Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 46/2000
17/11/2000

Vänner,

Från West Palm Beach ännu inget nytt av avgörande betydelse. Men bulletinerna strömmar in från andra delar av världen.

Från Moskva låter det meddelas att man nu hjälper till genom att sända ryska specialister på röstsammanräkning till Florida. De preliminära rapporterna från dessa tyder på en tydlig ledning för president Putin.

Från Sarajevo kommer bekymrade rapporter om att de bägge huvudkandidaterna i kampen om den amerikanska presidentposten använt överdriven nationell retorik, och att detta med all sannolikhet kommer att medföra att det internationella samfundet diskvalificerar dem bägge. Det anses sannolikt att man i stället kommer att besluta att insätta Ralph Nader på posten.

Från självaste Belgrad kommer nu nyheter om fredsbevarande trupper till USA för att hjälpa till. Den som vill veta mera om den utvecklingen rekommenderas besöka http://www.theonion.com/onion3641/serbia_deploys_forces.html .

Och för oss som direkt från Florida vill kunna följa vad som händer eller inte händer rekommenderas fortfarande The Miami Herald på http://www.miamiherald.com , som dessutom har länkar till Tallahasse och andra platser i centrum för den globala utvecklingen just nu.

Medan USA sorterar ut sitt val fortsätter den slutgiltiga röstsammanräkningen efter de val som hölls i Bosnien förra lördagen, och vars resultat jag försökte att skissera konturerna av redan för en vecka sedan.

Det var Bosniens tredje allmänna val sedan fredsavtalet i Dayton för på tisdag i nästa vecka exakt fem år sedan. Men det var ett val som många säkert kommer att framställa som ett bakslag mot de internationella strävandena under dessa år.

I Republika Srpska fick presidentkandidaten Sarovic från det nationalistiska SDS-partiet väl över 50 % av de avgivna rösterna, medan den främst av USA hårt favoriserade premiärministern Dodik bara kom lite över en fjärdedel av rösterna.

Reaktionerna har varit lite förvirrade. Vid en diskussion i FN: s säkerhetsråd sade den amerikanske representanten att allt borde göras för att hålla de krafter man betecknar som nationalistiska borta från den politiska makten i Bosnien. Men från Belgrad kom uttryckliga gratulationer från president Kostunica till SDS-partiet, medan den ultranationalistiske Seselj ansåg att allt i alla fall bara var en komplott av CIA.

Tveklöst hade de klassiskt nationalistiska partierna SDS hos serberna och HDZ hos kroaterna betydande framgångar, medan det gick mindre dåligt för muslimskt nationalistiska SDA än vad man hade hoppats på och utgått ifrån. Valet är måhända inget större misslyckande för Bosnien om man ser saken i det vidare perspektivet, men det är ett misslyckande för mycket explicita internationella strävanden.

Till betydande del tror jag att det är internationella strävanden som bäddat för sitt eget misslyckande. När freden nu är ett stabilt faktum är det inte säkert att man alltid uppskattar att få valresultat dikterade av omvärlden, och det är sannolikt att olika uttalanden och åtgärder från internationell sida under de senaste månaderna förstärkt snarare än försvagat såväl SDS som HDZ. Att de explicita omfamningarna av premiärminister Dodik bidragit till att undergräva hans ställning tror jag också är oomstritt.

Nu kommer de som i större utsträckning än jag har den internationella politiken i sina händer att ställas inför ett besvärligt val. Antingen accepterar man detta demokratiska val som det är, säger att det är Bosnien som har ansvaret för sin egen framtid, och försöker att göra det bästa möjliga av situationen. Eller så gör man en serie av ingripanden som syftar till att på ett eller annat sätt åstadkomma ett annat resultat, och låter därmed Bosnien ta ett stort ytterligare steg i riktning mot att bli ett regelrätt internationellt protektorat.

Det går förvisso att finna skäl till detta. Efter fem år av fred och mer än fem miljarder dollar av återuppbyggnadshjälp är landet i ett miserabelt tillstånd. Mycket av det som förstördes under kriget är visserligen återuppbyggt, men några tecken på en fungerande ekonomi finns inte. Handelsunderskottet är fullständigt gigantiskt, skatte- och regleringssystemet kvävande, de offentliga budgetarna i grunden omöjliga, investeringarna obefintliga, arbetslösheten skyhög och framtidstilltron i botten. En undersökning gjord av FN visade att 67 % av unga människor i Bosnien vill lämna landet om möjligheten finns.

