Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v37/2000
15/9/2000

Vänner,

Tillbaka i Stockholm efter hektiska dagar i Genevé, Budapest och Bryssel under början av denna vecka.

Tempot i dialogen om Balkan håller på att trappas upp när det viktiga valet i Jugoslavien nu närmar sig. På andra sidan Atlanten sammanträdde i går i dag den s k kontaktgruppens utrikesministrar i New York för att diskutera just dessa saker.

Det var självfallet Balkan som i onsdags förde mig till NATO-rådet i Bryssel, där jag inledde diskussionen om utvecklingen på Balkan på dess första sammanträde efter sommaren. Jag deltog i dess diskussioner senaste gången i slutet av våren 1997 i samband med att jag lämnade mitt uppdrag i Bosnien och då försökte att blicka framåt, och mötte nu en delvis ny församling, med skarpa och intressanta inlägg från ambassadörer från Polen och Tjeckiska Republiken som ett alldeles naturligt inslag.

Och mycket tydligt illustrerades Sveriges plats i detta viktiga säkerhetssamarbete. I NAC North Atlantic Council blev det betydligt mer än två timmar av diskussion och dialog om de olika frågor FN, NATO och EU kommer att ställas inför, men när jag på eftermiddagen hade inbjudits att föredra också för det s k Euro-Atlantic Partnership Council, där också Sverige numera ingår, var allt snabbt överstökat efter några artiga frågor från de finska, svenska och schweiziska ambassadörerna.

Det var en slående kontrast mellan de länder som är med i de verkliga diskussionerna och de som i realiteten får sitta utanför och försöka ta reda på vad som händer innanför. Den norske ambassadören försökte lite skämtsamt under NATO-rådets sammanträde få mig att göra en prognos på när Sverige skulle våga att ta steget in i NATO, men jag kunde kontra med att fråga hur det egentligen gick med Norge och EU.

Livet i Bryssel var inte alldeles lätt. Lastbilar hade blockerat stadens centrala delar i protest mot de höga bränsleskatterna, och såväl polis som allmänhet behandlade dessa blockader med den största hövlighet. NATO-högkvarteret ligger dock i utkanten av staden, vilket underlättade, men en person jag skulle äta lunch med fick trots detta ta helikopter fram och tillbaka för att det skulle vara möjligt.

Ilskan över de höga bränsleskatterna är inte svår att förstå. Att höja bensin- och dieselskatter har länge varit en populär statsfinansiell mjölkkossa för olika europeiska regeringar, men när nu stigande skatter sammanfaller med stigande dollar och stigande oljepriser är det inte konstigt att många tycker att det blir för mycket och att skatterna borde kunna sänkas för att i alla fall moderera prischocken.

Hur det kommer att gå runt om i Europa återstår att se. I Frankrike tvingades regeringen till delreträtt. I Belgien har det blivit något liknande. I Norge bygger det upp till samma sak. I Storbritannien satte Blair hårt mot hårt. I Tyskland har Schröder lovat miljöpartiet att höja i stället för att sänka dessa skatter. Och i Sverige har jag förstått att Persson har låtit försätta sig i samma obekväma situation.

OPEC-mötet i Wien i lördags slutade med att man beslutade att höja sin produktion med ytterligare 800~000 fat per dag i syfte att försöka att få ner priserna till de riktvärden kring 25 dollar som man tidigare har diskuterat. Men om detta kommer att lyckas eller inte är en i hög grad öppen fråga, med de flesta bedömare av uppfattningen att då knappast kommer att bli fallet. Priserna fortsätter att ligga väl över 30 dollar per fat, vilket är en dramatisk uppgång under detta år, med betydande långsiktiga effekter på världsekonomin.

Att bedöma den kortsiktiga utvecklingen av oljepriser är ingen konstart man skall ge sig på utan betydande kunskaper. Jag läser olika bedömningar för priserna som varierar mellan 17 och 35 dollar för de kommande månaderna. Och konsensus håller nu på att bli att, förutsatt att världen inte drabbas av en värmebölja under vintern, priserna kommer att fortsätta att ligga relativt högt i alla fall en bit in på det kommande året.

