|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v5/2001
1/2/2001
Vänner,
Vinterdimman ligger tätt över slättlandet i norra Frankrike. Jag sitter på snabbtåget från Gare du Nord i Paris till Bryssel. Ämbetsmän bläddrar förstrött i sina papper på väg till dagens europeiska möten. I det tysta tåget störs man endast av prasslet av tidningssidorna som vänds.
Det har blivit en resande vecka för mig. Efter helgen på World Economic Forum i Davos har jag varit först i Genève för planering, därefter i Paris för att som representant för FN diskutera fredsoperationer och är nu på väg mot till Bryssel innan det åter bär hem till Stockholm.
Davos har alltid sin speciella karaktär. Där samlas nästan 3 000 deltagare för att med många ledande politiker, affärsmän och vetenskapsmän diskutera viktiga framtidsfrågor. Och mötena har kommit att uppmärksammas allt mer.
I Davos var det dock ett mellanår i år. Oftast är det ett tema, en händelse eller en utveckling som står i centrum för den globala dialog som ofta har mötet i Davos som sitt centrum. För ett år sedan var det den massiva amerikanska dominansen och den snabba utvecklingen av den nya ekonomin inte minst på andra sidan av Atlanten. Bill Clinton och Al Gore utstrålade optimism, och fusionen mellan America Online och Time Warner var symbolen för en ny era.
Men nu var det annorlunda. I Washington har en ny administration just etablerat sig, och närvaron i Davos var därmed, på samma sätt som när Clinton-administration kom in för åtta år sedan, tunn. Den första vågen av Internet har lagt sig, och konturerna av den andra är fortfarande inte alldeles klara. Kraften i den ekonomiska tillväxten i olika delar av världen håller på att avta, men ingen vet säkert med hur mycket och för hur länge. Den ena fredsprocessen efter den andra ger ett osäkert intryck.
Detta borde ha varit möjligheten för Europa att visa tydligare ledning när det gäller framtidsfrågorna. Men även om en och annan tidning tyckte att detta var Europas möte mer än tidigare var det mer genom walk-over än genom egna insatser. Efterdebatten efter Nice-mötet lägger fortfarande sordin på åtskilligt, osäkerheten om utvidgningsperspektiven går inte att ta fel på och man undrar om det verkligen kommer att finnas viljan att i Stockholm i slutet av mars föra vidare den ambitiösa agendan för konkurrenskraft från mötet i Lissabon för snart ett år sedan.
Trots all uppmärksamhet hemma är fokuseringen i resten av Europa på det svenska ordförandeskapet och dess frågeställningar tämligen begränsad. Vi har kommit att få ansvaret för en sex månaders mellanperiod mellan Nice-mötet och det belgiska ordförandeskap som vid toppmötet i Laeken i december förväntas ge debatten om den europeiska framtiden ny kraft. Och även om det finns viktiga frågor att avhandla under dessa sex månader inte minst på mötet i Stockholm är det tydligt hur debatten allt mer och mer fokuserar sig på det som skall komma därefter.
Från svensk utgångspunkt är detta inte nödvändigtvis någonting att beklaga. Vi har knappast kraften att klara av en agenda tyngre än den vi redan har. Att lyckas med den är en uppgift vi kommer att behöva koncentrera all kraft på. Det europeiska samarbetet behöver också sina mellanperioder, och är beroende av att de sköts på ett kompetent sätt.
I Bryssel sitter kommissionen och planerar för den vitbok om regerandet av Europa som man tänker presentera mot slutet av våren i akt och mening att stimulera debatten kring dessa frågor. Det är ett ambitiöst och viktigt projekt. Och mellan Paris och Berlin har debatten om de europeiska framtidsfrågorna redan börjat att komma igång.
