|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v6/2001
9/2/2001
Vänner,
I går var dagen när president Bush formellt presenterar sitt förslag om sänkta skatter till den amerikanska kongressen. Och de senaste dagarna har han med olika aktiviteter och utspel bidragit till att fokusera uppmärksamhet och debatt kring sitt förslag. Bilden av en ny administration som kommer in med kompetens och målmedvetenhet har förstärkts.
Själv har jag just kommit till Washington efter några dagar i New York med överläggningar på FN om olika aspekter av utvecklingen nere på Balkan. Det är framför allt utvecklingen i södra Serbien som nu står i centrum för uppmärksamheten.
I måndags och tisdags hade Kofi Annan sammankallat olika regionala organisationer runt om i världen för att diskutera vad de kunde göra för att förebygga konflikter och stoppa krig. Men medan den diskussionen fördes i konferensrummen på nedre botten sammankallade vi möte på 38:e våningen för att mer praktiskt diskutera hur situationen i södra Serbien kunde hanteras.
Och det blev ett bra möte. EU representerades av Javier Solana och av svenske kabinettssekreteraren Hans Dahlgren. NATO satt för första gången kring bordet i FN i en fråga som denna. Europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen OSCE var där, och alldeles självklart FN-systemets olika delar.
Vi gick igenom de möjligheter som finns. Jag fortsatte att hävda att vi i första hand skall pröva möjligheten för EU att göra en konkret insats. Från FN kunde jag utlova stöd i alla de former som är möjliga, och i ett yttersta läge är det dessutom självklart att FN måste vara berett att gå in på ett mer aktivt sätt i situationen.
Och det blev också detta som blev mötets slutsats. EU-trojkans besök i Belgrad i går och de slutsatser som kommer att dras av det får avvaktas. Jag talade per telefon med Anna Lindh om vad hon har möjlighet att göra och det stöd vi är beredda att ge henne som representant för EU
Men hur det kommer att gå återstår att se. Regeringarna i Belgrad har nu presenterat sin plan för hur man skall hantera konfrontationen i södra Serbien. Det är en i allt väsentligt bra plan som förtjänar och som kommer att få vårt stöd. Men den är bara början på en längre process som mycket väl kan komma att gå fel.
Det har varit flitig skottlossning kring Veliki Trnovac och Bujanovac under den senaste veckan. Betydelsen av området illustreras av det faktum att lilla Bujanovac och större Skopje huvudstaden i Makedonien lite mer än en halvtimmes bilresa söderut är de enda kvarvarande städer i regionen där albaner och slaver i större antal fortfarande lever i någon form av fred sida vid sida med varandra. Mitrovica var för inte så länge sedan också en sådan stad…
På denna sida Atlanten är det bara i de inre cirklarna som den farliga situationen har uppmärksammats på allvar. Men där är oron i gengäld desto större. I Pentagon i går eftermiddag sade man tungt att det svenska ordförandeskapet i EU i sanning har att hantera en utomordentligt både besvärlig och farlig situation.
Inrikespolitiken dominerar i sedvanlig ordning helt här i USA. Och är det någon del av världen utanför som tränger sig in. Några dygn i New York kunde lätt leda till intrycket att man i stället befann sig i Tel Aviv. Ingen annan stad i världen har fler personer som känner sig som delar av Israel, och diskussionens vågor on utvecklingen i Israel och Mellersta Östern gick hög varthelst man vände sig.
För mig blir det en viktig fråga om det var så att Clintons försök att snabbt driva fram ett avgörande i alla avgörande frågor var det som faktiskt ledde fram till konfrontationen och till sammanbrottet. I stället för att manövrera steg för steg gjordes ett försök att lösa allt på en gång, och även om detta ledde mycket långt kom det att ställa så stora krav på de bägge sidorna att bägge ytterst visade att de inte klarade av dem. Konfrontationen kom, och sammanbrottet var oundvikligt.
Yasser Arafat klarade inte av de kompromisser som kanske hade varit möjliga. Och med bilden av en Arafat som inte ville eller inte kunde i en situation där Israel sträckte sig längre än någonsin tidigare föll stöder för fortsatta israeliska ansträngningar snabbt bort. Det är slående att Sharon vann en jordskredsseger, och att det i dag är svårt att hitta ens verkliga fredsvänner som känner entusiasm inför den politik som Barak kom att föra.
