Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v51/ 2000
23/12/2000

Vänner,

Denna vecka om stolthet och sorg över PTS och Telia, en ny näringsstruktur, den globala 3G-konkurrensen, Bush och frågetecknen kring den amerikanska ekonomin, flygkonkurrens mellan USA och EU, turkiska problem, problematisk europeiska rymdpolitik med Galileo och valet i Serbien. Och jul!

Svallvågorna går fortfarande höga efter lördagens besked från tidigare anonyma PTS om att landets statsdominerade och traditionella telebolag blev utan en av de fyra licenserna för den framtida tredje generationen av mobil telefoni.

Jag känner både stolthet och sorg över det som inträffat i detta ärende.

Stolthet över att 1990-talets förändringar gett oss statliga institutioner som med oväld fattar också känsliga avgöranden, och som sätter konkurrensens och kvalitetens krav före olika typer av möjliga politiska hänsyn.

Men sorg över att 1990-talet inte har gett Telia möjlighet att förändras från det gamla Televerket till det moderna och internationella teleföretag som fullt ut kan klara konkurrensen med gamla och nya uppstickare.

Självfallet hade det varit bättre för Sverige om Telia hade klarat denna omställning och därmed också klarat av den konkurrens som tävlan att klara kraven inför PTS innebar. Men samtidigt är det inte svårt att se hur Telias möjligheter har försämrats, och att det i grunden är detta som man nu får betala det bittra priset för.

Det var i viktiga avseenden i början av 1990-talet som grunden till decenniets svenska IT-framgång lades. 1991 introducerades GSM-systemet som efterföljare till 1980-talets nordiska NMT, och året efter gick Sverige i täten för en radikal avreglering och liberalisering av telemarknaden. Tillsammans gav detta en turboeffekt som sedan kom att ge en lång rad andra effekter. Vi blev den kanske mest spännande marknaden i världen just när en ny teknologi bröt fram.

Det var då som också PTS kom till. Tidigare hade staten styrt allt. Men nu handlade det om att sätta ramar för konkurrensen, och att också övervaka att den fungerade på rätt sätt. PTS var en nyckel i övergången från en gammal statsekonomi till en ny marknadsekonomi på dessa nyckelområden.

Det hade varit långt bättre om vi samtidigt hade privatiserat Telia och gett företaget möjlighet att utvecklas och förändras fritt på det sätt som kommit att ske med många andra motsvarande företag i Europa. Men i början av 1990-talet svarade bestämt motstånd från socialdemokraterna i opposition och centerpartiet i regeringen för att det inte var möjligt, och när det sedan mot mitten av 1990-talet blev vänsterstyre blev motståndet än tydligare. Så sent som i förra valrörelsen 1998 var det totala statsägandet av Telia sakrosankt.

Och det var ju också detta som ledde till det olycksaliga äventyret med fusionen med Telenor. Den drevs ju fram därför att en statsminister i Stockholm och en statsminister i Oslo hade ett intresse av att med betong gjuta fast statsägandet av sina respektive telebolag, och att med sinnrika avtal förhindra att en annan politisk majoritet i antingen Sverige eller Norge kunde ändra på den saken. Det var ingen fusion för att vara offensiv på marknaden, utan snarare en fusion för att vara defensiv mot marknaden. Den hade ett sovjetiskt drag över sig.

Så gick det som det gick. Värdefull tid förspilldes. Sammanbrottet kom. Och det var när detta ledde till att inga alternativ fanns som delprivatiseringen tidigare i år blev realitet. Men statsdominansen bibehölls, och krisstämpeln var svår att sudda ut. Fortfarande är Telia ett företag som står utan en verkställande direktör.

Och nu handlar det om företagets framtid. Huvudägare är staten, d v s regeringen, och därmed ligger huvudansvaret för att se till att en framtidsstrategi formuleras hos den. Misslyckas det, och företaget får allt större problem, är det ytterst såväl de anställda som ägarna som drabbas.

Minuterna efter beskedet från PTS meddelade Tele att man nu avser att gå till domstol för att försöka få sin licens. Bitterheten var inte att ta fel på. Jag utgår från att Telias styrelse nog övervägde detta steg. Skulle man misslyckas med sin juridiska process innebär detta rimligen att man förödmjukar och skadar företaget ännu mer. Därtill kommer den vidare nationella risk som det innebär att ta steg som innebär att den samlade svenska utbyggnaden av 3G-systemen fördröjs. Vi ligger inte i framkant som det nu är, och vi riskerar att släpa efter allt mer.

