Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 47/2000
26/11/2000

Vänner,

Tumultet på andra sidan Atlanten blir allt mer oroande.

För att en demokrati med dess möjligheter till fredlig maktväxling skall fungera krävs att alla accepterar det politiska spelets regler. Det måste accepteras hur man vinner makten - och hur man förlorar den.

Detta är mycket sällan ett problem. Det är oftast tydligt och klart vem som vunnit och vem som förlorat. Den ene packar och går, medan den andre flyttar in. Demokratin behöver inga stridsvagnar eller poliser för maktskiften.

Men det som nu sker i USA är att respekten för spelreglerna håller på att eroderas. Plötsligt verkar det inte finns någon av alla accepterad slutpunkt där det kommer ett avgörande som med självklarhet kommer att accepteras. Varje avgörande verkar snart ses som inledningen till en ny fas av ifrågasättande.

I dag söndag skall valresultatet i Florida certifieras i enlighet med den process som efter betydande kontrovers fastställs av Högsta Domstolen i Florida. Det förefaller i skrivande stund sannolikt att detta kommer att innebära att man efter alla omräkningarna certifierar en knapp med dock tydlig seger för George W Bush.

Men detta kommer inte att accepteras av demokraterna. De förbereder nya legala ifrågasättande, och vill att de regler för bedömning av röster som använts nu skall ändras, liksom att omräkningarna skall vidgas till nya områden. Och samtidigt har republikanerna fört frågan om dessa omräkningars giltighet hela vägen upp till USA:s Högsta Domstol, som unikt nog accepterat att åtminstone lyssna på argumenten i konflikten mot slutet av veckan.

Dagarna går och dimmorna tätnar. Det finns inte längre någon naturlig eller självklar punkt vid vilken den ene träder fram och förklarar att den andra vunnit. Det finns inte längre en gemensam uppfattning om hur vare sig spelplanen eller spelreglerna ser ut. Och då börjar det att bli direkt farligt.

En process utan tydligt slut blir en process som kommer att leda till större och större problem. Naturligt vore att den som nu får lägsta antalet röster efter de omfattande omräkningarna i Florida visade statsmannaskap genom att gratulera sin motståndare till segern. Men sannolikheten för att det kommer att ske förefaller dessvärre utomordentligt liten.

Den 20 januari skall en ny amerikansk president avlägga eden vid Capitolium, promenera upp längs Pennsylvania Avenue till Vita Huset, stiga in i dess Oval Office och där tillsammans med sina närmaste medarbetare och sin regering omedelbart överta ansvaret.

Men detta förutsätter inte bara att det finns en president, utan dessutom att det finns en administration. Fjorton medlemmar av regeringen skall utses, hela den stab som tillsammans utgör Vita Huset skall finnas på plats och utöver detta handlar det om ca 1 000 personer som skall inte bara rekryteras utan dessutom gå igenom den allt noggrannare skärseld av granskning som blivit en del av den amerikanska processen.

Allt detta tar betydande tid. Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är att utnyttja varje timme av de dygn som ligger mellan ett valresultat och det formella maktskiftet. Utnyttjas inte det för att få både personer och strukturer på plats, och för att finslipa de politiska planerna, kommer den politiska kraften i skiftet snabbt att förbytas i nedslitande administrativa svårigheter.

Nu står de lokaler i Washington som var avsedda för skiftesförberedelserna tomma. Säkerhetstjänsten FBI har inga namn som de skall göra bakgrundskontroller på inför de godkännanden som i många fall måste ske i senaten. Budgetbyrån har ingen möjlighet att göra föredragningar om det arbete med den nya federala budgeten som av rent tekniska skäl måste fortsätta för att budgeten skall ligga i tid på kongressens bord.

På många håll spekuleras det i svart om det söndrade mandat som den nye amerikanske presidenten kommer att få efter detta. På den punkten tror jag dock att det finns utrymme för olika bedömningar. Början kommer att vara svår, men därefter finns det i det amerikanska systemet en tendens att sluta upp bakom sin ”överbefälhavare” - ty presidenten är också den som har det yttersta kommandot över de militära styrkorna - som knappast kommer att rubbas.

