|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v38/2000
19/9/2000
Vänner,
Så är det då dags också för den svenska politiken att mer officiellt öppna sin höstsäsong.
I dag öppnas riksmötet med sedvanliga ceremoniel, statsministern läser upp sin regeringsförklaring och alla kommenterar den morgondagens budget som i alla väsentliga drag redan förefaller vara utportionerad till media.
I det övriga Europa är det redan - om uttrycket tillåts - fullt ös på de flesta fronter.
De rekordhöga oljepriserna slår med stor styrka i de europeiska högskattestaterna. Även om en och annan regering står mot trycket, sker det inte utan ett betydande pris. I Frankrike ger premiärminister Jospin ett påfallande luggslitet intryck efter sina föga framgångsrika bataljer med åkarna. I Storbritannien red Blair ut stormen, men till priset av en mycket kraftig svacka i opinionsstödet.
I andra länder kan det mest dramatiska ligga framför oss. Vissa har hamnat så i otakt att de t o m är i färd med att höja skatter på dessa produkter och därmed göra ont än värre.
Jag skrev någon gång i augusti att september byggde upp till en månad av betydande vikt. Den 13 september gick en deadline för Yasser Arafat att utropa en palestinsk stat. Den 24 september skulle det bli val i Serbien. Och den 28 september skulle Danmark i sin folkomröstning avgöra sin anslutning till euron.
Till detta skulle kunna läggas mera. Den 24 september - nu på söndag - förväntas också fransmännen gå till valurnorna för att ta ställning till förslaget om att avkorta presidentämbetets mandatperiod från sju till fyra år. Och samma dag är det - som vanligt, frestas man tillägga - folkomröstning i Schweiz. Denna gång bl. a med ett uppmärksammat förslag om att begränsa invandringen till 18 % av den totala befolkningen, bland de frågor som den direkta demokratin skall ta ställning till.
Ett av dessa dramer har tills vidare skjutits upp. Yasser Arafat har till mitten av november skjutit ställningstagandet till utropandet av en egen stat. Det blev inget toppmöte mellan honom och premiärminister Barak under FN-mötet i New York, men bakom scenen pågår intensiva, främst amerikanska ansträngningar att sy ihop en fredslösning. Men tidsfönstret är kort. I slutet av oktober skall Barak åter möta Knesset, och då kommer hans balanserande mellan fredsprocessens oundviklighet och inrikespolitikens sammanbrott knappast att vara möjlig längre.
Men dramerna i övrigt utvecklas till just - drama.
På söndag är det val i Serbien och det som möjligen finns kvar av Jugoslavien. Det är lokalval i Serbien, federala parlamentsval i Jugoslavien, men av störst betydelse är utan tvekan presidentvalet i Jugoslavien. Det är Milosevic som satsat allt på att bibehålla makten genom att skaffa sig ett mer eller mindre folkligt förankrat mandat.
Men han spelade fel. Stödet för oppositionskandidaten Kostunica har visat sig betydligt större än väntat. Och nu är det en kapplöpning mellan hur mycket Kostunica kan vinna och hur mycket Milosevic kan stjäla. Just nu pekar det mesta på att Kostunica har förutsättningar för att vinna mycket, och Milosevic har förberedelser för att stjäla mycket.
Retoriken trappas upp. I helgens utgåva en regimorganet Politika i Belgrad kunde man t ex läsa att Kostunica är en opålitlig och därför farlig person, och att detta tydligt framgår av det faktum att man anser sig veta att han äger icke mindre än 17 katter. Och katten är, menar Politika med hela regimens auktoritet, ett sjusärdeles svekfullt och opålitligt djur. Sådan katt, sådan herre, tycks man mena, men om man blir tagen på allvar med detta är väl mer tveksamt.
Men andra steg är mer sinistra. Arméchefen förklarade under helgen, att för armén är valdagen samma som Dagen D, och att man inte tänker tillåta att den konstitutionella ordningen rubbas, vilket i själva verket självfallet betyder precis tvärt om. Det är ju inte direkt oppositionen som hotar det som möjligen finns av demokratisk ordning. Sinistert är uttalandet so oder so.
Det avgörande slaget tror jag kommer att stå kring möjligheterna för oberoende insyn i valprocessen. Internationella observatörer av någon betydelse har bannlysts, men vad man nog inte riktigt räknat med är att det växt fram en hängiven kader av oberoende inhemska organisationer som inriktat sig just på detta, och som sannolikt har möjlighet att göra ett bättre jobb än vad snabbt in- och utflugna internationella representanter skulle klara av.
