Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v3/ 2001
16/1/2001

Vänner,

Om TT: övergrepp och falskanklagelser. Om rapporten om Raoul Wallenberg och vad den visar om svensk naivitet och undfallenhet. Om andra oklarheter i vårt förhållande till Sovjet genom decennierna. Om tioårsminnet av det sovjetiska försöket att kväsa friheten i de baltiska länderna. Om resor till Belgrad och Kosovo. Och kort om skiftet i Washington.



Detta brev skulle egentligen ha inletts med frågan om Raoul Wallenberg, Sverige och Sovjet. Men när jag skulle sända ut det i går morse nåddes jag plötsligt av ett TT-telegram som kom att vända upp och ned på min dag. Och den historien vill jag gärna berätta. Wallenberg och annat av än större vikt kommer längre ner.

09:25 i går meddelade TT att ”Bildts verksamhet i Bosnien får svidande kritik”. Och det var inga småsaker det handlade om. Det talades om ”missbruk”, om avsaknad av finansiellt hänsynstagande, om att extra utgifter förorsakats, om administrativt kaos, om frånvaron av strategi och om att allt detta ”i dagsläget” dock inte ledde till några brottsmisstankar.

Att alla media drog igång på detta var inte så underligt. EU-revisorer anklagar Bildt för missbruk!

Nu var det dock så att några påståenden om missbruk inte fanns i den rapport som EU:s revisorer upprättade 1999 och som publicerades i början av 2000, och som i sina huvuddelar handlade om annat och vad gäller det s k OHR-kontoret i Sarajevo huvudsakligen handlade om tiden efter mig. Jag kunde snabbt konstatera att inget av de påståenden ur TT-telegrammet 09.25 som jag referat ovan om mitt kontor återfanns i revisionsrapporten eller hade stöd i denna.

Och jag häpnade när jag konstaterade att varje som citat angivet påstående eller yttrande i TT:s telegram var felaktigt. Jag tror aldrig att jag varit med om något motsvarande.

Detta ledde till försök att rätta till. På min hemsida lade jag snabbt ut en kommentar som de som ringde hänvisades till. Jag tvingades dock sköta en del annat också. Jag befinner mig i Genevé för möten med bl a FN:s nya flyktingkommissarie Ruud Lubbers.

Möjligen trodde jag att TT skulle rätta de värsta felaktigheterna. Kl 12:46 fick man ut ett telegram där det sades att ”Carl Bildt anser inte att det förekommit något missbruk av anslag under hans tid som Hög Representant i Bosnien”. Det handlade här om den kända frågetekniken ”Har Du slutat att slå Din fru?”. Texten fortsatte med att ”Bildt erkänner dock…” om en helt annan sak för att skapa intrycket av att jag här tvingades att erkänna det jag annars försökte att förneka.

Och telegrammet hävdade också att jag var missnöjd med EU:s revisorer. Det var jag inte. Däremot var jag alldeles sällsynt förbannad på TT, och på att de vägrade att erkänna att det inte förekom några påståenden om missbruk utan fortsatta att sprida misstro.

Så gick timmarna och tidningarna skrev sina artiklar i mer eller mindre god tro på TT:s telegram. Kl 16:46 nåddes jag av ett försök från TT att vara mer sakliga. Nu var det inte längre ”Bildts verksamhet i Bosnien får svidande EU-kritik”, utan nu var det ”Bildts administration” som drabbades av samma omdöme. Alla påstådda citat från revisionsrapporten hade nu på synnerligen goda grunder tagits bort.

Men man fortsatta att leka med anklagelser om missbruk. Nu handlade det om att EU för att ge sitt bidrag till mitt kontor använt medel för ett anslag för demokratiutveckling. Om det visste jag ingenting alls och hade heller ingenting med att göra. Men jag kunde konstatera att inte heller revisionsrapporten använde det laddade ordet missbruk i detta sammanhang.

Nu skrev TT det att ”i flera tidigare fall i EU:s historia har liknande betalningar rubricerats som missbruk”, men ”att så skulle vara fallet i Bosnien tillbakavisas dock bestämt av Carl Bildt”.

