Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v6/1999
9/2/1999

Syster/Broder,


Bättre sent än aldrig. Efter några dagar i ett halvregnigt Bryssel, via ett snöigt Köpenhamn och ett söndagsstrålande Stockholm är jag nu i ett iskallt Helsingfors.

I Bryssel var det partikongress med European People’s Party, EPP. Här i Helsingfors är det under måndag och tisdag gemensamt möte med Nordiska Rådet och dess motsvarighet i de baltiska länderna.

EPP-kongressen i Bryssel var den tredje kongressen med detta europaparti som vi moderater har medverkat i sedan vi hade möjlighet att komma med. Det är ingen överdrift att påstå att vi steg för steg sett en utveckling där de idéer som vi företräder fått ett allt starkare fotfäste. Vid Bryssel-kongressen förra veckan handlade det närmast om ett genombrott.

Det är alldeles självklart att det inom ett brett borgerligt parti som EPP finns olika politiska nyanser och traditioner. Ett mer traditionalistiskt kristdemokratiskt synsätt av det äldre slaget dominerade tidigare, men med nya medlemspartier har stödet för en modernare förnyelsepolitik blivit allt tydligare.

Vid denna kongress fanns en tydlig axel från det spanska regeringspartiet Partido Popular över tyska CDU till oss svenska moderater. Och i alla avgörande voteringar var det nu vår linje som avgick med segern. Inte minst det arbete som vi hade lagt ned visade sig få ett mycket brett stöd.

Tyvärr återspeglades våra debatter inte alls i svenska medier. Jag tycker det är märkligt. När de stora europeiska politiska partierna debatterar och voterar om sin linje inför valet till Europaparlamentet i juni borde detta rimligen vara någonting som tilldrog sig något intresse. Men så var knappt alls fallet. Medier från andra länder hårdbevakade kongressen, men i Sverige var mediernas likgiltighet tydlig.

Det aktionsprogram som EPP nu fattade beslut om innebär en klar utveckling mot den typ av förnyelse- och reformpolitik som vi moderater står för.

Självfallet innebär den att vi vill att det europeiska samarbetet under kommande år skall göra både mer och bättre. Jag pekade på betydelsen både av ramvillkoren för den nya digitala ekonomin och vikten av en starkare och tydligare europeisk fredspolitik.

Och självfallet innebär den också att vi vill ha en tydligare och
öppnare europeisk demokrati under de kommande åren.

Ett mindre byråkratiskt slutet och mer öppet demokratiskt samarbete är jag alldeles övertygad om att vi är på väg mot. Den förstärkning av Europaparlamentets ställning som nu kommer att ske har vi all anledning att välkomna.

Med det program som beslutades i Bryssel tror jag att EPP har stärkt sina möjligheter att bli den dominerande partigruppen i Europaparlamentet under den kommande mandatperioden. Men alldeles självklart är det resultatet i valet som kommer att vara avgörande.

Ofta filosoferas om politiska vindar i dagens Europa. Det anses ofta vara ett axiom att det blåser någon form av vänstervind. Men just nu är den svår att upptäcka.

I Spanien har Partido Popular just haft partikongress till ackompanjemang av opinionssiffror som ger en klar ledning över den socialistiska oppositionen. I delstatsvalet i Hessen i Tyskland i söndags - en delstat nästan lika stor som Sverige - blev det efter åtta års rödgrönt styre regimskifte till en CDU-ledd borgerlig koalition. Och här i Finland tyder alla opinionsundersökningar inför valet om sex veckor på att vinnaren kommer att vara samlingspartiet - våra vänner - och att förloraren kommer att vara socialdemokraterna.

Finland har sedan 1995 styrts av en s k regnbågskoalition där samarbetet mellan socialdemokrater och moderater har varit kärnan. Det har handlat om en stark politik med en genomsnittlig tillväxt på cirka fem procent, successivt sänkta skatter och med en allt starkare roll i Europa. Finland är med självklarhet en del av Euroland.

I Helsingin Sanomat härom dagen filosoferade Max Jakobson om en uppdelning av politiken i en s k eurofinsk och en s k gammalfinsk riktning. Den förra skulle stå för den europeiska moderniseringen av Finland, medan den senare mer skulle spela rollen som bromsare på vagnen. I mer partipolitiska termer skulle det vara samlingspartiet och socialdemokraterna som var de eurofinländska partierna och centern det gammalfinländska.

