Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 49/2000
5/12/2000

Vänner,

Om EU-toppmötet i Nice, spänningar mellan Frankrike och Tyskland, den politiska stämningen inför nästa års val i Storbritannien, det amerikanska moraset, fredsfrågetecken i Mellersta Östern, svensk-fransk IT-konferens i Paris och en del annat.

Just nu sker uppmarschen inför de kommande dagarnas diplomatiska bataljer på EU-toppmötet i Nice. Ett franskt ordförandeskap som kanske inte skördat så många lagrar måste åstadkomma ett resultat i de komplicerade och kontroversiella frågeställningar som man inte lyckats att lösa under de senaste åren.

I grunden tror jag att man kommer att lyckas. Ingen har råd med ett misslyckande. President Chirac har det inte, och för Sverige vore det självfallet en mardröm att få alla dessa problem i knäet inför ett ordförandeskap som kommer att bli krävande som det är.

Det är tre frågeställningar det handlar om. Och alla har i grunden med den kommande utvidgningen av EU att göra. De konstitutionella förändringarna är en förutsättning för att EU skall kunna gå vidare på den viktiga vägen att öppna upp för så gott som alla Europas demokratier.

Kommissionen kan inte längre sättas samman som i dag. Om alla dagens 15 och alla de nu 12 stater som man förhandlar med skall ha en kommissionär och därtill de stora ytterligare en kommer det att handla om ett massmöte. Varje storlek över 20 är egentligen ohanterlig och utan rationell grund.

Reglerna för hur röster viktas i ministerrådet måste göras om för att nya länder skall kunna fogas in i systemet på ett smidigt sätt.

Och därtill kommer att man måste se till att fler frågor kan avgöras med kvalificerad majoritet. Ju större antalet medlemmar blir, desto större är nödvändigheten av det steget.

Det är lätt att se att det finns delade meningar om alla dessa frågor. De mindre länderna vill inte bli av med ”sin” kommissionär. Omviktningen av röster leder till komplicerade frågor om den relativa tyngden för olika länder. Och när det gäller majoritetsbeslut kommer man snabbt in på uppblåsta farhågor om att EU skulle kunna utvecklas i alltför överstatlig riktning.

Men alla vet att förändringarna är nödvändiga. Om Sverige menar allvar med sitt stöd för utvidgningen kan man inte kräva att i evighet och med automatik få utse en egen kommissionär. Och även om det finns delade meningar om olika sakområden finns det en gemensam insikt om att man måste kunna fatta fler avgöranden med majoritetsbeslut.

Själv har jag just lämnat Paris, där det är naturligt att en hel del av uppmärksamheten ligger på frågan hur relationen till Tyskland skall kunna utformas. Ett toppmöte mellan Chirac och Schröder i förgår lyckades inte lösa upp de laddade frågorna.

I grunden handlar det om den strävan efter likställdhet med Tyskland som varit en grundpelare i fransk europapolitik ända sedan begynnelsen, och som konkret tar sig uttryck i att de bägge länderna har lika röstetal i EU:s ministerråd 10 röster för vardera Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien - trots att Tyskland med ca 82 miljoner invånare är betydligt större än Frankrike med sina ca 59 miljoner invånare.

När nu rösterna viktas om är det naturligt att Tyskland kräver att dess större storlek också återspeglas i det antalet röster man har, och lika självklart att detta leder till franska reaktioner som gränsar till det traumatiska.

Men till detta kommer andra krav. Belgien vill ha ett inflytande lika stort som Nederländernas. Och Spanien vill ha ett inflytande på samma nivå som Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien för den händelse en gemensam kategori för dessa kommer att bibehållas. Och därtill kommer att man ju måste skapa ett system som smidigt kan ta in också mindre länder som Malta och större sådana som Polen i systemet utan att det uppstår nya orimligheter.

Jag tror att man kommer att lösa ut både detta och andra frågor i en kompromiss mellan de olika intressen som finns. Och en del av den kompromissen kommer sannolikt att bli en öppning för en fortsatt process, där frågan om en europeisk författning tydligare kommer att komma upp på bordet för ställningstaganden.

Det finns starka skäl för det. Det fördragsverk som reglerar dagens EU är komplicerat, otympligt och svåröverskådligt, eftersom det är ett resultat av en serie olika fördrag som tillkommit under mer än fyra decenniers successiv utveckling av samarbetet. När vi alla talar om att samarbetet skall vara tydligt och öppet är det inte lätt att försvara en fördragstext som är så komplicerad och otydlig som det nuvarande kompilatet är.

