Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v50/ 2000
14/12/2000

Vänner,

Om George W Bush som president. Plus och minus. Om resultaten från EU-toppmötet i Nice. Om utvecklingen i Serbien. Och lite om stopplag i sjukvården och slow motion utfasning av alliansfriheten.

Så blev det efter 36 dygn av juridiska bataljer då trots allt en segrare of sorts i det amerikanska presidentvalet. Guvernör George W Bush är nu inte längre Governor Bush utan President-elect Bush. http://www.cnn.com/ELECTION/2000/transcripts/121300/bush.html

Hur det amerikanska politiska systemet kommer att kunna läka efter det som nu hänt återstår att se. Bitterheten kommer att leva länge, även om det under de kommande dygnen kommer att göras heroiska försök att få allt att framstå på ett annat sätt.

Sent på valnatten den 4 november var Al Gore bara enstaka minuter från att hålla det tal där han erkände George W Bush som USA:s näste president. Men det var ingripandet från den förslagne politiske rännstenskämpen Daley från Chicago som ändrade på den saken och som förde till de 36 dagarna av bitterhet från domstol till domstol till domstol.

I slutändan är resultatet fortfarande en hårfinstunn vinst för Bush i avgörande Florida. De omräkningar som gjorts har ändrat på siffror men inte på slutsats. Och man har varit snubblande nära att ge sig ut på ett äventyr av omvärdering av röster som för det fall att något slut hade varit möjligt sannolikt kunde ha gett vilket resultat som helst.

Den 20 januari kommer nu Bill Clinton att ersättas av George W Bush. Åtta år som tidvis varit stapplande i både inrikes- och utrikespolitiken kommer dock att få ett gott slutbetyg. Det var år när USA mådde allt bättre i sin ekonomiska och sociala utveckling, även om det kan diskuteras i vilken grad detta var en konsekvens av Clinton-administrationens politik och i vilken grad det kunde föras tillbaka på tidigare strukturreformer i förening med en klok penningpolitik och de nya informationsteknologiernas ekonomiska genombrott.

Jag har alltid uppskattat personen Bill Clinton. Engagerande, nyfiken och rörlig i alla de kontakter jag i olika egenskaper haft med honom genom åren. Vi samarbetade i början av 1990-talet nära när det gällde de känsliga och diskreta förhandlingarna om att få bort de ryska trupperna och installationerna från de tre baltiska staterna, kom sedan att i början av 1994 utväxla de sedermera smått berömda email-meddelandena som var världspremiär mellan regeringschefer och kom sedan åter att ha kontakt med varandra, om än mer sporadiskt, under Balkans omväxlande freder och krig.

George W Bush träffade jag senvåren förra året när jag var inbjuden till Austin i Texas för att diskutera olika utrikespolitiska frågor med honom. Hans närmaste politiske medarbetare Karl Rove råkar tillhöra mina äldsta vänner inom den amerikanska politiken, och till detta kom att jag ju också hade haft goda kontakter med hans fader under dennes tid som president och därefter.

I TV i går kväll kunde jag höra hur okunnig George Bush anses vara om utrikespolitik. Jag delar inte den bedömningen. Han kan lika lite som de flesta andra rabbla namnen på regeringschefer i de flesta av världens länder, men är tydligt kunnigare än vad novisen Bill Clinton var när han valdes för åtta år sedan, och med ett ganska säkert sinne för kompassnålen i de olika frågor som vi kom att diskutera under min dag i Austin.

Jag tror att den Bush-administration vi nu kommer att få kommer att vara bättre än den Gore-administration som var alternativet för relationerna till Europa. Clinton-eran har varit bra, men en Bush-era kommer med all sannolikhet att vara öppnare i dialogen och kanske lite mer ödmjuk i sin ledarstil i olika frågor. Det team i dessa frågor som Bush samlat kring sig är allmänt respekterat.

