Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v5/1999
1/2/1999

Syster/Broder,

När den andra överläggningen om skatterna mellan riksdagspartierna hölls i onsdags i förra veckan visade det sig att det mesta var både avlägset och osäkert.

Visserligen lät finansministern på morgonen publicera sig i DN och meddela, att med tiden skulle det nog bli möjligt med både
ökade statsutgifter och sänkta skatter. Men sedan visade det sig att detta absolut inte gällde 1999, ej heller gällde 2000 och först möjligen skulle kunna bli aktuellt 2001 och därefter möjligen successivt i rätt försiktiga doser.

Försiktighet med den statsfinansiella hanteringen finns det förvisso all anledning att applådera. Och jag har vid flera tillfällen i dessa brev pekat på de prognoser från Ekonomistyrningsverket som varnat för att statsbudgeten kommer att gå med ett större underskott under detta år. Trenden vad gäller statsbudgeten går just nu åt fel håll.

Det måste finnas tydliga mål för hur vi successivt skall minska den belastning som statsskulden innebär, och dessa måste alldeles självklart ligga som grund för de samtal som nu skall föras.

Från socialdemokraternas sida talas om ett mål om ett överskott på 2% av BNP som ett genomsnitt över en konjunkturcykel, men även om det målet upprepas som ett nytt mantra säger det inte särskilt mycket eftersom den föreslagna politiken inte kommer att klara av att uppnå det. Det är ett luftslott utan förankring och relevans.

Det mål vi har satt är då mer relevant och mer restriktivt. Vi vill att politiken skall inriktas på att statsskulden som andel av BNP vid denna mandatperiods slut skall ner till högst 60%, och att politiken för den därpå följande mandatperioden skall inriktas på att andelen skall pressas ned till högst 50%.

Detta mål har dessutom den fördelen att det är direkt relaterat till ett annat avgörande mål, nämligen att klara kraven för att också Sverige skall kunna få del av den gemensamma valutan. Och det fokuserar direkt på att få ner den börda som statsskulden innebär.

Men den fråga där socialdemokraterna och vi tydligt skiljer oss
åt är att vi inte tror att det vare sig duger eller räcker att sitta och vänta på att möjliga överskott uppkommer innan vi tar itu med uppgiften att också sänka vissa skatter. Vi vill genom ett lägre utgiftstak än vad socialdemokraterna accepterat aktivt bereda vägen för de sänkta skatter som är av betydelse inte minst för tillväxt och företagande.

Nu låter Erik Åsbrink i sina uttalanden som att allt skall finansieras med dynamiska effekter och ingenting behöver göras för att hålla igen eller minska statens utgifter. Jag tror att det budskapet är både felaktigt i sak och farligt som politik.

Det är tveksamt om de överskott regeringen tror på kommer att uppkomma inom rimlig tid, och det är farligt att politiskt sprida en bild av att skatter kan sänkas utan att detta får några konsekvenser på utgiftssidan. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Vid skattesamtalen sade alla partier att de ville ha sänkt skatt för främst låg- och medelinkomsttagare för att neutralisera effekten av de s k egenavgifterna. Och det föreföll som om man var inriktad på att det skulle ske genom ett s k förvärvsavdrag.

Gott och väl. Men det inbjuder onekligen till en del reflektioner att när vi moderater sade just detta i valrörelsen sade också de
övriga borgerliga partierna att detta var orealistiska och oacceptabla skattesänkningar, medan de snällt ler och håller med när nu samma sak sägs av socialdemokraterna.

Vad dessa samtal kommer att resultera i återstår att se. Med ett arbetstempo som annars verkar att vara hämtat från näringsdepartementet har finansministern satt ut nästa sammanträde till den 25 februari.

Det innebär att det i praktiken knappt ter sig möjligt att dessa samtal skulle leda till någonting som påverkade regeringens ekonomiska vårproposition den 14 april. Och detta ligger ju väl i linje med att det inte finns och man inte avser att skapa något utrymme för sänkta skatter under de närmaste åren.

Politiken inskränks - som vanligt - till att prata om saken i lite olika grupper.

Till de tydligt missnöjda med denna uppläggning hör också Aftonbladets ledarredaktion. Där skrev man skeptiskt, att med den uppläggning regeringen valt ”riskerar skattesänkningarna att gå samma väg som t ex löftet om maxtaxa på dagis - ner i konjunkturavmattningens svarta hål.”

