|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v36/2000
6/9/2000
Vänner,
Nu ligger sommaren definitivt bakom oss.
Efter Labor Day i måndags går den amerikanska valrörelsen i gång på allvar. Europakommissionen och Europaparlamentet kör igång efter sommaren. Den amerikanska kongressen är tillbaka efter uppehållet. Sommarstiltjen på de europeiska börserna har brutits. Och i New York samlas ledarna för mer än 150 stater för den FN:s s k Millennium Assembly som inleds just i dag.
Själv är jag just tillbaka i Genevé efter närmare tio dagar i Makedonien, Montenegro och Zagreb för att försöka att ta temperaturen på regionen inför de viktiga avgöranden som kommer att ske de närmaste veckorna och månaderna. Och mina rapporter har redan nått fram till New York och de samtal som kommer att föras i dessa frågor även där.
Balkan håller på att vakna upp till möjligheten att Milosevic kanske har kalkylerat fel när han utlyste valet den 24 september. Länge ansåg alla att detta skulle bli närmast en walk-over mot bakgrund av den hopplöst splittrade oppositionen, regimens massiva övertag i media och det renodlade valfusk som den alltid kan hemfalla åt. Valet var närmast avskrivet.
Men nu framträder plötsligt en annan bild. Olika opinionsundersökningar ger plötsligt en bild där utmanaren Kostunica har en ledning som närmar sig 2-till-1 över Milosevic. Och då börjar det att röra sig om en ledning så betydande att den kan komma att bli större än regimens möjligheter att fuska och förfalska röstsedlar och resultat. Vi är i en ny situation.
Tydligen var det så, att de personer som dominerat oppositionen hitintills, och som farit som skottspolar mellan olika huvudstäder, hade förlorat så i trovärdighet att det krävdes ett nytt namn och en hy profil i form av Vojislav Kostunica för att göra det möjligt att göra detta val till ett referendum om Slobodan Milosevic.
Vi står inför dramatiska veckor.
Regimen har alla en auktoritär regims resurser, och kommer med all säkerhet att använda dem om det behövs. Milosevic har gett order om att han skall vinna redan i den första valomgången den 24 september. I den krävs att en av de fem kandidaterna får mer än hälften av de avgivna rösterna, vilket inte förefaller särdeles sannolikt. Men om ingen uppnår detta blir det en andra omgång den 8 oktober mellan de två ledande kandidaterna, och denna batalj erbjuder då betydligt mycket mindre möjligheter till de manipulationer som Milosevic so oder so kommer att vara beroende av. Skulle han förödmjukas och tvingas till en andra valomgång skulle hans möjligheter att manipulera sig till en seger vara långt mindre.
Förvisso kommer valfusket att vara massivt. När Milosevics socialistparti för två år sedan hade svårigheter i valet till president i Serbien visade det sig att det knappa avgörandet i den andra omgången till förmån för dess kandidat skedde med röster från bl a Junik i södra Kosovo. Men just denna ort har sedan generationer tillhört de hårdaste albanska motståndsnästena mot den serbiska makten över Kosovo, och ingen där torde ha vare sig röstat eller röstat på en kandidat stödd av Milosevic. Det var omfattande och öppet valfusk.
Så blir det också nu. Men jag har imponerats av oppositionens väl genomtänkta planer på valövervakare i val- och sammanträdeslokaler, och av de system för bl a exit polls vid vallokalerna som man byggt upp. I huvuddelen av Serbien kommer omfattande valfusk inte att vara möjligt utan att det kan upptäckas och registreras.
Därmed kommer vi också på kvällen den 24 september att kunna få såväl det av regimen friserade och förfuskade resultatet, och ett resultat som kommer att ge en bra bild av hur valet verkligen kommer att ha utfallit. Vi kan få en kväll och natt där bägge olika resultat omedelbart kommer att gå i konfrontation mot varandra, och där vi kommer att stå i inledningen till ett dramatiskt skede som kan ge ett dramatiskt resultat.
Att spekulera om vad som kommer att hända lönar sig i detta skede knappast. I och kring Belgrad går vågorna av spekulationer redan höga. Men att det hela kommer att bli en enkel och smidig konsolidering av Milosevics makt på det sätt som han själv och många utländska bedömare trodde intill alldeles nyligen förefaller nu allt mindre troligt.
När jag rest runt Serbien till Makedonien, Montenegro och Serbien är det inte svårt att notera en viss osäkerhet inför hur denna situation skall hanteras. På samma sätt som omvärlden i övrigt har man format sin tillvaro kring en situation där Milosevic styr det svarta hål i regionens mitt som är Serbien, och som man minimerar kontakter med och formar sin politik i motsatsställning till.