Visst finns det sådant som oroar. Jag är oroad för att den högerhökfalang som finns kommer att komplicera det förhållande mellan USA och FN som faktiskt genomgått en betydande förbättring under det senaste året. Jag beklagar att Richard Holbrooke – för denna gång – lämnar den officiella utrikespolitiska scenen. Och jag är oroad för de debatter vi kommer att få när det gäller de av de flesta i USA stödda planerna på ett nationellt robotförsvar.

Men i gengäld får vi en administration som inte kommer att sväva på målet när det gäller frihandelns betydelse och som sannolikt kommer att vara beredd att använda också skattevapnet för att stimulera en ekonomi som kan komma att behöva stimulans snabbare än vad de flesta anar.

På vår sida av Atlanten har de senaste dygnen dominerats av svallvågorna från EU-mötet i Nice. I de olika ländernas media har vi kunnat ta del av olika bataljskildringar som strävat efter att framställa egna segrar och andras tappar under dygn som inte förefaller att alltid ha kännetecknats av logik, transparens och gott spel.

Sådant tillhör en gång för alla spelet. En slutförhandling har alltid ett drag av viss rörighet över sig, och ett slutresultat när det handlar om så många frågor och så många deltagare har sällan kristallens rena klarhet över sin struktur. I denna del är den Europeiska Unionen sannerligen inget undantag.

Det avgörande var trots allt att det blev ett resultat. Det blev inga frågor över på det sätt som var fallet i Amsterdam när det senast begav sig. Och detta resultat innebär att EU under de kommande viktiga 18 månaderna kan och bör koncentrera sig på den viktiga uppgift som utvidgningsförhandlingarna innebär. Vid nästa val till Europaparlamentet i juni 2004 bör vi kunna gå till val tillsammans med väljare också i några av de länder som nu förhandlar om medlemskap i EU.

Texten till Nice-fördraget finns ännu inte tillgänglig, och uppgiften att redigera dess komplicerade kompromisser kommer sannolikt inte att bli alldeles enkel. Vi kommer sannolikt att få vänta några veckor innan den detaljerade texten kommer att vara både tillgänglig och auktoriserad.

Men huvuddragen är kända. Ett tämligen komplicerat system för beslutsfattande har sett dagen, även om det är svårt att se att det i denna utformning kommer att bli särskilt långvarigt. En kompromiss har uppnåtts i frågan om kommissionens storlek. Man har något utvidgat området för beslutsfattande med kvalificerad majoritet. Och man har ”vägt om” rösterna i ministerrådet med hänsynstagande också till hur de 12 länder som nu förhandlar om medlemskap skall kunna ordnas in i rösthierarkin.

Kring det senare problemet stod stridsröken av allt att döma tät. Och i slutstriden accepterade Tyskland generöst att ytterligare en tid ha lika många röster som Frankrike, Storbritannien och Italien, med Spanien bara ett litet snäpp därefter. För Sverige var frågan utan större dramatik, även om det är värt att notera att vi nu med de tio röster vi kommer att ha ligger på samma nivå som Österrike och Bulgarien i det kommande större EU som vi hoppas på.

Detta var nationell gyttjebrottning, med få försök att klä detta i mer europeisk dräkt. Den belgiske premiärministern Guy Verhofstadt anmärkte lite syrligt att det var få runt bordet som verkade ägna Europa och dess intresse någon större uppmärksamhet. Det var de nationella aspirationernas och de nationella kompromissernas toppmöte.

Men i skuggan av detta var det också en del annat som avhandlades. Rapporten om framstegen med försvarssamarbetet godkändes, och arbetet skall nu fortsätta. Man fattade det diskutabla beslutet att successivt gå över till att ha toppmöten som dessa i Bryssel i stället för att ambulera runt. Och man fattade beslut som innebär att den kommande kommissionspresidenten kommer att ha en betydligt starkare ställning inom sin kommission.