Och man riktade i stället uppmaningen till regeringen och andra:
”Fagra löften om framtiden duger inte. Sluta prata. Sänk skatterna.”

När det i torsdags blev klart att ett avtal träffats om försäljning av Volvo Personvagnar i dess helhet till Ford Motor Corporation i USA gavs en ny relief till bilden av Sverige just nu.

Alla de företagsaffärer som vi sett under de senaste månaderna har sin specifika bakgrund. I fallet Volvo är det ju knappast någon nyhet att man gjort bedömningen att personbilstillverkningen inte långsiktigt kommer att klara av att stå på egna ben. Men det är kanske ett tecken på hur situationen förskjutits över tiden. Medan det i början av 1990-talet diskuterades ett samgående med Renault är det nu en regelrätt försäljning till Ford som förefaller att vara den enda möjliga lösningen.

Ford skulle självfallet inte köpa varumärket Volvo om man inte trodde på det och var berett att satsa på det. Men samtidigt är det en självklarhet att de beslut som kommer att fattas vid Fords huvudkontor i Dearborn i Detroit om hur satsningar skall göras på dess olika varumärken Ford, Mercury, Lincoln, Aston Martin, Jaguar och Volvo, kommer att fattas på grundval av en strikt ekonomisk analys där konkurrenskraft och företagsklimat kommer att vara avgörande.

Volvo personvagnars steg från svenskt till amerikanskt företag belyser därmed på nytt betydelsen av att vi långsiktigt har ett klimat för företagande som klarar sig väl i den internationella konkurrensen.

Och tyvärr är det lätt att konstatera att ingen enda av de stora nyinvesteringar i stora nya fabriker för personbilar som skett i Europa under de senaste åren gjorts i vårt land. Internationella bilföretag har byggt stora nya fabriker i bl a Storbritannien, Tyskland och Portugal, men inte i Sverige.

Den första slutsatsen av affären är därmed att den ytterligare skärper kraven på oss vad gäller förbättringar av företagsklimatet.

En andra viktig slutsats är att vi har anledning att se på hur dubbelbeskattningen leder till en situation där många utlänningar
är klart skattegynnade i förhållande till svenskar när det gäller möjligheten att äga svenska företag. Vårt skattesystem leder till att ägandet av svenska företag gradvis förskjuts från svenska till utländska ägare på ett sätt som i längden inte kan vara rimligt och riktigt.

Och detta förhållande påverkar också den tredje slutsats som är viktig, nämligen att få ett sådant klimat att det växer fram nya företag som kan ersätta dem som av en eller annan anledning nu söker sig ut ur Sverige. Decenniers storföretagsfixering inte minst i socialdemokratisk politik måste ersättas av ett helt annat klimat för ny- och småföretagande. Alla har en gång varit små - också Volvo, Ericsson och Astra.

Samma dag som affären mellan Volvo och Ford blev offentlig publicerade Financial Times sin årliga sammanställning över världens 500 största företag mätt med den värdering som marknaden gör av dem. Och det var en sammanställning som tydligt visade dynamiken i en global ekonomi i snabb förändring.

Som världens mest värdefulla företag träder nu för första gången Microsoft fram och ersätter General Electric. Sverige uppträder först på 75:e platsen med Ericsson och därefter på 120:e platsen med Astra.

Listan över de 500 mest värdefulla europeiska företagen visar tydligt hur ekonomin förändras.

Svenskt Stål, MoDo och SKF lämnar listan. Stålet, skogen och kullagren är klassiker i historien om Sveriges framgångar i industrisamhällets era. Och till listan fogas NetCom, Securitas, Europolitan och VM-Data. En ny informations- och tjänsteekonomi håller på att växa fram.

Och det är för att skaffa oss så bra förutsättningar som möjligt för detta nya som det måste komma till åtgärder när det gäller företagandeklimatet.

I Computer Sweden skrev chefredaktör Peter Pettersson för några nummer sedan om betydelsen av dubbelbeskattningen också i detta avseende:

”IT-utvecklingen lider både av ’braindrain’ och det svenska företagsklimatet. I USA drivs utvecklingen för närvarande till stor del av uppstartsföretag. Företag som nischar sig hårt, utvecklar en ny produkt med den uttalande avsikten att bli uppköpta av ett större företag inom två till tre år. Med svensk dubbelbeskattning av aktier och svensk förmögenhetsskatt för de entreprenörer som lyckas med sin målsättning är det inte lika intressant, om ens alls intressant. Det tycks dock inte bekymra regeringen särskilt mycket. Det är kanske för mycket begärt att regeringen skulle stimulera den näringsgren som har den bästa utvecklingspotentialen av alla och som har möjligheter att skapa nya arbetstillfällen när det traditionella näringslivet krymper sin personal.”