Om detta skulle förändras är det mycket som kommer att förändras. Fokus i internationella ansträngningar skulle snabbt riskera att förskjutas från Pristina, Podgorica och Zagreb till det Belgrad som kommer att svaja fram och tillbaka mellan reaktion och reform under betydande tid framöver, men vars avgörande til syvende og sidst kommer att vara avgörande för regionen i dess helhet.
Också min lilla tillvaro präglas just nu av detta. Det blir snabba utflykter för olika typer av sammanträffande. Och det finns än större anledning än tidigare att försöka att stimulera den internationella dialog som måste komma om vad vi vill göra med regionens politiska strukturer. Jag hoppas att vi kommer att se vissa ansatser till en början på en sådan dialog i vissa av de bilaterala samtal som kommer att föras i New York under de allra närmaste dagarna.
Att formulera en politik för framtiden för Serbien och regionen är att ge sig ut på ett minerat fält. EU: s utrikesministrar körde delvis fast i sina egna motsättningar när dec diskuterade saken vid det informella mötet i Evian i helgen. De länder som var och är övertygade om att sanktionspolitik inte bara är ett misslyckande utom t o m kontraproduktiv lyckades inte övertyga dem som befarar att varje uppmjukning skulle kunna framställas som en seger för Milosevic, och i bakgrunden fanns dessutom ett betydande amerikanskt tryck i ärendet.
Det hela resulterade nu i att den franske utrikesministern Vedrine förklarade för media, att en seger för oppositionen i Serbien skulle komma att leda till en ”radikal revision” av EU: s politik i dessa frågor. Men man lyckades inte att formulera en politik på framkant av utvecklingen, och det var en besvikelse.
Millennium-mötet i New York kommer att ha många agendor. Den slutdeklaration som förbereds till fredagen är inriktad på att följa upp de olika förslag som finns i generalsekreterarens rapport. Och för den som är intresserad av den finns den på http://www.bildt.net med sina olika förslag. Men därtill kommer att ta ställning till de förslag som nyligen lagts fram i en särskild rapport om hur man skall förbättra arbetet med de olika fredsbevarande operationer som FN har ansvaret för.
I det arbetet har jag varit konsulterad, och försökt att få en viss tyngdpunktsförskjutning från de nödvändiga och grundläggande militära delarna i operationer som dessa till de avgörande och mycket svåra civila, politiska och ekonomiska delarna. Och det gäller i all synnerhet som FN ju nu fått uppdrag som ju i grunden handlar om stats- och nationsbyggande i bl a Kosovo och Östra Timor, och där soldater är nödvändiga, men alls icke tillräckliga.
Den s.k. Brahimi-rapporten går en bit på denna väg, men skulle ha kunnat gå längre. Dess tyngdpunkt ligger på att förstärka de militära och polisiära funktionerna och ledningen av dessa, men också att skapa en bättre beredskap för att kunna arbeta förebyggande och på framkant. Utvecklingen av tänkandet i viktigare länder har kommit en bra bit sedan man i fredsförhandlingarna om Bosnien för fem år sedan trodde att en fredsoperation bara var en kortsiktig militär operation, men fortfarande finns det en tendens att sätta just dessa frågeställningar i första rummet, med de risker för att man förlorar lite av det vidare perspektivet.
I Kosovo är detta tydligt, inte minst när provinsen nu börjar närma sig de lokalval som kommer att hållas den 28 oktober. Det handlar om att bygga institutioner för självstyre som dessutom kan leda till att det gradvis växer fram en politisk kultur som har tolerans mot dem som tycker eller är annorlunda som ett självklart inslag. Till den situationen är dock vägen lång i Kosovo, och de internationella insatserna framöver kommer att behöva anpassas till detta.
Dessa dagar i New York blir viktiga på flera andra punkter. Det förefaller som om vi nu står inför ett avgörande om det kommer att vara möjligt att fortsätta fredsprocessen i Mellersta Östern i nuvarande form eller inte. President Clintons schema i New York förefaller så gott som helt uppbyggt kring dessa ansträngningar.
Men det blir fler toppmöten än dessa. I dag träffar president Clinton sin ryske kollega Putin, som just kommit från ett officiellt besök i Japan. Och Putin har haft anledning att med tillfredsställelse notera att Clinton i veckan som gick sköt upp hela frågan om ett ställningstagande till ett nationellt robotförsvar (NMD) till den kommande administrationen.
