Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v28/2000
11/7/2000

Vänner,

I Camp David i USA samlas nu president Clinton, premiärminister Barak och ordföranden Arafat för att på amerikansk inbjudan försöka att ta sig an några av de alldeles avgörande frågorna om fred och samlevnad mellan judar och palestinier i det gamla bibliska landet.

Mötet är ett vågspel som måste lyckas. Även om beslutet om man skulle försöka med ett möte på denna nivå eller inte länge stod och vägde, är tärningen nu kastad och någon väg tillbaka finns inte. Ett öppet misslyckande skulle inte bara innebära att fredsprocessen inte gick framåt, utan skulle ses som ett bakslag som mycket snabbt kunde leda till nya bakslag.

Därför tror jag att mötet kommer att resultera i någon form av överenskommelse. Ingen av de tre ledarna har egentligen råd med annat.

För Barak kommer det knappast att finnas någon andra chans mot bakgrund av den fragmentering som nu pågår av hans regering i Jerusalem. För Arafat tickar klockan i många avseenden, och han vet att ett misslyckande nu kommer att leda till nya konfrontationer som inte gör en nystart möjlig förrän en bra bit in i nästa amerikanska administration. För Clinton handlar det om ett kanske sista försök att träffa en i genuin mening stor fredsuppgörelse under hans åtta år som president.

Inte för någon av dem finns egentligen alternativet att lämna Camp David utan någon form av dokument eller överenskommelse. Frågan kommer snarare att vara karaktären av det dokument som Camp David leder till. Kommer Barak att kunna leverera? Kommer Arafat att kunna leverera? Kommer Clinton att uppfattas som tillräckligt förankrad i de olika åtaganden som han kommer att tvingas att göra?

Det finns förvisso en risk att det blir ett dokument som kommer att läggas till den långa listan över sådana som sedan inte blev vad de lovade att bli. De avgörande problem som återstår Jerusalems status, flyktingars rätt att återvända mm handlar om vare sig mer eller mindre än själva kärnan i den konflikt som skakat området under ett halvt århundrade. Skall dessa kunna överbryggas kommer det knappast att kunna ske utan hårda konfrontationer såväl inom det israeliska samhället som inom den vidare palestinska världen.

Vi har all anledning att hoppas att Clinton kommer att lyckas att föra processen i alla fall några steg framåt. Som jag skrivit tidigare tror jag att de grundläggande förutsättningarna för detta är bättre än vad bara ett studium av de återstående ytterligt besvärliga konfliktfrågorna skulle ge anledning att tro. So oder so handlar det om ett möte som kommer att avgöra fortsättningen av utvecklingen i Mellersta Östern under ett bra tag framöver.

Europa står i många avseenden vid sidan av. När EU:s utrikesministrar träffades i går handlade deras offentliga diskussion i stället om utvecklingen på västra Balkan, och av media att döma utan att någonting av mer epokgörande betydelse sades eller beslutades. USA har tagit ansvaret för fredsprocessen i Mellersta Östern, och hoppas samtidigt att EU i allt högre grad skall t ansvaret för det moras som utvecklingen på Balkan från amerikanskt perspektiv allt tydligare håller på att utvecklas till.

Förra veckan innebar att ett nytt krig på Balkan ryckte betydligt närmare. Samtidigt som det inre läget i Kosovo blir allt mer komplicerat i takt med att de nu till i oktober annonserade lokalvalen kommer allt närmare, gjorde Slobodan Milosevic i Belgrad några snabba drag som dramatiskt förändrade läget på den balkanska spelplanen.

Plötsligt utannonserades ändringar i den jugoslaviska federala författningen, och plötsligt trummades dessa igenom. I mycket formell bemärkelse skedde detta med respekterade av författningens bestämmelser om författningsändringar, men i varje annan bemärkelse handlade det om en konstitutionell kupp riktad mot grundläggande principer för den federala statsbildningen. Oppositionens ledamöter kallades över huvud taget inte till det avgörande mötet.

Dagens Jugoslavien är i sina grunden en rest av det Jugoslavien som en gång var. Men av det som då var sex republiker i en noga avvägd federation finns i dag bara kvar Serbien och Montenegro. Och mellan dessa har spänningarna successivt växt inte minst sedan reformkrafterna erövrade makten i parlamentsvalen i Montenegro 1998. En stark opinion i Montenegro har krävt självständighet, medan den officiella positionen har varit att eftersträva en lösare och närmast konfederal förbindelse mellan de två republikerna.

Det Milosevic nu gjorde var att ändra författningen så att positionen som federationens president blir folkvald. Tidigare har presidenten utsetts av den federala församlingen, och med ett begränsat mandat som skulle ha inneburit att Milosevic hade fått stiga av senast i juni nästa år. Men nu föreslås en folkvald president som kan omväljas för två perioder om vardera fyra år.