Om det blir George W Bush så kommer han att bakom sig ha ett starkare folkligt mandat än vad Bill Clinton hade 1992. Då blev Clinton vald med ca 43 % av de avgivna rösterna, eftersom uppstickaren Ross Perrot tog en betydande del av kanske framför allt republikaner. Nu kommer en möjlig president Bush att tillträda med ca 49 % av rösterna.

Osäkerheten kring presidentmakten påverkar också utvecklingen i den amerikanska ekonomin. De redan oroliga och osäkra finansiella marknaderna har under de senaste veckorna blivit allt mer osäkra.

Det finns anledning att notera att det i dag på ett helt annat sätt än för en månad sedan finns bedömare som tycker sig se tecken på att den amerikanska ekonomin nu är på väg mot en ”hård” snarare än en ”mjuk” landning. Och det kommer i så fall att få betydande effekter på hela den globala ekonomin.

Olika bedömare ser nu på olika delar av den ekonomiska utvecklingen.

Pessimisterna noterar den finansiella utslagning som går under beteckningen ”dotcomdöden” och den uppbromsning av riskkapitalsatsningar som nu mycket tydligt sker. Förr eller senare kommer detta att börja att påverka också den allmänna tilltron till ekonomin inte minst genom den påverkan på individers upplevda förmögenhetsställning som det kommer att få.

Optimisterna å andra sidan noterar att den underliggande utvecklingen av produktiviteten i ekonomin fortsätter, och att det i grunden ju är denna som lägger basen för den starka ekonomiska tillväxten. Utvecklingen på Wall Street ses i detta perspektiv som en korrigering av uppblåsta värderingar som sannolikt kan pågå ett tag till utan att få några nämnvärda skadliga effekter.

I dessa dagar av sjunkande värden på dotcom-företag och fleezeprofeternas fall från piedestalerna är det populärt att hävda att talet om en ny ekonomi var överdrivet. Men så är det inte. Det är tveklöst att vi genom den nya teknologin och den nya företagsamheten har fått en stark ökning av produktivitet och tillväxt i den amerikanska ekonomin under det senaste halvdecenniet, och det finns nu också tecken på att ”norrskenet” i dessa avseenden i den europeiska ekonomin börjar att bli tydligare.

I veckan som gick presenterades en rad internationella ekonomiska bedömningar, och bland dem Europakommissionens höstbedömning. Där gjordes nu ett försök att diskutera den nya ekonomins vara eller icke vara i Europa mot bakgrund av vad vi sett i den amerikanska ekonomin.

Allt är osäkert, men om man utgår från att IT-sektorn stått för ca en tredjedel av den amerikanska tillväxten under senare år, uppskattar nu kommissionen motsvarande siffra i EU till ca 15 %, d v s något under hälften, medan länder som Finland och Sverige, och i någon mån Danmark, Holland och Storbritannien sannolikt har en högre andel, som tentativt uppskattas till 20 - 25 %.

Vi ligger således fortfarande en bra bit efter USA också i de mest avancerade av de europeiska länderna. Detta är delar av bakgrunden till att OECD i sin prognos i veckan trodde att medan EU under perioden 2002 till 2006 hade förutsättningar att växa med 2,4 % om året var motsvarande siffra för USA hela 3,6 %. Det återstår således mycket att göra för att reformera de europeiska ekonomierna för att möjliggöra en starkare tillväxt.

Själv har jag tillbringat de senaste dygnen ett kort hopp från Stockholm i Riga på andra sidan Östersjön. Den lettiska huvudstaden ligger nära - faktiskt närmare Stockholm än vad Malmö gör.

Det var tioårsjubileum för den ledande lettiska dagstidningen Diena, och med anledning av detta samlades företrädare för det lettiska samhällslivet för att lyssna på reflektioner också från personer som undertecknad.

Jag dristade mig till att säga att Lettland är ett av de viktigaste länderna i Europa. Det hade nu inte så mycket med landets storlek eller ekonomiska styrka att göra - då hade slutsatsen blivit annorlunda - utan med det enkla konstaterandet att arbetet med att få stater som inom sig förenar olika nationaliteter att fungera harmoniskt är av alldeles avgörande betydelse för den europeiska framtiden.

Och Lettland är ett unikt land. Riga har alltid varit en kosmopolitisk stad, men så gott som alla större städer i Lettland har en situation där letterna är i mer eller mindre tydlig minoritet. Det senaste decenniet har inneburit att landets befolkning minskat med ca 11 % i samband främst med att ryska trupper dragits tillbaka, vilket medfört att letter nu torde vara ca hälften av befolkningen i Riga, men fortfarande är Lettland det i nationalitetshänseende mest delade landet i Europa i dess helhet.

