Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v40/2000
3/10/2000

Vänner,

Den danska folkomröstningen blev en betydande besvikelse. I Serbien fortsätter arbetet för både demokrati och europeisk samhörighet. I kväll drabbar kandidaterna inför presidentvalet i USA om lite mer än en månad samman i sin första direkta duell. Och det är ett decennium sedan det av ett delat Tyskland blev en enad nation.

Jag trodde att folkomröstningen i Danmark skulle sluta med ett mycket jämnt resultat, men i stället blev gapet mellan Ja- och Nej-sidan större än vad jag trott och hoppats.

Förklaringar finns många, och mina senaste brev har ju ägnat viss uppmärksamhet åt debatten i Danmark. Jag tror att det precis i slutskedet kom att bli betydelsefullt att det från Nej-sidan signalerades att ett Nej nu ju kunde omvandlas till ett Ja lite senare, medan Ja-sidan ju sade att ett Ja nu var ett Ja för all den framtid som gick att överblicka.

Därmed tror jag att resultatet av folkomröstningen skall tolkas som ett ”mjukt Nej”, med en öppning för en hel del av dem som nu sade Nej att pröva ett Ja lite längre fram i ljuset av den utveckling man kommer att se. Men det är ett mjukt Nej med hårda konsekvenser för Danmark och för Europa i övrigt.

I ekonomisk bemärkelse betyder det föga för euron om Danmark är med eller inte. Hade man kommit med hade det handlat om 2,7 % av Eurozonens samlade produktion. Och euron har ju inte heller på marknaderna kommit att påverkas av resultatet av folkomröstningen.

Det är i stället på det politiska området som konsekvenserna riskerar att bli desto större. Jag skrev förra veckan om hur det finns en växande åsikt i europeiska finansiella kretsar att vi kommer att ha en svag valuta så länge vi har vad som uppfattas som ett svagt Europa, och att nya steg borde tas när det gällde den samlade synen på den ekonomiska utvecklingen.

Nu kommer man inte minst i Paris och Berlin att konstatera, att det kommer att ta lång tid innan Danmark, Storbritannien och Sverige kommer att komma med i euron, och att det då är lika bra att ta nya steg för att bygga ut samarbetet inom eurokretsen självt på det sätt som marknadsreaktioner dessutom visar att det finns ett betydande behov av. Vi kommer tydligare och tidigare att få se tendenser av ett EU som riskerar att delas upp i ett inre A-lag och ett lite mindre inre B-lag.

Inte minst kommer det att handla om att försöka att motverka intrycket av ett Europa som inte förmår att samla sig till avgörande uppgifter. Åtskilliga torde ha läst den nöjda analys i lördagens New York Times som sade att vi efter den danska folkomröstningen går mot ett Europa ”cooperating economicaly without integrating politicaly”, och att detta passar USA som hand i handske eftersom ”it offers the US a vast and stable market without the European political cohesion that might one day counter or offset American strategic dominance.”

Men så kommer det sannolikt inte att bli. Och kring dessa frågeställningar kommer debatten nu att intensifieras under veckorna fram mot EU-toppmötet i Nice i början av december, då ju regeringskonferensen med dess fördragsändringar, inklusive den som gör s k förstärkt samarbete mer möjligt, skall avslutas.

Även om den gryende europeiska författningsdebatten handlar om perspektiven bortom Nice torde vi kunna se fram mot att också den intensifieras. Efter de omskrivna anförandena av utrikesminister Fischer och president Chirac är det på fredag dags för premiärminister Blair att i ett anförande i Warszawa ge sin vision av hur den europeiska författningen skall formas. Och då kommer också tydligare de allt mer problematiska utvidgningsperspektiven att komma i fokus för diskussionen.

Utgången i Danmark har utan tvekan visat ett allvarligt demokratiskt underskott på politiskt ledarskap i dagens Europa. När Europa står för de stora och svåra uppgifter som utvidgningen till hela Europa väster om Ryssland och Ukraina, skapandet av en genuin fredsallians med alla de kapaciteter som en sådan kräver och reformeringen av de europeiska ekonomierna för att klara den s k nya ekonomins nya villkor krävs det både kraftfullt och framåtsyftande politiskt ledarskap.