Därmed slår han flera flugor i en smäll. Han kommer över det konstitutionella problemet med hur han skall kunna sitta kvar på den maktposition som inte minst krigsförbrytaråtalet har gjort att han aldrig kommer att överge frivilligt. Han skapar en möjlighet att ge sig själv ett folkligt mandat i en direkt kamp med den kandidat som oppositionen möjligen lyckas att enas kring. Och han stärker den federala makten med de ökade möjligheter att klämma åt Montenegro som detta innebär.

Men det han först och främst åstadkommer är att se till att den öppna konflikten mellan Montenegro och Serbien rycker allt närmare. Omedelbart efter det att författningsändringarna godkänts i Belgrad beslutade en tydlig majoritet av parlamentet i Montenegro att vägra att acceptera dem och den utveckling mot en allt mer centralstyrd stat som de representerar.

Nu återstår att se konfliktens konkreta former. Jag tror att den kommer att nå sin öppna och akuta fas i samband med val som Milosevic kommer att utlysa någon gång efter sommaren. Redan tidigare har det sagts att dessa skulle vara lokalval i Serbien liksom val till det federala parlamentets ena kammare, men nu kommer de också att bli val till positionen som Jugoslaviens president för de kommande fyra åren med Milosevic som självutnämnd huvudkandidat.

I dessa val är det i dagsläget svårt att se att Montenegro officiellt kan medverka. Men det som då mycket väl kan komma att ske är att Belgrad med utnyttjande av de militär- och polisstyrkor man har ser till att anordna valet i alla fall i Montenegro, och därmed skapar en situation av direkt och öppen konfrontation med montenegrinsk polis och specialpolis. Och vi kan då mycket väl komma att se en öppen konfrontation mellan olika montenegrinska företrädare. Efter att ha besökt de norra delarna av Montenegro förra veckan sades republikens inrikesminister att inbördeskriget redan nu låg nära.

Men redan innan dess är jag övertygad om att vi kommer att se en gradvis upptrappning av situationen.

I går ingrep den jugoslaviska marinen mot två italienska snabbåtar som var inblandade i omfattande smuggling av cigaretter mellan hamnen Bar i Montenegro och Italien. Båtarna och deras besättningar överlämnades till de montegrinska myndigheterna. Det hela låter som en ganska normal och tämligen bra operation.

Men bakom denna lilla incident ryms mycket mera. Smugglingen från hamnen i Bar är lika omfattande som den är välorganiserad. Direkt och indirekt tillför den belopp som kan ligga i miljardklassen till den montenegrinska statskassan. Och alldeles intill den del av hamnen där den omfattande smugglingen är baserad ligger den del av hamnen där den jugoslaviska marinen har en av sina baser.

Ingripandet på havet är därmed med all sannolikhet ett försök från Belgrads sida att direkt ingripa mot en de facto viktig del av den montenegrinska ekonomin. Det handlar om en signal från Milosevic till Djukanovic. Och skulle utvecklingen fortsätta kommer den också att försätta omvärlden i en något delikat situation. Smugglingen över Adriatiska Havet är ett omfattande problem med vida återverkningar inte bara i Italien utan i stora delar av det övriga Europa.

Det kommer att bli en het höst i Balkan, och för min del är frågan bara om konfrontationerna kommer att vänta till hösten eller om också sommaren skall komma att vändas upp och ned. Av lätt insedda personliga skäl hoppas jag att det senare inte blir fallet.

I slutet av förra veckan tog vi oss sakta från Schweiz mot Sverige genom ett Tyskland mitt uppe i sin historiska omvandling. Och det blev verkligen en resa i den tyska och den europeiska historien.

I skogarna söder om Berlin letade jag mig fram till den lilla byn Wuensdorf. Jag hade frågat tyska vänner om de hade hört talas om den, men det hade egenartat nog ingen gjort. Och efter diverse letande fann jag också det jag sökte.

Här låg under det andra världskriget den tyska krigsmaktens operativa högkvarter. I skogarna kring den oansenliga lilla byn byggdes upp två stora bunkersystem ett var underrättelsecentralen och ett var för den operativa ledningen av alla stridskrafter liksom allt det som krävdes för att stödja vad som ju måste ha varit ett rätt stort högkvarter.

Det måste ha varit i slutet av april 1945 som de sovjetiska stridskrafterna erövrade Wuensdorf. Just söder om byn letar vi oss förbi två gamla sovjetiska stridsvagnar in på en rostig krigskyrkogård. Vi öppnar den knirrande dörren till rummet under den groteska statyn och konfronteras med röda fanor och profilen av Josef Stalin. Här vilar i sorgligt förfall de sovjetiska pansarsoldater som mötte döden just här under världskrigets allra sista veckor i Europa.

