor. Frågor som ESA ansett det nödvändigt att inkalla tre vise män för att fundera på och formulera politiken.



Vår vishet återstår att se. Förutom mig själv handlar det om Lothar Späth från Tyskland och Jean Peyrelevade från Frankrike. Den förra har varit regeringschef i Baden-Wuertenberg, är nu chef för Jenoptik i Jena och har ett högt anseende i högteknologifrågor i Tyskland. Den senare har en omfattande bakgrund i fransk förvaltning och är nu chef för en av landets största banker Crédit Lyonnais. Tillsammans förutsätts vi tre representera både bredd och djup vad gäller europeisk erfarenhet.

Rymdpolitiken är viktig, och strategiskt avgörande beslut för den europeiska framtiden måste fattas inom det närmaste året.

Skall Europa fortsätta att utveckla startraketer som gör att det finns en självständig kapacitet att få upp satelliter? Hur skall relationerna till det dominerande USA och det tekniskt duktiga Ryssland utformas? Är det rimligt att hålla fast vid den gamla skiljelinjen mellan civila och militära rymdprogram när EU går mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik? Hur skall vi främja den europeiska utveckling av bredband från rymden som med all säkerhet kommer att komma globalt?

Frågorna är inte få. Jag kommer att ha anledning att återkomma både till problemen, arbetet och de kommande rekommendationerna i kommande veckobrev. Den som är mer intresserad av dessa frågor kan finna åtskilligt på www.esa.int .

Annars är det nu snarare de vetenskapliga frågeställningarna om vår egen inre rymd som dominerar. I går proklamerades högtidligt att arbetet med att kartlägga den mänskliga arvsmassan är så gott som avslutat. Det handlar - som jag skrivit om tidigare i dessa veckobrev - om ett i genuin mening epokgörande arbete som kommer att öppna helt nya horisonter för vår utveckling som människor under kommande generationer.

De frågeställningar detta reser är många, och ofta dessutom komplicerade. På samma sätt som det för ett decennium sedan var många som upplevde tanken på en bro från gamla Sjöbo till den annorlunda världen där ute som skrämmande, finns det i dag de som hellre förefaller att vilja vända tillbaka än gå framåt.

Men vår historia som mänsklighet är att gå framåt. Och även om denna historia inte varit problemfri kan det inte råda någon tvekan om att de nya horisonter som utvecklingen av vårt vetande successivt öppnat också skapat möjligheterna till en bättre och i genuin mening mänskligare värld.

Så är jag övertygad om att det kommer att bli här också. Nya horisonter både fascinerar och skrämmer. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att förbli. Men här handlar det om en horisont med fantastiska möjligheter för kommande generationer.

Också till den saken kommer jag att fortsätta att återkomma. Detta brev har redan blivit lite längre än vanligt. Valresultaten i Japan och Zimbabwe hoppar jag över. President Chiracs nya tankar på att sätta igång arbetet på en europeisk konstitution inom de närmaste åren kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma till.

Nu är jag framme i Paris. Lätta moln på himlen förtar inte intrycket av sommar när tåget glider in över Seine mot Gare de Lyon.

Paris den 27 juni 2000



Carl Bildt

PS. Länkar brukar vara populära. För den som vill följa med mera kring invigningen av Öresundsbron finns www.oresundskonsortiet.se att tillgå. Samtidigt med att den bron invigs skiftar ordförandeskapet i EU över från Portugal till Frankrike med adress http://www.presidence-europe.fr . Och rymden fanns som sagt på www.esa.int .









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]