Därför handlar det till mycket stor del om att i ett dokument och med så stor tydlighet som möjligt formulera det som redan i dag gäller. Även om inte heller Sveriges regeringsform utför den lättaste av litteratur är den dock inte alldeles otillgänglig också den för s k vanlige väljare som vill få besked om hur det svenska folkstyret egentligen är uppbyggt. Det är inte för mycket begärt att samma sak skall gälla för ett europeiskt samarbetet som blir viktigare och viktigare för oss alla.

Alldeles säkert är det dessa frågor som kommer att dominera både diskussionerna i Nice och rapporteringen därifrån. Men på agendan står också en rad andra frågor.

Arbetet med det s.k. e-Europa initiativet måste föras framåt, och mötet har att ta ställning till rapporter om IT-politiken från både kommissionen och det franska ordförandeskapet. Länk till den förra finns på http://www.bildt.net . Det kommer att finnas all anledning att återkomma till dessa frågor inte minst inför toppmötet i Stockholm i mars. Här måste Sverige visa framfötterna.

Senare delen av förra veckan tillbringade jag i Skottland och i London. Det är lätt att bli förfärad över den vändning som debatten om Europapolitiken håller på att få i detta land. Det kommer att bli en utmaning att föra europasamarbetet i dess helhet framåt när stämningsläget i ett så betydelsefullt land som Storbritannien håller på att bli så bisarrt.

Delvis kan detta skyllas på den tydligt xenofobiska tonen i delar av den s.k. tabloidpressen. Här anses omvärlden farlig och hotande, och en ständig försvarskamp för det som är brittiskt nödvändigt. Men i grunden handlar det om ett politiskt misslyckande.

Det konservativa partiet har alldeles skenat iväg i en tidvis vildsint anti-europeisk inställning som riskerar att göra partiets regeringsodugligt för lång tid framöver. Sitter man ner mellan fyra ögon med företrädare för partiledningen går det fortfarande att föra rationella samtal kring dessa frågor, men av detta märks föga i den utåtriktade agitationen. Och denna binder inte bara det konservativa partiet för framtiden, utan tycks dessutom skrämma Labourregeringen till en betydligt mer defensiv hållning än vad den egentligen skulle vilja inta.

Nu senast är det farhågor om en ”europeisk armé” som dominerat. I grunden handlar det om det som blivit resultatet av ett fransk-brittiskt initiativ i St Malo i december 1998, och i grunden handlade detta om att försöka återerövra en centralare roll för Storbritannien i det europeiska samarbetet efter det att man marginaliserats genom att stå utanför euron. Men regeringen i London har varit dålig på att ge ledning och information, och plötsligt blir det motståndarnas skrämselbilder som får bestämma agendan.

Någon EU-armé tror jag aldrig att vi får. Men det som nu sker är att man förbereder sig för att kunna sätta upp och kunna leda en armékår på ca 60~000 man, sammansatt av olika förband men under gemensamt kommando, för att kunna göra olika typer av främst fredsinsatser.

För Sverige är detta förvisso ett både stort och principiellt viktigt steg, men för Storbritannien är det egentligen föga mer än den gemensamma armékår ARRC som under brittiskt befäl finns inom NATO: s ram och som ju satts in i både Bosnien och Kosovo.

På måndagens möte med EU: s utrikesministrar kom man överens om den rapport i dessa frågor som kommer att godkännas i Nice. Det handlar om de olika strukturer för att förbereda och leda operationer som måste till. Men på det svenska ordförandeskapet kommer att komma viktiga frågor som t ex att se till att det i början av nästa år förhandlas fram ett avtal mellan EU och NATO i dessa frågor och att den europeiska insatsstyrkan kan vara redo för vissa insatser redan under 2001. Vi har kommit långt från vår självisolerande neutralitetsdogm.

Storbritannien befinner sig i en förvalssituation. Det förväntas allmänt att parlamentsval kommer att äga rum under senare delen av våren. Den 3 maj är dagens mest vanliga tips.

För regeringen Blair går det nu tydligt sämre än tidigare. Den har förlorat den lyster den hade under lång tid efter sitt makttillträde. Borta är ”cool Britannia” och bilden av en regering som tog landet med snabbtåg in i framtiden. Tågen går förvisso inte i tid, alla tror att köerna till sjukhusen kommer att bli ännu längre och dessutom börjar man bli medveten om att regeringen är i full färd med att i smyg höja det samlade skattetrycket.

Normalt kommer Labourregeringar till på ett vänsterprogram, och tvingas sedan att administrera ett högerprogram. Nu talas det om att det i Tony Blairs fall kan komma att bli tvärt om.

