|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v39/2000
27/9/2000
Vänner,
Spännande september snabbar upp.
I morgon torsdag kommer avgörandet om euron i Danmark. I morgon torsdag förväntas också den federala valkommissionen i Belgrad komma med sitt mer eller mindre slutgiltiga besked om hur valen i söndags har utfallet. Och i Prag sitter centralbankschefer och finansministrar och funderar på både euron och på oljan.
Själv lämnar jag just Köpenhamn för att ta mig över Atlanten i riktning mot New York. I går tisdag medverkade jag på Industriens Årsdag 2000 -http://www.di.dk - och talade om Europas framtidsuppgifter, och i morgon torsdag är det dags för stor samling i New York om amerikanska och svenska perspektiv på IT-utvecklingen - http://www.saccny.org .
Men mest , det skall medges, handlar mina timmar dessa dygn om utvecklingen nere på Balkan.
Sedan jag sist skrev om saken förra veckan har stämningsläget i den omfattande danska debatten om euron förändrats. Då höll statsminister Nyrup Rasmussen på att köra ner sig i egendomliga turer om pensionssystemet, och opinionsundersökningarna pekade så gott som entydigt på att Danmark gick mot ett mycket tydligt nej. Ja-sidan började så smått att fördela skulden för det väntade nederlaget.
Men eländet då förefaller att ha förskjutit debattens fokus och inriktning. Så länge en Ja-seger föreföll sannolik var det Nej-anhängarnas varningar som tycktes att dominera meningsutbudet. Men när en Nej-seger så plötsligt föreföll att vara så sannolik att det talades om den som säker vändes allt omärkligt till sin motsats, och nu blev det i stället Ja-sägarnas mer allvarstyngda varningar som kom att sätta tonen i debatten.
Och försiktigt har också opinionsmätningarna börjat att registrera en viss återhämtning. Sakta börjar det frågas om konsekvenserna av att stå utanför i stället för konsekvenserna av att vara med. Just nu förefaller man att vara på väg mot en spurt där det kan komma att krävas målfoto för att avgöra vem som vann.
Intet är säkert. Den som är intresserad av att se både hur opinionen förändrats under resans gång och hur ögonblicksbilden ser ut just nu kan finna intressanta mätningar på http://politiken.dk/tema/euro/vilstrup/.
Där visas en bild där det finns en övervikt för Ja både bland de äldre och bland de yngre, men där det är den generation som politiskt kom att skolas under 1960-talet som är det danska bestående utanförskapets starkaste bastion.
Annars är det egenartade koalitioner man ser uppträda i en debatt som denna. Medan socialdemokraterna och de ledande borgerliga partierna försöker att visa gemensam front, är det ytterkantspartierna på respektive flanker som står för isolationismens linje. Och det är i grunden åtskilligt mer än vad de vill erkänna som förenar Holger K Nielssen på vänsterkanten med Pia Kjersgaard på högerkanten.
Från Danskt Folkeparti målas de hemskaste bilder av hur Danmark kommer att gå under som självständig nation, och antyds att vågor av egenartade människor kommer att svepa in över Dannebrogens land, konsumera dess Ålborg, leva på dess bidrag och i största allmänhet göra Danmark mindre danskt än vad det borde vara.
Och från den s.k. Junebevaegelsens på andra kanten låter det inte så förfärligt annorlunda. I TV hör jag dess företrädare säga, att ” det går godt i det lille danske samfund”, och att man ty följande nog gör bäst i att hålla den stora världen där utanför på avstånd.
Motståndarna varnar sinistert för att ge upp den urgamla danska kronan med dess bild av Dronning Margrethe, och Ja-sidan delar lika frenetiskt ut broschyrer som storstilat visar att de danska euromynten visst kommer att prydas av en vacker bild av just samma drottning. Och en och annan påpekar att då urgammal är den nu inte, eftersom kronan tillkom först 1875 i samband med den skandinaviska valutaunionen, och då ersatte gamla rigsdaler.
Och från ökända Christiania i utkanten av Köpenhamn meddelas, att man so oder so aldrig kommer att använda euron, och att man för den delen inte vill använda den danska kronan heller, utan har hittat på någon egen valuta. Vad som är bytesvara nummer ett just där har vi dock alla haft våra misstankar om ganska så länge.
På Industriens Årsdag rådde det däremot ingen tvekan om vad man ville. Danmark är ett exportberoende land med en framgångsrik företagsamhet. Här gäller det att förenkla för den handel över gränserna som i grunden är välfärdens förutsättning. Och man fruktar för ett Danmark som marginaliseras allt mer i ett Europa som samarbetar allt mer.
