Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v42/2000
19/10/2000

Vänner,

Det är dessa veckor fem år sedan vi gick in i slutskedet av arbetet för att få ett fredsavtal efter närmare fyra år av mördande krig i Bosnien.

I Dayton i Ohio i USA fick vi så till slut Franco Tudjman från Kroatien, Alija Izetbegovic från Bosnien och Slobodan Milosevic från Serbien att sätta sina initialer under ett fredsavtal. Några veckor sedan undertecknades det under högtidliga former i Elyssé-palatset i Paris.

De var ledarna som varit med i varje skede av det jugoslaviska upplösningsdramat under 1980-talet sista och 1990-talets år. Och det var också de som skulle komma att sätta sin prägel på sina respektive länders utveckling under de år som skulle följa.

Men plötsligt är de så borta från scenen. Först Franjo Tudjman, som dukade under för sin sjukdom, och vars politiska strukturer sedan gick under i den politiska omvälvningen i Kroatien i början av året. Därefter Slobodan Milosevic i det val han själv utlyst och den fredliga torsdagsrevolutionen den 5 oktober.

Och nu också Alija Izetbegovic, som förra veckan avgick från sin position i det bosniska kollektiva presidentskapet, och därmed lämnade den framträdande position han haft under hela detta decennium av dramatiska krig och stapplande freder.

Plötsligt finns det en ny möjlighet till en ny start för denna del av Europa.

Mitt återseende med Belgrad under senare delen av förra veckan blev ett lika varmt som spännande återseende. Glada leenden från vänner man tidigare bara kunnat träffa på konferenser och möten i andra länder. Den unge mannen på flygplanet som kom fram till mig och hälsade mig välkommen till ett demokratiskt Serbien.

Men problemen är gigantiska. En regim har fallit samman, men en annan har ännu inte kommit på plats.

När jag satte mig ner med president Kostunica sent på kvällen i det jättelika federationspalatset i de charmlösa moderna delarna av Belgrad låg det något spökligt över det hela. Han med decennier av opposition bakom sig, några få medarbetare, öde salar, ständigt passerande utländska delegationer och problem större än vad jag i vissa avseenden tror att han till fullo inser.

Mitt ärende handlade om medlemskapet i FN och den humanitära hjälpen. Vi kunde och ville hjälpa till i bägge dessa avseenden, sade jag. Och vi diskuterade konkreta vägar framåt i bägge dessa fall.

En ansökan om medlemskap i FN låter enkelt, men är det alls inte, eftersom det handlar om ett principställningstagande av betydande dignitet. Förenklat kan man säga att det handlar om huruvida Titos Jugoslavien fortfarande lever vidare i dagens stat, eller om dagens Jugoslavien är en av de fem stater som kom att bildas när detta gamla Jugoslavien försvann i krutröken i början av 1990-talet.

Under Milosevics tid hävdades principen om kontinuiteten stenhårt, och de andra staterna sågs som utbrytarstater. Men detta var aldrig en ståndpunkt som accepterades internationellt, och FN kom också att uttrycka sig klart i resolutioner från generalförsamlingen. Och ty följande var Jugoslaviens status i FN under dessa år prekär, utan möjlighet att delta i arbetet.

Om detta i sak är av så stor betydelse kan säkert diskuteras. Men av betydligt större betydelse var och är att landet stod utanför internationella finansiella organisationer som IMF. Och utan medlemskap i IMF stod och står man i praktiken utan de möjligheter till tillträde till de internationella kapitalmarknaderna utan vilken varje tanke på ekonomisk återhämtning kommer att förbli en avlägsen dröm. Det är detta som kommit att kallas den ”yttre muren” av sanktioner mot Jugoslavien.

Mitt ärende i Belgrad var att snabbstarta diskussioner som skall föra till en ansökan om FN-medlemskap för ett nytt Jugoslavien, snabbehandling av denna i FN under hösten, möjligheten till medlemskap i IMF, hävande av den ”yttre muren” av sanktioner och därmed reella möjligheter till ekonomisk återhämtning och reform.

Men dessutom handlade det om omedelbar hjälp. Den stora hjälpen kommer att komma från EU och från Världsbanken, men det kommer att ta sin tid innan de får ihop de program som är en nödvändighet för att pengar skall kunna användas på ett rationellt sett. Under tiden förvandlas sensommaren i Serbien till höst och till vinter, euforin övergår i vardag, och de bistra ekonomiska och sociala realiteterna börjar att göra sig gällande.

Och situationen är långt ifrån ljus.

