Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v34 /2000
24/8/2000

Vänner,

Det kommer säkert att dröja länge innan vi får veta vad som egentligen hände lördagen den 19 augusti med den ryska ubåten K141 Kursk uppe i Barents Hav - om vi nu någonsin fullt ut kommer att få veta det.

Det har blivit populärt i media att framställa den ryska marinen som en samling knappt flytande och sönderrostade likkistor ett decennium efter Sovjetunionens sammanbrott. Och sant är att det skett en påtaglig neddragning, liksom att det finns många exempel på fartyg som inte längre kan anses fullt ut sjövärdiga, och därmed kommer att utgå ur tjänst.

Men jag har, med den information som är tillgänglig för mig, svårt att passa in just K141 i denna bild. I stället framträder bilden av ett av de mera lyckade ubåtssystemen, en av de modernaste ubåtarna och en av de mest erfarna besättningarna. Och ändå kunde olyckan inträffa...

Atomubåtarna av typ 949A - som i NATO getts beteckningen Oscar II - tillhör de ubåtar som man inte bara bi behåller utan dessutom förefaller att fortsätta att satsa på. Och för detta finns det nog rationella militära skäl.

Barents Hav har haft strategisk betydelse förr. Det var till Kolafjorden och Vita Havet som de allierade försörjningskonvojerna till det kämpande Sovjet kämpade sig fram under det andra världskrigets gigantiska drabbningar. Inte långt från detta jättelika krigsmonument som tronar över Kolafjorden strax norr om Murmansk vittnar en illa underhållen kyrkogård för brittiska sjömän och matroser om denna tid.

Men det var under 1970-talet som dessa havsområdens betydelse - och därmed hela det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets - strategiska betydelse började att öka på ett mycket märkbart sätt. Det var kärnvapenkapplöpningen mellan supermakterna som drev på.

Skrämd av Chrustjovs skryt och satelliter, och med ett skraltigt underrättelseunderlag, hade president Kennedy i USA satt igång ett väldigt missilprogram för att förhindra att man hamnade på efterkälken. I detta ingick inte bara de mer än tusen landbaserade Minuteman-robotarna, utan också de 41 atomubåtar som med sina för den tiden revolutionerande Polaris-robotar skulle vara ett osårbart andraslagsvapen mot de sovjetiska städerna.

Och det rådde ingen tvekan om att Sovjet hårdrustade med kärnvapen. I slutet av 1960-talet trädde den första sovjetiska robotbärande atomubåten av s k Yankee-klass i tjänst. Och under det kommande decenniet kom man i en takt utan motsvarighet att producera över 60 ubåtar av denna klass med alla tillhörande robot- och kärnvapensystem. Det var en jättelik satsning, vars fokus låg uppe i den Norra Marinen.

Under dessa decennier hade ubåtsrobotarna inte interkontinental räckvidd, och Yankee-båtarna måste därför ta sig ut först mellan Nordnorge och istäcket, och sedan ner genom Nordatlanten förbi de västliga spanings- och spärrsystem som successivt byggdes upp med Skottland och Island som avgörande stödjepunkter. Den amerikanska basen vid Keflavik på Island blev under dessa decennier den i särklass viktigaste militära positionen i vår del av världen.

Det var under dessa decennier som också den skandinaviska halvön kom i fokus. För att kontrollera Nordatlanten gällde det att kontrollera luftrummen, för att klara detta gällde det att ha flygbaserna, och dessa låg förutom Keflavik i ett band längs den norska västkusten. Kunde NATO i en konfrontation bi behålla och operera från dessa skulle man med stor sannolikhet kunna möta hotet från ubåtarna som sökte ta sig ner genom Nordatlanten för att komma i skjutlägen längs den nordamerikanska kusten, men skulle Sovjet lyckas att neutralisera eller t o m erövra dessa skulle mycket te sig annorlunda. Och Sverige råkade ligga mitt emellan Sovjetunionen och denna kedja av för kontrollen av Nordatlanten avgörande flygbaser.