Danmarks avgörande kommer först och främst att få konsekvenser för Danmark. Det handlar om dess ekonomi och dess möjlighet till fullt inflytande i Europa. Jag tillhör inte dem som tror att det kommer att få så stora ringar på vattnet i övrigt. Ett Ja kommer att konfirmera att den europeiska utvecklingen är som den är. Och ett Nej kommer nog i mångas ögon att konfirmera att Danmark är som Danmark är när det gäller dessa till synes evigt återkommande folkomröstningar.
Om frånvaron av Europadebatt i Sverige kan åtskilligt sägas, men om Danmark skulle möjligen kunna sägas ännu mer i detta avseende. Även om det finns ett lite speciellt småfolkssyndrom som sätter sin prägel på den danska debatten, är det dock ett faktum att ledande politiker under decennier försökte att marknadsföra Europa som föga mer än en förenklad marknad för bacon, och att man därefter hamnat i en försvarssituation där Europa - tack och lov! - visat sig vara betydligt mycket mer än så.
Danmark lever fortfarande med de fyra s.k. förbehållen. Efter det att man först röstat nej till Maastricht-avtalet 1992, och därmed verksamt bidragit till att accelerera det europeiska valutatumult som också kom att drabba Sverige, förhandlades det fram fyra s k förbehåll som senare ledde till att en ny folkomröstning fick ett annat förlopp.
Men dessa förbehåll har med tiden blivit tilltagande bisarra.
Ett förbehåll på försvarsområdet medför t ex att NATO-landet Danmark är mer begränsat när det gäller att delta i europeiska fredsoperationer än vad det alliansfria Sverige i dag är. Man kan således delta i NATO-ledda flyganfall mot Serbien utan några problem, men man anser sig p g a förbehållet inte kunna delta i EU-insatser för att hjälpa till med att röja minor i Kroatien.
Logiken i just denna del av brödralandets politik måste jag medge att jag har vissa svårigheter med.
Och de övriga förbehållen är av i stort sett samma karaktär. Ett är ett slag i luften. Ett annat förhindrar Danmark att vara med om samarbetet om att t ex vidta åtgärder mot människosmugglingen i Europa. I debattens slutskede har Venstres partiledare Anders Fogh Rasmussen fört fram tanken att man efter folkomröstningen borde göra ett försök att överbrygga en del av de motsättningar som finns genom att konkret försöka att lägga fast vad det är som skall avgöras på den europeiska nivån och vad som kommer att stå kvar som avgörande uppgifter för den nationella staten. Han pekar på den debatt som nu inletts i Tyskland och Frankrike, och som förr eller senare kommer att leda fram till ett arbete med någon typ av europeisk författning, och som ju i grunden kommer att handla om just denna frågeställning.
Hans initiativ har fått ett gott mottagande från både Ja- och Nej-sidan. Det förefaller att finns en medvetenheten om att man behöver en Europadebatt som är lite mer framåtsyftande och lite mer principiell än den ofta av ytterlighetspartiernas grovheter styrda rädsla som annars tenderar att dominera. Det skall bli intressant att se vad som händer - i detta avseende alldeles oavsett hur siffrorna på TV-skärmarna kommer att se ut i morgon kväll.
Att Ja-sidan haft sina problem i denna valrörelse har också haft med externa faktorer att göra. Österrike-saken var viktig i ett inledande skede, men i slutskedet är det bilden av en fallande euro som ställt till det ordentligt i den danska debatten. Att det egentligen mest handlar om spegelbilden av en allt starkare dollar förändrar i det avseendet föga.
I fredags mitt på dagar överraskande de europeiska, nordamerikanska och japanska centralbankerna valutamarknaderna genom att plötsligt intervenera i syfte att försöka att något stabilisera eurons ställning.
Oväntat var det. Få hade trott att amerikanska Federal Reserve skulle vara berett till detta i ett läge där den stark dollar var viktig inte minst i den pågående valrörelsen. Och ingen såg några förutsättningar för en intervention som bara genomfördes av den Europeiska Centralbanken självt.
Men det visade sig att det fanns en gemensam oro för att relationen mellan dollarn och euron skulle förskjutas alltför mycket utan att man såg någon alldeles rationell grund för detta. Amerikanska företag har börjat att skapa en viss nervositet på Wall Street när de meddelar att de har svårigheter att klara sig på de europeiska marknaderna med kursrelationen som den nu höll på att bli.