Under veckan som gick duggade rapporterna allt tätare om att polisen gjorde raider på olika lokaler för CeSID - det oberoende centrat för valövervakning. Man var framför allt intresserad av att ta reda på hur organisationens verksamhet var finansierad. Och det mönster som träder fram är att man med största sannolikhet vill försöka att förbjuda CeSID från att komma in i vallokalerna med det påhittade påståendet att de är finansierade från det farliga utlandet som förevändning. CeSID:s ansökan om att få komma in i vallokalerna har i skrivande stund ännu inte fått något svar av myndigheterna.
Natten mellan söndag och måndag kommer regimen att låta meddela, att Milosevic uppnått 50 % av de avgivna rösterna, medan den bild som kommer att komma från andra källor med all sannolikhet kommer att vara dramatiskt annorlunda. Och det är därefter som det stora serbiska dramat egentligen börjar. Är det valfusk som kan visas marginellt kommer apatin sannolikt att ta överhanden. Är valfusket som kan visas massivt kan regimens auktoritet mycket snabbt komma att undergrävas, och vi få en händelsekedja som kan bli svår att överblicka.
Kosovo kommer att vara i centrum. Här finns den stora reservoaren för valfusk. Av de ca 7,5 miljoner personer som är röstberättigade är ca 1,5 miljoner från Kosovo. Men detta är i allt väsentligt albaner som inte har den ringaste av avsikt att delta i detta.
Som allra mest kan det handla om stöd från en mer eller mindre stor del av de ca 250~000 serber och andra som sedan förra sommaren flytt Kosovo och nu finns i Serbien, men varje siffra över denna kommer att framstå som flagrant fusk. Rykten gör gällande att regimen tryckt upp ca 900~000 röstsedlar på albanska att stoppa i valurnorna. Jo, jo.
Det finns goda möjligheter att med nätet som hjälp följa med vad som händer i det serbiska dramat. En del länkar finns på min hemsida. Och till dem skulle jag vilja lägga http://www.cesid.org/english/index.htm där det under valnatten och dess morgon kommer att finnas möjligheter att få den mest korrekta bilden av hur valet faktiskt utfallit.
Men drama ser vi på betydligt närmare håll än nere på Balkan just nu. I vårt västra liksom i vårt södra nordiska grannland ligger den politiska utvecklingen sannerligen icke för fäfot.
I Norge har Arbeiderpartiet under de senaste veckorna råkat ut för någonting som ligger den politiska härdsmältan mycket nära. När Jens Stoltenberg tillträdde som ny statsminister i början på året stod hans stjärna högt, och han signalerade snabbt sin avsikt att modernisera partiets politik, öppna för EU och ta itu med förlegade heliga kor, som t ex statsägandet av Statoil.
Det har inte blivit någon succé, och till det har yttre faktorer bidragit. Spänningar inom Arbeiderpartiet eroderade först hans trovärdighet, och därefter har Carl I Hagen och hans Fremskrittsparti skickligt utnyttjat en kombination av känslan av nya oljerikedomar i prishöjningarnas spår med känslan av att mer pengar kunde användas bättre framför allt inom den även i Norge kritiserade sjukvården.
Och sedan har det ena gett det andra. I en serie opinionsundersökningar under de senaste veckorna har Fremskrittspartiet seglat upp mot 30 % -strecket, medan Arbeiderpartiet rasat ned mot 20 % -ditot. Det är en veritabel jordbävning ett år innan Norge skall gå till val till stortinget i september nästa år.
Vart detta skall leda återstår att se. Erfarna bedömare bara ruskar på huvudet och säger att de aldrig varit med om något liknande. Det kommer att finnas många skäl att blicka över Kölen under de kommande månaderna.
I Danmark är det i dessa allt mer avgörande dagar inför folkomröstningen den 28 september inte så värst mycket bättre. Och om det som händer i Norge främst rör just Norge, kommer avgörandet i Danmark att ha långt mycket större betydelse. Inte minst kommer det att ha mycket att lära oss i Sverige.
Det måste sägas att statsminister Poul Nyrup Rasmussen haft ett mått av otur med denna folkomröstning. De olycksaliga sanktionerna mot Österrike - straffaktionen, ser jag att Jyllands-Posten kallar dem i en ledare - har omedelbart en negativ effekt på en opinion alltid mycket känslig när det gäller små staters rätt att sköta sig själva. Och under de senaste veckorna har dessutom tillkommit den starka dollar som gjort att det blivit möjligt att tala om en svagare euro, och det trots att detta, som jag skrev i förra veckan, egentligen inte har så mycket med saken att göra.
Den senaste veckan har varit ett elände från Ja-sidans utgångspunkt, och jag vet inte om Nyrup Rasmussens senaste manövrar kommer att göra det så värst mycket bättre.
Kampanjen från Nej-sidan är sedvanligt grov. I en överblick i gårdagens Berlingske ser jag att den hävdat att Danmark vid en Ja-seger kan komma att berövas språket, välfärden, kvinnofriden, folkkyrkan och kungahuset. För många är det inte orimligt om detta leder till en viss tveksamhet.