Ansvaret för konsekvenserna av överklagandet måste ligga på Telias styrelse, men det kan inte uteslutas att huvudägaren, d v s regeringen, också varit inblandad i detta beslut. Vi får då den lätt pikanta situationen att intressen företrädda av statsrådet i näringsdepartementet Rosengren driver juridisk process mot intressen företrädda av statsrådet i näringsdepartementet Sahlin.

En framtidsstrategi för Telia måste vara mera än ett överklagande som med viss sannolikhet kommer att leda till ytterligare nederlag och ytterligare skada. Under de närmaste veckorna och månaderna kommer de fyra konsortier som fått 3G-licenserna att börja att rekrytera tusentals personer för att bygga upp sina respektive organisationer, och risken är då uppenbar att företaget utan verkställande direktör och utan trovärdig framtidsstrategi också blir företaget utan nyckelpersonal.

På sikt kommer Sverige självfallet att klara sig också utan dagens Telia, om det nu skulle gå så illa. Men då har misskötsel av företaget resulterat i att ägarna skattebetalarna liksom alla de som köpte aktier drabbats av mycket betydande förluster.

Sverige fick en rivstart in i IT-ekonomin genom kombinationen av avregleringen och GSM-introduktionen i början av 1990-talet. Därmed lades grunden för ett mycket framgångsrikt decennium för Ericsson och successivt för svensk ekonomi i dess helhet, även om självfallet andra faktorer också medverkade till detta.

Men nu är vi inte i frontlinjen på samma sätt. I Japan har DoCoMo redan ca 16 miljoner abonnenter på sin s k i-Mode, vilket är mobiltelefoner med konstant uppkoppling på det sätt vi ännu inte har i Europa, även om finska Sonera sedan början av månaden har ett försökssystem med s k GPRS i drift i Helsingfors. Och i maj kommer DoCoMo att i Japan påbörja introduktionen av världens första 3G-system.

Under året kan 3G-system också komma igång i Singapore och Hong Kong, och året efter nästa räknar man med att ett system kommer att vara i drift i Sydkorea. Mycket snart kommer antalet mobiltelefonabonnemang i Östasien att passera antalet i Europa, och regionen blir därmed världens största och världens mest avancerade i viktiga avseenden av denna viktiga framtidsutveckling.

Det är inte minst mot denna bakgrund som schabblet med Telia och sölet genom överklaganden och annat skall bedömas. Nu går startskottet för tävlingen om global ledning när det gäller dessa ekonomiskt och på annat sätt så viktiga system. Vi kom i ledningen i det förra loppet, men vi riskerar att ligga avsevärt efter i detta.

På andra sidan Atlanten fortsätter George W Bush att sätta upp den administration som tillträden den 20 januari. Tydliga team när det gäller utrikespolitik och ekonomiska frågor är nu på plats, men tusentals befattningshavare som skall fylla upp administrationen återstår att nominera och att få godkända.

Där som här handlar mycket av diskussionen om den ekonomiska utvecklingen. Siffrorna tyder på att uppbromsningen av den amerikanska ekonomin nu går snabbare än väntat. Julhandeln kommer att bli en viktig signal. Och Nasdaq-börsen har nu gått ner med mer än 50 % sedan den nådde sin topp i mars i år.

Det är en dramatisk scenförändring som skett. En börs som för ett år sedan bara gick uppåt, uppåt, uppåt går nu bara nedåt, nedåt, nedåt om man ser på trenderna. Den s k dotcomdöden fortplantar sig genom ekonomin på ett sätt som leder till farhågor för en s k hårdlandning eller t o m för en recession.

I måndags var George W Bush för första gången sedan valet i Washington för att träffa inte den närmast helgonförklarade centralbankschefen Greenspan. Och när han senare samma dag träffade Bill Clinton var det också utsikterna för ekonomin som stod i fokus. Medan Clinton betonade att allt är bra, uttryckte Bush sin oro för att så inte riktigt verkade att vara fallet.

Och diskussionen påverkar också Europa. Visserligen talar nu de flesta bedömare om att euron sannolikt kommer att fortsätta att förstärkas under det kommande året, men det hjälper föga om en kraftig uppbromsning sker också här efter det att många intalat sig att problemen är som bortblåsta. Sker den inbromsningen kommer det med rätta att frågas om Europas regeringen utnyttjat den goda perioden för att göra de reformer som skapar bättre förutsättningar att klara en mer problematisk period.

