Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v32/2000
9/8/2000

Vänner,

När Sverige börjar återvända till arbete, går det kontinentala Europa på semester riktigt ordentligt.

Statsminister Göran Persson har siktats på åldringsmöte i den nostalgiska temaparken vid Katrineholm.

Samtidigt har premiärminister Blair flyttat in i en större ville i Toscana i Italien tillsammans med bl. a nye sonen Leo. Förbundskansler Schröder har utlokaliserat sig till Mallorca för några veckor och president Chirac försvunnit till Mauritius på vad, som att döma av skvallerpressen, förefaller vara en rätt komfortabel semester. Den europeiska politiken ligger nere.

Politikens fokus ligger nu allt mer på utvecklingen på andra sidan Atlanten. Republikanska partikonventet i Philadelphia är avslutat, och nu sker uppmarschen till demokraternas konvent, som inleds i Los Angeles på måndag och som därefter kommer att dominera veckan.

Philadelphia blev, som jag skrev om tidigare, betydligt mer av kröning än av kongress, men som sådan var den av allt att döma betydligt framgångsrikare än vad dessa tillställningar brukar vara.

Med åtskillig regi framtonade bilden av ett republikanskt parti som nu försöker att göra vad Clinton lyckades att göra med demokraterna för åtta år sedan. Att markera en viss försiktig distans till sin mer principiella flygel, och i stället visa en bild av mångfald och tolerans som kan nå ut till en större del av valmanskåren.

Kulmen blev George W Bush’s s.k. Acceptance Speech på torsdagskvällen. Som brukar vara fallet vid tillfällen som dessa blev det en imponerande uppvisning i delvis mycket effektiv retorik. Den som är intresserad kan lätt hitta talet genom http://www.bildt.net .

Men retoriken lyfter samtidigt fram politiken. De väl avvägda formuleringarna är avvägda för att föra fram ett budskap som man vill skall appellera, och lägga grunden för en politik som man senare också vill förverkliga.

Och den kampanj som Bush lägger upp är inte en kampanj som undviker svåra frågeställningar. Han markerar tydligt distans till de gångna årens uppslitande strider kring Clinton och dennes person, men skisserar samtidigt politiska positioner som är långt ifrån okomplicerade och långt ifrån okontroversiella.

Att delar av det nu allt mer gigantiska federala budgetöverskottet skall satsas på sänkta skatter förefaller det nu råda enighet till, men Bush vill göra mera och göra det radikalare. Att det behövs åtgärder för att reformera socialförsäkrings- och pensionssystemen är tydligt, men Bush går fram djärvt också med sitt förslag om en betydande möjlighet till privat pensionssparande på de privata marknaderna. Att det amerikanska skolsystemet på de lägre nivåerna har betydande brister är knappast någon hemlighet. Men Bush är den som är djärv inte minst genom ett förslag som rör sig i riktning mot våra system och tankar om friskolor och nationell skolpeng. Att det behövs militära förstärkningar förefaller det också att råda enighet kring, men Bush är den som lägger fram de tydligaste förslagen.

I olika kommentarer har det sagts, att konventet mest var välregisserad show utan tydlig substans. Jag var förvisso inte där, men det jag har möjlighet att ta del av har varit både show och substans. Det handlar om politiska förslag med relevans och tyngd som man försöker att sätta i centrum för debatten.

Men bortom dessa finns förvisso frågor om personligheter och om synen på Clinton-åren. Ständigt upprepas att det handlar om att återställa värdigheten i och respekten för det ämbete som centreras kring Oval Office in Vita Huset. Piken mot det som hänt där under de senaste åren är uppenbar och avsiktlig.

Säkert är det också detta som väglett Al Gore i hans val av vicepresidentskandidat. Han vill inte tyngas ner av knytningen till det som uppfattas som sjabbigheten i Clinton-åren, och väljer därför som partner en av de partner som tydligast tagit ut distans till denna. Om detta kommer att lyckas återstår att se. Hitintills har amerikanska TV-tittare fått sig till livs ändlösa citat av vad senator Liebermann hade att säga om Clinton under de kontroverser där Gore lojalt stod på hans sida, och det kan inte uteslutas att det leder till en fokusering på dessa frågor som inte var avsedd.

I Los Angeles måste Gore frigöra sig från Clintons skugga och sjabbighet. Träda fram som en egen attraktiv personlighet och formulera ett budskap som knyter an till USA: s ekonomiska framgångar och inte bara handlar om att varna för det som Bush fört fram.

I viss utsträckning kommer detta säkert att lyckas. Det politiska konventet är en konstform med många framstående konstnärer i de bägge partierna. Och det tillhör normalbilden att dessa konvent ger respektive parti en viss ”studs” uppåt i opinionsmätningarna.

