Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v41 2000
12/10/2000

Vänner,

Det var fortfarande inte riktigt dagsljus när jag lämnade Helsingfors uppe i norr för att bege mig ner till Belgrad i syd denna torsdag.

Helsingfors är en stad i förändring i ett Finland som under senare år blivit den nordiska tigerekonomin före andra. Med tillväxttal kring 5 % år i rad sker det en genomgripande omvandling av det finska samhället som syns också i stadsbilden. Från att ha varit en stor småstad har Helsingfors under de senaste åren blivit en liten storstad, men utan att för den skull kasta över bord den speciella charm staden alltid haft.

Lunch på traditionell rysk restaurang. Utsikten över hamnen med dess klassiska fartygstrafik till Stockholm, men numera den betydligt mer intensiva till Tallinn. ”Galna dagar” på Stockmanns. Och ett politiskt klimat som i betydande konsensus styr en tydlig kurs i den allt viktigare Europapolitiken.

Mitt ärende i Helsingfors var att tala vid näringslivets årligen återkommande s k EVA-dag, där i år förbindelserna med Sverige stod i centrum, och även jag ansågs kunna ge ett bidrag.

Mycket förenar förvisso. Både Finland och Sverige gick genom en djup ekonomisk omställningskris i början av 1990-talet. Sida vid sida gick vi in i det europeiska samarbetet. Så gott som parallellt genomförde vi de radikala avregleringar på telesidan som i förening med traditionell tekniknyfikenhet och ny företagaranda har gjort att våra länder erövrat en förkantsposition i den stora omställningen till den s k nya ekonomin.

I senaste numret av den amerikanska tidskriften Red Herring - riskkapitalisternas eget lilla liv- och husorgan - återfinnes en artikel om den imponerande utvecklingen av mobilt Internet i Stockholmsområdet. Där kan vi nöjt läsa, att ”Stockholm is fast emerging as the white-hot center of the fledging wireless Internet industry”. Och detta föranledde, inte utan skäl, ett TT-telegram som noterade berömmet. Men vad som inte noterades lika tydligt var att artikeln om Stockholm bar rubriken ”In the Shadow of Finland”.

I ett längre perspektiv blir den finska utvecklingen än mer imponerande. Går vi en generation tillbaka i tiden var Finland ett relativt sett fattigt land i Europa medan Sverige var ett relativt sett rikt land i världen. Sedan kom decennierna när Finland tog fart och Sverige tappade fart, och dagsläget är att vi mötts på halva vägen, med Finland och Sverige på ungefär samma västeuropeiska medelnivå.

För framtiden borde våra möjligheter vara bättre, under förutsättning att vi sköter våra kort. Och jag tillhör dem som tror att nätverksbyggande mellan svenskt och finskt kunnande och kreativitet på den nya ekonomins område har mycket att tillföra oss gemensamt när det gäller global slagkraft. Sedan 1993 har det skett mer än 400 olika sammanslagningar mellan svensk och finsk företagsamhet, med MeritaNordbanken och StoraEnso som flaggskeppen, men med mycket mer som synts mycket mindre.

Och nu finns det anledning att göra detta också inom IT-sektorn. Innan jag i går gav mig iväg för att diskutera Europa med Republikens President - så heter det - Tarja Halonen ägnade Johan Hernmark från IT Provider och jag tid åt att diskutera med riskkapitalister i Helsingfors hur vi kunde knyta ihop våra olika nätverk. Dagarna innan hade jag på styrelsemöte med HiQ i Stockholm diskuterat den satsning vi gör i Finland, och under morgondagen kommer Teleopti, där jag också är engagerad, till Helsingfors för att diskutera olika samarbetsmöjligheter.

Vi har all anledning att försöka att förstärka det norrsken som lyser över den nya ekonomin i Europa.

