Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v31 /2000
1/8/2000

Vänner,

Så är då semestermånaden framför andra slut, och solen vågar äntligen börja titta fram lite grann också i landets mer befolkade delar. Sommaren 2000 blev en blötläggning av fäderneslandet av dignitet.

Mina väderreflektioner i dessa veckobrev har i sedvanlig ordning lett till reaktioner. Jag dristade mig till att påstå att ordet ”uppehållsväder”, som ju på något sätt indikerar motsatsen som normaltillståndet, var en specifik svensk konstruktion, sannolikt sprungen ur någon svensk sommar av samma standard som denna.

Men kanske ändå inte. Olika förslag till möjliga motsvarigheter har inkommit. På bosniska talar man om ”vrijeme bez padavina”, vilket lär betyda vädret när det varken snöar eller regnar. På tyska talas det om ”beständiges Wetter”, vilket dock snarare betyder stadigt väder. Och på italienska lär man tala om ”tempo asciutto”, vilket dock bokstavligen betyder torrt väder.

Jo, alla dessa språkliga väderbeskrivningar förtjänar att bedömas, men jag tycker nog ändå inte att de kommer riktigt nära just den där indikation av regn som normaltillstånd som ligger i det svenska begreppet ”uppehållsväder.”

Men sista ordet är säkert inte sagt i denna fråga.

Augusti är månaden då Sverige långsamt återgår till arbetet, det kontinentala Europa stängs ner av semestrar och USA går in i ett aktivt politiskt skeende med först det republikanska konventet i Philadelphia och därefter det demokratiska i Los Angeles.

Just nu – när han befinner sig i den för mig bekanta staden Dayton i Ohio, på sin väg till Philadelphia – befinner sig guvernören Bush i en hygglig om än inte jättelik ledning i de olika opinionsundersökningar som nu sköljer över det amerikanska folket. Enligt den s k konventionella vishet som styr så mycket av politiska kommentarer skall en kandidat få en mer eller mindre stor ”bump” uppåt i undersökningarna av sitt konvent, men här rör det sig således om situationen innan detta inträffat.

Konventet i Philadelphia blir säkert mer kröning än konvent. Det är naturligt för ett parti som under åtta år varit utanför Vita Huset, men som nu ser en högst påtaglig möjlighet att återerövra detta, och som därför vill ge sin kandidat den starkast möjliga uppslutningen inför den valrörelse som stundar.

Och amerikanska konvent är so oder so knappast församlingar som styr landets politiska utveckling, även om stämningar där självfallet speglar stämningar i landet i dess helhet. En amerikansk president har i många avseenden självfallet betydligt mycket mer makt än t ex en svensk statsminister, men i avgörande avseenden ofta också mindre eftersom frånvaron av ett parlamentariskt system för att han eller hon aldrig kan vara riktigt säker på att få sin politik godkänd av kongressen. Presidenten är stark i utrikes- och säkerhetspolitiken, men ställningen i inrikespolitiken ofta betydligt mycket mer osäker, och därmed blir det heller knappast fråga om att en president har möjlighet att direktöverföra stämningar eller synpunkter på ett konvent till den direkta politiska maktutövningen.

Konventet är en partikröning snarare än en partikongress, och vi gör nog klokt i att bedöma dem som sådana.

George W Bush bedriver nu kampanj intill dess att han på onsdagen anländer till konventet och på bästa TV-tid torsdag kväll amerikansk tid sedan levererar det anförande i vilket han accepterar att bli sitt partis kandidat till USA:s nästa president.

Mycket spekulerande och skrivande omger det faktum att konventet i Philadelphia är det första i den egentliga Internet-åldern. Det var vid ett republikanskt konvent i just Philadelphia 1948 som TV för första gången gjorde entré och gav oss en möjlighet att se politiken mer direkt och mer nära med alla de effekter det skulle komma att få.

Sedan dess har mycket hänt. TV:s politiska bevakning har i de flesta länder blivit snävare och snävare. Det klipps en formulering här och en här, men i övrigt erbjuds publiken mest att få lyssna på olika mer eller mindre sakkunniga och omdömesgilla uttolkare av det politiska skeendet. Inför årets upplaga av de amerikanska konventen lär den planerade TV-täckningen från de stora bolagens sida vara mindre än på mycket länge.

Då är det kanske Internet som ger den nya möjligheten. Förutom att konventen själva kan följas direkt på Internet, ger olika Internet-redaktioner specialkommentarer och möjlighet till direktuppföljning på ett sätt som jag är övertygad om att vi kommer att få uppleva i Sverige också inom kort. Det talas om möjligheten av ett genombrott för ett helt nytt media.