Men den tekniska utvecklingen skapade nya förutsättningar. Nya drivmedel och motorer gav robotarna längre räckvidder, och när de senare versionerna av de s k Delta-ubåtarna kom i tjänst var de utrustade med robotar som kunde skjutas uppe från Norra Ishavet utan att behöva löpa gatloppet ner genom Nordatlanten. Och senare kom gigantubåtarna av den s k Typhoon-klassen med samma robotar och med förmåga att gömma sig under polarisen och kunna bryta upp genom denna för att fyra av dem.

I slutet på 1970-talet fick också den amerikanska marinstrategin en successivt mer offensiv prägel. Det handlade om en reaktion på vad man uppfattade som en allt mer framskjuten sovjetisk marin strategi. En permanent sovjetisk eskader hade etablerats i Medelhavet, och nu höll en sådan på att byggas upp också i den Indiska Oceanen.

Man började på amerikansk sida planera för att offensivt och tidigt tränga in mot den sovjetiska marinens basområden. Attackubåtar hade länge varit inriktade på detta, och kunde tyst glida in mot Barentshavet eller basområdena vid Stilla Havet. Men nu började man också öva för att föra de stora hangarfartygsgrupperna upp i den ogästvänliga Nordatlanten för att också med flyg kunna hota den sovjetiska marinens i dess främsta näste.

Det var för att möta inte minst detta hot som ubåtsklassen 949A utvecklades. En ubåt i storlek motsvarande två jumbojet, med fartresurser för att kunna förfölja ett hangarfartyg, med så tyst gång som det var möjligt, och med kryssningsrobotar som i överljudsfart kunna anfalla sina mål mer än 500 km bort.

Det har byggts åtta ubåtar av denna klass. Den första - K173 - sjösattes vid Severodvinsk-varvet uppe vid Vita Havet sent 1988, och en nionde ubåt - K530 - sjösattes så sent som i augusti förra året, men utan att ha fullbordats och satts i tjänst ännu. Fyra av dessa, varav K141 var den modernaste, finns i Norra Flottan, medan fyra med motsvarande uppgifter finns i Stilla Havsflottan med dess huvudbas i Petropavlovsk på Kamtjaka-halvön.

Det finns åtskilliga tecken på att K141 hölls modern. När Ryssland förra året skulle svara på NATO:s operationer mot Jugoslavien, blev det K141 som i augusti plötsligt dök upp i Medelhavet efter det att den ryska flottan inte hade varit närvarande där på mer än ett decennium. Ubåten följde den amerikanska hangarfartygsstyrkan där, och vissa uppgifter talar om att K141 därefter också uppträdde utanför den amerikanska östkusten innan det var dags att återvända hem.

President Putin har gjort klart, att han vill bryta den nedgång som skett i den ryska marinen. Att sända ut K141, och en av dess kollegor i Stilla Havet, på det sätt som skedde förra året var ett uttryck för ett försök att markera en ny politik. Och i år har han flera gånger demonstrativt visat sitt stöd för flottan.

I april var han uppe och besökte Norra Flottan, lovade att den nya robotbärande atomubåt som arbetet tidigare avbrutits på nu skulle fullföljas och passade på att övernatta till sjöss ombord på den atomdrivna robotubåten Karelia av s k Delta IV-klass. Och i sommar har han hunnit med att besöka Kaliningrad och den ryska Östersjömarinens övning för att på samma sätt uttala sitt stöd.

Och i planen fanns - och finns kanske fortfarande - att under de närmaste veckorna sända en betydande flottstyrka med hangarfartyget Kuznetzov som kärna från Murmansk till Medelhavet för att markera närvaro. Det är långt ifrån osannolikt att K141 skulle ha varit med i anslutning till det uppdraget.

Historien om felinformationerna och felbedömningarna på politisk och militär nivå i Ryssland under den dramatiska vecka som gick mellan olyckan och det att klarhet om tragedins omfattning kunde skapas har skrivits av de flesta media.

En Putin som tidigare visat sig duktig i att skapa bilden av sig själv som den starke och närvarande målades nu i det öppnade ryska medieklimatet i stället som den svage och frånvarande. Och amiraler som skolats i det sovjetiska systemets slutna värld av lögner visade sig just så odugliga på att hantera öppenhet och sanning som man hade kunnat vänta sig.

