Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 44/2000
4/11/2000

Vänner,

På tisdag faller avgörandet i det amerikanska presidentvalet och de andra val till senat och representanthus som äger rum samma dag.

Sällan har en valrörelse slutat så jämnt som denna nu förefaller att göra. I dagsläget visar de flesta opinionsmätningarna en övervikt för George W Bush som är så knapp att den mer än väl ryms inom felmarginalen, och som enligt min mening snarare innebär att Al Gore har de största möjligheterna att vinna.

Slutsatsen kan förefalla paradoxal, men har med grundläggande väljarpsykologi att göra. Jag tror att det på varje valdag finns en marginell tendens för valmanskåren att vilja korrigera det resultat som opinionsundersökningarna ger. Denna tendens kan vara mer eller mindre tydlig, och dess betydelse för slutresultatet är självfallet alldeles avhängig av startpunkten för processen.

På sina håll kommer man säkert att säga att detta inte varit en särdeles fascinerande valrörelse. Fyrverkerierna och skandalerna och gyttjebrottningarna har på det stora hela taget lyst med sin frånvaro. Och även om detta i allt väsentligt varit bra för de debatter som förts, är det möjligt att det lett till en minskad mobilisering och ett ty följande lågt valdeltagande. I tider av en relativt välmående ekonomi, och få dominerande problem, är detta ett fenomen som i grunden är föga förvånande.

Sakdebatterna har funnits. Det har handlat om hur de förutsatte massiva federala överskotten skall användas, om hur pensions- och socialförsäkringssystem skall reformeras, om vad som skall göras för att få ett mindre väl fungerande skolsystem på fötterna och det har i någon mån också handlar om USA:s roll i den globala politiken under kommande år. Var och en för sig är detta viktiga frågor.

Fyra år är en lång tid, och alldeles säkert kommer de utmaningar som den kommande presidenten kommer att konfronteras med att komma att skifta i förhållande till vad debatten under detta år utgått från. Kanske blir den dominerande ekonomiska frågeställningen snarare hur den nya ekonomins delvis nya villkor skall hanteras i en period där den amerikanska ekonomin nu börjar att sakta av. Och på den internationella arenas är det alldeles uppenbart att förändringar kan komma mycket plötsligt för en nation med de globala ambitioner som USA, ensamt i dagens värld, har.

Därmed har också mycket av diskussionen kommit att handla mer om personligheterna och deras grundläggande attityder än om detaljerna i konkreta förslag som so oder so med största sannolikhet kommer att se annorlunda ut.

Från Bushlägrets sida framställs Gore som en hopplöst föråldrad anhängare av ”big government” med omfattande planer för mer offentliga utgifter, förmodligen mer offentliga regleringar och en mer förmyndaraktig syn på den enskilde individens roll i samhället.

Den beskrivningen är från det relativa perspektivet av den amerikanska situationen överdriven om än i grunden riktig, men framstår ändå från svensk horisont som något egenartad mot bakgrund av att Gore på de flesta av dessa områden skulle förorda initiativ som ligger påtagligt väl till höger om även en generöst definierad mittfåra i svensk eller nordisk politik.

Som personligheter är de bägge kandidaterna förvisso olika. Jag har haft en hel del med Al Gore att göra genom åren, och jag har dessutom träffat och diskuterat med George W Bush, om än i mindre omfattning än med Gore. Washington har legat nära, medan Austin har legat långt bort. USA har varit en viktig internationell aktör, medan samma sak inte kan sägas om den i och för sig imponerande delstaten Texas.

Gore kan vara strikt och sträv där Bush kan vara avspänd och öppen. Den förre kan fördjupa sig i detaljer, medan den senare försöker att hålla sig till ”the big picture”. Gore ser sig gärna själv som pionjär i både det ena och det andra avseendet, och har i ett antal fall också rätt att göra det, medan Bush knappast skulle göra anspråk på detta, utan i stället ser sig som förankrad i ett antal grundläggande och viktiga värderingar. Den förra har spenderat i stort sett hela sitt liv i den intensivt politiska atmosfär som Washington DC utgör, medan den andre visserligen delvis växt upp med politiken i modersmjölken, men ändå mer formats av den annorlunda verklighet som är Texas och dess perspektiv.

I valrörelsens diskussioner har Gore tydligt framstått som en förespråkare för en mer interventionistisk amerikansk utrikespolitik. Det är också så jag känner honom och hans intimare krets av medarbetare. Den ”ödmjukhet” inför olika internationella problem och utmaningar som Bush talade om i en av de tre TV-debatterna ligger dem inte särdeles nära. Och medan Bush talat om att USA militärt borde sträva efter att reducera sin roll på Balkan, är det svårt att se att Gore skulle kunna tala i andra termer än ett intensifierat engagemang också här.