Och den utveckling vi ser av teknik och företagande kommer i grunden inte att påverkas av den oro vi ser på börserna, även om de proportioner denna börjar ta, börjar tangera det dramatiska. Nu var det rapporter från Lucent och Motorola - alls icke dåliga, men kanske inte lika sensationellt bra som för ett år sedan - som tryckte ner börser och teknikföretag världen över. I Finland har Nokia tappat 20 % den senaste veckan, och framgångsrika teleföretaget Sonera är nu tillbaka till introduktionskursen. Den cyniske kan kanske säga att i jämförelse med svenska Telia är detta i alla fall inte så dåligt.

Det handlar om att den amerikanska ekonomin börjar att lite försiktigt sakta ner från hypertakt till snabb takt, och därtill möjligen att amerikanska företag har lite större svårigheter med försäljningen i Europa p g a den extremt höga dollarn. Detta räcker som faktorer för att på marginalen påverka vinstprognoser, och i ett nervöst läge i största allmänhet är det tydligt att detta räcker för att driva ner kurser riktigt ordentligt.

Mer den grundläggande teknikomvandlingen fortsätter. Kapaciteten på processorerna ser ut att fortsätta att öka enligt den s k Moore’s lag - fördubbling var 18: e månad - under allra minst ett decennium till. Internettrafiken dubblas ca var hundrade dag. Och allt tydligare blir att det blir den enorma ökningen av överföringskapacitet av olika slag - bortom bredband! - som kommer att bli drivande för de kommande årens utveckling.

Därmed kommer den industriella omvandlingen att snarare snabbas upp ytterligare. Men där det kan komma att bli problem är den finansiella sidan. Inte minst den tillgång på riskkapital som fungerat som accelerator för nyföretagandeutvecklingen och som underlättats av börskurserna kan komma att påverkas av det som nu sker.

Agnarna skiljs från vetet. Att Telia går sämre har rationella skäl mot bakgrund av hur omvandlingen av företaget bromsats under tidigare år. Att Bredbandsbolaget får ställa in sin nyemission har rationella skäl mot bakgrund av att dess affärsmodell är mycket svår för utomstående att begripa. Marknaderna fungerar med den kraft att skilja bra från dåligt som är avgörande under ett omvandlingsskede som detta.

I Helsingfors var det i mångt och mycket Europapolitiken som stod i centrum för samtal - om man nu undantar en nyfikenhet inför utvecklingen på Balkan. Statsminister Lipponen hade under dagen inför riksdagens utskott redovisat sin uppläggning inför det EU-toppmöte som börjar i Biarritz i Frankrike i morgon bitti efter samling redan i kväll.

Och efter samtal med honom hade jag i den politiska atmosfär som bara Helsingfors förmår möjligheten att fortsätta med en spännande middagskonversation med bl a partiledaren i motsvarigheten till moderaterna och partiledaren i motsvarigheten till vänsterpartiet. Att den ene är finansminister och att den andre inom samma ministerium ansvarar för skattepolitiken tillhör också saken.

Det är tydligt att det i Helsingfors finns en oro för att de institutioner som är så viktiga i Europasamarbetet riskerar att tunnas ut av en utveckling som tenderar allt mer och mer till ett mellanstatligt samarbete. Ett sådant kommer, menar man, med nödvändighet att föras mer på de storas villkor och med mindre av tydlighet och transparens i beslutsfattandet. Det är de starka institutioner som i grunden är de små staternas bästa värn, säger man i tongångar som påminner om klassisk svensk argumentation för att rätten skall vara viktigare än makten när det gäller att bygga upp de internationella relationerna.

Och själv har jag inte svårt att hålla med om den argumentationslinjen. Till detta kommer, att det europeiska samarbetet behöver de motorer som de tydliga institutionerna, som t ex kommissionen, utgör.

En spännande idé lanserades dock av premiärminister Blair i hans anförande i Warszawa förra fredagen. Han ville att kommissionen varje år skulle lägga fram ett förslag till arbetsprogram för samarbetet, som sedan kunde modifieras och fastställas av toppmötet med stats- och regeringscheferna. Modellen finns redan delvis, men en utveckling i denna riktning skulle utan tvekan kunna vara nyttig.