Serbien har med ca 700~000 flyktingar den största flyktingbördan i Europa. Arbetslösheten ligger någonstans kring 50 %. Den genomsnittliga inkomsten torde ligga kring tio kronor om dagen. Det är grundläget.

Och till det kommer det akuta efter de senaste månaderna. Livsmedelsreserverna är slut. Köttpriserna har fyrdubblats under de senaste veckorna. Det finns inte kol i reserverna för att klaras kraftverken. Elsystemet står på randen av sammanbrott. Man har inga pengar att betala skulder till Ryssland för gamla gasleveranser, och än mindre för att betala för de nya som är ett måste under vintern. Oljepriserna går i höjden, och sjukhus och skolor kommer snart att stå kalla och tomma om ingenting kan göras. Det finns inga läkemedel kvar på sjukhusen.

Beskrivningen skulle kunna fortsättas. Men nu handlar det om att hjälpa. Och FN-systemet med sin närvaro i landet är det som har möjlighet att göra någonting snabbt och direkt innan det blir dags att växla över till de större och mer långsiktiga insatser som blir ett europeiskt ansvar.

Hektiskt skyndade jag runt i Belgrad för att träffa alla och tala om allt. Och lika hektiskt skickades telegram till New York om vad som måste göras härnäst.

På kvällen på författarklubben verkade det som om gamla tider var tillbaka. Dess restaurang var länge Belgrads bästa, och här möttes ständigt s.k. intellektuella, journalister, politiker och diplomater i en sann balkansk blandning av rykten och romantik och rök. Sommaren 1995 - när jag var här senast - kunde ha varit som i går.

Kyparen hälsar mig glatt välkommen, och sticker åt mig en flaska av sin alldeles egna produktion när jag går. Mer värt att notera är att den snart tillträdande amerikanske ambassadören, som jag delar vinflaskan och lammsteken och skvallret med, förärades samma välkomsthälsning.

Bara några kvarter bort visade de kraftiga ruinerna av försvarsdepartementet styrkan i bombningarna i början av förra året. Och några kvarter ytterligare bort längs gatan den avspärrade och med hakkors försedda fasaden till det som en gång var den amerikanska ambassaden.

Från mitt hotellrum på Hyatt blickade jag ut över den utbombade ruinen av det som en gång var socialistpartiets högkvarter - och ser det som en gång var den kinesiska ambassaden i denna stad. Såren är inte att ta miste på. Och då och då kom bitterheten fram.

Men är då inte denne Kostunica en serbisk nationalist som det kommer att ha sina svårigheter att ha att göra med? Frågan återkommer ständigt. Jo, visst är han det, och visst kommer det att bli så. Men med ett enda undantag har jag inte träffar någon framträdande politisk gestalt på Balkan som inte varit en nationalist som det inte var en hel del svårigheter att förhandla och manövrera med.

Undantaget som bekräftade regeln var Slobodan Milosevic, som ju i grunden var kommunist, och till sin natur var en maktmanövrerande opportunist. Det glöms så lätt att han under 1990-talets konflikter med Bosnien som fokus stödde varje internationell fredsplan som lades fram, och av de serbiska nationalisterna kom att ses som en förrädare.

Vi har att hantera nationalismen var helst vi vänder oss i denna del av Europa. Men nu måste vi hantera inte bara albansk eller kroatisk eller Bosnienmuslimsk nationalism, utan vi måste dessutom hantera serbisk nationalism i en dialog som syftar till att åstadkomma det stabila modus vivendi i denna del av Europa som vi tidigare så tydligt misslyckats med.

Det är på sitt sätt nu det svåra börjar. Många har byggt sina positioner på att vara mot Milosevic och trott att det räckt. En del av dem ger i dag ett närmast handfallet intryck och förefaller att famla inför den nya verkligheten.

Det var enklare med Milosevic. Då var det svart och vitt i denna del av Europa. Nu återkommer plötsligt gråskalans behöv av avvägningar, kompromisser och tålamod. Ty Serbien har inte gått från svart till vitt, lika lite som andra länder varit vita under dessa år av Milosevic. Det är gråskalans diplomati som ligger framför oss.

När detta brev sänds iväg sitter jag i Washington på andra sidan Atlanten. Efter någon dag i Stockholm efter dagarna i Belgrad blev det överläggningar i ett höstruggigt Paris om både rymd- och Balkanpolitik, och sedan försökte jag i går med hjälp av United Airlines att hålla takt med skymningen när den drog sig västerut från Europa, över Atlanten och till Amerika.