Den franska debatten är fylld av ångest inför det Europa som nu växer fram. Det finns en mer eller mindre uttalad medvetenhet om att även om Nice-mötet ledde till en överenskommelse så skedde detta på ett sätt som skadat tilltron till Frankrike i breda kretsar. Och man noterar neuralgiskt varje nytt tecken på tyskt inflytande och tysk självsäkerhet i det förändrade europeiska samarbete som nu växer fram.
Länge var det axeln mellan Paris och Bonn som dominerade Europa. Så var det också under den tid då vi förde våra förhandlingar om att bli medlemmar i EU och hade att beakta de maktkonstellationer som fanns. Men Bonn låg vid Rehn och blickade västerut, medan Berlin ligger vid Spree, inte alltför långt från gränsen till Polen och med ett tydligt annat geografiskt perspektiv på Europa.
I går kväll åts det middag i närheten av Strasbourg mellan president Chirac och förbundskansler Schröder. Tidningarna noterar nervöst varje tecken på stämningsläget kring eller på måltiden. Men även om bulletinerna talar om att allt var som det var förr är det inte längre någon som tror på den saken. Konstellationerna i Europa håller på att förändras.
Om man i Paris i dessa dagar neuralgiskt blickar mot Berlin, är det tydligt att man i London neuralgiskt blickar mot Washington. Kommer den speciella relationen att kunna bestå under en ny och kanske mer återhållsam amerikansk administration? Och hur kommer den brittiska rollen i Europa att förändras om den inte på samma sätt som tidigare kan räkna med den starka länken över Atlanten?
Både premiärminister Blair och utrikesminister Cook har redan bokat in tidiga resor över till Washington. De vill vara där som de första av europeiska företrädare för att visa att de ur amerikanskt perspektiv bör ses som de första av européer. Om detta i det längre perspektivet är en särdeles klok politik kan säkert diskuteras, men det är nu så det fungerar i den psykologi mellan nationer vars politiska betydelse det inte går att bortse från.
I Washington har övergången till Bush-administrationen gått långt smidigare än någon vågat tro.
Bush inledde med att presentera sitt förslag till ny skolpolitik, och fick betydande demokratisk uppbackning för det han ville göra. Han fick därefter ett tydligt stöd från riksbankschefen Greenspan för planerna på att genomföra en betydande skattesänkning i syfte att också stimulera ekonomin. Nu är det planer på att engagera frivilligorganisationer av olika slag i olika sociala hjälpprogram som han sätter i fokus för sin smekmånadsoffensiv.
I annars starkt kritiska New York Times står det att läsa om ”one of the most orderly and politically nimble White House transitions in at least 20 years.” Inte illa.
För mig var Davos inte minst fortsatta diskussioner om utvecklingen på Balkan. I söndags satt jag på podiet tillsammans med presidenterna från Slovenien, Kroatien, Jugoslavien, Albanien, Makedonien och Bulgarien i en tämligen så unik debatt om framtidsperspektiven i regionen.
Jag hade sagt i förväg att antingen skulle det bli en debatt som var mördande tråkig med långa texter, eller så fanns det risk för att det hela skulle detonera kring det ena eller det andra problemen. Vi undvek bägge dessa risker och fick ett offentligt meningsutbyte som kom att beröra också en del av de mycket känsliga problem som återstår att lösa.
Hur skall nya krav på självständighet och nya stater behandlas i en region där sådana så gott som alltid leder till nya spänningar och stridigheter? Vågar vi ens tala om vart Kosovo skall utvecklas? Hur skall vi hantera den känsliga krigsförbrytarfrågan på ett sätt som förenar rättvisa, försoning och stabilitet i regionen under de närmaste åren? Bortom de braskande rubrikerna finns problem så svåra att ingen har de alldeles entydiga svaren.
Problemen i södra Serbien tränger sig på allt mer. Det var en bekymrad president Kostunica som träffade Kofi Annan för samtal i Davos. Han vädjade om internationell hjälp med att lösa ett problem som man menar delvis har orsakats av internationella åtgärder. När han några dagar senare var i Stockholm var budskapet detsamma.
