Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v4/2001
23/1/2001

Vänner,

Om fredsfaror och nödvändiga fredsinsatser på Balkan just nu, om utmaningar för EU i detta avseende, om hur Bush-administrationen börjar att sätta sina politiska prioriteter och om det stora Davos-mötet med World Economic Forum under den kommande helgen.

Jag satt framför en flimrande TV i FN-huset i Pristina i Kosovo och såg hur George W Bush i småregnet på andra sidan Atlanten svor eden som USA: s 43: e president. Utanför fönstret hade jag resterna av ett av de hus i Pristinas centrum som attackerades under kriget mellan NATO och Jugoslavien om Kosovo våren 1999.

Den senaste veckan tillbringade jag till större delen i Belgrad, södra Serbien och i Pristina i akt och mening att bedöma situationen när det nya året med dess nya möjligheter och dess nya utmaningar har börjat.

Försiktigt har jag i olika sammanhang örsökt att börja skissera det som senare skulle kunna utvecklas i riktning mot en riktig fredsprocess för regionen. Vi har en andra chans till stabilitet - men det finns en påtaglig risk för att vi i stället hamnar i en andra omgång av sönderfall och stridigheter.

I Bryssel satt EU: s utrikesministrar i går och diskuterade hur man skall kunna sätta upp kommittéer för att klara kriser. Det är gott och väl, men hjälper föga när både EU och andra fortfarande verkar handfallna inför de kriser som håller på att torna upp sig.

Jag var inte i Bryssel, men jag var däremot i Bujanovac i södra Serbien. Från albansk sida skulle man sannolikt hellre tala om östra Kosova. I den lilla staden är ca 60% av befolkningen albansk, och i Presovo strax söderut, precis vid gränsen till Makedonien, är den albanska dominansen nästan total.

Området är strategiskt viktigt både för Serbien och för den vidare regionen. Här går den väg och den järnväg som är den viktigaste - i vissa avseenden den enda - pulsådern mellan syd och nord i denna del av Europa. Från Belgrad ner mot Nis, där vägen delar sig mellan att gå mot öster via Sofia till Istanbul, eller att gå vidare mot söder genom Presevodalen ner mot Thessaloniki i Grekland.

Under Milosevic-tiden regerades området med sedvanligt förtryck. Men efter kriget i Kosovo har problemen blivit allt tydligare. Den skyddszon på 5 km som inrättades runt Kosovo efter det att FN och NATO tagit över provinsen får inte beträdas av jugoslaviska armén eller av serbisk polis, och i denna har successivt den albanska gerillan UCPMB nu etablerat sig. Och samtidigt har spänningen stigit i städerna Bujanovac och Presovo strax utanför skyddszonen.

Situationen är i längden alldeles ohållbar. UCPMB-gerillan etablerar sig allt fastare och allt starkare i de kullar och berg som dominerar dalen och dess kommunikationer. När det började bli problem för ett år sedan ryckte olika amerikanska representanter ut, talade med UCPMB och förklarade att problemen nog var ur världen. Men alls icke. I november ledde offensiv från deras sida till att resterande serbisk polis drevs ur området. Flera dödades. Och sedan dess har konfrontationen skärpts.

NATO-trupper längs gränslinjen mellan Kosovo och Serbien har förstärkts och försöker nu att stoppa väpnade grupper att gå över. Bättre sent än aldrig. Och man har blivit effektivare. Men detta har bromsat snarare än stoppat förstärkningen av UCPMB.

För den nya ledningen i Belgrad är problemet akut. De finner att de håller på att förlora kontrollen över en del av sitt territorium. De vet att det finns en påtaglig risk för att nationalister och socialister kommer att anklaga dem för detta. Och de ser en akut risk för att en gerilla som etablerar sig i skyddszonen successivt tar sig in i städerna Bujanovac och Presevo med allt vad detta skulle innebära. Serbien skulle skäras av från både Makedonien och Grekland. Det skulle etableras ett stor-Kosovo som snart också skulle börja tränga in på Makedoniens territorium. Mycket står på spel.

I Bujanovac träffade jag den nya serbiske vice premiärministern Nebojsa Covic. Han skrädde inte med orden när han beskrev hur Serbien tidigare hade misskött situationen och varit orättvis mot albanerna i området, sökte aktivt internationell hjälp med att hantera situationen men var påtagligt rädd för att tiden höll på att rinna ut.