I realiteten tror jag att denna skillnad skulle komma att vara mindre än vad den nu framställs som.

Det Bushs rådgivare sagt offentligt om att reducera amerikansk militär närvaro på Balkan och be européerna göra mer är föga annorlunda än det jag brukar höra i Pentagon varje gång jag är där för att diskutera regionens problem. De vill inte att en betydande del av deras allt färre stridskrafter skall vara bundna vid en viss situation - de vill ha handlingsfriheten till ingripanden varhelst i världen.

Och även om det i kretsen kring Gore finns de som är kända för en mer interventionistisk inställning när det gällt t ex Balkan, finns det i kretsen kring Bush på samma sätt dem som förordat en märkbart mer interventionistisk inställning i vissa delar av världen än den som dominerat under Clinton-erans åtta år.

USA drivs av sin idealism till en interventionism som gör att varje farhåga om isolationism förr eller senare alltid kommer på skam. I mångt och mycket är detta alldeles självklart ett positivt drag i det amerikanska samhället, och en kraft för frihet i den globala utvecklingen som vi inte kunde vara utan. En interventionism driven av idealism är bättre än varje tänkbart alternativ.

Däremot kan interventionismens former ofta diskuteras. Sedan Gulf-krigets slut för ett decennium sedan har USA varje år i snitt skjutit ca 130 kryssningsrobotar mot mål i olika delar av världen som på ett eller annat sätt skulle bestraffas. En del av detta har möjligen varit ändamålsenligt, medan annat varit långt mer diskutabelt.

Den starka drivkraften till interventionism i förening med den starka tron på högteknologi och den ibland påtaliga fixeringen vid media har ibland drivit fram en tro att komplicerade politiska utmaningar kräver smarta bomber betydligt mer än vad de kräver smart diplomati och smart politik. Hårdvaran har ibland varit mer imponerande än mjukvaran när det gäller en del av de insatser som drivits fram.

Hur mycket som kommer att förändras av detta återstår att se. Tron på högteknologin som lösningen på komplexa problem - i detta fall det moderna samhället sårbarhet - finns där i mycket hög grad i de planer på ett robotförsvar (MND) som på ett eller annat sätt kommer att realiseras oavsett vilken administration det blir. Den nordkoreanska hotet har visserligen för dagen dansats bort av Madeleine Albright i hennes motbjudande uppvisning i den stenhårda och sterila diktaturens Nordkorea, men nya hot kan ständigt ses vid den horisont vars avlägsenhet gör att bilden alltid blir lite suddig.

Från europeisk sida ha vi ett starkt intresse av att USA är tydligt involverat i de ansträngningar som görs att lösa problem i vår del av världen.

Det har i viss mån att göra med att vi behöver den amerikanska tydligheten och de amerikanska resurserna i det som görs. Men det har faktiskt i än högre grad med att göra att vi i annat fall skulle hamna i en situation där enkelhetens evangelium skulle predikas via globala media från Washington samtidigt som vi européer skulle slava på i verklighetens gyttja i de olika konfliktsituationer det handlar om.

Var och en som kan något om det senaste decenniets historia på Balkan, och växelspelet över Atlanten kring detta, vet vad jag talar om. Varför skall komplicerad diplomati försöka att klara det som enkla kryssningsrobotar måhända klarar bättre?

Den 20 januari tillträder en ny administration i Washington, och en ny fas i relationerna mellan USA och Europa kommer att börja formas. Det kommer sannerligen inte att saknas ämnen i den dialogen.

I onsdags blev Jugoslavien medlem av Förenta Nationerna. Läsare av detta veckobrev vet att just detta varit fokus för mycket av mitt arbete under de senaste veckorna, och det var självfallet djupt tillfredsställande att det var möjligt att i ett effektivt internationellt samspel åstadkomma detta så snabbt och så smärtfritt som faktiskt blev fallet. Det fanns stunder under de senaste veckorna då jag tvivlade på att det skulle vara möjligt.

Många bitar föll på plats. USA:s FN-ambassadör Richard Holbrooke i sina samtal med president Kostunica i Skopje i Makedonien liksom Rysslands president Vladimir Putin i samtal med samme Kostunica i Moskva. Budskapen var identiska, samordnade och tydliga, och detta gav också resultatet. Med rekordfart rekommenderade säkerhetsrådet att ansökan skulle godkännas, och med rekordfart beslutade generalförsamlingen att så skulle bli fallet.

Därmed är den avgörande puzzelbiten när det gäller detta nya Jugoslaviens roll i det internationella samarbetet på plats. Andra organisationer kommer nu att komma i snabb följd. Inte minst för att bryta ner de sista resterna av existerande finansiella sanktioner, och för att se till att även Serbiens röst hörs i ansträngningarna att nå fred i olika delar av Balkan, är detta av alldeles avgörande betydelse.

