Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v43/2000
27/10/2000

Vänner,

Taxichauffören som körde mig från Tegelflygplatsen i Berlin i måndags ville gärna berätta om sitt öde.

Han betraktade sig som ukrainare, därför att det var från västra Ukraina som hans familj egentligen kom. Men hans farfar hade blivit tjänsteman i det habsburgska imperiets tjänst - detta omfattade ju också dessa områden - och som sådan hade han blivit sänd att hjälpa till med den österrikisk-ungerska administrationen av Bosnien efter den formella annexionen 1908. När sedan allt rasat samman i samband med det första världskriget hade familjen blivit kvar, och själv hade han blivit född strax utanför Banja Luka i de västra och numera hela serbdominerade delarna av Bosnien.

Men där hade han bara varit som barn. Sedan hade familjen flyttat till Vojvodina, där det bodde fler ukrainare, och sedan hade han själv för ca femton år sedan tagit sig till det som då var det isolerade Västberlin för att söka sig ett bättre liv än det som kunde ges i den sönderfallande socialismens sönderfallande Jugoslavien.

Här hade det, jodå, inte gått dåligt för honom. Inte utan värme beskrev han de möjligheter som detta nya land och denna stad hade givit honom.

Men tysk medborgare hade han inte blivit. Nu kände han sig vinddriven i Europa.

Han hade fortfarande ett gammalt jugoslavisk bas som sade att han var från Bosnien, men något nytt vare sig som tysk eller som bosnier eller som någon jugoslav skulle han knappast kunna få. Hans barn och deras familjer hade flyttat vidare för några år sedan. De byggde nu upp sina nya liv borta i Australien.

Jag hade svårt att slita mig från hans öde, och tack och lov var trafiken tät denna måndagsförmiddag i Berlin, så det tog lite längre tid än vanligt in till hotellet i centrum. Hur skulle vi, frågade jag mig själv, kunna få lösningar på den typen av ytterligt internationellt komplicerade men mänskligt väldigt näraliggande problem som denna min ukrainske taxichaufförs framtida möjliga medborgarskap innebar?

Jag hade inget svar då, och har det inte nu heller. Men ju djupare vi tränger i de olika problem som under kommande år måste lösas upp när arven efter krigen och de halvfärdiga frederna skall sorteras upp i sydöstra Europa, desto mer komplex och komplicerad ter sig materien. Ytterst handlar det dock alltid om vanliga människors möjlighet att leva ett vanligt liv – och den trygghet de vill känna att deras barn och barnbarn också skall kunna göra det.

Berlin fortsätter att fascinera med sin snabba omvandling. De nordiska ambassaderna har stängt sig ute från omvärlden bakom sin bisarra mur, men i övrigt är det en stad som blir allt öppnare, allt mer livlig och allt mer spännande.

Jag hinner med ett kort besök i en bokhandel innan det är dags att dricka kaffe på Under den Linden med FN: s biträdande generalsekreterare, som är i staden med parallella ärenden. Sedan vidare till diskussioner i Bundeskanzlersamt, förbundskanslerns kansli, om Balkanpolitiken. Kanslern är just tillbaka från Asien och Slovakien, och förbereder som bäst ett besök i den laddade situationen i Mellersta Östern. Ännu en medlare har således anmält sin ankomst.

Det är halvtid för den rödgröna regeringen i Berlin, och tidningarna fylls med tyskt utförliga betraktelser om den tyska politikens tillstånd just nu. Ett fullständigt katastrofalt första år för den rödgröna regeringen - minns alla de tokiga utflykterna under rödröda finansministern Lafontaine! -- har följts av ett år av viss konsolidering och viss reformansats framför allt i fråga om den skattereform som man lyckats att fatta beslut om.

Och regeringens situation har självfallet underlättats av det läge som CDU har kommit att hamna i. När jag anländer till mitt hotell ser jag på nyhetskanalen ntv direktsändning från presskonferensen där CDU skaffar sig en ny partisekreterare. Det är mindre än två år kvar till det stundande valet.

Av den s.k. nya mitten som Gerhard Schröder talade om i valrörelsen för mer än två år sedan har det inte blivit så mycket. De rikhaltiga kommentarerna har svårt att se någon tydlig linje i regeringens politik, men konstaterar att den driver med vindarna på ett sätt som tenderar att se rimligt tilltalande ut i de medier som betyder allt mer och mer.

Die Welt sätter i en icke negativ summering betyget ”passabel” på halvtiden för den rödgröna regeringen. Det kunde ha varit betydligt mycket värre.