Tacka sjutton för det! Det förhållande det möjligen handlade om var ett bokföringsförhållande i Bryssel som inte på minsta sätt låg under mig. Och nu började TT göra egna tolkningar av vad man förr hade brukat att kalla missbruk eftersom uttrycket inte ens i detta sammanhang använts.

Nu började jag att härskna till rätt ordentligt i mina kontakter med TT. Jag hade i ena luren de journalister som hetsats upp över uppgifterna om att jag skulle ha anklagats för missbruk av medel, och i den andra TT i ett försök att få dem att sända ut en korrigering eller ett klarläggande eller någonting.

Men det gjorde de inte.

Och i såväl Rapport som Aktuellt på kvällen lästes det om telegram där det uppgavs att jag kritiserats för missbruk eller anslagsmissbruk. Jag tillbakavisade dessa anklagelser, sades det, men vad man inte visste på TV-redaktionerna var att dessa anklagelser om missbruk över huvud taget inte fanns.

Jag talade med de bekymrade TV-redaktionerna efteråt, men hade svårt att kritisera dem. Kom det ett TT-telegram som talade om att Bildt anklagats för missbruk så var det en rimlig nyhetsvärdering att ta med det. Man hade inte kollat TT och man hade inte ägnat sig åt den detaljanalys som krävdes för att se att TT:s telegram 16:46 var en halvreträtt från telegrammet 09:25 och 12:46.

Efter alla relevanta nyhetssändningar på kvällen fann sig dock TT föranlåtet att 21:56 sända ut en information till redaktionerna att deras telegram 16:46 ersatte de tidigare telegrammen under dagen. Avsikten med detta telegram var nu att säga att det som stod i de tidigare telegrammen inte längre var någonting som TT stod för och som borde återges vidare.

Till detta kom man således fram kl 21:56 på kvällen!

Alla de stora TV-sändningarna hade gått. Alla tidningarna för dagen efter hade slutat att skriva. Och det som sändes ut nu var fortfarande bara ett halvt erkännande av att man haft fel i det man sagt. Man sade att det man sagt om missbruk inte längre gällde, men man ville inte erkänna att det faktiskt var fel.

Men nedtoningen fortsatte försiktigt. Nu hade man passat på att ta bort den braskande formuleringen om ”svidande kritik”. När man hade börjat att titta på de olika administrativa påpekanden som rapporten innehåller gick det knappast att motivera en så dramatisk rubrik.

Nu hade jag hunnit att bli rätt ordentligt upprörd på TT. Telegrammet 09:25 var redan det av den arten att jag skulle tro att rent juridiska åtgärder hade rimliga förutsättningar till framgång också i ett land med vår lagstiftning. Men att man vägrade att låta meddela att det var fel, att säga att anklagelser om missbruk inte fanns, och lät dessa hänga i luften var synnerligen upprörande.

Och detta gjorde jag i rätt klara verba på nytt klart för TT. Kl 00:06 kom så till slut ytterligare ett i raden av telegram från TT. Nu hade alla media stängt, alla journalister gått hem, ingen var sannolikt kvar framför nyhetsskärmarna.

Men nu tog TT tillbaka och beklagade de olägenheter som deras rapportering under de 15 timmar som gått förorsakat mig och mina medarbetare:

”Stockholm (TT)

TT har i en artikel på måndagen använt orden ''missbruk av anslag'' i samband med en kritisk EU-rapport om bland annat den tid då Carl Bildt var den höge representanten i Bosnien. Av artikeln kunde man få intrycket av att Carl Bildt skulle ha något med ''missbruk av anslag'' att göra eller att det i rapporten från EU:s revisorer förekommer påståenden om missbruk av anslag inom hans organisation. - Så är inte fallet och TT beklagar om artikeln orsakat missförstånd hos TT:s kunder och skapat olägenheter för Carl Bildt och hans medarbetare, säger Anders Rhodiner, TT:s redaktionschef.”



Jaha. Man säger att man av TT:s artikel ”kunde få intrycket” av att jag skulle haft något med missbruk av anslag att göra eller att det i rapporten från EU:s revision förekommer påståenden om missbruk av anslag inom hans organisation. Jag hade mycket svårt att se hur någon kunde ha fått något annat intryck över huvud taget. Läskunnigheten i Sverige är sedan något sekel tämligen utbredd.