Men det som gör Wuensdorf till en så viktig ort i den europeiska samtidshistorien är inte bara att det var här som Oberkommando der Wehrmacht låg, utan det talande faktum att när Hitlers generaler hade besegrats i maj 1945 ryckte Stalins generaler in i exakt samma anläggningar, och fram än till i början av augusti 1994 låg här högkvarteret för det som hette Gruppe der Sowjetischen Truppen in Deutschland.

Hitlers militära kommandoplats övergick omedelbart till att bli den sovjetiska krigsmaktens framskjutna europeiska högkvarter.

Också i trakten omkring slås man att synen av väldiga övergivna sovjetiska kasernområden. Längs vägarna syns hela tiden skyltarna som varnar för faran att gå in i det som så länge var militära övningsområden, och som man ännu inte haft möjlighet att röja upp.

Kring Wuensdorf gör man nu försök att röja upp det stora högkvartersområdet. De två stora bunkeranläggningarna för Hitlers och Stalins militära kommando för Europa finns fortfarande kvar i stort sett alldeles oförstörda. En karta visar hur de olika zonerna i området Zon A, Zon B och Zon C är delvis avspärrade, delvis föremål för försök till renovering och nytt utnyttjande. Ett stenkast från Hitlers och Stalins underrättelsebunker gör man ett krampaktigt försök att få igång någon typ av kulturcentrum.

En gammal man berättar. Här fanns från krigsslutet i maj 1945 fram till i augusti 1994 inga tyskar alls i ett stort område. Han trodde att här bott cirka 50~000 ryssar allt som allt. Officerare, familjer, vaktmanskap och allt som hör till ett högkvarter för den största armé som Europa hade sett. Han pekar på det hus där han trodde att marskalken Keitel bodde intill krigsslutet. Han har hört att samma hus sedan rymde det sovjetiska flygvapenkommandot för Europa.

Han och hans fru flyttade hit för några år sedan. Här störs vi inte av stadens buller, säger han. Förvisso. Och historien är man i Tyskland so oder so van vid att leva mitt uppe i.

I oktober är det tio år sedan Tyskland återförenades, och förutsättningarna skapades för att Europa i dess helhet skulle komma att återförenas. Det är inte så länge sedan allt detta hände men börjar ändå att kännas närmast oändligt avlägset.

I Aftonbladet läser jag om hur den svenske agenten för den östtyska statssäkerhetstjänsten Stasi som bar kodnamnet Koenig säger, att ”jag var inte ensam i landet om att brinna för DDR”. Nej, i det har han alldeles lätt. Tyska diktaturer har under olika skeden fått svenskar att brinna av engagemang. Det fanns de som brann för den bruna diktaturen för ett bra tag sedan, och det fanns de som brann för den röda diktaturen för inte alls så länge sedan.

Men detta vill i dag få minnas. Tio månader före murens fall avlade statsminister Ingvar Carlsson officiellt besök i diktaturens Östtyskland. När muren så föll sade han i sitt officiella uttalande att det var ”ofattbart” att så mycket i DDR hade kunnat förändras på så kort tid. Inte alls. DDR var en diktatur byggd på den sovjetiska maktens bajonetter. Vare sig mer eller mindre. De som då ”brann” för denna tyska diktatur var så förblindade av socialismen att de hade slutet att t o m se skillnaden mellan diktatur och demokrati.

Jag saknar varje form av kunskap om spionen Koenig. Under den tid fr o m oktober 1994 fram till augusti 1999 då jag var ledare för det största oppositionspartiet fick jag inte vid något enda tillfälle någon som helst information från regeringen i något säkerhetsärende. Under Laila Freivalds arroganta ledning bröts en tradition av samråd som hade funnits under tidigare såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar.

Nu ser jag hur sagde Freivalds gör allt hon kan för att säga att det som Koenigs gjorde inte var särskilt mycket. Jag kan bara känna djup förvåning. Uppgifterna i Aftonbladet säger att sagde Koenig under t ex 1987 hade skrivit rapporter om meningsskiljaktigheter i centrala säkerhetspolitiska frågor i den svenska regeringen, och att dessa gått med höga värderingar från DDR direkt till Moskva.

Hur i hela friden man lyckats att klassificera detta som s k olaga underrättelseverksamhet som inte var riktad mot Sverige och där brottet är preskriberat begriper jag inte. Antingen är uppgifterna i Aftonbladet felaktiga och vilseledande, eller så har man medveten eller omedvetet ägnat sig åt att se genom fingrarna med och spela ner vad som faktiskt är spionage mot Sverige.