Till betydande del handlar diskussionen om den nya ekonomin. Och utan tvekan har vi nu lämna Nya Ekonomin version 1.0 bakom oss. Vissa vill nog hävda att allt bara var en illusion och en bubbla. Min uppfattning råkar vara en annan. Men till Nya Ekonomin version 2.0 tänkte jag återkomma i samband med nyårshelgen och de reflektioner den kommer att ge upphov till.

Med nyårshelgen tar Sverige över ordförandeskapet i EU för de kommande sex månaderna. Det är en viktig period för Sveriges europeiska och internationella anseende, och vi har alla ett starkt intresse för att regeringen och därmed landet lyckas med denna uppgift.

Allt fler frågor kastas nu upp på det svenska ordförandeskapets redan rätt ambitiöst dukade bord.

Nice-fördraget ser ut att bli en segsliten sak när man nu måste reda ut vad det var man i detaljerna verkligen kom överens om. Och det är ofta i detaljerna som djävulen sitter. Det som skulle ha varit en rätt smidig städoperation på ämbetsmannanivå kan mycket lätt urarta till nya och komplicerade politiska motsättningar.

Och detta har sin betydelse för den vidare europeiska tidtabellen. Först när det finns ett traktat kan processen av ratificering i de olika parlamentet inledas. Och ju längre det tar innan den inleds, desto längre kommer det att tas innan den avslutas.

I veckan gavs det klartecken för att dra igång projektet med det s k superjumboflygplan som nu döpts om från Airbus A3XX till Airbus A380, och genast anmäldes kritik från Washington. Det hävdas att de villkorslån som getts från olika regeringar till projektet i själva verket är dolda subventioner, och man vill nu ha en diskussion mellan USA och EU i ärendet.

Intressena i bakgrunden är tydliga. Flygplanstillverkaren Boeing är USA:s största exportindustri, men har under de senaste åren börjat att förlora mark till Airbus. För Boeings till A380 rivaliserande projekt 74X finns för dagen inte en enda order eller indikation om order. Spelet handlar i grunden om ledningspositionen i den civila flygindustrin i världen inom det kommande decenniet.

Och mer än detta hamnar på det svenska bordet.

I natt misslyckades EU:s transportministrar med att enas om igångsättningen av satellitprojektet Galileo. Det handlar om det största EU-finansierade infrastrukturprojektet någonsin. Ett trettiotal satelliter skall från ca 2006 skapa ett oberoende europeiskt system för positionsbestämning som utgör ett alternativ och ett komplement till dagens av den amerikanska flottan drivna system GPS. Det handlar om ett projekt i storleksordningen 30 miljarder kronor under decenniet.

Bottnarna är många. Positioneringssystem kommer att vara en mycket viktig del av samhällets infrastruktur om bara några år. Att vara med och fatta beslut om standard och utformning av dessa system handlar inte bara om suveränitet i största allmänhet, utan handlar också om förmågan till industriell konkurrenskraft i alla de näringar som kommer att använda dessa system, vilket snabbt kommer att bli allt fler.

Men utöver de tydliga ekonomiska intressena finns också säkerhetspolitiska. USA vill gärna kontrollera det sätt på vilket navigeringsdata kan tas emot i olika delar av världen vid olika tidpunkten, och det säger sig självt att ett alternativt europeiskt system med minst samma prestanda kommer att tillföra en komponent till den globala ekvationen som man tycker att man kunde ha varit utan. Med både GPS och Galileo måste ett beslutsfattande om dessa system i olika kritiska situationer vara ett gemensamt beslutsfattande, och de utrikespolitiska aspekterna blir därmed mycket tydliga.

Med gårdagens misslyckande hamnar också denna fråga på det svenska ordförandeskapets bord. Och den är viktig. När jag i onsdags i Paris med styrelsen för European Space Agency diskuterade den rapport om den europeiska rymdpolitiken framtid som jag lett arbetet med stod frågan om Galileo-projektet i centrum.

Och om det kommer vi att höra mera. Den som är intresserad kan informera sig på http://www.galileo-pgm.org.

Men dessa dagar har kastar än fler frågor upp på det svenska bordet. När NATO:s utrikesministrar förra veckan misslyckades med att uppnå enighet om att ställa organisationens militära planeringsresurser till EU:s förfogande för de operationer som kan bli aktuella indikerade detta ett mycket betydande problem.