Intressantare än detta är dock att försöka att få en uppfattning om den mer långsiktiga situationen när det gäller denna viktiga del av den globala energiförsörjningen. Och den bild som framträder är då bilden av en ökad efterfrågan och, inom några år, en produktion som sannolikt kommer att börja att sjunka.

Produktionen av olja har under gångna decennier successivt ökat. Men det som nu med största sannolikhet kommer att inträffa är att vi når produktionstoppen, och därefter kommer in i ett skede där det är sannolikt att produktionen under kommande decennier successivt kommer att sjunka.

I dag är det få oljeproducerande länder som kan producera mer än vad de faktiskt gör. Saudiarabien anses kunna öka ytterligare, men hur uthålligt detta skulle vara finns det delade mening om. Gamla fält håller på att ta slut eller bli allt dyrare runt om i världen, och det samtidigt som de nya fyndigheter som ständigt görs inte är tillräckligt stora för att kompensera både en ökad efterfrågan och det faktum att gamla fält eller gamla produktionsområden successivt kommer att kunna producera allt mindre och mindre.

Mellersta Östern dominerar i dag allt tydligare produktionen av olja i världen. Men det enda land där som förefaller att ha betydande reserver är Irak. En rad omständigheter har gjort att det är sannolikt att det finns betydande icke upptäckta reserver i tvåflodslandet, och till detta kommer att den irakiska oljeindustrin befinner sig i förfall samtidigt som den produktion som sker är strikt kontrollerad och intäkterna från den administreras av FN.

Men det kommer att finnas anledning att hålla ögonen på utvecklingen kring Irak och oljan framöver. Om Saddam Hussein skulle vara cynisk, och det förefaller att vara en egenskap han inte har svårt för, skulle han i dag kunna stoppa den export av ca 3 miljoner fat om dagen som Irak har, med den så gott som alldeles säkra konsekvensen att det skulle utbryta kaos på de globala marknaderna med starka prishöjningar och betydande ekonomiska effekter.

Och i ett längre perspektiv är det självklart att den globala situationen kan komma att göra Irak till ett intressant land. Med stigande efterfrågan och sjunkande tillgång borde ett land med betydande reserver av olja som kan utvinnas relativt billigt ha betydande förutsättningar att göra sig gällande.

De höga oljepriserna leder nu till gatuprotester runt om i Europa, och har som fråga tagit sig in också i den amerikanska valrörelsen. Men dessutom finns de där som ett betydande dilemma när den ekonomiska politiken, men än mer penningpolitiken, skall utformas i Europa. Och nu börjar de höjda oljepriserna påverka den allmänna prisbilden i euroekonomin.

Europeiska Centralbanken höjde räntan med en kvarts procent för två veckor sedan, men har fått ris snarare än ros för den åtgärden från i stort sett alla håll. Mer ortodoxa har sagt att det var för lite och för sent, medan de som mer har den amerikanska ekonomin som förebild har sagt att det var onödigt och skadligt. Och so oder so ledde det inte till att relationen mellan euron och dollarn förändrades till det bättre, utan gapet fortsatte att vidgas. EU:s finansministrar i Versailles under helgen lyckades inte heller de skapa större trovärdighet för den samlade politiken.

I mångt och mycket handlar det om att bedöma vilken tillväxt som euroekonomin i dag klarar av. Det talas nu om en tillväxt detta år kring 3,7 %, vilket i sanning inte är en dålig siffra, men samtidigt sägs det att toppen kanske nu håller på att passeras, och att den amerikanska ekonomin i alla fall har lyckats att ta sig upp på en tillväxtbana som kanske ligger en procentenhet över den europeiska.