Och detta kan vara spännande att följa.

Republikanernas egen website för konventet hittar man på http://www.gopconvention.com, och här finns möjlighet att direkt följa de avgörande talen.

Sedan har etablerade media satt upp speciella webredaktioner som följer och analyser skeendet. Ett gott exempel är http://www.nytimes.com/library/politics/camp/whouse/gop.html som självfallet har sina rötter i New York Times.

Och därtill kommer olika media som bara finns på Internet.

Ett exempel är http://www.slate.com, och ett annat som låtit tala om sig inför konventen är http://www.pseudo.com, där det också finns möjlighet att registrera sig och direkt avgöra vilken del av konventslokalen som man mer i detalj vill följa med hjälp av de olika kameror som styrs individuellt. Och i alla dessa finns självfallet både kommentarer och chatmöjligheter.

Jag tror förvisso inte att denna direkta Internet-bevakning av konventen kommer att följas av tiotals miljoner människor över den amerikanska kontinenten och världen. För det finns f ö inte heller den tekniska kapaciteten.

Men det gör den inte mindre betydelsefull. De som söker information, de som är de aktiva medborgarna och de som är de genuina opinionsbildarna har här en möjlighet till egen information som ger underlag för egna bedömningar. Och jag lever i tron att desto mer av detta som vi får i ett samhälle ju levare och starkare blir politiken och folkstyret.

Vi är ingen hjord och får som inte kan annat än lyssna till en röst – vi är individer som vill kunna bilda oss en mening själva. Du som prenumerant av dessa veckobrev vet vad jag menar.

När svallvågorna från det republikanska konventet börjar att ebba ut – även om George W Bush självfallet från Philadelphia omedelbart ger sig ut på en ny omfattande kampanjsväng i viktiga stater – är det så demokraterna som tar över.

Vicepresidenten Al Gore hävdar att han är på semester, men har låtit meddela att han kommande tisdag kommer att kungöra vem han valt att bli sin kandidat till den position som han innehaft under de senaste åtta åren.

Hur mycket utrikespolitik det blir på konventen återstår att se. På programmer i Philadelphia står anförande såväl av Bush’s utrikesrådgivare Condolezze Rice som av närmast omåttligt populäre f d överbefälhavaren Colin Powell. Sannolikheten för att de kommer att låta Clintonårens utrikespolitik passera utan kritik är begränsad. Och med all sannolikhet kommer frågan om NMD på ett eller annat sätt att finnas med. Den förankrar sig allt tydligare i själva den amerikanska politiska kulturen just nu, med allt vad det kommer att innebära.

Utmaningarna framöver har jag kommenterar förr. Det ser nu ut som om månaden september kommer att bli en viktig månad i avseenden som kan komma att påverka också den amerikanska politiska debatten.

Den 13 september är det datum då Yasser Arafat sagt att han avser att utnyttja den rätt han anser att han har att ensidigt utropa en självständig palestinsk stat också på israeliskt kontrollerat territorium. Den 24 september är det datum som Slobodan Milosevic till slut valde för valen i Serbien och Jugoslavien. Och den 28 september är den dag då Danmark går till folkomröstning för att avgöra om man nu skall ansluta sig till den gemensamma eurovalutan eller ej. September blir en månad med potential för dramatik.

Varför Milosevic valde september kan vi bara spekulera om. Kanske tyckte han att han borde utnyttja det momentum av politiskt initiativ gentemot både oppositionen och Montenegro som han etablerat med de kuppartade förefattningsändringarna. Kanske var han rädd för att en relativt hygglig försörjningssituation i september i det bördiga jordbrukslandet Serbien fram mot november skulle förvandlas till en betydligt blekare situation. Kanske var det så att han nu väntat länge och inte ansåg att det fanns skäl att vänta längre.

Förvirring har dock utbrutit.

Från Montenegro hörs att de inte kommer att medverka i det federala valet, vilket från Belgrad lett till repliken att det i alla fall är de federala myndigheterna som ordnar detta, och de att republikanska diton inte har med saken att göra. Och därmed infinner sig mycket påtagligt frågan om man i Montenegro kommer att tillåta att det på dess territorium ordnas ett val som kan komma att legitimera Milosevic som president för fyra år framöver.

Från oppositionen hörs nu olika bud om hur man skall göra. Det största oppositionspartiet SPO under Vuc Draskovic vill fortfarande inte att man skall ställa upp i valen, men alla andra vill det i gengäld. Och man har stärkts av opinionsundersökningar som ger t ex det serbiska demokratiska partiets ledare Vojislav Kostunica betydligt större stöd än socialistpartiets numera officiella kandidat Slobodan Milosevic.