Det är därefter som den verkliga striden börjar. Att Bush nu är i ledning säger inte särskilt mycket om vem som kommer att vinna i november. All uppmärksamhet kommer nu att ligga på hur mycket av Bush’s ledning som Gore lyckas att knappa in på efter det att effekten från konventet i Los Angeles har sjunkit in.

Och därefter skulle jag tro att den kommande brytpunkten i valrörelsen kommer i samband med att de bägge kandidaterna möts i direkt konfrontation med varandra i TV. I den konstformen har Gore en del succéer bakom sig, medan Bush är ett mer oprövat kort.

Till frågorna som under tiden kommer att föras framåt hör med all sannolikhet missilförsvarssystemet NMD. Mot slutet av denna vecka väntas försvarsminister Cohen lämna sin rekommendation om beslut till Vita Huset, och senare väntas ett beslut som bereder vägen för ett operativt NMD-system 2005, men som samtidigt skjuter på det verkliga beslutet i frågan till efter den nya administrationen.

Frågan har många dimensioner. Jag har tidigare nämnt dess betydelse för den brittiska positionen inom den europeiska säkerhetspolitiken i ljuset av radaranläggningen i Yorkshire.

Och nu håller också Danmark på att komma i fokus. Försvarsminister Cohen har informerat Köpenhamn om att man utgår från att den amerikanska radaranläggningen vid Thule på norra Grönland kan moderniseras för att bli en del av systemet. Det kommer säkert att bli föremål för debatt.

Redan tidigare har Oslo fått sina fiskar varma på grund av en moderniserad strategisk radaranläggning vid Vardö uppe i allra nordligaste Norge, och det trots att denna saknar den direkta kopplingen till NMD-systemet.

Med den europeiska politiken i pausläge, är den europeiska ekonomin föremål för lite större uppmärksamhet. Det handlar inte minst om vad som händer med den s.k. nya ekonomin.

Sedan toppen för marknaderna i mars är det mycket som hänt. Alla värderingar av i stort sett alla företag inom den nya ekonomin har gått ner kraftigt. När det förr slängdes pengar efter företag, är det nu närmast tvärstopp. Vi har med rekordfart gått från en absurd situation till en annan.

Förr eller senare kommer vi att komma in i ett mer balanserat och normaliserat läge. Hösten borde innebära denna stabilisering. Men samtidigt kommer denna att innebära fortsatt konsolidering och fortsatt utslagning - samtidigt som de nya spännande företagen fortsätter att växa fram.

Ty teknologin - som i grunden är den som driver utvecklingen - fortsätter att utvecklas med rasande fart. Och nya innovationer skapar nya förutsättningar.

Sommarens främsta drama har inte varit den utdragna juridiska kampen om framtiden för Microsoft, utan i stället det totala kriget mellan den etablerade musikindustrin och uppstickaren Napster.

Det var mindre än två år sedan som en då 17-årig student började ta fram en programvara för att man direkt skulle kunna utväxla musikfiler - MP3 eller annat - med varandra. Och snart satte man upp http://www.napster.com där man fritt kunde hämta hem den programvara som gjorde det möjligt att få tillgång till musik spridd över hela världen på allt fler datorer som utnyttjade samma programvara och hade samma intresse.

Det säger sig självt att detta var en direkt utmaning mot etablerade bestämmelser för upphovsrätt av olika slag, samtidigt som det kunde ses som en signal om att den etablerade musikindustrin inte tillräckligt snabbt hade anpassat sig till en ny generations självklara önskan att ha allt enkelt digitalt tillgängligt.

Under detta år har Napster utvecklats med präriebrandens hastighet. Amerikanska universitet har fått begränsa tillgången för studenter till sina datorer eftersom de plötsligt fyllts upp med ny musik från världens alla hörn. Och musikindustrin har kastat in horder av advokater för att försöka bringa farsoten, marknaden och teknologin under kontroll. Det lyckades nästan i slutet av juli, men en annan domstol ingrep, och nu fortsätter verksamheten i alla fall till i början av september, då ett nytt domstolsutslag är att vänta. Hemsidan lär räkna närmare miljonen besökare vissa dagar. I USA skrivs spaltkilometer om den stora striden och vad den kan komma att innebära.