Annat kom att komma mer i skymundan. Man noterade arbetet med e-Europa initiativet, och sade att saken skulle återkomma vid mötet i Stockholm, men föreföll annars att nästan helt ha glömt bort de viktiga europeiska konkurrenskraftsfrågorna. En deklaration om en europeisk sportpolitik – behöver vi verkligen en sådan? – tillmättes märkligt nog större vikt än den nya ekonomins olika frågeställningar.

Så småningom kommer Nice-mötet och dess beslut att kunna sättas in i sitt rätta perspektiv. Jag skulle tro att det då blir att det öppnade för utvidgningen och att det ledde fram till den nya och sannolikt betydligt större och viktigare regeringskonferens som man beslutade att påbörja år 2004. Det var Berlin och Rom som gick i spetsen för detta initiativ, och till slut fick mer tveksamma huvudstäder som London och Stockholm ge vika. Och det var bra det.

Den regeringskonferensen kommer att handla om den kommande europeiska författningen. Även om ordet ”författning” inte finns formellt med i uppgiftsbeskrivningen är det de facto detta som kommer att vara dess uppdrag. Vi kan inte fortsätta att lägga traktat till traktat – Rom, Milano, Maastricht, Amsterdam, Nice – i en konstruktion som blir allt mer komplicerad och allt mer svårgenomtränglig.

Nu kommer Nice-traktaten att stötas och blötas under det år som kommer. Det första mottagandet i Europaparlamentet i Strasbourg i förgår var påtagligt reserverat. Romano Prodis anförande – som det finns länk till på http://www.bildt.net - angav delvis tonen för detta. Men förutom i Europarlamentet skall trakten nu godkännas av samtliga parlament i samtliga de nuvarande 15 medlemsländerna, och bland dessa Sveriges Riksdag.

Debatten om Nice-fördraget kommer förhoppningsvis att få en utformning som för vidare in i den kommande regeringskonferensen. Vi är i ett tilltagande akut behov av ledarskap i Europa i dessa viktiga framtidsfrågor, och jag kan bara hoppas att politiska ledare inte kommer att smyga runt i buskarna i de frågor som förr eller senare kommer att kräva beslut.

På sina håll är övertonerna i debatten tydliga. I Storbritannien har de konservativa redan gått till storms mot Tony Blair för att denne ”sålt ut” landet till den fruktade s k superstaten. Med rappakalja som denna hoppas man tydligen att kunna kapa poäng inför det kommande parlamentsvalet.

Den relevanta kritiken mot fördraget i Nice är inte att det gjort alldeles för mycket, utan att det åstadkom på tok för lite. Mer kommer att behövas längre fram. Debatten har bara börjat.

Under det europeiska samarbetets inledande decennier var det axeln mellan Tyskland och Frankrike som var den tydligt drivande. Och även om det fanns tendenser till förändring efter det att Storbritannien kom med i början av 1970-talet och Spanien mot dess slut var detta fortfarande fallet fram mot mitten av 1990-talet. Men nu tynar denna viktiga epok tydligt bort.

Storbritannien handikappas tydligt av att stå utanför euron, men har delvis sökt att kompensera detta genom den omsvängning i försvarsfrågorna som skedde på senhösten 1998, och som nu lett till utomordentligt snabba utvecklingen av dessa frågor inom ramen för EU. Att man på detta möte tvingades att föra en mer defensiv linje hade till stor del med den kommande inrikeskampen att göra.

Men med ett större Europa blir inflytandekonstellationerna mer mångfasetterande än hitintills. Vi ser hur småstaterna kommer varandra närmare och med länder som Belgien, Nederländerna och Finland tydligt markerar sin position och skaffar sig inflytande. Vi ser en ”liberaliseringsallians” mellan Spanien och Storbritannien. Men det är fortfarande inte alldeles lätt att se vilken väg dagens Sverige i dessa avseenden avser att slå in på. Till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma, även om de närmaste sex månadernas alldeles speciella ordföranderoll gör att den just nu inte är akut.