Vid utkanten av byn Veliki Trnovac som jag skrivit om i tidigare veckobrev - har spänningen övergått i regelrätta strider med döda på bägge sidor under den senaste veckan. Det är alldeles uppenbart att den explosion som jag varnat för håller på att komma allt närmare.
Fortfarande finns kanske tid. De senaste dygnen har det snöat och blivit kallare i området. Lite bidrager det till att dämpa den omedelbara risken för detonation. Men våren ligger inte långt borta, och står det internationella samfundet då oförberett kan konsekvenserna bli betydande. I norra Kosovo har vi också sett hur spänningarna i Mitrovica på nytt kommit upp till ytan.
Från FN kan vi slå larm, och det är också vad vi gör. Kofi Annan tog upp saken med det svenska ordförandeskapet när han var i Stockholm i början på veckan. I Bryssel träffar jag i dag och i morgon både Solana från EU och den politiska och militära ledningen i NATO. Jag har svårt att se annat än att det är EU och NATO som har huvudansvaret för att försöka att stå för konfliktlösning i denna fråga.
Jag har svårt att rekommendera Kofi Annan att gå till FN:s säkerhetsråd och föreslå en fjärde fredsbevarande operation i denna del av världen. Det skulle leda till frågor om varför inte de européer som pratar så mycket om konfliktlösning och annat kan göra någonting också, och om varför det år så svårt att få insatser i det väldiga Afrikas väldiga konflikter men lätt att få dem när det gäller mer begränsade problem i mer begränsade områden av Europa.
Men FN har en roll, och den kommer vi att ta vårt fulla ansvar för. Vi visar på riskerna och problemen. Vi har omfattande humanitär verksamhet i området. Vi upprätthåller en ständig dialog med alla både i området och med anknytning till det. Vi åtnjuter ett betydande förtroende hos alla. Men til syvende og sidst måste det till betydande insatser och en betydande närvaro på marken i området. Utan en sådan kommer ingenting att fungera.
Men Davos var inte bara Balkan och dess problem. Vi diskuterade hur Europa kommer att klara konkurrenskraftsutmaningen under de närmaste åren. En stor del av den nya ekonomins ledande företrädare var i sedvanlig ordning där.
Mitt under mötet i Davos meddelande ICANN i ett pressmeddelande i Kalifornien att man bett mig att leda en s k Committee-At-Large för att under detta år utvärdera det sätt på vilket man utser styrelseledamöter i organisationen. Den intresserade hittar mer om både detta och vad ICANN är på http://www.icann.org.
Detta kan förefalla tekniskt och torrt, men är fascinerande och viktigt. I grunden handlar det om villkoren för ett nytt internationellt samarbete kring den alldeles avgörande internationella infrastruktur som Internet utgör. Det handlar om att bryta ny mark när det gäller internationellt regerande i en ny tid.
ICANN är den organisation som har att fatta beslut om det domännamnssystem som är grunden i hela adresseringen i Internet. Det är en fristående organisation med säte i Kalifornien, även om ursprunget går tillbaka till den amerikanska staten och dess intressen. Tillkomsten av ICANN har inte varit problemfri, och frågetecknen är många kring hur man skall bygga upp ett internationellt regelverk och styrsystem som inte domineras och styrs av stater, som inte bara kan vara Internet-entusiaster och tekniknördar, som inte får tas över av de starka kommersiella varumärkesintressen som finns och som måste kunna garantera alla de intressenter som finns i det internationella nervsystem som är Internet att detta kommer att skötas på ett korrekt och bra sätt.
Det är kring dessa frågetecken vi nu skall försöka att leta oss fram till svar. Lätt kommer det inte att bli. I USA går debattens vågor höga kring dessa frågor, och motsättningarna är betydande. I Europa är det främst i Tyskland som de lett till mer omfattande officiell uppmärksamhet och debatt. I Sverige talar vi gärna om Internet men medvetenheten om frågeställningar som dessa är mycket låg. I Asien är det Japan, Taiwan och Indien som klart och tydligt uttrycker intresse.