Och självklart har han rätt.

Jag kan inte låta bli att notera, att så gott som alla de olika
åtgärder som nu diskuteras för ett bättre företagandeklimat är
åtgärder som var genomförda eller beslutade om under vår regeringsperiod, men som samtliga återställdes av vänsterpolitiken efter valet 1994.

Hur hade Sveriges utveckling varit om dessa åtgärder inte hade
återställts? Hur hade vår utveckling varit om inte de skattehöjningar som man nu talar om måste neutraliseras, inte hade genomförts?

I detalj vet vi självfallet inte svaret. Men hela inriktningen av debatten kring dessa frågor just nu ger ju svaret att utvecklingen hade varit betydligt bättre. Vänsterpolitik kostar.

Då siktade vi tydligt på en tillväxt över genomsnittet i det
övriga EU. Att inte längre halka efter. Att börja att ta igen.

Men nu ser jag i den senaste stora konjunkturbedömningen - denna gång från MeritaNordbanken - att man räknar med att Sverige kommer att ha en ekonomisk tillväxt under genomsnittet för Euroland 1999, 2000 och 2001.

Vilka slutsatser - om några - som detta kommer att leda till i någon av alla de spretande arbetsgrupper som regeringen ägnar sig
åt återstår att se.

Till dessa samtalsgrupper räknas de försvarssamtal som efter försvarsberedningens faktiska haveri nu pågått i många timmar under flera veckor. Meningslösa har de i detaljfrågor förvisso inte varit, men i huvudfrågorna om hur försvarskrisen i stort skall kunna lösas har de hitintills mest stått och stampat.

På tisdag är inplanerat ett sammanträde som kan komma att konstatera att man knappast kommer längre på denna nivå, utan att det nu är dags att gå till de partiledarsamtal vi efterlyst om det skall vara möjligt att nå en uppgörelse.

Om partiledarsamtal kan sluta det gap som finns är svårt att avgöra. Jag tror att svaret på den frågan kan ligga i det tydliga hemliga och undertecknade protokoll som finns mellan Göran Persson, Birger Schlaug och Gudrun Schyman. Det är möjligt att detta hemliga papper innehåller formella eller faktiska bindningar som gör att socialdemokraterna inte kan gå till öppna partiledaröverläggningar med de borgerliga partierna på det sätt som nu krävs.

Jag är redo för ett seriöst försök i vad som är en seriös fråga. Men det kräver att vi faktiskt sätter oss ner och resonerar öppet om saken.

I en annan viktig fråga finns det dock tecken på en intressant förskjutning av positioner. Den 14 januari skrev jag ett brev till övriga partiledare i syfte att åstadkomma en författnings- och demokratidiskussion, och aktualiserade ett antal frågar inför denna, bl a frågan om separata valdagar för att stimulera den lokala demokratin.

Initiativet fick ett gott mottagande på olika håll. Och nu har det i form av en artikel av statsrådet Leijon kommit en indikation på att socialdemokraterna kan tänka sig att röra sig i denna fråga. Jag välkomnar detta - vi behöver en mer levande och nära lokal demokrati.

I helgen som gick samlades socialdemokratiska ledare i Wien för att diskutera sin politik inför valet till Europaparlamentet i juni. Ett dokument som bl a hyllade den gemensamma valutan fick stöd också av svenska socialdemokrater. En politik där ute och en annan politik här hemma.

I slutet av denna vecka samlas vi på den tydligt borgerliga kanten till kongress med European People´s Party (EPP) i Bryssel under fredagen och lördagen. Ett stort antal olika frågor kommer att diskuteras under dessa dygn av ca 700 företrädare för 23 medlemspartier i de olika medlemsländerna i EU. Jag hoppas att vi på lördagen kommer att kunna redovisa ett bra resultat av våra diskussioner.

Europafrågorna blir allt viktigare när vi närmar oss Europavalet. Det är också bakgrunden till den stora konferens om Europapolitiken som vi Moderater planerar att ha på Hotell Scandic Crown Slussen, i Stockholm, fredag och lördag 12 och 13 februari. Mot bakgrund också av EPP-kongressen kommer vi då att ha en öppen diskussion om framtida vägar i Europa.