En kombination av tekniska frågetecken - vare sig testskjutningen i januari eller den i juli lyckades ju - och politiska problem - där frågan om relationerna till allierade som Storbritannien och Danmark säkert spelade sin roll - ledde till detta beslut.
Att man tidigare lovat ett ställningstagande hade flera grunder. En var en underrättelsebedömning för några år sedan att det kring 2005 skulle finnas ett konkret robothot från Nordkorea som då måste kunna mötas. Och en annan var alldeles säkert att ge ett visst skydd åt presidentkandidaten Gore från republikanska attacker inte minst från presidentkandidaten Bush om att man inte tog uppgiften att försvara USA på tillräckligt allvar.
Ty följande har NMD-frågan nu fått sin plats i den amerikanska valrörelse som nu tagit fart på allvar. Efter att Bush ledde relativt tydligt fram till de bägge konventen förefaller det nu att vara dött lopp mellan de bägge kandidaterna, om än med lite mera av det som kallas momentum i kampanjer som dessa för Gore.
Valrörelser är egenartade varelser. På något sätt har de ett eget liv, där de ändrar karaktär, tempo och andning i en process som ibland kan förutses, men ibland inte alls. Är man mitt uppe i dem så kan man nästan fysiskt känna när de plötsligt ändrar fokus och frontställning, och det enda man då kan vara alldeles övertygad om är att dessa skiften kommer att inträffa fler gånger, och med ett allt snabbare tempo när avgörandet så småningom närmar sig.
Just nu är det Bush som har vinden i ansiktet. Så var det också i början av detta år i samband med primärvalen. Men sedan vände vinden och det blev tydligt tvärt om under skedet fram till konventen. Nu har det således vänt igen, och sannolikt kommer det skede som nu är att sträcka sig fram till de TV-debatter i början av oktober som nu diskuteras allt flitigare. Varje valrörelse i varje demokrati förefaller numera att ha ”debatten om debatten” som ett av sina fasta inslag, och USA är inget undantag.
NMD är således inte föremål för något ställningstagande nu, och åtskilliga andas säkert en suck av lättnad över detta. Men den kommer att komma tillbaka, och då möjligen i förändrad men mer robust form. Tron på högteknologin som kan ge det perfekta skyddet är djupt förankrad i den amerikanska politiken.
Med höstens ankomst har också ekonomierna börjat tilldra sig mer av intresse. Den europeiska centralbanken höjde räntan med en kvarts procent, men euron fortsätter att vara svag, vilket av vissa ses som ett problem, medan andra snarare ser det som en möjlighet att ge ekonomierna en ytterligare stimulans.
Med all säkerhet kommer diskussionen om både valuta- och räntepolitiken vara central när Euroländernas finansministrar träffas i Versailles på fredag för sina diskussioner. Sverige är som bekant inte med, men möjligen kan finansminister Ringholm snappa upp ett och annat från vad som sagts när han på lördag får ansluta till det mer formella mötet i kretsen av EU:s finansministrar.
På börserna spekuleras det nu om att den s.k. TMT-sektorn - technology, media, telekom - nu är på väg ut ur sommarens stiltje. Men det som alldeles säkert kommer att tilldra sig stigande uppmärksamhet är ”the Battle of the Bourse”, d v s slaget om framtiden för London-börsen. Det har alla förutsättningar att bli lika likaktigt, lika uppmärksammat och lika viktigt som fjolårets slag mellan Vodafone och Mannesmann om makten över den tyska mobilmarknaden.
För svenskt näringsliv och svensk teknologi är det ingen tvekan om att OM-gruppens bud på London Stock Exchange har inneburit ett lyft vad gäller anseende och uppmärksamhet. Det handlar visserligen om lite av David mot Goliath när motståndaren är börsen i Frankfurt, men i en sådan strid är det oftast på Davids sida som sympatierna ligger.
Och pressomdömena har också varit goda. New York Times skrev på ledarplats att OM var ”representative of Scandinavia’s new tech-savy, entrepreneurial corporate culture”, och Financial Times kommenterade också på ledarplats med att tala om ”a blast of refreshing northern air”, där man sade att striden var ”part of a much wider struggle to create financial centres of gravity in the global marketplace”, och där ”the combination of Swedish entrepreneurship and London’s size and reputation could provide a good starting point.”
Hur det går ligger bortom mina möjligheter att bedöma mer i detalj, men att bilden av Skandinavien som regionen med en framtidsinriktad och teknikoffensiv företagskultur har stärkts på ett tydligt sätt råder det ingen tvekan om. Och det kan inte skada.
Med detta slår jag igen min laptop för detta veckobrev. I Genevé finns hösten redan i luften.
Genevé den 6 september 2000
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