Men man ”beklagade” det inträffade. En ursäkt är dock en ursäkt. Bättre sent än aldrig.

Men då hade det gått nästan 15 timmar sedan det felaktiga telegrammet skickades ut. Och under dessa 15 timmar hade tidningar och TV vidarebefordrat påståenden om att jag eller den verksamhet jag haft ansvaret för anklagats för missbruk av anslag. Skadan kan inte rapporteras av en ursäkt mitt i natten.

Jag är en person som reagerar rätt sällan i sammanhang som dessa. Senast jag reagerade lika starkt var när radion i stor direktsändning mitt i valrörelsen skulle ha mig att tala analsex med unga flickor. Det var en makalös omdömeslöshet som sedan dess kommit in i biblioteket över omdömeslösheter i media.

Nu handlade det om vad som faktiskt var förtal. Jag hade åkt till Bosnien med ingenting alls för att från ingenting alls göra praktiskt taget allting. I februari 1996 då det sägs att EU-kommissionen tyckte att vi hade brister i de administrativa rutinerna satt vi inte och fyllde i blanketter. Sarajevos förorter brann, fredsavtalet gungade och vi hade inte ens några blanketter att fylla i. Vi hade just fått fönster mitt i vintern på vårt kontor. Jag hade ett stort skotthål genom skrivbordet.

Så småningom blev det bättre ordning på de administrativa rutinerna. Jag hade en utomordentligt kompetent amerikansk stabschef som svarade för detta. Det blev mycket blanketter rätt snart. Och när de i administrativt avseende lite vilda inledande månaderna reviderades efter det att jag hade bett och bett att få någon som kunde ägna sig åt sådant att komma ner till krisvinterns Sarajevo var jag stolt över mina medarbetare när det konstaterades att inget missbruk hade skett och att pengarna använts så väl man kunde begära.

Senare blev en del annorlunda. När jag lämnade i juni 1997 hade organisationen ca 200 medarbetare. Snabbt byggdes den ut till ca 700 personer. De administrativa utmaningarna stegrades påtagligt. I revisionsrapporten framgår tydligt att det var behovet av bättre rutiner under denna period som man anser att EU-kommissionen skulle ha drivit kraftigare.

Jag reagerade mycket starkt på TT:s telegram och TT:s glidningar. I dessa dagar av kvittomissbruk vet alla hur alla reagerar på braskande rubriker om att politiker missbrukat pengar. Och jag reagerade också på vägnarna av alla de medarbetare som under svåra förhållanden gjort sitt bästa och som ingen revisionsrapport eller annan rapport eller journalist tidigare hade kommit på att rikta dessa anklagelser och påståenden mot.

Detta om detta. Jag känner starkt för de s k vanliga människor som drabbas av övergrepp och felsteg från media men som kanske inte har mitt ursinne när det gäller att i fall som detta ta strid intill dess att man får rätt. Och jag hoppas att det inträffade skall få konsekvenser.

Vi kan inte ha ett TT som vi inte kan lita på.

Och med detta återgår jag till det veckobrev som jag hade tänkt att sända i går innan telegrammet 09:25 vände upp och ned på min dag.

Det var den 15 juni 1946 som dåvarande svenske ambassadören i Moskva Staffan Söderblom plötsligt fick sin efterfrågade audiens hos Josef Stalin i Kreml.

Det var ett unikt möte. Vare sig dessförinnan eller efter hade en svensk ambassadör på detta sätt haft ett möte med den sovjetiska diktatorn. Man kan bara spekulera om varför Stalin just denna gång lät meddela att han tog emot den svenske ambassadören.

För Söderblom var mötet med Stalin alldeles uppenbart någonting alldeles extra.

I den depesch om mötet som så småningom har letat sig fram till offentligheten efter att under många år ha varit ”försvunnen” ur UD:s arkiv talar han om diktatorn med devot beundran. ”Hans lågväxta proportionerliga gestalt och det regelbundna ansiktet göra ett särdeles angenämt intryck”, skriver han om det sovjetiska skräckväldets överste dirigent med en formulering som visar att han utvecklade kryperiet till en konst.