I går onsdag var jag i Stavanger i Norge och höll anförande på den stora mässa som offshore-näringen för olja och gas håller vartannat år. Offshore Northern Seas - http://www.ons.no - var en imponerande uppvisning både av norsk kompetens och av den nivå som teknologin nu nått när det gäller operationer långt under de kalla, djupa vatten i Nordsjön, Norska Havet och Barents Hav där produktionen av olja och gas nu sker.

Till slut var det vare sig ryska eller brittiska militära räddningssystem som kunde komma ner till K141 Kursk och klarlägga vad som hänt. Arbetsfartyget Seaway Eagle höll på att arbeta för Statoil på ett nytt fält när förfrågan kom om fartyget kunde ställas till det norska försvarets förfogande för att hjälpa Ryssland. Och det blev till slut oljeindustrins civila djupdykare som gick ner och gjorde det som de militära systemen inte klarade.

Vid middagsbordet i Stavanger i tisdags kväll var det ingen som uppfattade detta som särskilt märkvärdigt. Dessa dykare arbetar regelbundet med installationer och reparationer i dessa vatten ner till ca 300 meters djup.

Nu återstår att se både vilka som blir de mer långsiktiga militära och politiska följderna i Ryssland, och vad som kommer att hända med K141 Kursk självt. Vi vet från den uppslitande diskussionen kring Estonia både hur svårt det är att hitta en lösning som är fullt ut tillfredsställande, och den tendens som alltid finns för olika konspirationsteorier att få fäste.

Problemen uppe i Norr är många, men möjligheterna till ett nytt samarbete borde också finnas. Den som är intresserad av dessa problem rekommenderas ett besök på http://www.bellona.no , vilket är den norska miljöorganisation som gjort mer än någon annan för att dokumentera och redovisa inte minst de faror som alla de olika typerna av nukleärt avfall i denna region innebär.

Ett samarbete i norr kommer i mångt och mycket att handla om olja och gas. Energifrågorna är raskt på väg tillbaka på den både nationella och internationella politiska dagordningen. Oljepriserna vägrar trots alla besvärjelser och möten att vika neråt, och ser man på de långsiktiga trenderna är det alldeles uppenbart att Europas energiförsörjning inte kommer att klaras utan ett ökat beroende av import av främst gas. Att det då kommer att ställas krav på att exploatera mer av de väldiga reserver som finns i Rysslands norra landområden och under de grunda haven norr därom.

Det är svårt att undgå att bli imponerad av Norge i dessa avseenden. För lite mer än tre decennier sedan startade oljeäventyret för landets del, och man satsade medvetet och envetet på att bygga upp en egen kompetens, med resultat att man i dag har en världskompetens på att utvinna olja och gas i djupa vatten varhelst i världen detta kan komma att krävas.

Trots ca tre decenniers produktion är det i dag inte mer än ca 20 % av den norska kontinentalsockelns reserver som man har tagit upp. I dag är Norge världens femte oljeproducent efter Saudiarabien, USA, Iran och Ryssland, och även om just oljereserverna som det nu ser ut kommer att börja att ta slut om 20 eller 30 år, handlar det när det gäller gasreserverna om tider som snarare ligger kring 100 år.

Men just nu är det oljan som står i fokus. Konsumtionen ökar, inte minst i Asien, men produktionen förefaller inte att ha samma möjligheter. Äldre fält minskar sin produktion eller faller bort helt, samtidigt som takten i upptäckten av nya inte riktigt hinner med. Att låga oljepriserna och pressade vinster har lett till att oljebolagen tagit det försiktigt med nya satsningar under några år har nog också viss betydelse.

Slående är - jag har konstaterat det förr - hur stort oljeberoendet av Mellersta Östern har kommit att bli. Den vanliga uppfattningen är att det minskat, men sanning är den motsatte. BP: s årliga och förträffliga sammanställning av statisk visar detta tydligt på http://www.bp.com/worldenergy/oil/index.htm. När det gäller gas är situationen annorlunda, med de forna sovjetiska områdena som marginellt större än Mellersta Östern när det gäller reserver, men med det mesta utanför dessa områden som rätt marginellt.