På kvällen i Berlin blir det diskussion om europeiska framtidsperspektiv med en grupp framträdande riksdagsledamöter, statstjänstemän och företagsledare från Finland som vill lära mer. De har just anlänt från Moskva efter att där ha försökt att skaffa sig en bild av vart Europa är på väg.

Tidigare på dagen har jag ombetts att försöka att reda ut vad statsminister Göran Persson egentligen menar med sina löst formulerade tankar om att avskaffa Europakommissionen. Jag tvingas medge att det förefaller mig att vara en tanke lika relevant och lika klok som att avskaffa den svenska regeringen.

Tror man att ministerrådssekretariatet kan sköta allt i den Europeiska Unionens arbete, så finns det väl egentligen ingenting som inte säger att riksdagens utskottskanslier kunde ta över de funktioner som i dag åvilar den enligt detta resonemang något överflödiga svenska regeringen.

Det säger sig självt att detta inte skulle gå. Det svenska styresskicket förutsätter ett organ som kan ansvara för verkställigheten av de beslut som fattas av riksdagen. Det förutsätter också att det finns ett organ som kan förbereda och lägga fram genomarbetade förslag till riksdagen, t ex ett förslag till budget för staten. Att tänka sig det svenska statsskicket utan regering är lika genomtänkt som att tänka sig det europeiska samarbetets institutioner utan kommissionen.

Från Berlin förde min färd mig vidare till Cambridge i Storbritannien. Och på samma plan fanns f d överbefälhavaren för NATO-stridskrafterna i Europa Wesley Clark. Vi fortsatte gamla diskussioner där vi hade avslutat dem senast vi träffades när han satt på sina sista dagar i tjänsten vid det militära högkvarteret i Mons i södra Belgien.

Men lite nytt blev det också - när vi träffades satt han försjunken i senaste numret av Industry Standard, d v s den nya ekonomins ledande veckopublikation på andra sidan av Atlanten.

Jag var på väg till anförande vid universitetet i Cambridge, och han var på väg till anförande vid universitetet i Oxford. Vi blickade tillbaka på de diskussioner vi haft om Kosovo-kriget och varför det hade gått som det gått. Vi var inte helt överens - men vi var mer överens nu än vad som varit möjligt tidigare när han burit sin uniform och sina fem stjärnor.

Han var inte förberedd på det som skulle möta honom på brittisk mark. Dagen innan hade ett specialutskott av parlamentariker i det brittiska underhuset publicerat en utvärdering av hur Kosovo-konflikten, och framför allt de militära operationerna, hade skötts.

Här lade man inte fingrarna emellan, och rubrikerna på tidningarnas förstasidor blev också därefter:

”It was unwise for politicians within the Alliance to have ever suggested that a humanitarian disaster on the ground could be averted from the air. On the contrary, all evidence suggests that plans to initiate the air campaign hastened the onset of the disaster.”

Men mitt ärende i Cambridge var att diskutera Europas framtid. Årligen hålls en s k Acuin-föreläsning i aulan på det anrika universitetet, och i år hade äran fallit på mig att försöka att inspirera studenter och lärare och professorer till ett tankeutbyte om vart den europeiska politiken är på väg.

Cambridge är ett imponerande universitet. Det är inte alldeles lätt att ranka universitet, men Cambridge tillhör den tyvärr mycket begränsade grupp av universitet i Europa som i viss utsträckning har möjlighet att hävda sig i konkurrensen med de ledande amerikanska universiteten.

Här är traditionerna i naturvetenskap stora. Vice-chancellor - universitetets rektor - pekar för mig ut det rum som en gång var Isaac Newtons. Av äppelträdet syns dock inga spår. Vi går förbi det ursprungliga laboratorium där man för första gången konstaterade att atomen splittrades. Man pekar på det college där Charles Darwin verkade. Men också samhällsvetenskaperna har traditioner. Här skolades och undervisade John Maynard Keynes.

I den anrika sal där doktorer promoveras vid det universitet som regelbundet rankas till landets främsta håller jag så min föreläsning om den nya europeiska agendan från Balkans till bredband. Om hur vi under 1990-talet till stora delar förverkligade den agenda som lades fast i Maastricht i decenniets början, och nu står inför uppgiften att förverkliga den dubbla agendan som kommer ur de europeiska toppmötena i Helsingfors i slutet av förra året och Lissabon i början av detta.

För den som är intresserad har jag lagt in texten i den preliminära form den har innan rättningar på http://www.bildt.net .

På kvällen ger rektor middag också med några av de ledande vid universitetet. Det blir en fascinerande diskussion som fortsätter föreläsningens diskussion om Europas möjligheter i den nya globala situationen.