Nu är läget i grunden förändrats. Från Washingtons sida kommer man knappast att omedelbart återuppta ansträngningarna att göra en total uppgörelse. I Jerusalem koncentreras ansträngningarna på att finna den samlingsregering utan vilken någon politisk stabilitet i landet inte kommer att vara möjlig. Och även om det kanske finns de som tror att Europa nu kan göra någon form av avgörande insats är den förhoppningen i dag än mer naiv än vad den var redan för någon månad sedan.
I måndags tog president Bush mot den kanadensiske premiärministern Cretien som sitt första besök efter skiftet. Och den brittiske utrikesministern Cook har just lämnat staden. Försvarsminister Rumsfeld har hunnit med ett snabbt framträdande i München för att diskutera inte minst de kommande tankarna om NMD.
Sakta formar den nya administrationen sin bild av omvärlden. Min dag i dag kommer här att handla om just detta.
I centrum för uppmärksamheten i Europa står intentionerna när det gäller MND-systemet. Jag tror dock knappast att den frågan till slut kommer att leda till de slitningar över Atlanten som man i dag föreställer sig. Debatten kommer förvisso att bli livlig, men jag skulle tro att den slutar med ett modus vivendi som inte minst kommer att underlättas av att Moskva till slut kommer att finna att det ligger i dess intresse med någon typ av uppgörelse. Objektivt är det tveklöst på det sättet.
Därtill kommer att det kommer att ta sin tid för ett mer konkret MND-system att finna sin gestalt. Det system som Clinton-administrationen tog fram fungerade inte tillfredsställande, och so oder so har Bush-administrationen tankar om ett system som är mer omfattande, och som därmed kan komma att tänkas ta in också andra delar av världen. Men att ta fram ett sådant system med de i grunden mycket olika tekniklösningar som då måste prövas kommer med nödvändighet att ta en betydande tid. Och under den tid detta tar kommer diskussionen med européer och andra sannolikt att leda till en viss ömsesidig förståelse i ärendet.
I USA upplever man ständigt hot och faror på ett sätt som inte sällan känns främmande för den som kommer från en kontinent där absolut säkerhet aldrig kommer att vara möjlig. I dagarna har CIA-chefen George Tenet gjort sin årliga värdering inför kongressen av de hot av olika slag som enligt hans och hans organisationers uppfattning finns mot USA och dess intressen.
Och rapporten utgör, som vanligt, intressant läsning för var och en som vill försöka förstå både världen och det sätt på vilket USA ser på denna. Länk finns i mitt PS.
Men annars är det inrikespolitiken som dominerar helt och hållet.
Nu är det striden om skattesänkningen som är den som står i centrum. Bush’s förslag till kongressen följer nära vad han talade om under valrörelsen, och innebär en skattelättnad på sammanlagt 1.600 miljarder dollar under en tioårsperiod. Siffran är hög, men skall ses mot bakgrund av att de senaste beräkningarna tyder på ett överskott i den federala budgeten under samma tid på ca 5.800 miljarder dollar. Om allt stämmer borde det således finnas ett hyggligt utrymme för både sänkta skatter, minskade skulder och på olika områden dessutom ökade utgifter.
Nu är det dock sällan som saker och ting går som planerat. Med en ekonomi som tydligt viker finns det alltid en risk för att inkomsterna blir lägre än vad man hade trott. Och erfarenheten visar att behandlingen av förslag som detta i kongressen inte sällan leder till att skattesänkningsbeloppet ökas på betydligt.
Som sig bör kommer nu kritik från olika håll. Demokraterna hävdar att skatten sänks för mycket och att sänkningarna främst kommer fel personer tillgodo. Men från andra håll hävdas att sänkningarna är för små och kommer för sent. Det kommer att dröja till 2008 innan de fullt ut har hunnit genomföras. Politik är ofta en balansgång mellan skiftande krav.
En del av debatten förs i gamla klasskampstermer som vi känner väl igen från vår inhemska debatt. Men även om det förvisso är sant att de som tjänar mest i dollar och cent kommer att tjäna mest på skattesänkningen någonting annat är knappast möjligt i ett progressivt system är det faktiskt så att det blir de med lägre inkomster som får den relativt sett kraftigaste förstärkningen av sin ekonomi i procent av sina samlade inkomster.
USA kommer nu, med detta förslag, att få ett förenklat system med inkomstskattesatser på 10, 15, 25 och 33 %, med den senare skattesatsen innebärande en sänkning från dagens ca 40 %.