I morgon är det på dagen fem år sedan vi stod i den gyllene salen i Elysée-palatset i Paris och undertecknade fredsavtalet om Bosnien. Jag minns hur Slobodan Milosevic på den efterföljande lunchen – inte alldeles utan framgång – gjorde allt han kunde för att charma Bill Clinton. Och jag minns hur jag själv – då som EU:s särskilda sändebud till f d Jugoslavien – i mitt korta anförande sade att det är långt lättare att starta ett krig än att bygga en fred.

I dag är min efterträdare som High Representative i Sarajevo Wolfgang Petritsch på snabbesök i Stockholm för att samtala med det kommande svenska EU-ordförandeskapet. Han kom för sent när det för mig så välkända vintervädret i de balkanska bergen lade sin täta slöja över flygplatsen i Sarajevo, men kom dock fram.

Efter fem år vandrar fortfarande Radovan Karadzic omkring utan att ha arresterats av NATO-styrkorna. Jag hade trott att Bill Clinton inte skulle vilja lämna Vita Huset utan att detta hade skett. Att Saddam Hussein och Fidel Castro fortfarande sitter där de sitter har han kanske inte kunnat göra så mycket åt, men att Radovan Karadzic finns fri i stället för inför skranket på den internationella tribunalen i Haag hade han faktiskt utan större svårigheter kunnat förhindra. Än finns det möjligen tid…

I Belgrad pågår uppmarschen inför de viktiga serbiska parlamentsvalen den 23 december. I tisdags hade vi i Bryssel en stor koordinationskonferens för det akuta ekonomiska stöd som nu måste till för att Serbien inte skall få det värre under demokratin än vad man hade dessförinnan. EU och Världsbanken var mötets värdar, men substansen var det denna gång FN-systemet och dess mycket duktiga medarbetare i Belgrad och runt om i Serbien som stod för.

Läget är dystert på gränsen till desperat. Sedan krigen började kring 1990 har landets ekonomi mer än halverats. Cirka hälften av landets befolkning lever under en fattigdomsgräns på ca tio kronor om dagen, och två tredjedelar lever under en gräns på ca 20 kronor om dagen. I Bryssel berättade vice premiärministern Labus om hur han hittar nya svarta hål för varje bok han öppnar och varje nytt förhållande han försöker att sätta sig in i.

Samtidigt är de politiska spänningarna där. I det område i den s k Presevo-dalen i södra Serbien som har ett stort albanskt befolkningsinslag flammade strider upp i slutet av november. Det var albansk gerilla som anföll serbisk polis och etablerade kontroll över en betydande del av den s k kontrollzon som finns i Serbien fem kilometer från den administrativa gränsen till Kosovo och i vilka inga armé- eller tyngre säkerhetsstridskrafter är tillåtna.

För dagen är läget stabiliserat, men det förblir i grunden instabilt, och därmed potentiellt explosivt. Det kommer att behövas internationella insatser snabbt för att förhindra en explosion med potentiellt allvarliga konsekvenser.

Till de insatser som behövs hör samtal. I Tirana i lördags talade jag länge med den albanske presidenten Mejdani om möjligheten för honom att inleda en dialog med den jugoslaviske presidenten Kostunica. I första hand handlar det om de direkta relationerna mellan dessa bägge länder, men dessutom självfallet om den regionala stabiliteten i stort.

Fredsprocesser är inte enkla. I Irland försöker Clinton just nu att ge nytt liv åt en fredsprocess som i bästa fall kan beskrivas som stampande på samma fläck, och i värsta fall som stående inför risken av mycket allvarliga bakslag. IRA har inte avväpnat på det sätt man lovat, och det finns inte så mycket som för stunden tyder på att de skulle vilja göra det heller. Och i Mellersta Östern har läget nu förändrats i och med att det blir premiärministerval mellan Barak och – med all sannolikhet – Netanyahu i början på februari med mycket små möjligheter för att Arafat innan dess kommer att träda till Baraks räddning med någon typ av avtal.

Ofta får jag synpunkter på dessa veckobrev med önskemål om att jag också i dem skulle kommentera utvecklingen på den svenska inrikespolitiska scenen. Men detta är inte längre min uppgift.