I Lissabon i början på året sade EU-ledarna att de nu skulle genomföra reformer som skulle göra den europeiska ekonomin till den konkurrenskraftigaste i världen innan slutet av detta decennium. De har förvisso en del tid på sig för att klara av den saken, men det vi sett av utvecklingen hitintills detta år innebär att, trots en bra europeisk utveckling, tillväxtgapet gentemot USA snarare håller på att vidgas. Vi är på väg bort från, inte på väg mot, det uppsatta målet.

Skälen till detta är flera. Flexibiliteten i den amerikanska ekonomin. Men också de högre IT-investeringarna.

Amerikanska företag investerar i genomsnitt dubbelt så mycket i olika former av IT som företag i Europa gör, och i och med att det är dessa investeringar som lägger grunden för produktivitetsutvecklingen, och denna som ger tillväxten och välfärdsutvecklingen, är det inte svårt att se vart det just nu bär hän.

Dock har vi det i viktiga avseenden lite bättre ställt här uppe i den höga Norden. Det råder ingen tvekan om att det råder ett ”norrsken” över utvecklingen av den s.k. nya ekonomin i Europa. Och det är Sverige och Finland som genom en serie samverkande omständigheter har kommit att gå i täten.

I veckan som gick publicerade World Economic Forum sin årliga uppmärksammade sammanställning av konkurrenskraften och tillväxtförutsättningarna i olika länder runt om i världen. Det finns en del olika försök att mäta dessa faktorer, men World Economic Forums ansats har etablerat sig som den mest respekterade och mest uppmärksammade.

Resultatet visar i år en stark position för främst Finland, som framstår som det nordeuropeiska stjärnskottet före andra, men också en stark om än mer blandad position för Sverige.

Förr handlade dessa mätningar bara om att mäta konkurrenskraft. Men inte minst under inverkan av professorerna Michael Porter och Jeffrey Sachs sannolikt de ledande internationella auktoriteterna på dessa områden har man försökt att göra mätningarna lite mer differentierade. Nu redovisar man bedömningar såväl av aktuell konkurrenskraft som av tillväxtkraft och därtill någonting som skulle kunna översättas som kreativitetskraft.

I mätningen om tillväxtkraft vinner Sverige i år terräng från en nittondeplats till en trettondeplats i år. Generellt sett har Sverige legat mycket väl till i dessa mätningar vad gäller allt som har med förmågan till företagande att göra, och tydligt sämre till när det gäller mer politiskt bestämda faktorer, och så förblir fallet.

I denna mätning är det föga förvånande USA som toppar, medan Luxembourg, Nederländerna, Irland, Finland, Storbritannien och Schweiz är de europeiska länder som kommer före Sverige.

Tappar gör vi däremot i mätningen som gäller aktuell konkurrenskraft, där vi går från en förra året uppmärksammad fjärdeplats till en sjundeplats i år. Här är det i år faktiskt Finland som toppar världsligan och därmed lägger sig före USA, vilket får betraktas som mycket imponerande. De övriga europeiska länder som kommer före oss på listan är Tyskland, Nederländerna, Schweiz och Danmark.

Spännande i år är att man introducerat ett försök att mäta kreativitetskraften hos olika ekonomier. Föga förvånande är det här USA som hamnar i topp, men imponerande är att det här är Finland som kommer in som tvåa i världen, medan Sverige hamnar på en alls icke obetydlig femteplats i denna viktiga ranking av länder.

Även om det förvisso inte handlar om någon exakt vetenskap har dessa mätningar och de förändringar som registreras i dem ändå sitt tydliga värde. Vi ser hur Finland och Sverige efter de besvärliga omställningsåren i början av 1990-talet, efter EU-anslutningen och efter de radikala avregleringarna har skjutit fram till i alla fall europeiska tätpositioner i denna utveckling, och att det finns en nordeuropeisk potential som vi har all anledning att bygga vidare på.

Att det går bättre för Finland än Sverige är knappast nytt, om än inte särskilt uppmärksammat i vårt ofta tämligen självupptagna samhälle. Kanske har vi ett och annat att lära av hur Finland hanterat inte minst skattepolitiken och förutsättningarna för företagande.