Så hade det inte behövt bli. Det finns talang och möjligheter i Bosnien som skulle kunna ha gett en bättre utveckling. Men gammaldags politiker låste in sig i gammaldags propagandabataljer mot sig själva eller mot olika internationella representanter i stället för att ta itu med sitt eget lands allt djupare ekonomiska och sociala problem.

Men förr eller senare måste Bosnien stå på egna ben. Vi kan inte ha kolonier mitt uppe i det moderna Europa. Och även om vägen till att stå på egna ben kanske kommer att gå genom en mycket djup ekonomisk och social kris för landet finns det på sikt inget alternativ. Ju mer vi genom olika internationella ingripanden tar ifrån Bosniens politiker deras ansvar ju tydligare kommer de också att uppträda ansvarslöst med alla de konsekvenser detta kommer att få.

Kring detta kommer det säkert att debatteras åtskilligt. I Dayton hålls i helgen någon typ av konferens med anledning av femårsminnet av freden, men få av de som från europeisk sida spelade roll i arbetet för freden har inbjudits, och jag har ty följande valt att inte åka, även om jag tillhörde de inbjudnas skara. Men säkert kommer frågan om den bosniska utvecklingen att debatteras flitigt där, med en tydlig tendens till en mer interventionistisk inställning från internationell sida.

Själv har jag just återvänt från Oslo med diskussioner både om hur FN: s möjligheter till fredsbevarande operationer skall förbättras och om hur våra nordliga länder utvecklas i den nya ekonomin. Det var stor s.k. temadag med Näringslivets Huvudorganisation, och min uppgift var att skissera nordiskt dagsläge och aktuella nordiska framtidsperspektiv i dessa frågor.

Min ofrånkomliga slutsats var att vi i dag har en utveckling där Sverige och Finland utvecklas påtagligt starkare än Danmark och Norge. Tidningen Dagens Näringsliv ger sitt referat av mitt anförande på http://www.dn.no/artikkel?ID=EPS_16671 . Och anledningen till detta ser jag i den ”förändringschock” som Sverige och Finland utsattes för under 1990-talets första hälft, och som kom att sammanfalla med de nya informationsteknologierna genombrott på bredden och begynnelsen av det som sedan dess kommit att kallas den nya ekonomin.

Den radikala avreglering av telesektorn som först Sverige 1992 och sedan Finland gjorde, och som kom att ligga ca fem år före huvuddelen av det övriga Europa, var av större betydelse än vad vi insåg då.

Detta intygas nu av i stort sett alla, men då finns det skäl att erinra om att det lät annorlunda på den tid det begav sig. Socialdemokraterna skrev i en motion med krav på avslag att förslaget till avreglering ”ingår som en konsekvent del i regeringens övergripande nyliberala samhällsexperiment med en i det närmaste blind tilltro till marknaden som främsta kännetecken”. Helt fel var den beskrivningen inte - vi hade en konsekvent strategi för liberalisering av svensk ekonomi, och denna avreglering var en av delarna i denna.

Men detta var bara en del av det som inträffade. Året innan hade GSM-telefonen gjort sin debut på marknaden. Tiderna var kärva med hård utslagning av delar av vår ekonomi. Och vi var på väg mot det medlemskap i EU som kom att förverkligas 1995.

Allt detta samverkade till en ”förändringschock” som gjorde att det nya bröt fram snabbare och starkare i Sverige och Finland under dessa år än i några andra länder i Västeuropa. Vi tvingades till ett omtänkande som gjorde oss mer lyhörda för det nyas möjligheter, och vi gick från en mer inskränkt svensk till en vidare europeisk ram.

Och jag tror att det är här vi finner förklaringen till att Finland och Sverige tydligt distanserat Danmark och Norge i de försök att mäta olika ländernas ekonomiska kreativitet som nu görs. Finland ligger på andra plats i världen medan Norge har hamnat på plats nummer 19. Det är uppenbart att det finns utrymme för förbättring.

I Oslo diskuterades fram och tillbaka hur framtidens olika utmaningar skulle hanteras. En globalt ambitiös och framgångsrik utrikespolitik förmår inte att kompensera för en tilltagande känsla av europeisk marginalisering och en ekonomi där produktivitetsutvecklingen är svagare än i snart sagt varje annan europeisk ekonomi.

Nya bördor skall nu läggas på näringslivet i en budget som dess organisationer betecknas som en ”krigsförklaring”, och som knappast kommer att göra det lättare att klara konkurrenskraftsproblemet i de delar av ekonomin som inte kan bada i inkomsterna från den dyra oljan eller gasen.

Norge har betydande politiska strukturproblem.