Nu är det några timmar av överläggningar här med de som i likhet med mig har Balkan på sitt bord. Åtskilliga av dem passerade också genom Belgrad i slutet av förra veckan. Och efter lunch bär det vidare upp till New York för bl a lunch i morgon med generalsekreteraren och medlemmarna i FN: s säkerhetsråd om vart vi är på väg i Kosovo och på Balkan.

Och i morgon kväll bär det hem till Stockholm igen.

Men det är inte Balkan som dominerat rubrikerna vare sig här eller i Europa under dessa dagar. Samma dag jag kom till Belgrad förra veckan formligen detonerade Mellersta Östern, och det samtidigt som de amerikanska börserna dök kraftigt nedåt och oljepriserna ryckte upp till nya höjder.

Det kommer säkert att diskuteras mycket om hur det kunde gå snett på det som skedde med fredsprocessen i Mellersta Östern. På den sida av Atlanten jag befinner mig nu finns det åtskilliga som anser att Clinton pressade på för hårt utan att förutsättningarna fanns, att han förde både Barak och Arafat fram till positioner de inte klarade av, och att explosionen kom som ett resultat av detta.

Kanske. Förvisso förde han Barak längre ut i viljan att kompromissa om Jerusalem än någon annan israelisk ledare någonsin - mig veterligen - gått. Men samtidigt var det tydligt att Arafat inte ville eller inte vågade låta sig ledas lika långt i de allra mest centrala frågorna.

Jerusalem var i centrum. Det var när fredsprocessen - bildligt såväl som bokstavligt - kom in på helig mark som de heliga känslorna gjorde att också hatet kom fram.

Bilderna under dessa veckor har varit nedslående. Dödandet och våldet. Men också hur judiska heliga platser skändats och hur moskéer har bränts.

Var finns nu möjligheten att komma överens om någon form av gemensam förvaltning av de i grunden heliga arv som ryms på och kring Tempelberget i Jerusalem? Var finns den israeliske ledare som efter dessa bilder kan gå med på detta? Och var finns den palestinske eller arabiske ledare som kan det?

President Clinton går på slutvarv, även om hans mandatperiod sträcker sig fram till någon gång på dagen den 20 januari nästa år då en ny president svär eden på trapporna till Capitolium. Ingen internationell fråga har han ägnat så stor energi som fredsprocessen i Mellersta Östern. Hans engagemang och hans kunskaper är omvittnade.

Ändå var det nog Kofi Annan som mer än någon annan stod för insatsen att mitt i det upptrappade våldet få de bägge sidorna samma i Sharm El-Sheikh. Han pendlade fram och tillbaka under mer än en vecka i en situation där problemet både var konflikten som sådan och den plötsliga störtfloden av utrikesministrar och andra som anlände för att göra sken av att också de gjorde en insats-

Där fanns plötsligt EU: s Solana, Storbritanniens Cook, Rysslands Ivanov, Norges Jagland och ytterligare ett antal. Alla virvlade runt med sina initiativ samtidigt som stenar kastades och kulor sköts på gatorna i Ramallah eller Nablus eller Gaza. Situation var svår.

Efter mötet i Sharm El-Sheikh handlar det nu om att se vad som faktiskt händer i gränderna på Västbanken och på gatorna i Israel. Men sedan handlar det förhoppningsvis om att försiktigt försöka att plocka ihop spillrorna efter den fredsprocess som en gång faktiskt fanns, och som det förr eller senare inte finns något verkligt alternativ till. Inom de närmaste två veckorna förväntas man att pröva vägar framåt. Clinton kommer att försöka. Jag tillhörde dem som tidigare hade en försiktig tillförsikt om processen. Men nu är möjligheterna långt mindre och farorna långt större.

Det är inte bara där som känslorna satts i svallning.

I Paris diskuterar man om det blir nödvändigt att sätta in armén för att skydda synagogor och andra judiska inrättningar efter en våg av ett 90-tal attentat. I hamnen i Aden går pumparna på den attentatskadade amerikanska jagare som försöker hålla sig flytande. I Egypten är retoriken i media mot Israel är tillbaka på nivåer som man inte upplevt på decennier. I Teheran talar försvarsministern om att oljevapnet förr eller senare måste komma till användning. I Bagdad överväger säkert Saddam Hussein hur han kan utnyttja situationen.

Situationen är labil.

Och detta sker i ett läge där den ekonomiska nervositeten i USA och Europa är i tilltagande vart än man vänder sig. Vi ser det på börsernas plötsliga svängningar upp och ned - dock mest ned.

