Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v45/2000
10/11/2000

Vänner,

Det demokratiska dramat på andra sidan Atlanten fortsätter och fortsätter och fortsätter…

En sak är alldeles klar, och det är att det efter detta drama aldrig kommer att kunna sägas att inte varje röst i ett val är betydelsefullt. I denna del kan man säga att dramat visar demokratins styrka och förankring, även om man kan tycka att det kunde ske på annat sätt.

I skrivande stund är marginalerna för små för att det skall gå att göra prognoser. Och då talar jag inte bara om de omräkningar som nu pågår i Florida. Miljontals röster runt om i USA är ännu inte räknade - ingen förefaller att veta exakt hur många det är eftersom poströster kommer in senare i det amerikanska systemet - och därmed kan också den övergripande bilden komma att förändras.

Marginalerna är små. Just nu leder Bush över Gore med ett antal hundra röster i Florida och Gore över Bush i USA i dess helhet med ett par hundra tusen röster. I bägge fallen är förändringar inom det möjligas gräns.

Under slutskedet av valrörelsen var det tydligt att Gore inriktade sig på att säkra ett resultat där han visserligen skulle komma att ligga under i det totala antalet röster med ändå få majoriteten i elektorskollegiet. Läget just nu är att det i stället är tvärt om, vilket får anses tillhöra historiens små ironier, men vilket också reducerar möjligheterna att moralisera alltför mycket över en sådan utgång av valet.

Oavsett vad man tycker och oavsett hur det slutar måste den demokratiska processen och den konstitutionella processen respekteras. Enighet om spelreglerna och om hur de skall tolkas är själva grundbulten i det system för fredlig maktkonkurrens och maktväxling som är demokratins kärna.

Vi kan bara hoppas att den enigheten kommer att bestå. Upphetsade valarbetare på bägge kanter kommer säkert att kräva oändliga processer om utfallet inte blir det som de arbetat för. Den besvikelse som ligger i nederlaget är naturlig, men den får aldrig tillåtas att ta över det som måste vara respekten för processen och hänsynen till landets ordning och landets intressen. I så fall skulle USA riskera att skadas på ett sätt som skulle innebära en skada för intressen långt vidare än bara USA: s.

Dramats fortsättning kommer vi att kunna följa via media. För den som vill känna tempot närmare dramats centrum i Florida är webben ett alldeles utmärkt instrument.

The Miami Herald är en av USA: s ledande tidningar, och följer utvecklingen också i andra delar av Florida med stor noggrannhet. Webbadressen är http://www.miamiherald.com. Men det går också bra att följa utvecklingen från det perspektiv som delstatens huvudstad Tallahasse innebär, och då genom dess ledande tidning Tallahasse Democrat på http://www.tado.com.

Alldeles säkert kommer det nu att bli en betydande debatt kring hur amerikanska media, d v s i allt väsentligt TV, basunerade ut den ena slutsatsen lösare än den andra under den lika dramatiska som förvirrade natten. Tävlan om att vara först och att vara säkrast drevs denna natt så långt att den började att närma sig ett hot mot demokratin självt.

När TV plötsligt meddelade att Gore hade vunnit i Florida, och att saken därmed med betydande sannolikhet var avgjord, var vallokalerna fortfarande öppna i Kalifornien. Uttalandena gjordes med basen i vallokalundersökningar i ett skede där bara ca 4 % av de faktiska rösterna ännu hade hunnit att räknas.

Effekterna i Kalifornien var tydliga. Republikanska valarbetare som arbetade med att mobilisera väljare gick hem, och säkert fanns det inte så få likasinnade väljare som gjorde samma sak. TV: s felprognoser kan tydligt ha medfört att marginalen för Gore i Kalifornien blev större än vad den annars hade blivit. Och att förvirringen ökade exponentiellt råder det ingen tvekan om.

Av detta kan man bara hoppas att det kommer att dras slutsatser. Vi har sett motsvarande tendenser till en ”rush to judgement” också i Sverige, men aldrig med så omfattande konsekvenser som här.

Jämna val har vi dock haft åtskilliga.

Jag var inte med på den tiden, men det berättas om hur andrakammarvalet 1958 avgjordes av 13 röster i valkretsen Örebro. Och det ledde knappast till att det politiska mandatet blev svagare. Regeringen Erlander drev igenom ATP med stöd av först de 13 rösterna i trakten kring Örebro och därefter en nedlagd riksdagsröst av en folkpartistisk ledamot. ATP-systemet visade sig inte hållbart, och har nu de facto avvecklats, men det kom att betyda åtskilliga för att säkra socialdemokratins regeringsinnehav under ytterligare ett decennium.