Men att regeringen förlorat sin lyster innebär inte alls att de konservativa har anledning att se fram mot vårens val med tillförsikt. Opinionsundersökningarna ger det tydliga beskedet att det uppskruvade tonläget mot Europa och invandring och annat inte gett någon utdelning alls, och att den bristande tilltron till regeringen alls inte lett till någon ökad tilltro till oppositionen. Det är svårt att hitta någon seriös bedömare som ser någon seriös möjlighet för de konservativa att nu återerövra regeringsmakten, och det är därtill svårt att hitta någon seriös bedömare som i nuvarande läge skulle vilja rekommendera den saken.

Europafrågan har blivit det konservativa partiets kvarnsten. Men denna kvarnsten påverkar också Labourregeringen, och därmed den europeiska politiken i dess helhet mot bakgrund av den tyngd som Storbritannien har.

Valen kommer att komma slag i slag under de kommande månaderna. På söndag är det andra omgången i presidentvalet i Rumänien med ett olustigt avgörande mellan en gammal kommunist och en ny nationalist. Den 23 december kommer så det viktiga parlamentsvalet i Serbien som ju utgör ca 95 % av Jugoslavien. Och sedan kommer våren med delstatsval i Tyskland i mars, parlamentsval i Italien i april och så det brittiska valet sannolikt i maj.

Denna vecka kommer vi också att kunna notera att det är en månad sedan det var presidentval i USA, och att de inte mindre än 42 olika juridiska processer som pågick i alla fall för några dagar sedan ännu inte lett till något avgörande. Det sägs att närmare 70 % av USA:s rättegångsadvokater röstade på det demokratiska partiet, och av allt att döma har många av dem nu kastat sig in i den karusell av rättstvister som nu pågår.

För dagen är det svårt att se annat än att vicepresidenten Gore löper en allt större risk att se ut som en småsint och bitter sabotör. Förvisso var valresultatet i Florida utomordentligt jämnt, men det måste finnas en gräns vid vilken man tvingas att konstatera att även ett ytterligt jämnt resultat är ett resultat, och att konstitutionen måste ha sin gång.

Om detta kommer att inträffa inom överblickbar tid är fortfarande skrivet i stjärnorna. Det förefaller alltid att finns ännu ett överklagande och ännu en process som måste klaras av.

Och ju längre detta pågår, desto större är risken att processen därefter förflyttas från dagens juridiska slagfält över till konkreta beslut först i Floridas delstatsparlament om vilka som skall vara elektorer från Florida och därefter till senaten och representanthuset i Washington i början av januari. Men då kommer konfrontationen att ha nått en nivå bortom kontroll och med än mer betydande skadeverkningar för framtiden.

I värsta fall skulle detta kunna leda till att man får Bush som president efter en omröstning i representanthuset och Lieberman som vicepresident efter det att nuvarande vicepresidenten Gore använt sin utslagsröst i senaten. Ingenting förefaller längre omöjligt i en situation där konfrontationen bara fortsätter och fortsätter.

Mitt i kontroverserna har den israeliske premiärministern Barak åter varit i Washington för att överlägga med president Clinton. I sin återvändsgränd har nu Barak förklarat att det kommer att bli nyval i Israel, sannolikt i maj, och därmed har någon typ av fredsavtal eller någon typ av genombrott med palestinierna blivit hans i realiteten enda möjliga chans att klara detta val. Det är ett spel med utomordentligt höga insatser.

Kalkylen har hitintills hela tiden varit att Arafat skulle föredra en hygglig fred som är möjlig med Barak vid makten i Tel Aviv och Clinton vid makten i Washington framför den både personliga och politiska osäkerhet som avtecknar sig i det lite längre perspektivet. Men hitintills har den kalkylen visat sig vara felaktig.

Och frågan är om detta kommer att förändras under de närmaste månaderna. Stämningsläget i arabvärlden är i grunden förändrat. Situationen i södra Libanon inger tydlig oro. Arafat förefaller att vackla framåt och bakåt och sprider kring sig en påtagligt militant retorik. Möjligheten att finna vägar runt de svåra problem som både Jerusalem och flyktingfrågan innebär skall inte överdrivas.

Men försöket måste göras. F d premiärministern Netanyahu har återvänt till Israel i ett läge där hans opinionsstöd är vida högre än Baraks, och detta trots att hans år mellan 1996 och 1999 ju också innebar betydande svårigheter för fredsprocessen med en tuffare inställning till olika grundläggande palestinska krav.

Det svenska ordförandeskapet i EU kommer också att innebära utmaningar på det utrikespolitiska området. Otydlighet i den europeiska politiken under dessa sex månader när det gäller t ex relationerna mellan Serbien och Montenegro kan få förödande följder för regionen för åtskilliga år framöver. Och i den känsliga situationen i Mellersta Östern kan det finnas en begränsad men dock roll för europeiska insatser i ett läge där Washington inte kommer att kunna reagera med samma kraft som nu.