Att intervenera på valutamarknader är dock ett riskfyllt företag. Varje dag omsätts på världens valutamarknader belopp motsvarande 15 000 miljarder kr, och det säger sig självt att det skulle krävas astronomiska belopp för att med säkerhet kunna styra prisutvecklingen på en marknad av den omfattningen. Så rika är centralbankerna helt enkelt inte.
Ändå kan det gå. Det oftast åberopade exemplet är den s.k. Plaza-överenskommelsen från september 1985 - uppkallad efter hotellet i New York där den ingicks - som försökte att pressa ner en alltför stark dollar i förhållande till en D-mark som riskerade att bli för svag.
Då lyckades operationen. Men det krävdes en period av sex veckor av mer eller mindre ihållande interventioner av de samlade starka centralbankerna för att förskjuta kursrelationen ca 13 %.
Fredagens intervention överraskande marknaderna, men om den till fullo övertygade dem är mer tveksamt. Det förefaller att vara en tämligen säker gissning att det kommer att krävas återkommande interventioner under en tid framöver för att budskapet till fulla skall uppfattas och den avsedda effekten fullt ut skall kunna säkras.
Jag är inte i Prag med dess diskussioner mellan bankchefer och finansministrar. Men jag vågar gissningen att stämningsläget där är, att en stabilare och starkare euro inte bara kräver de strukturella reformer som kan börja vända de valutaflöden som de stora investeringarna i USA leder till - hittills i år ca 130 miljarder euro - utan också en starkare politisk profil på den samlade europeiska ekonomiska politiken.
En valuta får styrka om den också har ett ansikte, och dit har den politiska dialogen mellan de olika länderna ännu inte fört euron. Men utvecklingen under de senaste veckorna förefaller mig att ha lett till ett stämningsomslag som vi kommer att få se konsekvenserna av. Från det europeiska näringslivet kommer att komma allt tydligare krav på ett allt tydligare politiskt tak till den för dem allt viktigare gemensamma valutan.
I söndags kväll satt jag i Frascati i Albano-bergen utanför Rom och följde via Internet och telefon med utvecklingen borta i Serbien. Att jag var där hade med mitt arbete med de europeiska rymdfrågorna att göra - http://www.esrin.esa.it för den som är intresserad.
Allt eftersom nattens timmar förflöt i söndags blev det allt tydligare att det varit de mer optimistiska prognoserna om vad som skulle inträffa i valet i Jugoslavien som hade varit de riktiga.
Jag hade visserligen tillhört optimisternas skara självt, och därmed trott att vi skulle få ett valresultat som inte ens det massiva valfusk som regimen hade planerat skulle kunna klara av att stjäla, men jag hade inte föreställt mig att den demokratiska oppositionens Kostunica skulle kunna få över hälften av de avgivna rösterna och valet till presidentposten därmed i realiteten skulle vara avgjort.
Jag vet självfallet inte vad som verkligen inträffade hos Milosevic själv denna kväll och natt. I efterhand har det sagts, att det ankom på den biträdande premiärministerns Sainovic att informera honom om det resultat som höll på att växa fram, och att han blev utslängd ur rummet när han kom med budskapet. Historien bär i sina olika delar sannolikhetens prägel.
Milosevic hade helt enkelt räknat med att vinna i första omgången därför att han hade beordrat det. Och han hade beordrat det också därför att den allmänna bedömningen var att han skulle ha en mycket svårare sits i en andra omgång som bara skulle vara mellan Kostunica och honom.
Sent på natten avbröts helt sonika röstsammanställningen hos den federala valkommissionen i Belgrad. Själva rösträkningen sker lokalt, och dess olika resultat kungjordes snabbt av oppositionen och olika oberoende institut. Men sedan sammanställs och redovisas valresultaten centralt.
Det sägs att det var när den federala kommissionen började få in valresultat från militärförläggningar som visade en helt annan bild än den man beordrat som man inte såg någon annan lösning än att avbryta röstsammanställningen. Såväl den demokratiska oppositionens som det radikalnationalistiska partiets företrädare slängdes helt sonika ut.
Måndagen och större delen av tisdagen var så regimen lamslagen och splittrad.
En mer hårdför grupp argumenterade för att man helt sonika skulle förklara att Milosevic vunnit och sedan låtsas som om det regnade. En del uttalanden med den innebörden spreds.