Varje regel har dock sina undantag. Och gårdagen var i riksdagen en dag värd att kommentera. Den var med all sannolikhet höstriksdagens betydelsefullaste och mest laddade dag.

Dagen dominerades av debatten om den desperata stopplag om privatisering av sjukhus som vänstermajoriteten nu gör sitt yttersta för att trumfa igenom. Chris Heister inledde med att formligen sopa mattan med socialministern och de socialdemokratiska argumenten, och följdes upp av riksdagsman Leif Carlsson med en effektivitet som bara obetydligt stod den heisterska efter.

Frågan har många dimensioner. Den handlar om möjligheten av förnyelse i ett vårdsystem som förvisso inte haft för mycket av detta. Den handlar om respekten för den lokala och regionala demokratin i ett land där det fortfarande är tillåtet att i kommunal- eller landstingsval rösta på andra partiet än de rödgröna. Och den handlar om socialdemokratins ständiga försvarsstrid mot den förnyelse de så tydligt fruktar.

De har varit mot nästan allt. Samma typ av stopplag mot alternativ barnomsorg på 1980-talet. Samma hysteriska tonläge mot friskolor när vi ville skapa möjligheter för dessa. Samma argument om nyliberala samhällsargument när vi liberaliserade telemarknaden och öppnade för IT-revolutionen. Socialismens mentala murar vittrar långsamt i det rödgröna Sverige.

Men debatten om stopplagen på detta område avbröts av en extradebatt om innebörden av den svenska alliansfriheten. Det var miljöpartiet som hade begärt debatten, och det var Anna Lindh som skulle reda ut begreppen.

Också här handlar det i grunden om förmågan till förnyelse av politiken. Länge, länge, länge vägrade socialdemokraterna att inse att Europa hade förändrats.

När jag som statsminister på hösten 1991 sade att begreppet neutralitet inte längre passade som beskrivning på den svenska säkerhetspolitiska linjen utbröt det ett ramaskri av indignation från socialdemokratiskt håll, men i dessa yttersta av veckor har statsminister Persson i Financial Times meddelat samma sak.

Året efter – 1992 – var det dags att mer officiellt ändra linje. Ditintills hade vi haft en säkerhetspolitisk linje med neutralitetsautomatik. Alliansfriheten syftade till neutralitet i krig. Punkt och slut. Men nu ersattes denna med den s k neutralitetsoptionen, d v s att alliansfriheten bibehöll en möjlighet till neutralitet i krig, även om jag dristade mig till att säga att jag hade mycket svårt att se de situationer där denna s k neutralitetsoption skulle ha någon aktualitet. Också om detta blev det ett förfärande liv, och när socialdemokraterna erövrade regeringsmakten hösten 1994 ville statsministern – hör och häpna – återgå till den gamla formuleringen med neutralitetsautomatik.

Gårdagens debatt var både bra och viktig. Utrikesministern förklarade utan omsvep att 1992 års formulering nu är mogen för revidering, och ville ha samtal om detta. Neutralitetsoptionen är icke längre motivet för alliansfriheten, förklarade hon frankt, och gjorde därmed alliansfriheten till ett medel i avsaknad av ett mål. Och så inbjöd hon till samtal om vilka som skall vara de mål som skall motivera den politik vars medel fortfarande anses sakrosankt.

Miljöpartiets Lars Ångström kallade detta ett övergivande av alliansfriheten i slow motion. Så är det. Men till Anna Lindhs heder skall sägas att slow motion trots allt är bättre än ingen motion alls.

På samma sätt som alla förr på Sovjets dagar visste att Finland låg emellan, men detta inte fick uttalas högt, vet alla nu vart vi med slow motion är på väg, men ingen anser det riktigt passande att uttala det högt.

Stockholm den 14 december 2000





Carl Bildt



PS. Chris Heisters anförande går att läsa på http://www.moderat.se .









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]