Jag var däremot med valnatten 1973, när pendeln på TV-skärmen svängde fram och tillbaka över den magiska delningslinjen mellan de två blocken, för att dagen därpå stanna mitt på denna och producera mardrömssituationen av en riksdag där 175 röster stod mot 175. Det är inte ens teoretiskt möjligt att åstadkomma ett svagare regeringsunderlag än detta.

Bra blev det inte heller. Statsminister Palme valde trots det betydande nederlaget att sitta kvar, och regerade sedan med hjälp av ömsom lotten och ömsom olika uppgörelser med framför allt de s k mittenpartierna. Detta var också åren då världsekonomin började att gunga kraftigt efter osäkerheterna i den amerikanska ekonomin under Vietnam-åren och den första oljekrischocken efter kriget i Mellersta Östern 1973.

En svag och vacklande ekonomisk politik i Sverige under dessa år ledde till många av de problem som vi sedan hade att brottas med under slutet av 1970- och början av 1980-talet. Inte minst handlade det om en kostnadsutveckling som skenade iväg alldeles, och den devalveringspolitik under ett decennium som blev resultatet.

Jag var också med valnatten 1979, då socialdemokraterna var bergfast övertygade om att de skulle återerövra regeringsmakten, och det borgerliga kärnkraftsgrälet under åren innan skapade rätt goda möjligheter för detta.

Nu hade vi ändrat riksdagsordningen så att mardrömssituationen från 1973 inte kunde upprepas. Men det blev så jämnt det kunde bli. Valnatten slutade med att det socialistiska blocket erövrade en majoritet bestående av ett enda mandat, men när sedan poströsterna räknats några dagar senare bytte detta mandat plats, och det blev i stället en fortsatt om än maximalt svag borgerlig majoritet.

Att regera med denna majoritet var dock fullt möjligt, och i viktiga avseenden kom det faktiskt att visa sig lättare än när majoriteten hade varit avsevärt större under den föregående mandatperioden. En ny oljeprischock rörde till begreppen, men kärnkraftsfrågan hanterades genom en folkomröstning och den ekonomiska politiken började föras in på mer reforminriktade banor.

Men min avsikt är inte att skildra skeden i modern svensk politisk historia, hur frestande nu än detta kunde vara. Avsikten med detta varde främst sagt att jämna valresultat alls inte är så ovanligt som man i olika kommentarer nu verkar tro, och att slutsatsen att varje röst är betydelsefull gäller med samma kraft i Sverige som i USA.

Frågorna på agendan för den nya amerikanska administrationen har jag kommenterat tidigare. Till dem hör i hög grad frågorna kring utvidgningen av både EU och NATO till länderna i Central- och Östeuropa. De närmaste åren kommer avgörandena att falla tätt.

Vad gäller NATO kommer avgörandet formellt sett våren 2002 i samband med det NATO-toppmöte som då skall äga rum. Men det innebär att politiken måste börja få mer konkret form i de olika huvudstäderna senast efter sommaren nästa år. Den tiden torde erfordras inte minst för att ett nytt Washington skall formulera en ny linje.

Parallellt sker processen med utvidgningen av EU. I onsdags presenterade Europakommissionen sin årsrapport om hur förhandlingarna med de 13 länder som nu är en del i denna process fortskrider. Det är ett viktigt dokument, och en direkt länk finns det på http://www.bildt.net.

I allt väsentligt tecknas en ljus bild, även om det inte förefaller sannolikt att det kommer att vara möjligt att nå det mål om färdigt medlemskap för de första den 1 januari 2003. Kommissionen siktar in sig på att fullborda förhandlingarna med de länder som ligger först till allra senast utgången av 2002, vilket skulle göra det möjligt för dem att bli medlemmar 2004 i sådan tid att de har en realistisk möjlighet att delta i valet till Europaparlamentet i juni det året.

Av speciell betydelse är att kommissionen ger en relativt ljus bild av Polens möjligheter. På sina håll har man, enligt min mening utan realism, funderat på en första utvidgning utan att Polen skulle komma med, men med kommissionens nu aktuella bedömning saknar den frågeställningen varje form av aktualitet. Och det är bra.