Ett är självfallet populistiska framstegspartiets starka ställning och dess tendens att hoppa på varje missnöjesvåg som syns vid horisonten med alla de destabiliserande konsekvenser för medveten moderniseringspolitik som detta medför.

Ett annat är det norska senterpartiets blockerande position i konstellationer såväl med Arbeiderpartiet som med de borgerliga partierna. Senterpartiets politik kan beskrivas som tillbakablickande nationalnostalgi av en art som är tydligt moderniseringsblockerande. Och med den position man har i olika möjliga samarbetskonstellationer är detta ett betydande bekymmer för ett Norge som måste söka sig moderniseringens väg under de kommande åren, och som en tydlig majoritet av väljare också förefaller att vilja modernisera på olika sätt.

Europafrågan hänger alltid över den norska politiken. Och nu söker man sig sakta mot en ny väg till Europa. Arbeiderpartiets landsmöte tidigare i veckan gav ett öppet mandat till partiets ledning att inleda en diskussion om vägen till ett medlemskap i EU, och det spekuleras nu livligt om vad detta faktiskt kommer att innebära.

Före stortingsvalet nästa höst kommer med all säkerhet ingenting av betydelse att inträffa. Men hur kommer den europeiska verkligheten att förändras under den därpå följande mandatperioden fram till hösten 2005? Då kommer med intill visshet gränsande sannolikhet ett antal nya länder, också kring Östersjön, att ta steget in i EU-gemenskapen, och visioner att formuleras om steget efter detta. Också i Island diskuteras nu med liv och lust om inte landet gör bäst i att vara med, och det är möjligt att Islands ställningstagande för nyckelgrupper i Norge kommer att betyda mer än Polens eller Estlands.

En norsk förhandling om medlemskap borde vara en relativt omkomplicerad affär. Genom EES-avtalet är man redan satellitmedlem av den inre marknaden. Man kommer också de facto att bli medlem i Schengen-samarbetet om fri rörlighet över gränserna och det som följer av detta. Återstår de jordbruks- och fiskefrågor som utvecklingen under de kommande åren mycket väl kan komma att förändras genom utvidgningsförhandlingarna.

Det säger sig självt att ett norskt medlemskap i EU skulle ligga i Sveriges och den samlade Nordens intresse. Under de senaste åren har jag ett intryck av att de nordiska länderna kommit att glida ifrån varandra i den europeiska politiken. Spänningen i synsätt mellan Sverige och Finland är t ex inte att ta fel på. Men i det längre perspektivet tror jag att det finns mycket som talar för att vi har anledning att sträva efter att inom EU komma varandra närmare.

Just nu diskuteras inför mötet i Nice om alla länder kommer att få ha kvar en egen kommissionär eller inte. I Nice kommer den saken knappast att rubbas, men att den kommer att göra det senare kan det inte råda någon tvekan om. Och varför inte då en kommissionär som nomineras av de nordiska länderna gemensamt grundat på kompetensen i förhållande till den post som skall besättas?

Det är inte bara i Norge och Island som ett möjligt framtida medlemskap i EU nu diskuteras.

Också i Schweiz rör sig debatten framåt. Man ansökte faktiskt om medlemskap 1992, men av detta blev föga efter det att EES-avtalet hade avvisats i en folkomröstning, och det är först efter de omfattande s.k. bilaterala avtalet trätt i kraft i år som man nu tar upp frågan om det inte är dags att inleda förhandlingar om medlemskap. Först skall frågan om medlemskap i FN klaras av, men därefter kommer med största sannolikhet också alplandet att seriöst pröva möjligheten att ta sin plats kring det europeiska rådsbordet.

Snabba utflykter till dels Paris för möte med G8-ländernas finansministrar om biståndet till Serbien och dels Oslo för ovannämnda diskussioner avbröt för min del en vecka som annars tillbringades i Stockholm med en blandning av riksdagen och olika engagemang utanför Helgeandsholmen.

Och så fortsätter den kommande veckan. På fredag nästa vecka är det dock dags att flyga över Östersjön till Riga i Lettland för att delta i tioårsfirandet av den lettiska dagstidningen Diena med dess betydelsefulla roll i landets utveckling. Bra webbplats på http://www.diena.lv för den som vill öva upp sin lettiska på äldre dagar.

Utvecklingen i Estland, Lettland och Estland är viktig för Sverige och Europa. EU-förhandlingarna är redan i fokus, och när vi så småningom fått en ny administration i Washington kommer frågan om den kommande NATO-utvidgningen snabbt att komma i fokus. Redan märks att mullret från Moskva är i tilltagande i en fråga som kommer att bli en prövosten för Europa under de närmaste två åren.

Stockholm den 17 november 2000





Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]