|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v33 /2000
17/8/2000
Vänner,
Sensommaren visar sig från sina bästa sidor. Men nere vid det Adriatiska Havets kust, varifrån dessa rader kommer, är det fortfarande högsommar med allt vad detta innebär. Solen skiner från klarblå himmel över det kristallklara vattnet.
Och sakta kanske någon typ av normalt liv håller på att börja återvända till denna av krig under ett decennium drabbade balkanska kust. Sommarvärmen gör alltid att tankar på politik och krig känns främmande, men även bortsett från detta så finns det ett drag av begynnande normalitet i luften.
Längs denna Dalmatiens kust har historiens växlingar alltid dragit fram. Grekiska kolonier. Det romerska väldet. Splittringen mellan katolskt och ortodoxt. Det ottomanska väldet. Det venetianska handelsväldet med alla dess utposter. Och under 1800-talet ser man hur öarna växlat mellan franskt, österriskiskt, brittiskt, ryskt och italienskt herravälde i en balett som måste ha gjort de strävsamma invånarna än mer övertygade om att de blott kunde lita på sig själva.
I den lilla och mer avlägsna by där jag nu sitter ser man historiens spår. Över en del dörrar ser man fortfarande den flagnande skriften ”Viva Il Duce” som ett minna av Mussolinis dagar i dessa trakter. Men strax intill är en minnessten över den dag den 3 maj 1944 då de tyska ockupationskrafterna brände ner byn i en repressalie över att partisaner från trakten hade gått till anfall mot dem. I den gamla venetianska staden på ön syns fortfarande spåren efter världskrigets flygbombningar utförda av såväl tyskarna som de allierade.
Det senaste decenniets krig ser man här få spår efter. Det nådde aldrig riktigt fram hit. Den ortodoxa lilla kyrkan är stängd, tömd och tom. Och man hör hur serber från Belgrad som förr hade sommarhus här nu stängt för överskådlig framtid eller helt enkelt valt att sälja sina hus.
Kanske kommer det en dag en annan tid.
I Zagreb har detta år ju inneburit en vändning bort från den extremt nationalistiska linje som fördes under president Tudjmans dagar. President Mesic anstränger sig tydligt för att sätta andra accenter på den kroatiska politiken, men det är samtidigt uppenbart att han ofta är tämligen så ensam. Nationalismen sitter djupt i den balkanska myllan efter dessa krig.
I de nyutgivna guideböcker jag letar upp bläddrar jag sida efter sida genom olika historiska utläggningar om allt som här hänt utan att finna ordet ”Jugoslavien” nämnt. Det förefaller att vara ett tabu, ett kapitel som inte finns, en möjlighet som inte får nämnas, ett hot som måste betvingas med tystnad.
Det talas om Den Stora Serbiska Aggressionen då och då. Men att det fanns en generation av samlevnad mellan serber och kroater som faktiskt fungerade nämns näppeligen. Och att det krig som kallas Den Stora Serbiska Aggressionen ju handlade om den femtedel av den dåvarande befolkningen i det som i dag är Kroatien som var serber och delvis bodde i områden som de dominerat sedan århundraden tillbaka.
Det är nu lite mer än fem år sedan de kroatiska militäroperationerna Storm och Flash mot de FN-skyddade sektorerna Väst, Nord och Syd satte punkt för det kapitlet i historien. Hundratusentals kroatiska serber tvingades på flykt i ett drama som jag själv i hög grad tvingades att bli vittne till.
I den nationalistiskt sinnade pressen publiceras snart sagt dagligen uppgifter om att krigsförbrytartribunalen i Haag nu håller på att granska det som då skedde. Om sanningshalten i de påståendena vet jag intet. Men rubrikerna i tidningen Slobodna Dalmacija, vars hetsnationalism jag känner väl från mina år i Bosnien, antyder att det snarast handlar om ett försök att piska upp stämningar mot den nya ledning i Zagreb som skall beskrivas som alltför mjuk i sin attityd till olika krav och önskemål från det internationella samfundet.
Samtidigt är det frågan om möjligheten för flyktingar att återvända som är den som i omvärldens ögon kommer att avgöra om Kroatien på allvar slagit in på en europeisk kurs eller inte. Man uppskattar att det i Serbien finns ca 190~000 och i Bosnien ca 40~000 flyktingar från Kroatien. Hur många av dessa som faktiskt vill återvända är inte lätt att veta, och hur många som faktiskt kommer att kunna göra det än mer osäkert.
Under Tudjman-epoken lades det aktivt ut hinder för återvändandet. På det diplomatiska planet sades det visserligen anpassade saker, men det på det lokala plan där verkligheten för människor utspelar sig var det radikalt annorlunda. Sedan Mesic trädde till har det gjorts ett försök att ändra på detta, men de som sysslar mer i detalj med frågorna är inte sena att peka på alla de hinder som fortfarande reses. Dock räknar man med att det återvänt ca 60.000 flyktingar sedan krigen tog slut, och att kanske 20.000 av dessa återvänt i år.