Och blir det ingen ändring i Sverige kommer detta faktiskt att innebära att den högsta inkomstskatten i USA kommer att ligga på ungefär samma nivå som den lägsta inkomstskatten i Sverige. Jag tror inte att detta kommer att leda till en ny massutvandring från Sverige, men jag tror samtidigt inte att man skall underskatta betydelsen av denna i en värld där konkurrensen om kompetens kommer att bli allt viktigare för den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Osäkerheten om hur stark försvagningen i den amerikanska ekonomin är fortsätter. I dagarna rapporterade Cisco för första gången på sju år ett resultat som var tydligt sämre än förväntningarna. Företagets aktier har nu sjunkit med 60 % sedan toppunkten för mindre än ett år sedan.
Siffrorna tyder på att in bromsningen också i högteknologisektorn kommer att bli betydande. Marknaden för börsnoteringen av nya teknologiföretag är för ögonblicket så gott som död, med bioteknologi som det undantag som bör nämnas. Och riskkapitalet är nu påtagligt försiktigare. Förra året investerades ca 70 miljarder dollar i riskkapitalföretag i USA, men nu ser det ut som om den siffran i år kan komma att halveras samtidigt som dessa företags olika investeringar kanske kommer att gå ned med närmare en tredjedel. Det är en rejäl inbromsning vi talar om.
Men därmed kommer självfallet inte grunddragen i den långsiktiga utvecklingen att förändras.
På planet från New York till Washington i går eftermiddag läste jag senaste numret av Red Herring, där det avslutningsvis konstaterades, att ”what hasn’t changed no matter how hard the landing of the technology or communications industry, or the economy in general is the centrality of entrepreneurial capitalism in a networked, high-tech economy.”
Och där fortsätter USA att ligga tydligt i förkant. När Europakommissionen häromdagen presenterade sina tankar inför hur man vid EU:s toppmöte i Stockholm 23 25 mars skall kunna följa upp ambitionerna från toppmötet i Lissabon för ett år sedan om ett mer konkurrenskraftigt Europa pekade man också på att reform- och liberaliseringstakten måste accelerera om det skall finnas några möjligheter att uppnå dessa mål.
Om Stockholmsmötet kommer att lyckas med detta återstår att se. Den brittiska regeringen har nu sammankallat ett informellt ministermöte för att se om man på detta sätt bättre kan förbereda agendan för Stockholmsmötet. Och med en ekonomi som försvagas dock mindre i Europa än här i USA kommer vikten av en accelererad reformpolitik att framstå som än tydligare.
För svensk del skall detta också ses mot bakgrund av den analys som presenterades i den årliga rapporten från SNS i början av den föregående veckan. Även om det konstateras att det gått bra för Sverige under senare år, hävdas att detta till större delen berott på att vi genom ökad konsumtion har kunnat ta ekonomins kapacitet i bruk till fullo, medan frågan om vi verkligen på ett avgörande sätt har förbättrats ekonomins förmåga att producera mer ännu är öppen. Och det förblir ett plågsamt faktum att vi har en högre total arbetslöshet i dag än vid något annat tillfälle när vi stått på en konjunkturtopp.
Reformbehovet gäller Europa och det gäller med stor tydlighet också Sverige.
Här i Washington kommer jag också att börja arbetet med den utredning inom ICANN jag berättade om förra veckan. Vi samlar till helgen några av de ledande tänkarna i USA kring frågan hur den globala styrningen av ICANN och därmed viktiga delar av Internet skulle kunna gå till.
Det är frapperande att debatten här är livlig, medan den i vår enligt egen uppfattning upplysta och Internetanpassade del av Europa är i det närmaste alldeles obefintlig. I går och i dag har kongressen utskottsförhör kring frågan om de nya s k toppdomänerna inom Internets namnsystem. Finns det någon parlamentarisk församling i Europa som kommit på tanken att tänka på betydelsen av den frågan.
Från Washington bär det under början av nästa vecka vidare direkt till Istanbul, där frågan om Sverige och IT kommer att stå i centrum för en generalmönstring i regi av det svenska generalkonsulatet där. I Europas största stad kommer vi att diskutera avgörande europeiska framtidsutmaningar och också möjligheterna att knyta nya förbindelser mellan våra bägge länder.
Men för dagen är det USA som gäller. I dag tillbringar jag huvuddelen av tiden i Vita Huset med de närmaste rådgivarna till både presidenten och vicepresidenten.
Washington den 9 februari 2001
Carl Bildt
PS. Rapporten från SNS kan man i sammanfattning och slutsatser ta del av på http://www.kluster.se.
CIA-chefens rapport om möjliga hot mot USA finns på http://www.cia.gov/cia/public_affairs/speeches/UNCLASWWT_02072001.html
Och Europakommissionens uppmaning till fortsatt reformering av den europeiska ekonomin finns på http://europe.eu.int/comm/stockholm_council/index.htm
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