Det som nu plötsligt kommit i fokus är folkpensionen. Nej-sidan muttrar om att den kan komma att hotas därför att fast valutakurs - som de själva, parentetiskt sagt, också är för, men i annan form - kan komma att leda till en skatteharmonisering, som i sin tur och så visare…
Mot detta går nu Nyrup Rasmussen till motangrepp genom att garantera att folkpensionen inte kommer att röras. Men motattacken har dels nackdelen att diskussionen nu kommer att handla ett tag om huruvida detta verkligen kan garanteras för en lång framtid eller ej, och dels nackdelen att statsministerns personliga och politiska trovärdighet när det gäller garantier som dessa är minst sagt skakig.
Nyrup Rasmussen klarade med minsta möjliga marginal hem en knapp majoritet i valet till folketinget i mars 1998 genom att i allra sista stund ställa ut ett personligt politiskt löfte om att den s.k. efterlönen inte skulle komma att röras. Det var ohederligt redan från början i och med att de antydde att de borgerliga hade några onda avsikter i ärendet, men blev ohederligt i kubik när han ett halvår senare lade fram ett förslag som innebar just det som han dyrt och heligt lovat att inte göra.
Från den trovärdighetssmällen har vare sig Nyrup Rasmussen eller den danska socialdemokratin ännu lyckats att hämta sig. Om de 1998 hade ett valresultat kring 36 %, har de i dag enligt opinionsmätningarna ett stöd på ca 26 %.
Att i detta läge välja att föra en slutstrid om Danmark och euron på temat personliga garantier om folkpensionen förefaller en utomstående betraktade som ett milt sagt vågat drag.
Men en vecka är en lång tid i politik, som Harold Wilson en gång lät undslippa sig.
En vecka före den svenska folkomröstningen om medlemskap i EU hösten 1995 var vi tydligt på väg mot ett nej eftersom socialdemokraterna inte fått upp vare sig takt eller ton. Men den sista veckans sista dagar avgjorde den saken till det bättre. Dock var det den gången i Sverige mer moderat än socialdemokratisk mobilisering som tippade balansen. Men det är nu en annan historia…
Oavsett hur det kommer att gå i Danmark finns det viktiga lärdomar att dra också för oss. Förr eller senare kommer även vi fram till den folkomröstning som måste äga rum.
En kommentator i Danmark formulerade sig på detta sätt om det som nu sker:
”Danmark betager i disset dager prisen for den mistillid, der er opstået mellan mange vaelgere og de politikere, der gang pa gang har forsikret, at EU ikke ville utvikle sig yderligere, og som forsömt at vise lederskap med en bedre ´, dybere och visionaer Europa-politisk debatt.”
Det är inte svårt att se riskera för att den kommentaren en gång kommer att appliceras på Sverige - om vi nu inte lär oss den läxa som svårigheterna i den danska debatten just nu borde de.
Också den danska debatten finns det goda möjligheter att följa genom nätet.
De borgerliga partiernas linje finner man på http://www.borgerligt-ja.dk medan ett smakprov på hur nynationalismen går till storms mot det europeiska samarbetet kan skådas på Danskt Folkepartis kampanjsida http://www.kronen.dk . Vill man kunna följa med mer allmänt har Utrikesdepartementet i Köpenhamn en bra ingång på www.28september2000.dk .
Själv sitter jag denna dag med riksdagens officiella öppnande. I går hann jag med anförande både för bankmän i Stockholm och för den nya europeiska flyg- och rymdkoncernen EADS i Paris. I morgon blir det utflykt till Karlskrona för att tala inte inför IT-entreprenörer.
Men valet i Serbien kastar allt tydligare sin skugga över mitt arbete. Arbetet med kontakter med NATO i Bryssel och FN i New York fungerar dock till betydande delar hyggligt via nätet, men vissa gränser finns dock. Och mot helgen tar jag mig ner till Rom, dels för möte där med gruppen inom European Space Agency om rymdsamarbetets plats i det framtida europeiska samarbetet, och dels därför att jag därifrån kommer att ha lite bättre möjligheter att följa vad som händer bortom bergen på andra sidan Adriatiska Havet.
Stockholm den 19 september 2000
Carl Bildt
PS. Länkar om både Serbien och Danmark lade jag in i brevet. Fler till Serbien finns på http://www.bildt.net . Inrikespolitiken har förvisso sitt intresse just nu, och jag vet att Bo Lundgren kommer med ett av sina brev för att kommentera regeringsförklaring och budgetförslag. Och hans brev får man lätt tag på genom att gå in på snyggt omgjorda http://www.moderat.se .
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