Tony Blairs tal förtjänar även det att läsas. Han vill ha en supermakt - men inte en superstat. Han talar engagerat för utvidgningen. Han nagelfar tidigare brittisk vacklan om Europa i formuleringar som kunde tillämpas också på andra länder. Han vill se ett Europa mer engagerat i utrikes- och säkerhetspolitiken. Men han är tydligt tyst om sin egen vacklan om euron.

Jag har inte hunnit att lägga länk till det på www.bildt.net , men lovar att göra det så fort lediga minuter för detta finns. Det är ytterligare ett i den rad av intressanta inlägg i den Europadebatt som sett tunga bidrag av Joschka Fischer, Jacques Chirac och Romano Prodi.

Innan jag gav mig iväg till flygplatsen hann jag på TV se lite av den andra av de viktiga debatterna mellan George W Bush och Al Gore inför det val som nu bara ligger lite mer än tre veckor framför oss.

Den första debatten för en vecka sedan blev på sitt sätt en märlig tillställning. Medan opinionsundersökningarna visade att Gore vann debatten, visade samma undersökningar att det var Bush som vann väljarna. Och nu på morgonen visade opinionsundersökningarna att det rätt tydligt var Bush som vann debatten, med ännu icke fastlagd påverkan på väljarnas preferenser i en valrörelse som svänger fram och tillbaka men som i grunden förblir mycket jämn.

Tre veckor är en mycket lång tid i politiken, och mycket kommer att hända under denna tid. Men att utgången nu är ytterligt öppen råder det ingen som helst tvekan om. Och det förefaller som om det är personen George W Bush som ses som mer tilltalande än personen Al Gore. Den senare har en tendens att rabbla siffror på ett sätt som får folk att misstänka att han har en inbyggd teleprompter, medan den ibland mindre siffersäkre Bush då framstår som en lite mer resonerande och mänsklig kandidat till värdens mest maktfyllda ämbete.

Nu är det till Belgrad som min kurs styr. Generalsekreterare Kofi Annan är djupt engagerad för att försöka att förhindra att våldsutbrottet i Mellersta Östern får än värre konsekvenser för fredsprocessen, men har bett mig att snabbt åk till Belgrad inte minst för att se om vi kan skynda på processen för att integrera det nya Jugoslavien i det internationella samarbetet i största allmänhet och i FN i synnerhet.

Jag har inte varit i Belgrad sedan den dag i juni 1997 då jag hade lunch med Milosevic för att summera mina år i Bosnien och huvudsakligen kom att diskutera vad som hade hänt i Srebrenica sommaren två år innan. Efter det att han anklagades för krigsförbrytelser av Haag-tribunalen försommaren förra året har det inte varit möjligt för mig att besöka Belgrad, eftersom ett sammanträffande med honom inte skulle vara lämpligt.

Men nu är bilden annorlunda. Jag anländer till ett land i omvandlig, en stat i upplösning och en ekonomi i fritt fall. Jugoslavien har en president men ingen regering. Relationerna till Montenegro förblir oklara, och i den stora serbiska delrepubliken böljar maktkampen mellan det momentum som den demokratiska omvandlingen har och de rödbruna krafternas försvarsstrid fram och tillbaka. I måndags såg allt mycket bättre ut än väntat, med besked om nyval i Serbien den 17 december och samtal om en interimsregering fram till dess. Men i går såg det plötsligt lika besvärligt ut som det var rimligt att vänta sig före måndagens framgångar, och hur det ser ut under de kommande dagarna vet ingen.