Och av betydelse kommer utvecklingen att bli. Det handlar om en ny teknik som kan komma att betyda mycket också långt utanför Internetrebellernas och musikälskarnas skara. På sina håll talar man om en annalkande intellektuell storm i Internetvärlden. I Napster-världen är varje dator både en mottagare och sändare av information, vilket är en betydande skillnad mot den normalmodell där de flesta datorer ju tar emot information från olika mer eller mindre omfattande servrar. Men Napster skapar ett tillgängligt index över filerna i det spridda systemet, och med detta kan andra få tillgång till dem också på ett sätt som förefaller att vara ett gigantiskt ytterligare kliv till att göra Internet till ett verkligt nätverk.

Säkert kommer detta att utvecklas vidare. Redan nu finns andra sites med system liknande Napster som är inriktade främst på musik, och som söker andra vägar genom de juridiska minfälten. Men att jag tar upp saken i detta brev har mindre med musikindustrin och dess bekymmer att göra, och mera med att visa hur ständigt nya innovationer, ofta drivna av unga och oväntade entreprenörer, snabbt kan skapa fundamentalt nya situationer och radikalt nya möjligheter.

Börsanalytiker må låta deprimerade, och nyheterna kommer att bjuda på mycken också krisdramatik framöver, men Internet-revolutionen är ännu bara i sin linda.

Vid denna tidpunkt skulle jag egentligen ha befunnit mig i soligare och varmare delar av Europa. Men det var en självklarhet för mig att komma hem till jordfästningen i måndags i Johannes kyrka i Stockholm av Staffan Burenstam Linder.

Staffan var en politikens förnyare och förridare. Han började som framstående akademiker, knöts tidigt till näringslivet, och kom därifrån med ett fräscht och annorlunda perspektiv in i politiken i mitten av 1960-talet med alla dess nysocialistiska förvillelser.

Sedan dess kom han att ha det ena uppdraget efter det andra. Han var förste vice ordförande i moderaterna under hela Gösta Bohmans epok från 1970 till 1981, och jag såg i några minnesord att jag någon gång sagt att han var den första borgerliga trepartiregeringens - det var 1976 till 1978 - effektivaste och kunnigaste statsråd.

Därefter lämnade Staffan riksdagen och politiken, återgick till det akademiska livet och blev rektor för Handelshögskolan i Stockholm. Och under de åren förändrades och moderniserades skolan högst avsevärt.

I början av 1990-talet var det dags för ett nytt språng. Jag bad som statsminister Staffan att bli ordförande i riksbanksfullmäktige, vilket under dessa år var ungefär så långt ifrån ett rutinuppdrag som man kunde tänka sig.

Och samtidigt innebar frigörelsen av de baltiska staterna att det behövdes insatser för att hjälpa dem inte bara på kort utan också på lång sikt. Staffan var avgörande för att driva fram satsningen på att bygga Stockholm School of Economics in Riga, Lettland, ( http://www.sseriga.edu.lv ) som med tiden kommit att bli den sannolikt enstaka mest betydelsefulla satsning som Sverige gjort för dessa våra nygamla grannländer.

När Sverige 1995 tog steget in i den Europeiska Unionen tog Staffan steget in i politiken igen och valdes som ledare för den moderata gruppen i Europaparlamentet. Där blev han snabbt vice ordförande i den gemensamma EPP-gruppen och dess talesman i ekonomiska frågor. Det tillhör minsann inte vanligheterna med två politiska karriärer där det ligger mer än ett decennium mellan det att den första avslutades och den andra påbörjades. Ändå var Staffan när han gick bort - däri ligger tragedin - alls inte någon gammal man.

En politikens folklighetsfriare var han nog inte, men en politikens förnyare och förridare var han sannolikt. Och jag tillhör dem som envisas med att tycka att vi har för lite av det senare, och ibland lite för mycket av det förra, i vårt politiska liv.

Jag är förvisso inte ensam om att kort försöka att teckna det som Staffan under lång tid betydde i vårt politiska liv. Gunnar Hökmark, som f ö har en utmärkt personlig politisk hemsida med tyngdpunkt på ekonomisk politik, har skrivit några observationer som är värda att läsa. Och de finns på hans hemsida http://gunnar.moderat.se/article.asp?id=86.

I dag är jag dock på väg ner mot Dalmatien med Zürich, Bologna och Ancona som mellanstationer. I politisk bemärkelse förvisso en del av Balkan, men historiskt mer präglat av de maritima makternas växlingar i Adriatiska havet än av arméernas härjningar i Balkans berg och dalar. Där blir det samtal om både historia och framtid med nya och gamla vänner.

Om den europeiska politiken håller på att ta semester är Serbien dock ett påtagligt undantag. Och det som händer där kommer att vara av stor betydelse för den samlade både europeiska och internationella politiken framöver.