Men det säger sig självt att möjligheterna för detta skulle bli större om också de montenegrinska demokraterna ville delta i det viktiga presidentvalet. Länge var det Kosovoalbanernas vägran att delta i de serbiska valen som gjorde att Milosevic lyckades att skrapa ihop en tillräcklig majoritet för att överleva. Nu är de med FN-administrationen i alla fall ute ur denna bild, och det vore onekligen en historiens dubbla ironi om det nu skulle bli det hotade Montenegro som gav Milosevic möjlighet att fortsätta vid makten i Belgrad.

Jag tror att det är viktigt att man fullt ut utnyttjar den möjlighet som dessa val trots allt innebär. Fria och rättvisa blir de sannerligen inte, inte minst genom den kontroll över radio och TV som Milosevic etablerat. Men totalt riggade enligt gammalt sovjetiskt och socialistiskt mönster blir de inte heller, och därmed finns i alla fall en möjlighet som det vore direkt dumdristigt att förlora i hårklyverier och käbbel.

I dag tisdag styr min kosan åter söderut med Geneve och mitt kontor på FN där som första destination för några dagar av arbete med kontakter med New York och med planering av vad som kommer att bli en hektisk månad september.

Och därefter vidare via Italien, över Adriatiska Havet och till den dalmatinska kust där jag hoppas att solen kan lysa över både ond och god också i medvetandet om att det finns åtskilligt av bägge sorterna på denna krigets kust i Kroatien.

Att resa är att alltid få någonting att berätta, sägs det ju. För passagerarna på Air France’s flygning 4590 från Paris till New York slutade allt i ohygglig tragedi bara minuter efter starten. Just nu avgörs den storstilade Concorde-satsningens öde av alla de olika undersökningar som pågår.

Concorde var och är en imponerande teknologisk prestation. Och det förblir ett faktum att planet inte råkar ut för en enda allvarlig olycka sedan det sattes i kommersiell trafik över Atlanten 1976. Amerikanarna hade då redan gett upp sina planer på det s k SST-flygplanet, och Sovjet hade 1973 råkat ut för det spektakulära totalhaveriet i Paris med sin prototyp Tu-144, som bidrog till att det flygplanet bara fick en kort karriär som postflygplan till Kazakstan.

Men Concorde har fortsatt att flyga. Jag har vid ett antal tillfällen tillhört dess passagerare, även om jag måste medge att jag tillhör dem som uppskattar den tid i lugn och ro som timmarna över Atlanten i ett lite långsammare och större flygplan innebär.

Men Concorde är ett fenomen. En gång flög jag i cockpit i en av Air Frances’ Concorde när vi skulle starta från Cayenne i Franska Guyana med Dakar i Senegal som nästa destination. Man startar med efterbrännkamrarna med full kraft på de fyra råstarka Olympus-motorerna för att kasta upp det pilformade planet mot skyn.

Det är en dramatisk start, som denna gång inte blev mindre dramatisk av att efterbrännkamrarna på först en och sedan ytterligare en motor plötsligt släcktes, med kaskader av blinkande röda lampor och tjutande varningar i cockpit som omedelbar konsekvens. Men efterbrännkamrarna kunde tändas igen, planet sköt åter fart, och vi kunde fortsätta upp mot de höjder där luftmotståndet är så svagt att efterbrännkamrarna kunde stängas av och motorerna själva klara timmarna av överljudsflygning högt, högt över Atlanten.

Förr eller senare kommer Concorde inte att flyga längre. Varje flygplan underhålls visserligen som en klenod för sig, men det finns gränser för allting. Men samtidigt som Concorde en dag går mot sitt slut, är jag övertygad om att det förr eller senare kommer att komma andra överljudsflygplan med prestanda väl över de som i dag förefaller att vara möjliga.

Tragedin i Paris var en tragedi. Men det var inte en Hindenburg 1937 med det slut för luftskeppens era som den eldsflammorna på Long Island kom att betyda.

Till slut kan jag inte motstå frestelsen att återge ett av de mycket få uttalanden av statsminister Göran Persson som jag noterat i media under dessa sommarveckor.

Han besökte ett internationellt socialistiskt ungdomsläger i Malmö, och sade då enligt TT följande:

”Jag var med om sådana här ungdomskonferenser i början av 70-talet. Vi talade om samma saker då.”

Jaha. För vissa verkar tiden stå still.

På väg mot Geneve tisdagen 1 augusti 2000



Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]