Den nordiska positionen i Europa kommer att prövas på allvar om två veckor när danskarna går till sitt avgörande om deltagande i den gemensamma eurovalutan. Just nu ser opinionsmätningarna inte särskilt bra ut, och till det har bidragit både de olycksaliga Österrike-sanktionerna med dess tydliga inslag av arrogans mot småstater och det faktum att euron förlorat mark mot den starka dollarn under de senaste veckorna.

Österrike-sanktionerna var ett politiskt praktfiasko och självmål av sällan skådad dignitet.

Jag har ingen anledning att lägga alltför många bytes på dem i det läge när de nu avskaffats, utan erinrar bara om att all den kritik som förts fram mot dem också i det läge när de på sina håll framställdes som listmustestet på politisk anständighet nu vidimerats i den rapport som lades fram under ledning av Finlands f d president Martti Ahtisaari. Och det var ingen tillfällighet att det var den danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen som offentligt gick i spetsen för att de snarast måste skrotas.

Nu tillhör de historien. Må skammens rodnad färga de deltagande europeiska regeringschefernas kinder.

Om faktorn Österrike således är borta som akut faktor ur den danska debatten, finns faktorn eurokursen fortfarande där. Men som att euron förlorat mark gentemot dollarn har ju sin bakgrund allra främst i den starkare amerikanska ekonomin. Och därmed handlar det i grunden om en stark dollar snarare än en svag euro, även om det är den relativa positionen som gäller.

På sina håll säger man att detta visar att det här med euron inte var någon succé. Men då har man inte insett vad euron handlar om. Vitsen med euron var aldrig att få någon bestämd kurs gentemot dollarn. Vitsen med euron var att få stabilitet och enkelhet inom de deltagande europeiska länderna, med alla de fördelar som detta för med sig.

Och i detta avseende har de positiva effekterna av euron snarare blivit starkare än väntat, och framför allt blivit det snabbare. I veckans nummer av amerikanska Business Week skriver man i en kommentar under rubriken ”A Weak Euro isn’t A Failed Euro” just detta:

”The gloom obscures the fact that the euro is already having a remarkably beneficial effect on Europe. It has stitched together 11 countries financial systems, decreased the cost of capital by creating a deeper, more liquid market. Investment bankers reckon that European companies now pay about half a percent less for their capital than they would if the euro did not exist a big difference when you are talking about billions of dollars.”

Så är det. Och man kan bara hoppas att den danska debatten lyckas att höja sig över den främlingsrädsla den har så lätt att falla ner i och se fördelarna för Danmark, Norden och det övriga Europa. .

Med detta sätter jag punkt för denna gång. FN:s millenniumförsamling och utvecklingen på Balkan har jag spännande länkar till från http://www.bildt.net .

I veckan som kommer är det dags för det politiska Sverige att dra igång när riksdagen samlas på onsdagen och regeringen presenterar sin budget.

Den intresserade rekommenderas ett besök på http://www.riksdagen.se . Vi har faktiskt ett av de parlament i världen som ligger längst framme när det gäller närvaron på nätet. Hedras den som hedras bör.

Och dessa dagar ger mig också möjlighet till insatser i de olika IT-företag där jag är verksam. I dag har det t ex varit ledningskonferens på IT-Provider http://www.itprovider.com för att diskutera den kommande strategin.

Stockholm den 15 september 2000



Carl Bildt

PS. När jag i början av veckan passerade genom det Ungern som rejält kastat kommunismen av sig såg jag att ett företag där nu dragit igång en auktion på Internet för att sälja gamla kommunistiska prylar som skall bevara minnet av förtryckets och förnedringens tid. Titta på http://redcollection.com !

Och den som är intresserad av de mer detaljerade tabellerna på konkurrenskraftmätningarna av olika länder finner dem på http://www.weforum.org .









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]