I Belgrad formeras nu krafterna inför valen den 24 september. Mina farhågor från förra veckobrevet om att den demokratiska oppositionen skulle splittras har tyvärr besannats. SPO under allt mer oförsägbare Vuc Draskovic har nominerat Belgrads föga imponerande borgmästare Vojislav Mihailovic som presidentkandidat, medan den demokratiska oppositionen i övrigt formerat sig kring Vojislav Kostunica. Medan den förra tillmäts så gott som inga chanser ger undersökningarna den senare relativt goda chanser att mäta sig med Milosevic och få en förändring till stånd.

Vuc Draskovic sitter i Budva vid den montenegrinska kusten och vill inte komma till Belgrad. Efter attentatet mot honom känner han sig ständigt hotad. Och han är allt mer självfixerad. Uttalanden låter antyda att han drivit fram den egna kandidaten därför att han anser att den övriga oppositionen inte är tillräckligt upphetsad över attentatet mot honom.

Att en Mihailovic nu träder fram är nog ingen tillfällighet. Han lär vara medioker - som bäst! - som borgmästare i Belgrad, men bär sin farfars namn. Denna var jugoslavisk general före andra världskriget, och kom sedan att leda de monarkiska och nationella serbiska motståndsstyrkorna under andra världskriget gerillastrider omväxlande mot Titos röda partisaner och mot ockupationsmakterna. Han avrättades efter kriget, men hans s.k. chetniks åberopas i dag ofta i den mer serbnationella tradition som Draskovic gärna ser sig som en del av.

Vojislav Kostunica är en effektiv kandidat inte minst därför att han inte står alltför fjärran från denna tradition heller. Milosevic kommer att driva en valrörelse där den demokratiska oppositionen utmålas som vasaller till NATO och USA, men med Kostunica lär det inte bli alldeles lätt. Han är demokrat och nationalist på ett sätt som omvärlden kan få en del svårigheter att hantera. Han lär dessutom vara någonting för dessa länder så ovanligt som okurrumperad.

Hur det kommer att gå får vi se. Just nu ser det således ut som om det blir en kamp mellan fyra kandidater - det extremnationalistiska radikala partiet har också en.

Och därmed blir det med all sannolikhet två valomgångar, där de två främsta i den första går vidare till den andra, och den som får flest röster i denna vinner. Kostunica har då förutsättningar att få huvuddelen av de röster som gått till Mihailovic, och sannolikt också en del från det radikala partiet, eftersom dettas förtjusning med Milosevic också vet sina gränser. Det blir mycket spännande - och rasande viktigt.

De politiska utmaningarna kommer att bli stora. Den internationella politikens fokus fortsätter att vara anti-Milosevic, men glömmer alltför lätt att den avgörande uppgiften är att formulera politiken för perioden efter Milosevic, och att detta kan komma att bli nog så besvärligt.

I dagarna är det ett decennium sedan Saddam Hussein erövrade Kuwait i ett aggressionskrig som möttes med fasthet. Men sanktionspolitiken mot Irak sedan dess har i alla fall inte lett till att regimen i Bagdad rubbats. Och långt borta i Sierra Madre på Cuba ser jag att Fidel Castro håller oändliga tal där han i samband med något jubileum om sin revolution för nu mer än fyrtio år sedan pekar på hur många amerikanska presidenter som han har varit med om. Inte heller där förefaller sanktionspolitik av rigoröst snitt ha underminerat hans ställning.

Kanske är det tvärt om så, att sanktionspolitiken mot Fidel Castro, Saddam Hussein och Slobodan Milosevic har gjort att de kunnat sitta kvar långt längre än vad som annars hade varit fallet? Kanske kommer det att finnas skäl att se med fördomsfritt, men förvisso inte utan att utgå från erfarenheterna, på den politik som borde föras.

Men till det blir det anledning att återkomma.

Stockholm - Zürich - Bologna - Ancona den 9 augusti 2000



Carl Bildt

PS. Två små spännande innovationer har nu skett på http://www.bildt.net . Vi försöker att ligga lite grann i förkant.

Den ena är nyhetsdamen Ananova. Klicka på henne, och hon läser aktuella nyheter, om än med ett lätt brittiskt perspektiv på världen. Hon visar vart utvecklingen är på väg - med bredband kommer hon att framträda med full kraft och med fulla möjligheter.

Den andra är en sökmotor för dessa veckobrev. De har nu funnits sedan början av 1994, och det har hunnit rinna mycket vatten under broarna under dessa år. Här går det nu att söka på namn, händelser och annat för att få perspektiv på det som hänt. Du går in på "Veckobrev" så hittar Du också sökmotorn där.

På skoj sökte jag på "fluga" - och gissade vad man hittade där...









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]