Jag har under det senaste decenniet haft många anledningar att ägna mig åt Lettlands olika utmaningar. Mitt huvudintryck av landets utveckling är, mot bakgrund av var man befann sig för ett decennium sedan, positivt. Då fanns betydande risker för en våldsam urladdning i Riga i samband med de våldsamma urladdningarna i Ryssland. I dag finns det få som talar i akuta ordalag om risker av den typen på bägge sidor är väsentligt mindre spänd än vad den var bara för några år sedan.

Fortfarande är det ett problem att det finns en stor grupp individer i det lettiska samhället som formellt sett är statslösa. De har inte velat eller kunnat få lettiskt medborgarskap, men heller inte sett anledning att göra den anmälan för ryskt medborgarskap som varit en möjlighet för dem. Det har varit en viss fördel att vara statslös i och med att resor till Ryssland kunnat ske utan visum medan lettiska medborgare måste ha visum.

Det stora antalet statslösa i Lettland kommer att leda till frågor i samband med landets integration i EU och i NATO, och det är därför viktigt att politiken inriktas på att successivt reducera antalet. Alldeles avgörande är då att se till att inte minst unga ryssar väljer det lettiska medborgarskapet före det ryska. För den äldre generationen är det inte onaturligt om utvecklingen blir den motsatta.

Från årsskiftet kommer Ryssland att kräva visum även av statslösa personer bosatta i Lettland, och samtidigt ser det ut som om Lettlands väg mot Europa kommer att göra landet till medlem i EU mot decenniets mitt. Därmed bortfaller fördelar med att ha varit statslös, och ökar på sikt fördelarna med att vara lettisk och därmed EU-medborgare även om man är ryss i Lettland. Det är bara att hoppas att de lettiska myndigheterna till fullo inser betydelsen av detta för landets framtid.

Det är ingen tvekan om att EU-processen har stabiliserat och gett styrka åt Lettlands utveckling under de senaste åren. Utan den hade mycket sannolikt sett annorlunda ut. Täta byten på statsministerposten har mer sällan lett till mer betydande politiska förändringar i och med att arbetet med reformkursen i allt väsentligt bestämts av inriktningen på det kommande medlemskapet i EU.

Därmed inte sagt att det inte finns problem. Det ekonomiska beroendet av olika typer av transittrafik, och då allra tydligast den mycket stora del av den ryska oljeexporten som går över hamnen i Ventspils, har skapat en mindre sund situation i både ekonomi och politik. Statsstrukturer och rättsväsende är fortfarande svaga, med mer eller mindre grundade beskyllningar om korruption dominerande stora delar av den politiska debatten. Det kombinerade finansiella och politiska kombinat som byggts upp kring oljehandeln i Ventspils nämns ofta i en bakgrundsroll som må vara reell eller fiktiv.

Men allt förändras. Södra diskuterar nu en storsatsning på en av norra Europas största massafabriker i östra Lettland. Det finansiella systemet, som för ett halvt decennium sedan var tydligt osunt, har nu stabiliserats inte minst genom svenska och finska satsningar. Och Lettland får tydligt bättre omdömen i Europakommissionens utvärdering i år än vad som var fallet för ett år sedan.

Riskerna för framtiden ligger till betydande del i kombinationen av utvidgningsprocesserna i EU och NATO under de närmaste åren. Om det skall pressas fram en mycket snabb och begränsad EU-utvidgning kan den komma att omfatta enbart Estland bland de baltiska länderna. Och om det samtidigt blir en mer begränsad utvidgning av NATO finns det åtskilliga som argumenterar för att enbart Litauen av de baltiska staterna bör komma med. Det mest utsatta landet - Lettland - skulle därmed hamna utanför bägge och riskera att ensamt få bära den ryska reaktion som i ett sådant läge kan komma.

Inte minst för Sveriges utrikespolitik är det viktigt att försöka att undvika en sådan situation. Det ligger i vårt intresse att de tre baltiska länderna samtidigt blir medlemmar i EU och att samma sak gäller deras medlemskap i NATO. Allt annat kommer att innebära risker i vår del av Europa.