När Stalin frågar Söderblom om det är någon fråga som denne ville ta upp, är det fallet Raoul Wallenberg som Söderblom för fram , och säger att han personligen var övertygad om att Wallenberg hade fallit offer för en olycka eller för rövare.

Vid denna tidpunkt var Raoul Wallenberg enligt alla uppgifter fortfarande vid liv. Han hade arresterats av de framryckande sovjetiska trupperna i Budapest i januari 1945, och hade under tiden sedan dess suttit i undersökningsfängelse i Moskva. Men ambassadör Söderblom hade redan i december 1945 till det sovjetiska utrikesdepartementet fört fram sin förmodan om att Wallenberg hade omkommit.

Raoul Wallenberg dödförklarades av Sverige innan han dödades av Sovjet.

I sina grunddrag var detta dessvärre bekant redan innan den gemensamma svensk-ryska arbetsgrupp som sedan 1991 arbetat med frågan i fredags publicerade sin gemensamma rapport. Men tillgången till också ryska arkiv ger nu en än tydligare bild av hur Raoul Wallenberg förråddes av sitt eget land innan han på ett eller annat sätt och vid en eller annan tidpunkt med största sannolikhet mördades av den sovjetiska diktaturen.

I centrum står ambassadören Söderbloms direkt till den beundrade Stalin, men tidigare till det sovjetiska utrikedepartementet, framförda åsikt att Raoul Wallenberg redan var död, och att någon anledning för sovjetiska myndigheter att frige honom således inte fanns.

Men det handlar inte bara om ambassadör Söderblom. Den bild som träder fram i rapporten är mycket större och mycket värre. Den handlar om en naivitet som urartade till kryperi och som i skede efter skede kom att utmärka det svenska förhållningssättet till den kommunistiska diktaturen på andra sidan Östersjön.

För ambassadör Söderbloms del handlade det inte bara om undfallenhetspolitik gentemot Stalin. Han hade under krigsåren varit chef för UD:s politiska avdelning, och hade som sådan kom att bli en av de ledande företrädarna för en undfallenhetspolitik också mot Hitler.

Men i sin undfallenhet för Stalin i detta och andra ärenden var Söderblom förvisso inte ensam. När utrikesminister Östen Undén i november 1946 träffade den sovjetiske utrikesministern Molotov i New York hade han haft en möjlighet att ta upp fallet Wallenberg om det hade varit så att han tyckt att Söderblom i det samtal med Stalin som då tydligt hade rapporterats till honom hade gått för långt.

Men Östen Undén teg om Raoul Wallenberg, och den bild som Söderblom gett i sina samtal i december och juni 1946 med MID och med Stalin ändrades därmed inte. Enligt den sovjetiska versionen av vad som hände kom det då bara att återstå månader för Wallenberg att leva innan han dödades i fängelset i Moskva.

Den svenska delen av arbetsgruppen hävdar att det inte finns några bevis för att den linje som Söderblom förde fram till Stalin var den svenska regeringens. Det är riktigt. Bevis finns inte. Men det som kan visas är att regeringen inte internt tillrättavisade Söderblom för det han sagt och att man inte till Sovjetunionen utnyttjade den möjlighet som fanns att korrigera den bild som den svenska ambassadören hade fört fram.

Och sannolikheten för att Söderblom var hyggligt förankrad i den svenska regeringen är påtagligt hög. Han hade direkta och delvis också personliga kontakter med både statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén. Och detta var månader när han hade anledning att tala med dem om relationerna till Sovjetunionen. Baltutlämningen stod också den på den skamfulla dagordningen, och regeringen var intill ytterlighet angelägen att åstadkomma det mycket omdiskuterade och mycket kontroversiella handelsavtalen med Sovjetunionen.

Josef Stalin hade varit med om att vinna kriget, och hade i denna egenskap också en viss internationell prestige. Han hade suttit med Franklin Roosevelt och Winston Churchill i Jalta och Potsdam och diskuterat efterkrigsordningen i Europa.