Nästa helg har vi ett informellt förberedande möte i Washington i samband med att jag är där i andra angelägenheter. Därefter blir det ett möte i Melbourne i Australien, som jag dock inte kommer att kunna leda. Ett visst fokus för arbetet hoppas jag kunna få i Stockholm i början av juni. Och därefter, efter ett möte i antingen Asien eller Latinamerika, har vi att formulera våra slutsatser mot mitten av hösten.
Men nu är det Bryssel som gäller. Förutom samtal om Balkan är jag här för att fira fyrtioårsjubileumjubileum med European Democrat Students. Som organisation kom EDS till som först International Union of Conservative and Christian-Democratic Students (ICCS) 1961, och omvandlades sedan till mer europeisk organisation med namnet ECCS för att 1974 omvandlas till dagens EDS http://www.edsnet.org.
Och som sådan har organisationen genom åren kommit att spela en betydelsefull roll. Generationer av politiskt engagerade individer i studentvärlden har passerat genom EDS:s olika medlemsorganisationer och sedan kommit att gå vidare för att bilda ett imponerande nätverk av vänskap och engagemang i Europas olika delar. Vi stod på barrikaderna under de år då kommunismen skulle införas i västra Europa och friheten förtryckas i östra Europa. Vi vägrade acceptera muren och taggtråden som realitet för evig tid. Vi vågade att tala om den fria ekonomin och det fria samhället när andra marscherade med Stalin på plakaten genom de europeiska demokratiernas städer.
Och nu träffas i Bryssel för middag inte mindre än fjorton av organisations ordföranden genom åren och därutöver många andra som börjat sina europeiska banor inom näringsliv, förvaltning eller politik inom ramen för samarbetet inom EDS. Det sker när organisationen åter har en svensk ordförande i form av Gustaf Casparsson.
Men jag är också här i Bryssel för att delta i årsmötet med den rådgivande gruppen till Centre for European Policy Studies (CEPS).
Som årsmötets middagstalare framträder statsminister Göran Persson. Vid seminariet i morgon förväntas bl a jag reflektera om de europeiska framtidsfrågorna efter mötet i Nice. Men årsmötesmiddagen får vika för EDS-middagen. Det brukar vara en intressant uppslutning jag har varit talare där två gånger under de senaste decennierna och det finns säkert ett betydande intresse för det svenska ordförandeskapets frågeställningar och prioriteringar.
Men sedan bär det hem till Sverige. Jag är nyfiken på att läsa utkastet till nytt idéprogram för moderaterna. Det presenterades i tisdags, och skall ersätta det program som jag var med och författade 1978 och som då sågs som genombrottet för den liberala revolutionen inom moderaterna, men som sedan dess fått ett väl gammalt drag över sig.
Och dokument som dessa är viktiga. Dagspolitiken måste alltid kunna ses i ett större sammanhang av värderingar och visioner. Och det sätt på vilket ett parti som moderaterna väljer att formulera sin framtidsvision har betydelse för framtidsdebatten i Sverige i dess helhet. Den som i likhet med mig själv är nyfiken finner texten på http://www.moderat.se.
Den har sin betydelse inte minst mot bakgrunden av att ju socialdemokraterna presenterat ett förslag till nytt partiprogram. Medan det uppfattats som att man backar från gamla bastioner, handlar det i det moderata fallet snarast om att ytterligare flytta fram de positioner man företrätt med framgång under de händelserika åren sedan 1978.
Och kanske kan dessa två dokument tillsammans ge upphov till en lite merinspirerande framtidsdebatt. Med ordförandeskapet i EU med nödvändighet dominerande dagspolitiken under de närmaste månaderna borde det finnas både utrymme för och behov av en framtidsdebatt som denna.
Bryssel den 1 februari 2001
Carl Bildt
PS. Center for European Policy Studies finns på http://www.ceps.be.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