Men den linjen skulle förr eller senare komma att kräva polis och soldater på gatorna, och plötsligt fanns den obehagliga tanken att detta kanske inte skulle vara möjligt i ett läge där alla ju visste att Milosevic faktiskt förlorat.
En annan grupp förefaller att ha argumenterat för att göra vad som göras kunde för att vinna tid. Om en seger för Milosevic inte kunde säkras, borde i alla fall en seger för Kostunica förhindras. Det gällde att justera siffror så att denne inte fick 50 % och en därmed andra omgång om två veckor skulle vara nödvändig. Under den tiden fick man sedan se vad man kunde hitta på. Att vinna tid var att vinna handlingsmöjligheter.
Och möjligen fanns det också de - om än sannolikt inte i Milosevics mer omedelbara närhet - som förordade att man faktiskt skulle ge upp presidentposten och koncentrera sig på andra delar av de samlade maktstrukturerna.
Jag har dock svårt att se att man satt och öppet diskutera dessa alternativ i en större krets. Jag kan se framför mig hur Milosevic kallar in än den ene och än den andre för att försöka få stöd för en så tuff linje som möjligt, hur de inte riktigt vågade att säga den fulla sanningen till honom, och hur de var än mer skeptiska när de lämnade rummet och gick för att i alla fall lite göra det som han hade beordrat.
Sent i går kväll samlade man så ihop sig för att meddela att det siffrorna tydde på att det borde bli en andra omgång. Samtidigt försökte man hävda att valet till det federala parlamentet vunnits av den samlade vänstern med socialistpartiet som kärna, och att de skulle kunna tillsätta den federala regeringen.
Det var ett uppenbart försök att både vinna tid och att säkra positioner.
Från den demokratiska oppositionen har uttalanden avvisats med harm. Något sammanträde värt namnet hade det inte heller varit i den federala valkommissionen. Dess icke-regimtrogna ledamöter hade bara inkallats för att lyssna till en uppläsning av det uttalande som senare kom att bli offentligt. Det fanns ingen grund för det som sades. Och den demokratiska oppositionen står fast vid att de faktiskt vunnit.
Det mest intressanta med gårdagskvällens uttalande är dock inte vad som sades - utan vad som inte sades.
Faktum är, att man tvingades redovisa att Milosevic inte vunnit och att Kostunica faktiskt fått fler röster. Det hemska hade inträffat att Kostunica vunnit fler röster än vad det stod i Milosevics makt att stjäla. Och man meddelade samtidigt att den hårda linjen i alla fall i detta skede inte var möjligt.
Man visade - kort och gott - att regimen nu befinner sig på det sluttande planet.
Och där kommer den att förbli. Under dagen kommer med största sannolikhet oberoende CeSID - http://www.cesid.org - att redovisa sin slutgiltiga sammanställning av hur de olika valen har utfallit. I viktiga drag är bilden klar redan nu, men inte i alla detaljer. Och under morgondagen har den federala valkommissionen ytterligare en chans att åstadkomma ett officiellt resultat som faktiskt börjar att överensstämma med det verkliga.
Ser vi det i det större perspektivet, är det svårt att se annat än att detta är början på slutet för regimen. Men samtidigt måste sägas, att början kan komma att bli bökig, och att slutet kommer att bli segt.
De närmaste dagarna kommer att bjuda på dramatik. Vågar regimen utlysa en andra omgång där Kostunica säger att han icke deltar eftersom han redan vunnit? Vilka ytterligare reträtter kommer man att försöka att bjuda på i ett försök att konsolidera sina positioner och vinna ytterligare tid?
Min resa till New York handlar först och främst om Sverige och IT. Men på fredag handlar den också om FN och Balkan och vad som kan och måste göras i det läge som uppstått. Vi befinner oss sannolikt vid en brytpunkt i utvecklingen, och generalsekreteraren vill få igång en mer informell diskussion bland säkerhetsrådets länder kring detta. Jag är åter i Sverige till helgen – men kommer snart att vara tillbaka i New York i just detta ärende.
Och det kommer också att ge möjlighet till kommentarer kring det ämne som varit sparsamt förekommande i dessa brev under de senaste veckorna - det viktiga valet i USA.
Köpenhamn den 27 september 2000
Carl Bildt
PS. Internet spelar uppenbart en viktig roll när det gäller information och debatt i Danmark i dessa dagar. I förra veckans brev gav jag en del länkar. Till dessa kan läggas http://www.fuldbesked.dk där Dansk Industri och den fackliga centralorganisationen för industrin gått samman för att gemensamt försöka att svara på frågor om Danmark och euron.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
