Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v27/2000
4/7/2000

Vänner,

Sommarmolnen har just formerat sig över Genève-sjön och Alperna. Och luften är åter klar efter det att åskväder under natten förlöst de senaste dygnens tryckande hette.

Och jag håller långsamt på att bryta upp för min egen sommar och semester.

Men Europa tar inte semester som vi svenskar. Här fortsätter arbetet med oförminskad kraft månaden ut.

I Geneve har just den extra generalförsamlingen om sociala frågor tagit slut, och de många delegationerna börjat att återvända till sina olika länder. Men nya frågor står ständigt på dagordningen. I dag kommer generalsekreterare Kofi Annan hit till Geneve för att dra igång ännu en omgång i samtalen som försöker att hitta en öppning i den lika komplicerade som viktiga Cypern-frågan.

Och det ger anledning också till överväganden om en del av de utmaningar vi står inför på Balkan under de kommande månaderna. Vi måste diskutera hur vi skall gå vidare efter diskussionen ni FN:s säkerhetsråd på midsommarafton.

I Europa i övrigt har nu Frankrike tagit över efter Portugal som ansvarig för det fortsatta samarbetet. Det portugisiska ordförandeskapet inleddes väl med det s k dotcom-toppmötet i Lissabon, men kom sedan allt mer att tyngas av det tilltagande schabblet i den tilltagande komplicerade österrikiska frågan.

När jag i slutet av förra veckan var i Salzburg på World Economic Forums s k Central and Eastern European Economic Summit med tiotalet premiärministrar från dessa olika länder var det tydligt vilka skadeverkningar som denna fråga har på det samlade europeiska samarbetet.

De som nu förhandlar om medlemskap i EU vill inte ha en union som på oklara grunder ägnar sig åt oklara inblandningar i olika länders inre angelägenheter och som sedan inte har den blekaste aning om hur man skall ta sig ur eländet.

Den s k lösning som portugiserna försökte att presentera under sitt ordförandeskaps sista dagar var inte mycket att skryta med. Man bad ordföranden i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter att utse tre personer som skulle författa en rapport om situationen för mänskliga rättigheter, och då inte minst invandrare i Österrike.

So far so good. En sådan rapport kommer inte att måla bilden av Österrike som ett land som avviker från Europa i övrigt. När det gäller invandringspolitiken är man t ex tydligt liberalare än länder som t ex Finland och Österrike. I Österrike bränns inga flyktingförläggningar.

Men utöver detta skall de tre männen rapportera om ”naturen och utvecklingen av FPÖ”, d v s det parti som Haider tidigare ledde. Hur i hela världen detta skall gå till begriper jag inte, och hur i hela friden EU:s ledare kan ge sig in på att officiella bedöma ”naturen” hos enstaka politiska partier i unionens olika medlemsländer begriper jag än mindre.

Hur skulle t ex en s k objektiv europeisk bedömning av vänsterpartiet i Sverige se ut?

En kvarvarande kommunistisk sekt som i moderniserad dräkt utgör ett dolt hot mot den svenska demokratin, och vars uttalande fientlighet mot det europeiska samarbetet utgör en fara som Europa i dess helhet inte kan ignorera? Eller ett i grunden omvandlat parti som nu håller på att utvecklas till en närmast vänstersocialdemokratisk lätt opportunistisk proteströrelse vars framgångar just nu mest är en reflex av regeringen Perssons misslyckande?

Det skulle säkert gå att argumentera för bägge dessa linjer. Frågan om den politiska bedömningen av ett parti är en i hög grad politisk fråga, och att försöka att överlåta den bedömningen till någon typ av objektiv EU-grupp är en omöjlighet med potentiellt allvarliga konsekvenser för framtiden.

Hur frågan kommer att fortsätta att utvecklas återstår att se. Förbundskansler Schuessel i Wien är beundransvärt återhållsam i sina reaktioner, men hur länge detta kommer att kunna fortsätta att synnerligen oklart. En folkomröstning i Österrike kan ytterligare komma att låsa situationen, men som saken nu utvecklats efter det portugisiska magplasket är det möjligt att det inte finns något alternativ.