Rektorn har nyligen fått en check på 210 miljoner pund - närmare tre än två miljarder svenska kronor - från Bill Gates stiftelse i USA, och bygger med andra donationer snabbt upp det ena forskningslaboratoriet efter det andra. Men konstaterar att han i alla fall inte lyckas att spela i samma division som MIT, Harvard, Stanford eller Berkeley.

Och - frågar vi oss - hur kommer det att gå för Europa på sikt om vi inte kan erbjuda de bästa i Europa den bästa utbildningen i världen i Europa självt? I Storbritanniens startas ständigt nya universitet - det lär nu finnas fler än 100 stycken - men avgörande är ju också att det finns spetskompetens på spetsuniversitet. Varför vågar Europas regeringar inte satsa också på detta?

Jag frågar runt på kvällen vad det finns i Europa som kan hävda sig med USA. Listan blir mycket kort.

Cambridge på vissa områden. Möjligen Oxford på annat. Elitskolorna i Paris i viss liten del. Kanske något vid universitetet i Thuebingen i Tyskland. Från norra Europa är det bara Karolinska Institutet som snabbt flämtar förbi i diskussionen. Inte illa -- men inte tillräckligt.

Från Cambridge blev det bil in till London för samtal om Balkan med parlamentsledamöter, regeringsföreträdare och andra som nu försöker att famna en ny situation. Liksom i Washington i förra veckan är samtalet långt öppnare än vad som har varit fallet tidigare. Nu finns ett möjligheternas fönster som vi måste försöka att utnyttja, men som vi egentligen inte är särskilt väl förberedda för.

Lunchsamtalen med säkerhetsrådets medlemmar i New York i fredags måste på ett eller annat sätt föras vidare. På min mobil kom frågor inför Richard Holbrookes samtal med nye jugoslaviske presidenten Kostunica i Skopje. På samma kanal frågor inför samme Kostunicas besök i Moskva i dag. Nästa vecka är han i Oslo.

I morgon lördag är det lokalval i Kosovo. Valrörelsen har inte varit okomplicerad, men ändå mindre våldsam än vad man kanske hade haft anledning att föreställa sig. Alla förhandstips säger att Ibrahim Rugovas möjligen något mindre militanta parti kommer att klara sig bättre än f d UCK-ledaren Hasim Thaqis parti.

Det finns en ny realism i diskussionerna om Kosovos framtid. En oberoende undersökningskommission tillsatt av den svenska regeringen lanserar visserligen plötsligt tankar om en ytterligare balkanisering av Balkan genom att sätta upp ännu en stat. Så gott som alla ser det som fel budskap vid fel tidpunkt.

Nu är det inte separationer som står på dagordningen, utan i stället de nya möjligheter till brobyggande som möjligen kan finnas. Svårigheterna är förvisso enorma. Men om inte forna fiender kan finna former för ett nytt samarbete kommer vi aldrig någonsin att kunna bygga fred i Europa. Det tänks högt och det tänks kreativt kring detta i allt fler kanslier i olika huvudstäder.

På avstånd följer jag slutstriden inför det amerikanska presidentvalet. På tisdag är det bara en vecka kvar. När jag lämnade New York för en vecka sedan var det ingen tvekan om att några dagar hade utfallit till George W Bushs förmån. Men samtidigt var marginalerna så små, osäkerheten i valmanskåren så påtaglig och den allmänna inriktningen av debatten så flackande att snart sagt allt föreföll möjligt. Och i dessa avseenden förefaller inte bilden att ha förändrats.

Kanske blir det kampen om elektorskollegiets röster delstat för delstat som kommer att avgöra. I förra veckans brev hade jag fel siffra för hur många ledamöter det har - rätt skall vara 538. Det går inte att utesluta att man hamnar i en situation där den kandidat som får näst flest röster i det allmänna valet får flest röster i elektorskollegiet och därmed är den som den 20 januari flyttar in i Vita Huset.

Det lyser en kylig höstsol över London. Senare i dag skall jag träffa den brittiske industri- och forskningsministern tillsammans med chefen för den europeiska rymdagenturen ESA för att diskutera våra tankar om framtida förändringar. Därefter blir det möte med jurister om de s.k. successionsförhandlingarna mellan de stater som gör anspråk på att dela skulder och tillgångar från f d Jugoslavien.

Det handlar om guldet i bankvalven i Basel, ambassadbyggnader runt om i världen, diskutabla frusna finansiella tillgångar lite här och var, skuldförbindelser som på ett eller annat sätt måste redas ut. Det är den finansiella världens motsvarighet till de härvor av skärvor efter ett Europa i förändring som också taxichauffören på Tegel i Berlin var ett exempel på.

London den 27 oktober 2000

Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]