Det var Turkiet som sade nej. Och att president Clinton ringde till premiärminister Ecevit ändrade ingenting alls.

För Turkiet handlar det om en grundläggande misstro mot de europeiska ambitionerna. Man misstänker att det kan uppkomma situationer där en europeisk fredstyrka sätts in i områden nära Turkiet och där Turkiet har viktiga intressen, och vill då vara i en situation där man på ett avgörande sätt kan påverka eller styra ett sådant beslut.

Därför vill man inte ge NATO carte blanche att stödja EU, utan vill i stället i fall från fall kunna utnyttja sin vetorätt i NATO-rådet.

Men detta ställningstagande innebär samtidigt att det blir mer rimligt att tänka sig att man inom EU bygger upp en egen planeringsmöjlighet. Detta är vad Frankrike vill, vad USA hyser djup misstänksamhet mot, och vad Storbritannien inför vårens val knappast kan tänka sig att gå med på. Men frågan måste redas upp på ett sätt som tillfredställer också Turkiet, eftersom NATO är en organisation som fattar beslut med enhällighet.

För det svenska ordförandeskapet blir frågan knepig. Vår erfarenhet av central europeisk och atlantisk säkerhetspolitisk konfliktlösning är, efter decennier av isolering, rätt begränsad. Men ordförandeskapet ger oss ansvar.

Och Sveriges egen politik är inte okomplicerad. Vi har fortfarande en officiell beröringsångest när det gäller NATO. Men när det gäller hur den nya EU-styrkan skall planeras och ledas ligger vi bestämt på ståndpunkten att man skall lita på NATO:s resurser i stället för att bygga upp egna. Vårt intresse nu är således att tillfredsställa Turkiets säkerhetsintresse på ett sådant sätt att USA:s farhågor kan lugnas och att det NATO där vi inte är medlemmar får en central roll i att också leda de operationer där svenska soldater kan komma att medverka.

Varje meddelande om att svensk säkerhetspolitik har klarhet och logik i dessa dagar måste betraktas som falskt.

Själv har jag lämnar Stockholm, var i Paris för ett dygn av arbete med den europeiska rymdpolitiken, och befinner mig nu i den strålande solen i den eviga staden Rom.

Gatucaféerna är fyllda. Bilarna knuffas hysteriskt för att ta sig fram i julhandeln. Det heliga året 2000 går mot sitt slut. Stortavlorna har redan börjat basunera ut budskapet inför det kommande parlamentsvalet.

På andra sidan Adriatiska Havet går Serbien till val i morgon. Nu handlar det om makten i den serbiska delrepublik som är ca 90 % av det Jugoslavien som den 5 oktober kastade Milosevic ur sadeln och inledde en demokratisk omvandling.

Alla prognoser tyder på en förkrossande seger för demokraterna och ett förkrossande nederlag för socialisterna. Under ledning av Zoran Djindjic kommer en serbisk reformregering att bildas innan det om ca två veckor blir jul också i det ortodoxa Serbien.

Och det är sedan det verkliga arbetet börjar. I onsdags blev Jugoslavien medlem i internationella valutafonden IMF med de möjligheter detta innebär. Den s k yttre vallen av sanktioner finns därmed inte längre. Det var inte minst för att bereda marken för detta som jag fick ägna en betydande tid under hösten för att få fram ett snabbt medlemskap för Jugoslavien i FN.

President Kostunica är nu fast etablerad och med ett mycket starkt folkligt stöd. Men reformpolitik i egentlig bemärkelse har knappast ens inletts. Internationella hjälplöften från FN och EU kommer att kunna hålla skutan hjälpligt flytande till i februari eller så. Men allvaret i situationen kan knappast underskattas.

Till detta och annat kommer jag att återkomma i kommande brev. Nu lockar julhandel på Roms trånga gator. Stämningen i Peterskyrkan vill jag inte heller gå miste om. Men snart bär det av hem till Stockholm till en jul som vi alla hoppas blir vitt ute och vila inne.

Och nästa brev kommer kring nyårshelgen med de reflektioner som denna inbjuder till. År 2001 är det nya årtusendets första år om man skall vara noggrann. Och många minns säkert Stanley Kubricks framtidsfilm 2001. Den handlade om mycket, men få vågade på den tiden tro att Sverige skulle komma med i den Europeiska Unionen.

Piazza del Popolo i Rom den 22 december 2000 God Jul och Gott Nytt År!



Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]