Inte så att de siffror som redovisas för olika företag när de nu kommer med sina av börsanalytiker hett eftertraktade kvartalsrapporter är särskilt nedslående. Vinsterna växer inte mot himlen, men de dyker förvisso inte heller mot botten. Men det som tydligt förändrats är psykologin och perspektiven.

För ett år sedan letades efter det positiva i varje rapport, varefter detta förseddes med turboaggregat, och börskurser sköt i höjden. Nu letas efter det negativa i en rapport som kan vara mycket snarlik, detta basuneras ut i moll, och investerarna springer vilt därifrån.

Så har det varit med den ena viktiga företagsrapporten efter den andra under de senaste veckorna. Och fler kommer. I morgon kommer Ericsson i New York att presentera sitt kvartalsresultat. Det kommer att skärskådas som sällan förr.

Det finns so oder so betydande faror i denna situation. Ekonomi och psykologi rör sig ibland i en svårdefinierad gränszon till varandra. Och även om siffror inte ger stöd för de stämningar som finns, går det inte längre att bortse från risken för att stämningar kommer att börja att påverka också siffror.

Här i USA går nu presidentvalrörelsen in i sitt slutskede. I förrgår var det den tredje och sista debatten mellan Bush och Gore, denna gång i St Louis. Och det blev ett avmätt utbyte av åsikter där opinionsundersökningarnas omedelbara försök att kora vinnare eller förlorare ger resultat inom den statistiska felmarginalen.

Nu spelar de nationella opinionsundersökningarna knappast längre någon roll. Slutstriden kommer nu att föras delstat för delstat. Det handlar ytterst om att erövra de 270 rösterna i det elektorskollegium som faktiskt väljer USA: s president. Och då handlar det om allt från de 54 rösterna i Kalifornien till de tre rösterna i Alaska och allt som är där emellan.

Nu kommer kandidaterna att ”spela säkert” för att undvika missgrepp och misstag som kan utnyttjas, samtidigt som de försöker att blixtsnabbt fånga upp nya stämningar i ett internationellt och ekonomiskt klimat som skiftat under kampanjens gång. Och deras kampanjmaskinerier kommer att vara redo att snabbt skifta resurser och insatser från den ena staten till den andra för att möta motståndarens drag och för att göra egna.

Hur går det egentligen för Gore i Florida? Klarar Bush av att konsolidera i Ohio? Vilka satsningar krävs för att få övertaget i Michigan? Kan det verkligen bli så att Bush tar delstaten Washington? Är Gore sårbar i Arkansas?

Det är så tongångarna kommer att gå under denna valrörelse som är jämnare än i mannaminne. Den nationella valrörelsen fortsätter, men för de som verkligen jobbar med den blir det nu allt mer och mer för varje dag som går en fråga om att strategiskt koncentrera kvarvarande resurser - med TV-reklam som det snabba och starka instrumentet - till de stater och de orter och de frågor där man kan bryta igenom - eller där man måste hindra motståndaren att göra det.

Hur det kommer att gå? Jag vet inte. Jag skrev för några veckor sedan att valrörelsen kommer att svänga flera gånger i fokus och i favorit innan den går i mål. Så är det fortfarande. Det är lång tid till den 7 november.

Förra helgen avverkades det europeiska toppmötet i Biarritz i Frankrike. I någon grad kom det att komma i skuggen av krisen i Mellersta Östern och Kostunicas framträdande där. Men bakom fasaderna kavlade man av allt att döma upp ärmarna och klargjorde med viss kraft sina respektive ståndpunkter i det arbete om fördragsändringar som skall slutföras i Nizza i början av december.

Några konkreta resultat av mötet i Biarritz blev det inte, men i någon utsträckning ligger det i sakens natur i ett skede av en förhandling som denna. Ingen vill vika innan det är nödvändigt att vika, men kanske fick man en bild av var det blir nödvändigt att själv vika och möjligt att andra viker. Och då bildade Biarritz en bra bas för Nizza.

Vilken position Sverige företräder är inte alltid alldeles lätt att veta. I media förefaller det som om vi kämpar med samlad nationell kraft för att i varje läge bibehålla en plats i den kommission som statsministern i alla lägen dock ytterst vill avskaffa.

Logiken i denna position hoppas jag att regeringens förhandlare förmår att klara ut med större förmåga än vad jag tror att jag är kapabel till.

Washington den 19 oktober 2000



Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]