Det var under dessa år många som ville spela ner det som de socialistiska diktaturerna i östra Europa stod för. Dåvarande utrikesministern Bodström vägrade i samband med ett officiellt besök att säga att Östtyskland var en diktatur. Och det förblir ett besvärande faktum att det demokratiska Sverige under dessa år hade tätare officiella förbindelserna på statsrådsnivå med diktaturen i Tyskland än med demokratin i samma land. Jag vill inte med det påstå att alla ”brann” för DDR på det sätt som Koenig nu säger att han inte var ensam om, och som förde honom in i Stasis värld av konspirativa kontakter, men sannerligen brann man inte för demokrati och frihet och rätt till självbestämmande i Tyskland.

I Berlin växer det nya Tyskland fram med rasande hastighet.

Där muren och förstörelsen för ett decennium sedan visade bara en öppen och öde Potsdamer Platz visar i dag Sony Center en arkitektur som i djärvhet saknar motsvarigheter på denna sida Atlanten. Vi åker långsamt upp för Friedrichsstrasse och jag känner knappt igen någonting alls mitt i den väldiga ombyggnadsivern. Restauranglivet blommar. Vid Gendarmenmarkt ordnas utomhuskonserter. På Unter den Linden har studenterna bokauktion. Vem minns längre Bonn där borta i väster vid gränsen mot Luxembourg? Här, strax öster om gränsen till Polen, växer ett nytt europeiskt politiskt, ekonomiskt och kulturellt maktcentrum fram.

Jag har förmanat tyska vänner att inte alldeles bygga bort också den mörka delen av historien. Hitler fanns. Och DDR fanns. De kan inte alldeles byggas bort.

Vid det som en gång var Checkpoint Charlie där sovjetiska och amerikanska stridsvagnar stod mot varandra under dramatiska dygn i början av 1960-talet finns tack och lov fortfarande det lilla museet över muren, delningen, flyktförsöken och tragedierna kvar. Det borde vara lika obligatoriskt vid besök i Berlin som det blivande 800 kvadratmeter stora monumenten över förintelsens judiska offer så småningom alldeles säkert kommer att bli.

Uppe vid det som nu heter Schlossplatz kolliderar historien. Det jättebygge Palast der Republik som blev DDR-regimens stora satsning står nu halvt nedmonterat för asbestsanering. Man ser resterna av DDR:s statsvapen hänga tomt på fasaden. Men här vill en kampanj som nu också stöds av den socialdemokratiske förbundskanslern Schröder i stället återuppbygga det preussiska och tyska kejsarpalats som skadades under slutstriderna 1945, men som sprängdes och revs av socialismens pionjärer 1950 i akt och mening att göra en plats för massdemonstrationer och trupparader.

Ingen vet riktigt hur den konflikten om historien skall lösas. Också Palast der Republik hör till den tyska historien, om inte annat så därför att det var i denna byggnad som det äntligen folkvalda parlamentet i östra Tyskland beslutade om att avskaffa den östtyska staten. Här var det under frigörelsens tid ingen som ”brann” för DDR. Man ”brann” för frihet, och för det skall vi alla vara tacksamma.

I tidningarna läser jag om hur en domstol i Berlin nu frikänt tre politbyråmedlemmar för direkt ansvar för dödsskjutningarna vid muren. Åtalspunkten var att de inte gjort tillräckligt för att stoppa det som skedde, men domstolen kom till slutsatsen att det nog inte hade gjort någon skillnad även om de hade försökt. Ärendet kommer, liksom andra där den östtyska maktens företrädare dömts till fängelse för sitt ansvar för moden vid muren, med all sannolikhet att gå vidare till högsta instans.

Situationen är inte enkel. Den för ett decennium sedan så kände medborgarrättskämpen Bärbel Bohley protesterar häftigt mot domstolsutslaget, och kallar de anklagade för ”skrivbordsmördare”.

Men situationen är inte ny. Två gånger har det tyska rättssystemet haft att självt göra upp med företrädare för våldsregimer som inte dragit sig för mord och död. Det är aldrig enkelt att dra gränsen för hur ansvaret skall utkrävas. I förbundsdagen beslutas samma dag om en ny stor fond för ersättning till de som släpades till slavarbete i det tredje rikets rustningsindustrier. Österrike har redan fattat motsvarande beslut. Tyskland har redan betalat ca 800 miljarder kr i olika typer av skadestånd för Hitlerrikets härjningar.

Nu sitter jag i Skåne i det fredliga Sverige och försöker att njuta av sommaren detta år 2000. Men den som är engagerad i den europeiska framtiden kan aldrig frigöra sig från intresset för det europeiska förgångna.

Skåne den 11 juli 2000



Carl Bildt

PS. Webbadressen till museet vid Checkpoint Charlie i Berlin är http://museum-haus-am.checkpointcharlie.org . Låt oss aldrig glömma!









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]