Det franska ordförandeskapet har inletts med nya debatter. När han besökte Berlin höll president Chirac i förbundsdagen där den 27 juni ett uppmärksammat anförande med sin vision av den europeiska framtiden. Han förde vidare tankarna på nödvändigheten av att få en europeisk författning, och han förde fram tanken på att en ”pionjärgrupp” av länder redan nästa år skulle börja att genom ett mindre sekretariat föra samarbetet längre än vad EU:s medlemskrets i övrigt var beredd till. Han var tydlig på att det var ett Europa sammansatt av nationalstater som var hans vision, och åtminstone i denna del var han det gaullistiska arvet trogen.

Chiracs tal ledde omedelbart till reaktioner. Från London kom de förväntade farhågorna om att man skulle komma att stängas ute, och från den socialistiska regeringen i Paris kom grymtanden om att djärva perspektiv som dessa skulle kunna försvåra arbetet med att till mötet i Nice i december föra i hamn de betydligt mycket mer begränsade förändringar som nu står på dagordningen. Men i Tyskland var mottagandet närmast översvallande positivt, och so oder so visade Chiracs tal såväl att diskussionen om någon form av differentiering i samarbetet rör sig framåt som att diskussionen om en mer formell europeisk författning gör sammalunda.

Hur en kärna eller en grupp av pionjärer skall utformas är dock inte alldeles enkelt att se. Blair har med viss framgång tagit initiativ när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken i EU, men begränsas allt tydligare av att han inte kan formulera en klar politik för euron. Den klassiska axeln mellan Paris och Berlin förr var det Bonn hyllades visserligen mäktiga i samband med Chiracs tal, men de flesta torde inse att den inte längre räcker.

Om man lyckas att föra den nuvarande regeringskonferensen i hamn i Nice kommer diskussionen snabbt att föras in på det kommande steget. Hur det svenska ordförandeskapet kommer att hantera detta vet jag inte. Officiella svenska bidrag till den europeiska framtidsdebatten gives hitintills inte alls. Men säkert kommer man snabbt att mer formellt börja att tala om en ny regeringskonferens.

I Berlin talas redan om att man inom tre år vill ha en ny regeringskonferens. Inte minst handlar det då om att möta trycket från de olika delstaterna om hur deras rättigheter skall definieras och skyddas. Men andra länder befarar att en sådan regeringskonferens kommer att försvåra den första utvidgningsomgång som man då borde stå mitt uppe i, och anser att det vore fel signal till de nya medlemsländerna om de inte får möjlighet att vara med i denna diskussion.

Under året kommer Europakommissionen under Romano Prodi att lägga fram en s k vitbok om hur Europa styrs och kan styras. Projektet är djärvt, kommer alldeles säkert att vara kontroversiellt, men kommer med all sannolikhet att föra debatten om den kommande europeiska författningen ytterligare framåt. Efter sommaren kommer jag säkert att ha åtskilliga anledningar att återkomma till debatten.

Det franska ordförandeskapet har redan från början kommit att präglas av motsättningarna mellan president Chirac och den socialistiska regeringen under premiärminister Jospin. Att det är presidentval nästa år, och att dessa bägge herrar av allt att döma kommer att vara huvudkombattanterna, har sin givna betydelse i detta sammanhang. Jospins något sura kommentarer efter Chiracs succé i Berlin tillhör denna bild, liksom deras konkurrens om vem som skulle vara mest Du och bror och allt detta med det ännu en gång segrande franska fotbollslaget. Även i den bataljen hemförde dock Chirac segern.

Det är dock tydligt att Europadebatten har förändrats i Frankrike. Det är slående att se hur sida efter sida i tidningarna ägnas de olika debattinläggen om en kommande europeisk författning. Centerledaren Bayrou har sitt förslag, vilket är mindre sensationellt, eftersom han alltid tyckt så. Den presidenten närstående f d premiärministern Juppé lägger så fram sitt förslag, vilket är betydligt mer intressant mot bakgrund av den gaullistiska traditionen.