Och den diskussionen är öppen. Den som är intresserad av att vara med kan anmäla sig genom webben http://www.moderat.se/index.asp?main=tillfallig/europakonferens.asp. På lördagen talar t ex Europakommissionens vice ordförande Sir Leon Brittan om sin framtidsvision för det europeiska samarbetet.

I slutet av denna vecka kommer således större delen av den moderata partiledningen att vara utlokaliserad till EPP kongressen i Bryssel. För min egen del handlar det dessa dagar också om att leda framtidsdiskussioner på tankesmedjan Centre for European Policy Studies årskonferens i Bryssel.

Och med all säkerhet blir det för min del också kontakter med olika delar av NATO med anledning av utvecklingen i och kring Kosovo. Det ultimatum som kontaktgruppen kom fram till vid sitt möte i London i fredags innebar ju att parterna skulle mötas för förhandlingar som skall inledas nu på lördag i Rambouillet utanför Paris, och som därefter skall vara färdiga inom två eller allra högst tre veckor.

Det finns styrka såväl som svaghet i den politik som nu annonserats ut.

Det förblir en svaghet att man i diskussionerna i NATO inte kunnat enas om hur ett militärt tryck mot den kosovoalbanska sidan skall kunna utformas. När generalsekreteraren Javier Solana framträdde i lördags fick han inskränka sig till att man
”studerar frågan”, och det imponerar föga i dessa sammanhang.

Och det är en viss svaghet att man ännu inte tydligt kan redovisa möjligheten till markoperationer för att säkra någon form av politiskt avtal. Orsaken till detta ligger i att den europeiska beredskapen för sådana ännu inte motsvaras av grönt ljus på andra sidan Atlanten. Det skall äga rum konsultationer med kongressen, har det meddelats.

Dessa svagheter borde ha kunnat undvikas. Men trots detta är det ett styrketecken att man nu är beredd att så tydligt accelerera den politiska processen. Nu formligen tvingas parterna till förhandlingsbordet. Men när den brittiske och den franske utrikesministern på lördagen inleder samtalen kommer det att vara inledningen till minst tre veckor av betydande förhandlingsdramatik. Paralleller kommer hela tiden att dras mellan Dayton om Bosnien och Rambouillet om Kosovo.

Alldeles avgörande är att kontaktgruppen uppträder med en enig linje. De tendenser till sprickor som finns måste stävjas. Och man måste se till att läxorna från Dayton till fullo har lärts.

Förhandlingarna i Rambouillet - ty jag utgår från att en serbisk och en Kosovoalbansk delegation kommer att finnas på plats på lördag - är dock bara början. Vi är snabbt på väg mot ett mycket omfattande internationellt engagemang i området. Det kommer relativt sett att kräva större resurser än vad Bosnien gör, och ställas inför större utmaningar.

Det är mot denna bakgrund jag föreslagit att regeringen nu borde ställa svenska militära förband till NATO:s förfogande för den planering som nu pågår där för de kommande fredsoperationerna. Svaret från regeringen har varit allmänt positivt, men i sedvanlig ordning utan att vara speciellt konkret.

Förra veckan var för mig en vecka av olika moderata möten för att se bakåt och planera framåt. Rapporten från den s k 2002-grupp som tittat på valrörelsen och valresultatet diskuterades på partistyrelsens möte, på en stor sammandragning av kommunal- och landstingsråd och på en konferens med hela riksdagsgruppen.

Och i går söndag försökte jag på en konferens med Skånemoderaterna, vid södra Östersjöns strand utanför Ystad, att teckna lite av min bild av de viktiga framtidsuppgifter vi på olika områden står inför. Vi måste fortsätta att vara den politiska förnyelsens främsta drivkraft, och vi måste fortsätta att känna ansvaret för att på viktiga områden ta fram de reformstrategier som kommer att behövas under det kommande decenniet.

För den som är intresserad finns anförandet på den moderata webbsidan, http://www.moderat.se.

Denna vecka blandas så framtid och Europa. I morgon träffar jag Scott McNealy, chef för det mycket framgångsrika datorföretaget Sun som nu ses som utmanaren nummer ett till Microsoft. Med programvara som Java och Jini och med sin inriktning på Internet i alla dess former är det i dag i hög grad Sun som är drivande när det gäller utvecklingen mot ett nätverkssamhälle som är tillgängligt och självklart för alla.

Stockholm den 1 februari 1999.



Carl Bildt









Saturday 
16/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]