Men Stalin hade aldrig gått till krig mot Hitler. Tvärt om. Det var hans pakt med Hitler i augusti 1939 som gjorde det möjligt för denne att anfalla Polen, och för Stalin att ockupera de baltiska staterna. Det var inte Stalin som övergav pakten med Hitler, utan det var Hitler som i vansinnets övermod attackerade även Sovjetunionen och drev den vettskrämde Stalin att t o m överge Moskva. Men när Ryssland reste sig i raseri över ännu en främmande invasion fick Hitlers arméer anträda samma plågsamma reträtt som andra före honom hade råkat ut för.

Och Stalins välde var inte okänt. Moskvarättegångarna i mitten på 1930-talet borde inte ha kunnat lämna någon i oklarhet om arten av den regim det handlade om i Moskva. I Sverige fanns tiotusentals människor som hade tvingats att fly över Östersjön från förföljelserna, fördrivningarna och likvideringarna när Estland, Lettland och Litauen hade ockuperats.

För tiotals miljoner människor som mött döden i GULAG-arkiepilagens helvete tror jag knappast att vare sig Stalins gestalt eller ansikte gjorde ”ett särdeles angenämt intryck”. Den söderblomska formuleringen är skamlig bortom ord.

Arbetsgruppsrapporten visar på ett mönster av svensk naivitet och sovjetisk sekretess och säkerhetsfixering som alls inte var begränsad till bara åren 1945 till 1947, vilket är de år som genom denna rapport nu kommit i fokus och fått sin historiska belysning. Tid efter annan under de decennier som vi levde grannar med det sovjetiska väldet ledde den småstatens försiktighet som inte var onaturlig över i en naivitet och en inställsamhet som kom att gå ut över svenska värderingar och svenska intressen.

Någon gång i början av 1980-talet skrev jag i en debattartikel att jag tyckte att det fanns ett systemfel i det sätt på vilket vi betraktade och omgicks med den sovjetiska makten.

Då hade just ubåtsskyddskommissionens rapport om ubåtsintrången i Stockholms södra skärgård i september 1982 publicerats. Och i dess följder kom vi att få några år av diskussion om vikten av tydlighet i budskapen till Moskva och om de faror som låg i varje tendens till dubbla budskap.

Men det var då inte bara detta det handlade om. Detta var också åren omedelbart efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 och införandet av krigsrätt i Polen 1980 för att slå ner den förnyelse som där höll på att bryta fram. I Västeuropa gick diskussionen höga om behovet av nya kärnvapenrobotar för att möta hotet från de nya SS20-robotar som Sovjet i stort antal börjat att rikta mot Europa.

Och debattklimatet i Sverige var märkligt. När vi moderater vågade tala om vikten av frihet och demokrati också i länderna bakom järnridån brännmärktes vi i riksdagen som hot inte bara mot Sveriges neutralitet utan t o m, när tonläget hade skruvats upp än mer, som hot också mot Sveriges fred. En viss konsekvens låg det i detta. Redan 1970 hade den svenska ambassaden i Moskva instruerats att inte ta emot Alexander Solzjenitsyn när denna tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Det fanns en tendens till undfallenhet i den offentliga debatten, och det var självfallet lätt att detta slog över till en tendens till undfallenhet i den utrikespolitiska hanteringen också. Sverige låg ibland besvärande nära att ingå i en doadoa-kör till olika mer eller mindre tveksamma sovjetiska utspel i den s k fredens tjänst.

Strax efter det att den rysk-svenska kommission som nu lagt fram sitt arbete om Wallenberg började sitt arbete drogs det igång motsvarande expertsamtal om undervattensoperationerna mot Sverige. När jag som statsminister i början av 1993 avlade officiellt besök i Moskva och diskuterade allt detta med president Jeltsin i Kreml var vi överens om att understryka den vikt vi lade vid dessa arbetsgrupper och deras arbete.

Av expertsamtalen om undervattenskränkningarna blev mindre än av samtalen om Wallenberg. De fortsattes visserligen ett tag efter det att Ingvar Carlsson blivit statsminister hösten 1994, men det var uppenbart att något egentligt intresse att söka sanningen inte fanns på svensk sida, och trycket på den ryska sidan att föra diskussionen vidare lättade därmed på ett avgörande sätt. Samtalen rann ut i sanden.