Och opinionsundersökningarna visar att det land som för mindre än ett decennium sedan bara med ett nödrop sade ja till Maastricht-avtalet nu har en annan och betydligt mycket mer positiv syn på det europeiska samarbetet. Det förefaller som om man t o m skulle vara beredda att acceptera en direktvald europeisk president, även om den outtalade förutsättningen sannolikt är att det då skulle vara en fransman, och att Jacques Delors är den närmast självklare kandidaten.

I politiken växlar lyckan ständigt. Det är slående hur den Tony Blair som bara för ett år sedan inte kunde göra någonting som var fel nu inte förefaller att kunna göra någonting som uppfattas som rätt. Det är ett frapperande skifte som på bara några månader ägt rum i den brittiska bilden av den egna politiken. Hur länge detta kommer att vara återstår att se.

Eurofrågan blir allt mer besvärlig för Blair. Det kommer nu allt fler rapporter om hur framförallt tillvekningsindustrin i landet skadas allvarligt av utanförskapet. Chefen för Nissan sade i veckan som gick, att det var tveksamt om man skulle klara av att fortsätta tillverkning i Storbritannien. Och chefen för den agentur som skall attrahera utländska investeringar har skrivit ett internt PM med mycket starka formuleringar av samma innebörd.

Pundet har stärkts i förhållande till euron, och det är detta som är problemet. Bilföretagen, för att ta dem som exempel, har utgifter i en dyr valuta och inkomster i en billigare. Det säger sig självt att detta är en besvärande situation.

Men det är i grunden inte främst den kurs som gäller i dag som de klagar på, utan det själva faktum att man inte vet hur morgondagens kurs kommer att vara, och därför inte kan planera investeringar och produktion på det sätt man skulle önska. Man vill ha stabila valutor, och man vill ha besked om snart deltagande i den gemensamma euron. Men Blair klarar inte det just nu, utan måste först ta sig igenom det parlamentsval som kommer att komma någon gång kring mitten av det kommande året.

Helgens stora val var utan tvekan det mexikanska, där den s k institutionella revolutionens parti PRI efter 71 år fick lämna ifrån sig presidentposten till Vicente Fox från liberalkonservativa PAN och hans Allians för Förnyelse.

För något decennium sedan var detta otänkbart. Mexico var ett land styrt, kontrollerat och korrumperat av PRI. Val tilläts inte i någon nämnvärd omfattning påverka detta sakernas tillstånd. Och PRI kontrollerade både politik, byråkrati och ekonomi genom vittförgrenade nätverk där inte minst de stora statsföretagen spelade sin roll.

Mycket har bidragit till förändringen, men förmodligen allra mest de successiva effekterna av det revolutionerande nordamerikanska frihandelsavtal NAFTA som förhandlades fram under president Bush och ratificerades under president Clinton. Med frihandeln har såväl ekonomi som politik i Mexico öppnats upp, regelverken har blivit tydligare och moderniseringen har blivit påtagligare. Nu har också Mexico ersatt Japan som USA:s näst viktigaste handelspartner nummer ett förblir dock med betydande distans Canada.

Även PRI har bidragit till denna förändring. Den om fem månader avgående presidenten Zedillo har fört den fria handelns och den ekonomiska moderniseringens talan med en kraft som det kommer att bli intressant att se om hans gamla vänsterparti förmår att stå fast vid när man nu tvingats i opposition.

Signalen från Mexico kommer att ha betydelse i många liknande övergångsländer. Och den visar med stor tydlighet det samband som finns mellan ekonomisk liberalisering och politisk modernisering och demokratisering. Sambandet är förvisso inte snörrätt, men att det finns är ett faktum av stor betydelse.

Sommar innebär semester. För min del är det dock arbete i Geneve dessa dagar, och sedan samtal i Berlin mot slutet av veckan, innan det blir möjlighet till ett något lägre tempo.

Men veckobrevet fortsätter mer eller mindre som vanligt. Om de blir lite kortare är jag inte säker på att det kommer att upplevas enbart som en försämring. Och om de sänds ut på lite udda dagar behöver inte heller vara en katastrof.

Geneve den 4 juli 2000







Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]