I Paris var det i går en dag med diskussioner om IT-utvecklingen i Sverige och Frankrike. Det var andra året detta arrangemang gick av stapeln, och det samlade imponerande 900 deltagare för ett meningsutbyte som sträckte sig över statens roll i den nya ekonomin till konkreta affärsmodeller för mobilt Internet.

Frankrike håller på att förändras, men det går långsamt. Det var lätt att höra tongångar som mer påminde om gammalt tänkande om statens roll, men också glädjande att se ett franskt näringsliv som tydligt håller på att bryta ny mark.

Jag hade att inleda diskussionen om just statens roll, och mina synpunkter på den frågan finns nu på http://www.bildt.net . Därtill finns möjlighet för den intresserade att se arrangemanget i dess helhet på http://itvisions.amb-suede.fr .

Men Paris var inte bara IT-diskussioner. Med Adolf Fredriks fantastiska flickkör firades det i går kväll svensk Lucia i Madeleine-kyrkan mitt i Paris. Dit kom säkert tusentalet personer, och till dem som kom dit för att uppleva Italiens ljus i Nordens mörker i parisisk version var Estlands president Lennart Meri.

Nu styr min kosa med tåget från Gare du Nord mot Bryssel. Jag skall i dag tala främst med utrikeskommissionären Chris Patten om situationen på Balkan. Och i morgon skall jag tillsammans med NATO:s Europa-ÖB general Ralston föredra om läget i regionen för försvarsministrarna i det som kallas European Atlantic Partnership Council.

I dag sammanträder NATO: s försvarsministrar i Bryssel i en rad ärenden. Det är den amerikanske försvarsministern Cohens avsked i dessa sammanhang. Men i morgon vidgas kretsen av de 19 NATO-staterna med ytterligare 27 länder för en diskussion om bl a situationen på Balkan. Mer detaljer för den intresserade finns på http://www.nato.int/docu/newspage/2000/n001204e.htm .

Och därefter bär det för mig hem till Stockholm för några dagar igen. Helgen kommer jag dock att tillbringa i Sahara för att se på oljeprospektering innan jag efter ett snabbstopp i Albanien på måndag kommer till Genevé för avskedsmiddag med Sadako Ogata i samband med hennes avgång som FN: s flyktingkommissionär.

Då bör det ha kommit till ett avgörande i Nice. Där samlas man redan onsdag kväll för olika partimöten, och det franska ordförandeskapet har låtit meddela att man bör vara beredd att stanna till söndagen för att förhandla allt i botten. Och i och med detta är väl söndagen den tidigaste dag som detta viktiga möte kommer att kunna avslutas.

I och med detta brev görs vissa förändringar i dessa veckobrev. Jag kommer att försöka att inleda med en ingress, som i kortform ger lite av innehållet i veckans brev. Den ingressen kommer också att finnas på min hemsida, för att man snabbare skall kunna få ett grepp om veckobrevet.

På hemsidan sker också en del andra förändringar. Niklas Claesson, som hjälpt mig med det mesta sedan den berömda emailväxlingen med Clinton 1994 till denna hemsida, och därmed tillhör den svenska utvecklingens viktiga pionjärer, håller på att flytta till Oslo som representant där för Teleoptimering (www.teleopti.se), och i samband med detta gör vi en första omgång ändringar.

Syftet är att få rum med mer av nyheter och mer av länkar. Lite rörigt är det kanske för stunden, men jag hoppas att vi kommer att snygga till det. Här är det också lättare att beställa veckobrevet, och därtill kommer att man nu kommer att ha möjligheten att få ingressen direkt till sin WAP-telefon. Inga nyheter är oss främmande!

Att moderaterna varit pionjärer när det gäller IT och Internet i svensk politik är knappast okänt. Och nu fortsätter pionjärarbetet. Stockholmsmoderaterna kommer att genomföra ett rådslag på nätet om aktuella och viktiga frågor om främst bostadspolitiken. Detta är säkert först i Sverige och som i denna form sannolikt är först i Europa. Se efter på http://www.votia.se/moderaterna .

Bryssel den 5 december 2000





Carl Bildt



PS. Julen närmar sig, och julklappstips kan vi alltid behöva. En ”pryl” som bara kan bli en succé är den lilla tillsats till Ericssons senare generation av mobiltelefoner som gör det möjligt att spela digital MP3-musik. Den heter HPM-10 och lite information kan man klicka fram på http://ericsson.se/consumers/.









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]