Att få fram sanningen tar inte sällan sin tid. Vi vet fortfarande ingenting alldeles säkert om Raoul Wallenbergs död. Och det är värt att notera att den person som ledde förhören med Wallenberg i fängelset i Moskva under de första åren fortfarande envist vägrar att säga vad han vet. Man kan tycka att det inte finns någonting som är känsligt kvar att skydda efter alla dessa år, men den bedömningen finns det alldeles tydligt de ur det äldre garder som inte delar. Och detta är ett memento som inte är utan intresse när det gäller att värdera andra frågor som rör senare skeenden och där fler fortfarande skulle kunna uppfatta som det skedde som någonting som inte bör avslöjas.

För ett decennium sedan var det uppenbart att det sovjetiska väldet gick mot sin upplösning. Tyskland hade återförenats, och i Kreml satt Michael Gorbatjov och försöka att hålla ihop det som gick att hålla ihop. Det handlade mycket om de baltiska staternas situation.

Redan under hösten 1990 hade det varit tydligt att det höll på att dra ihop sig till konfrontation om Sovjetunionens framtid. Och de första dagarna i januari 1991 var det tydligt att man från sovjetisk sida vill dra åt tumskruvarna i de baltiska länderna, sätta stopp för frigörelsesträvandena och få Moskvalojala ledningar tillbaka vid makten.

Det blev dramatiska dagar som kulminerade i de strider kring TV-tornet i Vilnius i Litauen natten till den 13 januari där 15 människor miste livet när de sovjetiska trupperna öppnade eld. Den internationella reaktionen blev omedelbar och stark, Gorbatjov försökte se ut som om han inte visste vad det handlade om och det utlovades undersökningar och klarhet.

Av detta blev självfallet intet. Vi vet väl vad det handlade om. Det var en väl förberedd och centralt dirigerad militär operation i samband med sovjetlojala krafter i de olika baltiska länderna. Det var en klassisk kommunistisk kupp med stöd av de sovjetiska bajonetterna som skulle genomföras. Operationerna leddes direkt av den biträdande försvarsministern för speciella operationer. Chefen för den sovjetiska armén fanns på en flygbas i Litauen.

Den som betydde mycket för att då möta det sovjetiska hotet mot de baltiska länderna var Boris Jeltsin. Dagen efter dödsskjutningarna i Vilnius flög han till Riga och undertecknade där, i sin egenskap av president i den ryska republiken, överenskommelser med reformledningarna i Estland och Lettland. Signalen till Gorbatjov gick inte att ta fel på. Den ryska reformledningen accepterade inte det sovjetiska kuppförsöket i de baltiska länderna.

När Gorbatjov frampå sommaren samma år kom till Stockholm på ett kort besök behandlades han med den största artighet. Men när jag efter en lunch tog upp frågan om han kunde ge besked om vad som egentligen hade hänt och var ansvaret låg for han ut i svavelosande anklagelser om påstådd fascism i Litauen och visade inte minsta förståelse för att han hade lovat klarhet om det som inträffade.

Och så är det fortfarande. Litauiska domstolar har åtalat personer som man anser var direkt inblandade i det sovjetdirigerade kuppförsöken. Men dessa personer finns nu öster om den litauiska statsgränsen, och skyddas av allt att döma från den litauiska rättvisan. Man vill fortfarande inte att den fulla sanningen om det som inträffade för ett decennium sedan skall komma fram.

Sedan mer än ett år tillbaka är det Vladimir Putin som sitter vid makten i Kreml. Han talar inte om att stärka det ryska samhället, men desto mer om att stärka den ryska staten.

Med stöd av effekterna av devalveringen i augusti 1998 och de höga oljepriserna under förra året har den ryska ekonomin haft sitt bästa år på länge. Men de ekonomiska reformerna har i mångt och mycket stannat upp, mediaklimatet har tydligt förändrats till det sämre och i Tjetjenien dör varje vecka ca 20 ryska soldater i de fortsatta striderna. Det talas nu om att Putin vill koordinera landets olika säkerhets- och underrättelsetjänster betydligt starkare än tidigare. Det är den starka ryska statens intressen som sätts i centrum.