De politiska spänningar som ligger i dessa frågor skall dock inte underskattas. Nästa vår är det parlamentsval i Italien och med största sannolikhet i Storbritannien. Året därpå kommer de viktiga valen i främst Frankrike och Tyskland, och för den delen också i Sverige.

På samma sätt som det är tydligt att Tony Blair vill undvika frågan om euron i sin valrörelse finns det en viss risk för att man i såväl Paris som Berlin vill hålla de mer kontroversiella frågorna om utvidgningens påstådda kostnader utanför sina respektive valrörelser. Och då finns en risk för förseningar som skulle kunna komma att bli allvarliga.

En annan del av de europeiska strukturfrågorna handlar om rymdpolitiken, där jag i går i Paris presenterade den rapport som jag utarbetat tillsammans med Jean Peyrelevade, chef för Frankrikes näst största bank Credit Lyonnais, och Lothar Späth, nu chef för östtyska högteknologikoncernen Jenoptik men tidigare ministerpresident i den tyska delstaten Baden-Wuertenberg.

Också här finns rapporten på nätet. Antingen på min hemsida, eller om man vill ladda ner också spännande bakgrundsmaterial på European Space Agencys hemsida http://www.esa.int .

Vi vill ta ner rymdpolitiken på jorden. Från att tidigare ha varit en mycket särskild och mycket exklusiv verksamhet vill vi göra de olika rymdsatsningarna till en självklart integrerad del av den samlade europeiska politiken.

Och bakgrunden till det är den dramatiskt och snabbt ökande betydelsen av olika rymdsystem för hur våra samhällens och ekonomiernas infrastruktur i stort utvecklas. Det globala nätverksamhället är i dag inte tänkbart utan olika rymdbaserade komponenter, och vi kommer under kommande åren att se den snabbt ökande betydelsen av olika positionerings- och tidmätningssystem som faller tillbaka på olika rymdsystem.

Förvisso kommer klassisk grundläggande rymdforskning att fortsätta att vara viktig. Den internationella rymdstationen handlar om just detta, liksom viktiga program för att utforska vårt solsystem och det som finns där bortom. Men vi vill betona betydelsen av rymdsystem för den vardagliga utvecklingen av våra ekonomier till allt mer av nätverksberoende kunskapssamhällen.

Den amerikanska rymddominansen är överväldigande. Av årliga offentliga rymdsatsningar på ca 35 miljarder euro snarar USA för ca tre fjärdedelar. Ser man på de militära satsningarna är den amerikanska andelen närmare 95 %, vilket har sin vidare betydelse i ljuset av att det här ofta handlar om att driva utvecklingens teknologiska spjutspets framåt.

Europa kan om Europa vill.

Det visar framgångarna med Ariane - nästa vecka lyfter Ariane 5-07 med en last av icke mindre än fyra satelliter från den europeiska basen vid Kourou -liksom med satellitsystem för avancerad miljöövervakning - vilket kommer att ge styrka åt den europeiska positionen när det nästa vecka i Haag skall förhandlas om den s k Kyoto-konventionen för att minska de utsläpp som hotar atmosfär och klimat.

Och det är viktigt att Europa visar kompetens både för att på viktiga områden kunna konkurrera med USA och för att kunna samarbete med dem och med andra.

Jag hoppas att dessa frågor i fortsättningen kommer att ha sin plats på de europeiska toppmötena lika naturligt som andra kommer att ha det. Jag hoppas på att också den svenska regeringen skall vara beredd att ge dess slutsatser sitt stöd, även om det kan finnas ett och annat som ställer krav på att också svensk politik skall utvecklas vidare.

I morgon går Bosnien åter till val, och gör det i en situation där alla de gamla ledarna i regionen på ett eller annat sätt har försvunnit från makten. Det finns stora förväntningar om att detta kommer att leda till något radikalt nytt.

Jag undrar. Bland de bosniska muslimerna tror jag att tröttheten med inkompetensen hos nationalistpartiet SDA kommer att visa sig än tydligare än vid lokalvalet i våras. Men både bland Bosniens serber och Bosniens kroater låter det annorlunda. I Republika Srpska kan det mycket väl bli en återkomst för det nu något reformerade nationalistpartiet SDS, och i de kroatiska delarna ordnar nationalistpartiet HDZ med stöd också av kyrkan ett eget referendum som i grunden riktar sig mot ibland något valhänta internationella försök att integrera dem.