Och risken är dessutom att detta demokratiska underskott på ledarskap kommer att förstärkas som en följd av Danmark. I Sverige förefaller statsminister Persson att skjuta landets ställningstagande allt längre fram, och skapar intrycket av att han inte tänker ta i frågan på år framöver. I Storbritannien fanns frågan med bara ytterst marginellt när Labour hade sin partikongress i förra veckan. Och på åtskilliga håll verkar entusiasmen över att verkligen diskutera utvidgningen och dess konsekvenser att vara i snabbt avtagande.

Jag hoppas jag kommer att få fel i den förutsägelsen också – men fruktar för följderna om jag inte får det.

Mina dagar i New York i förra veckan gav mig möjligheter att lite mer följa uppspelet kring det viktiga avgörandet i valet den 7 november. Och i och med kvällens TV-diskussion i Boston mellan George W Bush och Al Gore går valrörelsen in i ett nytt och viktigare skede.

Sedan det demokratiska partikonventet har Gore förefallit att ta en viss ledning över Bush, och medan denne dessförinnan hade medias vind i ryggen har det sedan dess varit tvärt om. Men när man nu tittar på opinionssiffrorna dagarna innan debatterna skall börja ligger differensen mellan de bägge kandidaterna i de allra flesta undersökningar tydligt inom den statistiska felmarginalen.

För Bush hade det varit bättre att gå in i serien av de tre debatterna i morgon liksom den 11:e och 17:e oktober med en viss ledning i de olika mätningarna. Den konventionella visheten är att Gore är en betydligt bättre debattör i format som dessa än vad Bush är, och att det således inte skulle ha skadat med en viss fallhöjd.

Att förutspå vad kvällens debatt kommer att handla om är inte alldeles enkelt. Men det förefaller sannolikt att Bush kommer att fortsätta den attack på vad han anser vara bristande energipolitik som inleddes förra veckan, medan Gore kommer att sätta in attacker på sin motståndares skattepolitik för att i stället koncentrera sig på löften om mer utgiftspolitik av olika slag. Den amerikanska ekonomin går fortfarande mycket bra, men det finns en smygande oro för att de feta dagarna inte kommer att vara för evigt, och det förefaller sannolikt att Bush kommer att försöka att spela även på detta.

Nervositeten är tydlig på Wall Street.

Varningar om svagare vinster än väntat från först Intel och sedan Apple har lett till dramatiska fall med 32 respektive 51% i dessa aktier, och det finns en allmän oro för att det kommer att visa sig att företagen inte går så bra som man hade trott med de konsekvenser detta kan få. Under september månad har den s k Nasdaq-börsen fallit med mer än 12%, och de som letar efter tecken att det nu håller på att vända uppåt på det sätt som det anses att det brukar göra det fjärde kvartalet har hitintills letat påtagligt förgäves.

Hur detta kommer att påverka valrörelsen är för tidigt att bedöma, men liksom de höga oljepriserna mycket tydligt gjort det, kan detta också komma att göra det.

Detta amerikanska val ser ut att bli det jämnaste sedan 1960, och de debatter som nu inleds ser ut att komma att bli lika analyserade som den berömda TV-debatten mellan Kennedy och Nixon detta år kom att bli genom åren. Det handlar, skrev en kolumnist, kanske mindre om substansen i det som sägs än om ”musiken” när det faktiskt sägs, d v s det allmänna intryck som kommer att förmedlas till väljarna.

Varje valrörelse svänger fram och tillbaka i olika faser. Än så länge har svängningarna varit ganska långa i den amerikanska valrörelsen, men det är en rätt säker bedömning att vi kommer att se svängningarna att bli kortare efter dagens debatt.

En god vän med central placering i den pågående valrörelse säger att han tror på minst två svängningar till innan man kommer fram till den 7 november – och att det då kan komma att bli alldeles avgörande vilken fas i denna snabbt svängande men oerhört jämna valrörelse som man befinner sig i.

Än har utrikespolitiken inte spelat någon större roll i valdebatten. Diskussionen om försvarssystemet NMD dog undan tämligen snabbt efter det att Clinton sköt på sitt beslut. Men med energipolitiken har det i alla fall kommit in en internationell dimension. Bush påpekade i förra veckan att USA i dag är mer beroende av importerad olja än någonsin, och noterade att 7% av denna olja i dag kommer från Saddam Husseins Irak.

I dag är det på dagen tio år sedan DDR – den s k tyska demokratiska republiken – upphörde att existera och som fem nya delstater gick upp i den tyska förbundsstaten. Något av ett politiskt under skedde mitt i Europa. Vid den Brandenburger Tor som under en generation kommit att stå som symbol för Berlins delning enades Tyskland och grunden lades för den process av enande av Europa i dess helhet som vi fortfarande står mitt uppe i.