Och energi kommer vi att behöva. Utvecklingsländerna har rätt att utvecklas. Och i Kalifornien har vi sett hur den nya ekonomins samhälle är ett samhälle som kräver elektricitet i större omfattning än vad man trodde - en elektricitet som inte faller från himlen, utan måste produceras.

Till Stavanger kom jag från Nordwijk i Holland, där gruppen av "vise män" med uppgift att se på delar av det europeiska rymdsamarbetet tillbringade en dag av diskussioner och föredragningar. Här ligger ESTEC - European Space Research & Test Centre - med dess anläggningar för att bl a testa satelliter och rymdsystem. Sedan 18 månader tillbaka arbetar man här med att fullborda den jättelika europeiska miljösatelliten Envisat, och just dessa dagar pågick vibrationstester med den åtta ton tunga satelliten. I april nästa år lämnar teamet ESTEC och ger sig ner till den europeiska rymdbasen Kourou i Latinamerika för att under sommaren skjuta upp denna stora europeiska satsning.

Och den kommer att bli betydelsefull också i de sammanhang som är olja och gas. Frågorna om global uppvärmning förtjänar att tas på betydande allvar, och det är dessa avancerade rymdsystem som bättre än några andra gör det möjligt för oss att verkligen kartlägga det som håller på att ske och ge underlag för åtgärder.

Den intresserade finner mer om Envisat på http://envisat.estec.esa.int .

Men våra diskussioner handlade inte om de system som sedan länge är beslutade och nu håller på att förverkligas.

Vi diskuterade betydelsen av en kommande andra generation av globala navigeringssystem. Skall Europa vara helt beroende av den amerikanska marinens GPS-system, eller skall EU satsa på ett parallellt mer avancerat system som ger inflytande över både standard och användning?

Och vi diskuterade hur rymdsystem kommer att bli en del av framtida globala bredbandssystem. På andra sidan Atlanten sker nu utveckling av satellitbaserade bredbandssystem med kapacitet över 100 Mbps direkt från rymden till rörliga och relativt enkla terminaler.

Det är i dag USA som driver högteknologiutvecklingen i dessa och många andra avseenden. I många avseenden finns det ingen som helst anledning att ha synpunkter på detta. Men det är svårt att undvika intrycket av att bristande satsningar i olika europeiska länder - alls icke bara Sverige - på avancerad forskning och utveckling skapar en situation där forsknings- och teknologigapet över Atlanten håller på att öka. Och det kan inte ligger i vårt långsiktiga intresse.

Med dessa reflektioner har denna veckas brev redan rört sig över tillräckligt vida fält. Den amerikanska presidentvalskampanjen har gått in i ett jämnare och mer spännande skede, men till det kommer det att finnas anledning att återkomma. Och i Europa har utvecklingen när det gäller den tredje generationens mobiltelefoni fått ny dramatik genom de väldiga summor som nu betalats i Tyskland.

Själv far jag nu till Oslo för att med den norska regeringen diskutera olika insatser på Balkan. Tillsammans med Danmark kommer Norge att nästa vår ta över ledningen för KFOR-styrkan i Kosovo.

På söndag kommer jag - det är löjligt att dölja att jag känner mig smickrad och hedrad - att bege mig till Varberg för att där av Prinsessan Lilian och tillsammans med Marie Fredriksson få ta emot Hallands Akademins utmärkelse. Jag tror inte att det är jag som får det för musikaliska talanger...

Stockholm den 24 augusti 2000





Carl Bildt

PS. Den svenska politiska debatten handlar just nu om vem som är mest hycklare, har jag noterat. Och då kan jag inte undgå att notera att Österrikes försvarsminister, som tillhör Haiders FPÖ-parti, tillhör de som inbjudits till Sverige i samband med den övning som just nu pågår i Ronneby, och att han där haft samtal med försvarsminister Björn von Sydow. Jag har inga invändning mot von Sydow för detta, men hur skall regeringens i dess helhet politik i fallet Österrike egentligen beskrivas efter detta...









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]