Inne i Bujanovac stod pansarvagnar på viktiga platser. På fälten runt staden hade stridsvagnar grävts ner i försvarslinjer riktade mot bergen. På vägarna noterade jag specialpolisenheter av en typ som jag helst inte skulle vilja se i ett känsligt område som detta.

Vi rörde oss försiktigt fram till posteringarna som skiljde de stridande åt. Tunga vapen på den serbiska sidan. Tydliga förskansningar på den albanska med vapen kring vägspärrarna. Spänt, spänt, spänt.

Det var lugnt så länge jag var där. Men det dröjde bara någon timme innan det kom till skottlossning i den delade byn Lucane. Det handlar om några strategiskt belägna hus som jag besökt. Nu är det serbisk specialpolis som har positioner i dem. Det förhandlas om att de som bodde där borde få möjligheten att flytta tillbaka. Risken är dock påtaglig att de snabbt skulle tas över av UCPMB med en mycket påtaglig förskjutning av hela situationen i denna spända del av den spända zonen. Man vill ha garantier för att så inte skall ske. Men vem kan i ett läge som detta ge garantier?

Vid delningslinjen i utkanten av Veliki Trnovac har skottlossning förekommit nästan dagligen under dagarna sedan dess. Mest är det enstaka skott från den albanska sidan. I bergen lite längre norrut har det varit mer av strider.

Diskret försöker representanter för NATO att förhandla. Och inom EU diskuteras att skicka ytterligare några observatörer till området. Men vice premiärminister Covic och KFOR-kommendanten var rörande eniga om att allt detta riskerar att bli för lite och för sent. Nu är det vinter och snö och kyla i området. Men när våren kommer så kommer det också att komma strider. Och de striderna har potentialen att få hela regionen att skaka.

Jag är övertygad om att vi snabbt måste få en internationell närvaro till regionen. Det handlar om ett hundratal personer med robust mandat och med robust utrustning för att kunna backa upp och se till att politiska överenskommelser förverkligas. Och jag tror att det finns en betydande risk för att EU ännu en gång kommer att framstå som en papperstiger - om än en pratande sådan - om man inte förmår att agera med större kraft och fart än vad som nu verkar vara på gång.

Anna Lindh har all anledning att ta frågan på största allvar. Det hjälper inte med kommittéer i Bryssel när det som behövs är krafttag i Bujanovac.

Så här kan det inte fortsätta. Förr eller senare kommer en urladdning. Just nu är Lucane och Veliki Trnovac sannolikt de farligaste platserna i Europa. Och det enda sätt att förhindra en uppladdning jag ser är en påtaglig internationell närvaro i området.

Just nu är det representanter för KFOR i Pristina som leder det politiska förhandlingsarbetet. Men för att vi skall kunna gå framåt krävs personal på plats som kan övervaka att processer som de som t ex måste till vad gäller husen i Lucane går rätt till.

Detta är fredsbevarande arbete i praktiken. Och förmår inte EU det, är det inte mycket bevänt med retoriken. FN är redan på plats i olika avseenden, och kommer att vara mer så. Men i ljuset av det uppdrag FN har i Kosovo finns det begränsningar i vad det kan vara lämpligt för FN att ge sig in i just i denna situation på andra sidan gränslinjen mellan Serbien och Kosovo.

Men situationen vid vägspärrarna runt Lucane och Veliki Trnovac är inte det enda problemet i regionen. Ledningen i Montenegro manövrerar mot en sprängning med Serbien. Men är verkligen fler stater lösningen på stabilitetsproblemet på Balkan? Är det inte mer av samverkan snarare än mer av splittring som vi skall försöka att styra utvecklingen mot?

I Pristina har Hans Haekkerup från Danmark nu tagit över ledningen för fredsmissionen. Han har redan satt en ny stil av bestämdhet, eftertanke och strategiskt perspektiv. Och sagt självklarheter som att man måste veta till vilka organ och med vilka befogenheter man väljer innan man ordnar allmänna val. Självklarheter som dessa har dock kommit att bli nyheter i ett politiskt klimat som vants vid en annan attityd.

Förr eller senare måste vi öppna upp förbindelser mellan Pristina och Belgrad. Försiktiga steg förbereds nu. Det finns mycket praktiskt som är viktigt. Betalningssystemet måste fungera mellan dem. Kraftsystemen är till stora delar integrerade. Varför skall inte järnvägen fungera? Handelsfrågorna skulle bägge vinna på en öppning i.