I Tyskland har firandet av tioårsdagen snabbt blivit kontroversiellt. Och det handlar i mångt och mycket om inställningen till Helmut Kohls person och politiska gärning. När man i kväll på operan i Dresden har den officiella festakten för att fira enandet kommer Kohl inte att vara där. Han var inte inbjuden att tala, kommer inte att infinna sig, men kommer genom sin frånvaro att dominera festakten kanske än mer än om han hade varit där.

Ty det är helt enkelt inte möjligt att fira det politiska under som Tysklands fredliga återförening i frihet var och gå förbi personen och politikern Helmut Kohl. Han har förvisso gjort misstag i sin politiska karriär, och dessa har under det senaste året blivit väl belysta, men det kan inte förta storheten i hans politiska gärning för ett decennium sedan.

Med kontroversen kring Kohl har det också kommit att bli kontrovers kring enandet som sådant. I mitten av förra veckan höll CDU sin egen festakt för att fira enandet med Kohl som huvudtalare, och han försummade där inte tillfället att påminna om hur dagens regerande socialdemokrater och gröna då var det tyska enandets tvivlare och bromsare, och inte sällan föredrog att sluta ideologisk fred med förtryckarregimen i DDR.

För den som läser tyska, eller behöver en duvning i modern europeisk historia i största allmänhet, har jag lagt in Kohls anförande på http://www.bildt.net . Det förtjänar faktiskt att läsas.

Men kontroversen har fortsatt. När den tyska förbundsdagen i Berlin i fredags skulle diskutera enandet gick CDU till offensiv och fortsatte att peka på hur socialdemokraterna hade uppträtt under de år då grunden lades till det förenade Tyskland och det allt mer enade Europa. Att döma av kommentarerna i media hade förbundskansler Schröder svårt att hantera den offensiven

Själv sitter jag just nu på flygplatsen i Genevé efter överläggningar med FN:s generalsekreterare Kofi Annan om utvecklingen i Serbien och på Balkan. Snart går mitt plan via Milano till Sofia. Och därifrån blir det fortsättning till antingen Wien eller Genevé eller bägge beroende på hur saker och ting utvecklas under de kommande dygnen.

I Serbien trappas kraftmätningen upp. Milosevic försöker att stoppa sönderfallet i sin maktapparat med olika former av kraftspråk, medan den demokratiska oppositionen genom olika typer av blockader vill visa att han de facto förlorat sin förmåga att styra landet. Och på ett eller annat sätt kommer ett avgörande i denna del av kraftmätningen före eller i samband med den kommande helgen, eftersom det är då som Milosevic på ett eller annat sätt vill genomföra en andra omgång i presidentvalet.

Jag har svårt att se annat än att Milosevic håller på att förlora kontrollen. När arbetarna i kolgruvorna strejkar kommer kraftförsörjningen snart att börja att svikta, och därmed riskerar Serbien att läggas också i ett rent fysiskt mörker. Och det förefaller knappast som om möjligheten att sätta in polis eller militär längre skulle finnas.

I går improviserade Milosevic från sitt kontor ett TV-tal till nationen. Det var fyllt av alla möjliga och omöjliga paranoida föreställningar om de faror som hotade det serbiska folket genom oppositionen och det utländska inflytande som sades ligga bakom. Men det för mig mest talande var att han, veterligen för första gången i sammanhang som dessa, talade om sig själv.

”De attackerar inte Serbien på grund av Milosevic, utan Milosevic på grund av Serbien”, sade han i en ordvändning som visar att han nu uppfattar att trycket ligger på honom och att många människor kanske inte längre ser det som riktat främst mot Serbien.

Samtidigt utvecklas nu en betydande internationell diplomati kring den serbiska utvecklingen. Men även om det kanske inte är främst min sak att säga det tror jag nog att denna till den alldeles största delen är irrelevant i det skede som utvecklingen nu kommit in i. Den kan möjligen komplicera lite om den görs fel, men när det gäller utvecklingen inne i Serbien har den nu sin egen dramatiska dynamik, och för oss återstår att börja att forma den samlade politiken för regionen utifrån nya förutsättningar.

Och det är i grunden just det som det är min uppgift inom FN-systemet att försöka att bidraga till förberedelserna av.



Geneve den 3 oktober 2000



Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]