Men mina samtal kommer - förutom FN-frågan och allt som hänger samman med denna - också att handla om ekonomin. FN har en pågående relativt omfattande humanitär verksamhet i Serbien, och vi har nu anledning att se vad som kan behöva göras under den kommande vintern med de svårigheter denna kommer att innebära. Vi vet av erfarenhet att det tar sin tid innan EU, Världsbanken och andra i kontanter kan leva upp till sina löften i ord, och även om FN-systemet är och skall vara begränsat till humanitära insatser finns här möjligheter som inte får försummas att ge den nya utvecklingen det stöd den kommer att behöva.

Det kommer i sinom tid att skrivas volymer om omvandlingen i Serbien. När jag nu ser tillbaka är det slående hur det skedde på det sätt vi hade trott och hoppats.

Milosevic begick misstaget att utlysa valet, och omedelbart därefter fördes en viss intern internationell debatt om hur vi skulle se på detta val. Jag tillhörde dem som med betydande kraft sade att vi skulle se det som en möjlighet att göra allt vi kunde för att utnyttja det, medan andra ville avvisa och säga att Milosevic so oder so skulle komma att sitta kvar. På något sätt hade många av de som i offentliga ord varit hårdast mot Milosevic byggt upp en värld och en bild som förutsatte att han fanns kvar, och hade svårt att föreställa sig hur den och de själva skulle kunna anpassas till en i grunden förändrad situation. Många av grannstaternas reaktioner föll tydligt in i detta mönster.

Så kom valet, fusket och reaktionen på detta. Och på det sätt vi hade hoppats vägrade armén och polisen i de kritiska ögonblicken att med stridsvagnar och fängelser säkra regimen. Den föll ihop som ett korthus, och Milosevic tvingades till en konstitutionellt korrekt avgång som president.

Men att en regim faller samman innebär inte att en annan automatiskt träder i dess ställe. Och i Belgrad dessa dagar - ja, runt om i Serbien - handlar det i grunden om den dubbla uppgiften att städa bort det gamla och att börja bygga det nya. Den första uppgiften är alls inte enkel, men den andra är ännu mycket svårare.

Inträdet i FN är en nyckelfråga i och med att det är detta som öppnar dörren också för de internationella finansiella organisationerna och det är i och med inträdet i dessa som man får det tillträde till de internationella kapitalmarknaderna utan vilken man helt enkelt inte kommer att kunna att överleva som ordnad regim.

Jag hoppas att vi relativt snabbt skall kunna föra den frågan framåt, men kan väl se de svårigheter som ligger i det institutionella kaos som dels är inbyggt i den existerande författningen och dels är ett naturligt inslag i en situation som denna. Om en vecka kommer jag att vara i New York för meningsutbyten med säkerhetsrådets medlemmar där frågorna kring detta kommer att vara många.

I Biarritz på lördag kommer EU: s stats- och regeringschefer att hälsa president Kostunica välkommen både till lunch och till den europeiska samverkan. Det är ett möte som är viktigt både i symboliken och i saken. Kostunica och de som står runt honom talar ständigt om Europa, den europeiska samhörigheten och de förväntningar och förhoppningar de har, och det gäller att dessa inte kommer att svikas.

Under ytterligare ca två och en halv månad är det Frankrike som hanterar det europeiska ordförandeskapet. Men det är uppenbart att även om mycket av symboliken kommer nu kommer mycket av substansen att hamna på kommissionen och det på svenska ordförandeskapet. Förhoppningen är att vårt ordförandeskap - förutom två lite suddigt planerade toppmöten - skall innebära något genombrott i utvidgningsfrågan, men i realiteten blir det kanske frågeställningarna kring Balkan som blir de svåraste och de viktigaste.

Flyg direkt mellan Helsingfors och Belgrad gives icke. Det blir mellanlandning i Wien denna gång som så många andra. Förra torsdagen var det härifrån jag via mobiltelefon följde det tilltagande dramatiska skeendet i Belgrad. Vi satt på förbundskanslerns ämbetsrum och såg på TV hur parlamentet brann i Belgrad.

Då brann det ned. Nu är min uppgift att se vad som kan göras för att bygga upp.

Wien den 12 oktober 2000

Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]