Dessa flöden av människor, på flykt eller flyttning, dominerar mycket av händelser i denna del av Europa dessa månader. Desperata förhoppningar blandas med gryende fruktan.
När man läser den italienska pressen är flyktingströmmarna över det Adriatiska Havet det så gott som dagligen återkommande temat. Ingen vet riktigt hur många det är som kommit över Otranto-sundets vågor under det senaste året, eller hur många som lastats ur från sjunkmogna turkiska fartyg utanför Kalabriens kust, men att det är många det råder det ingen tvekan om.
Här har etablerats en desperationens pulsåder för människor på flykt. De kan komma från Kina eller Kurdistan, men ofta också i mindre hedervärda ärenden från närbelägna Albanien eller det balkanska området i övrigt. Och de drivs obönhörligen in i nätverk som kontrolleras av de allt starkare transnationella kriminella grupperingar som förefaller att få en allt starkare utbredning över Europa i dess helhet.
Det är inte bara människor som smugglas. Narkotikan finner sina vägar i samma nätverk. Och längs den montenegrinska kusten är etablerat den stordrift av smuggling av cigaretter som i organisation och omfattning torde sakna motsvarighet i den moderna europeiska historien.
Och nu flyger det jugoslaviska flygbolaget JAT varje vecka från Peking till Belgrad med kineser som vill söka sig en ny framtid i Europa. Det sägs - men mer är det inte - att det redan finns ca 50~000 kineser i Serbien, och även om tillvaron där sannolikt är bättre än i Kinas mer avlägsna delar är misstanken stark om att det kommer att söka sig vidare.
Mina vänner berättar om kineserna som driver gatuhandel i Banja Luka i Bosnien, och som nu börjar komma till Sarajevo också. I Rom fruktar regeringen en kinesisk invasion över havet. Och under tiden fortsätter flygplanen att landa i Belgrad.
Balkan har alltid varit en mötesplats och en mosaik. Där har legat både dess möjligheter och dess problem. Och nu ser vi hur oron på Balkan har lett till en ny osäkerhet som leder till nya människoströmmar som skapar nya osäkerheter också i det vidare Europa.
I sommar-Europa i övrigt är det denna fråga som återkommer i den ena formen efter den andra. Det exploderar bomber i Moskva, Düsseldorf och Madrid i vad som förefaller att vara våld som fötts ur etniska motsättningar. Och i Tyskland domineras debatten av vad som kan och måste göras för att möta vad som uppfattas som en våg av extremt våld riktat mot olika invandrargrupper i främst landets östra f d socialistiska delar. Att det är där det förekommer mest har nog sin grund i att demokratins tolerans ännu inte riktigt hunnit att slå rot där efter de bruna och de röda diktaturernas decennier.
Det var inte länge sedan hela debatten handlade om Österrike. Men därifrån rapporteras inga av de övergrepp vi ser i andra länder. I den sydliga delstaten Kärnten har det historiskt funnit en motsättning mellan den tyskspråkiga majoriteten och den slovenskspråkiga minoriteten, men nu har regeringschefen Jörg Haider i ett kalkylerat politiskt drag gått med på så gott som alla de krav som minoriteten ställt under de senaste decennierna. Avsikten är tydlig, men sakförhållandet är icke desto mindre värt att uppmärksamma och att välkomna.
I en ledarekommentar i italienska Corriera Della Sera ställs frågan vart vi egentligen är på väg. Kommer Italien att försvinna som nation när trycket från olika grupper av människor och kulturer blir allt hårdare? Nej, sannolikt inte, men säkert är dock att Europa håller på att förändras, att utmaningarna är betydande, och att de spänningar vi ser kommer att dominera mycket av det politiska och sociala skeendet framöver. Ett Europa vars födelsetal sjunker både behöver och har svårigheter att hantera allt det nya.
Och åter är det kanske utvecklingen i denna balkanska del av Europa som ställer frågeställningarna på dess spets.
Nu styr jag - försenad - hemåt. Tragedin kring den ryska ubåten Kursk upptar allas uppmärksamhet och sinnen.
Jag minns den beundran vi hade för dessa jätteubåtar av den s k Oscar-klassen när de för ca ett decennium sedan började se dagens ljus. De var ett imponerande och försenat svar på en då redan falnande amerikansk offensiv marinstrategi som strävat att med attackhangarfartygsgrupper tränga in i de sovjetiska marina bastionerna i Norra Ishavet.
Nu ligger de amerikanska hangarfartygen utanför Saddam Hussein och Slobodan Milosevic, och ubåten Kursk i tragedi på Barentshavets botten. Världen har förändrats.
Borta i USA avslutas snart det demokratiska partikonventet. Jag saknar från denna horisont möjlighet att bedöma om Al Gore har lyckats att träda fram ur skuggan av Willian Jefferson Clinton eller inte. Hur som helst kommer nu den verkliga valrörelsen. Och den lovar jag att återkomma till.
Till helgen är jag så tillbaka i Stockholm. Men redan på måndag är jag i Holland för möten om den europeiska rymdstrategin. Sakta börjar den europeiska politiken att komma igång.
Kroatien den 17 augusti 2000
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