Lettland är ett land som kämpar med sin historia. En officiell historikerkommission, i vilken också jag ombetts medverka, har att värdera ett skeende som varit långt ifrån okomplicerat. I Riga passade jag på att besöka det Ockupationsmuseum som nu inryms i den hideösa byggnad som byggdes på sovjettiden för att hylla de s k lettiska skyttar som var så betydelsefulla för att säkra den kommunistiska makten i Ryssland under inbördeskriget efter 1917.

Vid sidan av denna nu annorlunda använda byggnad har man i all hast återuppbyggt det s k Svarthuvudshus som intill dess förstörelse efter världskriget var något av symbolen för de tyska handelsmännens månghundraåriga dominans av denna stad. Den arkitektoniska kontrasten är lika stark som den historiska, och i Riga rasar debatten om vad som nu skall ske. Ett formellt beslut har fattats om att riva den hemska sovjetiska konstruktion som nu hyser ockupationsmuseet, men allt fler hävdar att också denna är en del av den historia som måste speglas i Riga inte minst inför det kommande årets 800-årsjubileum.

Lettland ligger en bra bit efter Estland vad gäller satsningar på Internet, men en del finns, och i slutet av brevet finns därmed några länkar av intresse för dem som är nyfikna på detta vårt spännande grannland.

Samtidigt med att jag var i Riga samlades EU-ledarna i Zagreb till toppmöte med olika ledare på Balkan i akt och meningar att ge nya signaler om den europeiska politiken i området. Slutdeklarationen från mötet finns på http://www.bildt.net , och innebär att nya steg tagits mot en bättre EU-politik i området.

Men spänningarna är samtidigt tydliga. Strider blossade plötsligt upp i det som serber kallar södra Serbien och albaner kallar östra Kosovo. I Pristina mördades en av de närmaste medarbetarna till Ibrahim Rugova. Och i Zagreb var frostigheten mellan den jugoslaviske presidenten Kostunica och delstatspresidenten Djukanovic från Montenegro inte att ta fel på. Om signalerna i Zagreb var tillräckligt tydliga för att undvika en fortsatt söndring i och av regionen återstår att se.

I olika delar av världen går man i dessa dagar till val.

I Rumänien är det i dag söndag presidents- och parlamentsval med betydande risk för kraftig comeback för de uppfräschade kommunister som numera kallar sig socialdemokrater. En redan allvarligt låg reformtakt i landet riskerar nu att bromsas ytterligare med en än allvarligare ekonomisk och social utveckling som resultat.

Och i Canada går man till val i morgon. Den liberale premiärministern Chrétien ville ha en tredje mandatperiod, utlyste snabbt ett val, men har fått finna sig i en tuff valrörelse med ett mindre säkert resultat än han hoppats på. Den intresserade kan följa med via Toronto-tidningen The Globe and Mail på http://www.theglobeandmail.com/election2000/.

Min egen vecka bjuder på den sedvanliga blandningen. På tisdag skall jag till Stenungsund i samband med att framgångsrika datorföretaget Hogia - http://www.hogia.se - inviger sina nya lokaler. Och därifrån bär det vidare för anförande och diskussioner i Göteborg.

Efter arbete i Stockholm på onsdagen skall jag på torsdagen till St Andrews University i Skottland för att delta i firandet av St Andrews dagen - Skottlands skyddshelgon - och då också hålla ett anförande och ta emot ett s k fellowship på universitetet. Dagen är universitetets årligen stora dag med examinationer och promotioner i den ordning som utmärker Skottlands mest anrika universitet.

För den intresserade finns mer om det på http://www.stand.ac.uk/extrel/diary.htm .

Och därifrån blir det, efter samtal i London, åter till Stockholm innan veckan därpå inleds med IT-konferens i Paris enligt den information som finns på http://itvisions.amb-suede.fr .

Stockholm den 26 november 2000





Carl Bildt



PS. Här ett snabburval av lettiska länkar av intresse. Först Ockupationsmuseet på http://www.occupationmuseum.lv/. Mer om den plågsamma historien på http://vip.latnet.lv/LPRA/KOMUNISMS.html . Allmän information på http://www.latvia.lv , liksom på http://www.latviaonline.com . Information om Riga-jubileet finns på http://www.riga800.lv . Tidningen Diena finns på http://www.diena.lv , men förutsätter kunskaper i lettiska.









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]