Diplomatiska förbindelserna har just öppnats mellan Jugoslavien och Albanien. Om man flyger från Tirana upp mot centrala Europa flyger man självklart och naturligt genom jugoslaviskt luftrum. Men när jag flög från Pristina till Wien var det fortfarande stora omvägen om Makedonien och Bulgarien och Rumänien som man tvingades till. Detta måste ändras.

Samtalen om olika aspekter på detta kommer att fortsätta under den kommande helgen. Då är det - med början torsdag - dags för World Economic Forum i Davos. Hit kommer en betydande del av ledningarna för både länder och företag i stora delar av världen för att möta både varandra och representanter för vetenskap och media.

Dit kommer också alla presidenter från länderna i Sydöstra Europa, och det kommer att ge möjlighet till olika möten i olika sakfrågor. President Kostunica från Jugoslavien kommer att träffa FN: s generalsekreterare Kofi Annan om en del av dessa ärenden. Och jag skall leda diskussioner med alla presidenterna om samarbetsfrågorna i regionen.

Men det blir mycket annat i Davos också. Samtliga presidenterna från de baltiska länderna kommer dit för att diskutera sina länders förhandlingar med EU och ansträngningar med NATO. Själv skall jag också delta i diskussioner om Europa, den nya ekonomin och den nya teknologin.

Håller Europa på att förlora mark i IT-revolutionen? EU-kommissionärer Erkki Liikanen och jag tillhör dem som skall försöka att ge mötet svaret på den frågan.

Och från Sverige mer officiellt kommer utrikesminister Anna Lindh för att delta i debatter om EU: s framtidsperspektiv. Det är bra att även Sveriges regering finns med i sammanhang som dessa. Det har varit lite dåligt med den varan under ett antal år.

På andra sidan Atlanten formerar sig Bushs team och politik nu. Föga förvånande kommer han att inleda sin utrikespolitik med att den 16 februari besöka president Fox i Mexico. Därefter blir det något senare ett besök i Canada. Jag kommer ihåg att det faktiskt var just dessa prioriteringar som han diskuterade när vi möttes för utrikespolitiska diskussionen senvåren 1999.

Också relationerna med Europa är viktiga. Utrikesminister Lindh talade i söndags på EU: s vägnar i telefon med utrikesminister Colin Powell för att etablera dessa mer formellt. Men än så länge har planer inte hunnit bli mer konkreta än så.

På den inrikespolitiska agendan står först och främst skolfrågorna. Här som där, skulle man kunna frestas att lägga till. Som guvernör i Texas satsade Bush mycket på dessa, och som president har han lovat att fortsätta det arbetet, även om mycket av ansvaret i dessa frågor ligger på delstaterna snarare än på Washington. Men vi kan förvänta oss politiska förslag på skolområdet som det kanske första större politiska draget av Bush-administrationen.

Därefter kommer skatterna. I sitt installationstal var han tydlig om att dessa bör sänkas. Och allt fler ekonomer än nu beredda att ge honom rätt i detta. En intressant analys av ekonomen Lester Thurow i USA Today under helgen – finns på http://www.usatoday.com/news/comment/2001-01-18-clintoneconomy.htm - pekade på hur Clinton haft en ”fenomenal tur” med den ekonomiska utvecklingen medan det mycket väl kan bli så att Bush kommer att ha otur.

Hur länge kan USA fortsätta med de enorma handelsunderskotten, som ju måste finansieras med ett inflöde av kapital som nu pågått i två decennier, men som förr eller senare skulle kunna vändas till sin motsats med en flykt från dollarn som resultat?

Den underliggande styrkan i teknikomvandlingens amerikanska ekonomi finns där förvisso, men frågetecknen blir dock allt fler vad gäller de närmast åren. Ett förslag till sänkta skatter kommer att läggas på kongressens bord, och sannolikheten för att det i en eller annan form kommer att passera är nu betydligt mycket högre.

Stockholm den 23 januari 2001





Carl Bildt

PS. I övrigt vill jag bara notera att även jag tillhörde dem som i går också röstade på Thomas Ravellis räddning i fotbolls-VM 1994 som tidernas största sportprestation. Och vi hade rasande trevligt på idrottsgalan också efter det att TV-kamerorna hade släckts…

Länk till president Bushs installationstal finns på http://www.bildt.net .









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]