Till de mer interna utmaningarna i Serbien och i relationen till Montenegro kommer det att finnas många olika anledningar att återkomma. Från den montenegrinske presidenten Djukanovic fick jag vred med egenartade argument för varför vi borde vänta med Jugoslaviens medlemskap i FN, vilket om intet annat demonstrerar komplexiteten i relationen mellan Belgrad och Podgorica.

Och till detta kommer hela frågan om Kosovo. Förra lördagens lokalval avlöpte efter omständigheterna mycket väl, och resulterade i en än större seger för mer moderata LDK under Ibrahim Rugova än vad de flesta bedömare hade velat utgå från. Gammal kärlek rostar aldrig, brukar det som bekant heta, och det förefaller att vara en del av förklaringen till att den enigmatiske Rugovas ställning fortfarande är så stark som den är. Men en annan och sannolikt än starkare är att PDK-partiet med dess bas i UCK-gerillan kom att förverkliga en del av sitt förtroende genom sitt burdusa sätt att försöka att ta över makten i Kosovo efter krigets slut förra sommaren.

Nu skall valresultatet förverkligas i de olika lokala församlingarna, och - ännu mycket svårare - FN-administrationen har att fatta beslut om hur de olika minoriteter, främst serberna, som inte deltog i valet skall inkorporeras i den lokala administrationen.

Och därefter kommer vi att ställas inför frågan om de val till Kosovo-institutioner som förr eller senare måste komma, och som kommer att ge den demokratiska ledning i Pristina som förr eller senare måste vara beredd att sätta sig ner med den demokratiska ledningen i Belgrad - och Podgorica - och diskutera den framtid som på ett eller annat sätt måste vara gemensam. Det går att springa ifrån historien för den som så vill, men det går aldrig att springa ifrån geografin.

Balkan kommer att finnas stort på agendan för USA och Europa under det kommande året.

Och i icke mindre utsträckning kommer detta också att gälla Mellersta Östern. Utvecklingen där sedan jag senast kommenterade den har knappast givit grund för minskad pessimism. Jag slås av hur såväl israeler som palestinier nu förefaller att se sig i en förkrigs- snarare än i en förfredssituation med allt vad detta innebär.

Efter valet i USA kommer nya samtal säkert att försökas. Arafat har till mitten av denna månad lovat ett besked om hur han skall hantera frågan om utropandet av en självständig palestinsk stat, och nu prövas olika tankar om att låta detta på ett eller annat sätt ske inom de begränsade områden han mer eller mindre kontrollerar men utan den överenskommelse med Israel som tidigare ansågs vara en förutsättning. Det handlar i grunden om att hantera separata utvecklingar i stället för att försöka att finna en gemensam, att på detta sätt söka överbrygga en period som kommer att bli ytterligt besvärlig, och att på så sätt försöka att bibehålla i alla fall vissa förutsättningar för ett framtida fredsförsök.

Min vecka har varit en vecka i södra Europa. Arbete på mitt kontor i Genève. Avkoppling kring Parma i norra Italien. Anförande om den nya ekonomin i dag fredag på High-Tech Forum 2000 i Barcelona i Spanien. Nu tillbaka i Parma och i morgon tillbaka i Genève.

Och sedan börjar en hektisk vecka då vi skall avrapportera det arbete inom den s k vise män-gruppen om den framtida europeiska rymdpolitiken som jag lett.

Vi har presskonferens på torsdag kl 10.00 på European Space Agency i Paris, men dessförinnan skall jag hinna med att träffa den tyska forskningsministern i Berlin på tisdagen, äta frukost med kommissionspresidenten Prodi och ett antal kommissionärer i Bryssel onsdag för att briefa dem, snabbriefa den franska rymd- och forskningsministern i Paris och hinna med en vända på onsdag kväll till Genève för att träffa generalsekreterare Kofi Annan och diskutera Balkan-arbetet.

Och innan dess skall jag på måndag och tisdag delta i ett seminarium i Berlin om Next Generation Internet. Det handlar om de olika krav som måste ställas på den generation av Internet som kommer efter den nuvarande.

En del av detta hoppas jag att jag kommer att ha möjlighet att spegla på http://www.bildt.net under veckan som kommer. Jag skall se till att rymdrapporten - For a Space Agency for the European Union - kommer att finnas där. Och också annat av värde. Under veckan kommer t ex Europakommissionens årliga utvärdering av förhandlingarna med de olika länder som förhandlar om medlemskap i EU.

I övrigt ber min son Nils att meddela att han har födelsedag i dag och att det är viktigare än både Balkan, rymden och den kommande generationen av Internet.

Nåja, vad gäller det senare kan han möjligen ha ett intresse för de möjligheter till spel och samvaro med kompisar som den kommer att erbjuda…

Parma den 4 november 2000





Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]