Nationalismen i större delen av Balkan är inte längre lika rå och brutal som när den bröt fram igen under kommunismens sammanbrott, och då ledde till de brutala krigen. Nu har den börjat mogna, men detta får inte förväxlas med att den i grunden blivit svagare. Den finns kvar, och den kommer upp till ytan så fort man på det ena eller det andra hållet upplever situationen som osäker.

Fem år efter Dayton tror jag att dessa val kommer att visa på de grundläggande problem som finns i Bosnien, och som ligger i själva strukturen i detta sammansatta men fascinerande samhälle. Och därmed kommer de också att visa vikten av att vi bibehåller ett fokus på Bosnien också i en situation när det är andra delar av Balkan som upptar större delen av vår uppmärksamhet.

I dag på morgonen har jag här i Genève fortsatt mina samtal med Kofi Annan om utvecklingen på Balkan under det närmaste åren. Telefonen går varm inför den störtflod av olika sammanträden och konferenser som förändringarna i Belgrad har utlöst. Ibland verkar det vara betydligt mycket mer show än vad det är substans, men sådan är nu en gång för alla också den internationella politikens villkor.

I morgon bär det dock av till Stockholm. På måndag har vi ett större samordningssammanträde om Balkan-politiken där med FN, OSCE och NATO som de viktigaste aktörerna. Och det har vi lagt till Stockholm med anledning av att FN: s biträdande generalsekreterare Louise Frechette är på officiellt besök i den svenska huvudstaden i början på veckan.

Från Stockholm är det möjligt att jag tvingas att åka till Paris på tisdagen för ett snabbinsatt samordningssammanträde om Balkan-stöd på ministernivå. Det är den s k High Level Steering Group som under några timmar skall slå sina kloka huvuden ihop. Min entusiasm för denna snabbutryckning är begränsad.

Och det gäller så mycket mer som jag redan onsdag kväll skall vara på middag i Oslo. Ursprungligen skulle jag till den norska huvudstaden för att tala på en Näringslivets Hovedorganisasjons (NHO) Temadag. Dagen är indelad i två delar, där man först blickar bakåt 100 år i tiden med bl a f d statsministern Kåre Willoch och fackliga ledare, och därefter försöker att blicka framåt med mig. Mer detaljer för den intresserade finns på http://www.nho.no.

Men därtill kommer nu arrangemang med anledning av Louise Frechettes besök i Norge som jag också måste delta i. Norges utrikespolitiska ambitioner är tydliga, och man sköter sina kort väl. Nu drar man samman de personer i Norden som har mer konkret högnivåerfarenhet av fredsoperationer av olika slag för en diskussion om vad som måste göras för att vidareutveckla FN-systemet.

Som riksdagsledamot - om än de bakre bänkarnas tysta sådan - har jag ambitionen att då och då delta också i en votering, även om min huvudverksamhet som sådan inte är denna. Och det hade jag tänkt göra under den kommande veckan efter det att jag varit borta från de i och för sig rätt få voteringar som varit hitintills under hösten. Inte för att det nödvändigtvis gör någon större skillnad, men därför att det faktiskt tillhör demokratins viktiga rutiner att göra det.

Den kommande veckan blir veckan när de globala miljöfrågorna kommer att komma i fokus genom uppföljningsmötet i Haag med den s k Kyoto-konventionen för att begränsa utsläppen av växthusgaser. En ny rapport från Intergovernmental Panel on Climate Change visar nu en allvarligare bild än vad som var fallet tidigare, och till detta kommer den politiska laddning som frågorna - korrekt eller ej - fått genom de oväder som förefaller att ha blivit allt vanligare under de senaste åren. Storbritannien just nu är det bästa exemplet.

Och ekonomierna blir viktiga att följa. Börserna är dystra och kan komma att bli dystrare. Oljepriserna fortsätter att ligga högt, men euron har stärkts genom en kombinationseffekt av interventioner från den europeiska centralbanken och osäkerhet om den amerikanska ekonomin.

Genevé den 10 november 2000



Carl Bildt

PS. Den Internetintresserade rekommenderas ett besök på http://gip.org. Det är Global Internet Projekt, vars workshop i Berlin om New Generation Internet jag var en del av i början av veckan. Här finns bra material om de olika policyfrågor som Internetutvecklingen reser.









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]