Vi kommer att ha anledning att fortsätta att försöka att lyfta på de stenar som fortfarande döljer mycket i det senaste halvseklets utveckling i norra Europa. Frågan om vad som hände med Raoul Wallenberg är inte avslutad. Men vi har all anledning att notera den svenska naivitet och undfallenhet som den gemensamma arbetsgruppen i fredags så plågsamt tydligt dokumenterade. Den var, tyvärr, ovanligt extrem, men den var tyvärr ingen engångsföreteelse.

Jag ber om ursäkt för denna dykning ner i samtidshistorien. Men fredagens rapport var ett viktigt dokument som måste sättas in i sitt sammanhang. Förstår vi inte rätt vår egen historia, riskerar vi att förlora vår förmåga att forma vår framtid.

Själv sitter jag i dag på mitt FN-kontor i Genève. Helgen har tillbringats med säkerhetspolitiska diskussioner i krets av amerikanska och europeiska bedömare. I morgon tisdag är jag på sammanträde med den amerikanska tankefabriken RAND i Cambridge i Storbritannien. Och på onsdag far jag på FN-chefens uppdrag till Belgrad för olika samtal med bl a president Kostunica och premiärminister Djindjic. Därifrån fortsätter jag via en del av de besvärliga områden man kunnat läsa om i media de senaste veckorna till Pristina i Kosovo.

Och från Pristina blir det direkt hem till Stockholm igen. Scenförändringarna kan ibland vara tydliga. Jag kommer till Stockholm söndag kväll, och måndag morgon skall Erkki Liikanen och jag invigningstala på konferensen om Mobile Commerce World http://www.mobilecommerceworld.com.

Det är nu det verkliga arbetet i Serbien börjar. Under veckan kommer Serbien äntligen att få sin nya regering under Zoran Djindjic och det egentliga reformarbetet kan börja. Nu har man också i Belgrad formulerat sin inställning till relationerna mellan Serbien och Montenegro. Under de närmaste dagarna förväntas Montenegros president Djukanovic till Belgrad för att inleda dessa för Jugoslaviens och regionens framtid så viktiga samtal.

Och samtidigt har ledningen för FN-missionen i Kosovo i lördags gått över från fransmannen Bernhard Kouchner till dansken Per Haekkerup. Nu diskuterar han hur strategin för FN-arbetet i Kosovo kan läggas upp under det närmaste året, och hur det också kan ske i ett tydligt regionalt perspektiv. Min roll är rådgivarens i framför allt de senare avseendena.

Från Kosovo kommer också jag att kunna följa hur Bill Clinton på lördag lämnar över presidentämbetet till George W Bush. Ett nytt skede i amerikansk politik, och i relationerna över Atlanten tar vid.

Arbetet med att få tillstånd ens ett ramavtal i Mellersta Östern har nu bara ytterligt små möjligheter att hinna nå fram före lördag. Och därefter blir det att avvakta det israeliska premiärministervalet den 6 februari. Det är svårt att känna optimism inför den utveckling som vi står för i regionen under de närmaste månaderna.

Om jag från Belgrad kommer att kunna ta del av hur statsminister Göran Persson på onsdag framträder inför Europaparlamentet i Strasbourg och presenterar det svenska ordförandeskapets strategi vet jag inte, men jag vill hoppas att det kommer att gå bra, och att han kan ge besked som övertygar om Sveriges förmåga i Europa.

Att statsministern är där är självklart, men icke desto mindre bra. Definitivt mindre bra är att man i övrigt i parlamentet inte kommer att låta sig företrädas av en minister på det sätt som är naturligt, utan att det i fortsättningen ofta kommer att vara en tjänsteman i statsrådsberedningen som står för detta. Jag vet att det redan grymtas åtskilligt över detta, och är egentligen förvånad över att Europaparlamentet accepterar en ordning som lätt kunde uppfattas som nedsättande.

Genève den 16 januari 2001





Carl Bildt

PS. Ett rekordlångt brev av skäl som framgår. Fram till sid 7 är det dramat fram till att TT i går fick beklaga felaktiga uppgifter om mig och de lärdomar om medborgaren och media som kan dras av detta.









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]