För samlingspartiet har det varit mer naturligt att föra fram denna politik än vad som kanske varit fallet för socialdemokraterna, vilket förklarar partiernas olika utveckling. Och centern har haft svårt att balansera sina gammalfinska tendenser med en medvetenhet hos partiets ledning om att en sådan politik inte kommer att vara möjlig som regeringspolitik i Sverige.

Valet kommer att bli en strid mellan dessa tre partier och deras partiordföranden om vilket parti som blir störst. Och i Finland anses det vara en självklarhet att ett val följs av en ny regeringsbildning, där det då blir ordföranden för det största partiet som får uppdraget att bilda regering.

Mycket återstår i denna liksom i varje valrörelse, men det är långt ifrån uteslutet att det blir samlingspartiets ordförande Sauli Niinistö som får det uppdraget. Och då skulle den eurofinländska linjen i Finlands politik komma att framträda än klarare.

I Sverige ser saker och ting som bekant annorlunda ut. Skulle vi göra motsvarande uppdelning här skulle socialdemokraterna tveklöst hamna i det gammalsvenska lägret. Någon förankring för en europeisk moderniseringspolitik står knappast att finna där.

I onsdags i förra veckan var det särskild debatt i riksdagen om tillväxt- och företagandefrågorna efter det att vi inte fått lägga fram vår motion om tillväxt och företagande och efter det att regeringen inlett samtal med olika företrädare för fack och näringsliv.

Det blev en patetisk tillställning som ytterligare stärkte bilden av en regering som mest pratar. Näringsminister Rosengren debuterade i rollen som taltidning när han - hör och häpna -
ägnade sitt anförande åt att ord för ord läsa upp en ordrik men substanslös artikel han skrivit i DN.

De samtal som han å regeringens vägnar nu inlett med främst storfack och storföretag följs med betydande förväntningar. Jag tror inte regeringen skall underskatta den besvikelsereaktion det riskerar att bli om de resulterar i ingenting eller alldeles för lite.

Själv har jag aviserat att vi vill föra en dialog med framför allt den nya företagsamhetens företrädare. Att tala med de stora och gamla är förvisso viktigt och riktigt, men att ha en dialog med de nya och mindre är ännu viktigare. Det finns en snabbt växande innovativ företagsamhet i Sverige som det gäller att vi skapar så goda betingelser som möjligt för.

Vi har redan etablerat ett nätverk för nya företagare inom IT-sektorn, och tänker nu gå vidare mot en större sammandragning i mitten av mars med olika typer av nya företagare för att vi skall kunna lyssna och för att vi skall kunna få en bättre dialog. Jag kommer att återkomma till den saken också i dessa veckobrev när vi kommit lite närmare. Men de som är intresserade skulle redan nu kunna göra ett kryss i almanackan för seneftermiddagen torsdagen den 18 mars.

Förra veckans politiska nyhet var annars försvarsfrågan, där centern volonterade i rollen som släpvagn till socialdemokraterna och som kommande bygdedödare.

Och det visade sig samtidigt att det aldrig hade funnits något genuint intresse från socialdemokraterna för en bred
överenskommelse i försvarsfrågan. Statsministern tog under denna frågas hela avgörande skede inte minsta lilla kontakt för att se om det fanns några förutsättningar för en bredare och starkare lösning.

Jag tror att detta ointresse för att söka en nationell samsyn i dessa frågor är unikt i vår moderna historia.

Nu ställde centern snabbt upp. Och kastade sig omedelbart ut i en marknadsföring som i andra sammanhang tveklöst skulle betecknas som falsk. I sitt pressmeddelande meddelade man, att ”fem miljarder kronor tillförs försvaret under perioden 1999-2001” i syfte att klara de svåra närtidsproblem som uppstått som en kombination av de svarta hålen i centerns tidigare uppgörelse med socialdemokraternas och de senares urholkning av denna.

Men det var självfallet inte sant. Det som sker är att försvaret i dag möjligen skall kunna låna pengar av sig själv, avsedda att betalas tillbaka i ett senare skede där anslagsramarna dock kommer att vara ännu lägre än nu. Lagligheten i detta förfarande kommer det att finnas all anledning att granska, men till detta kommer att det ju har ett drag av Döbelns berömda medicin över sig. ÖB har också gjort tydligt att han inte ser några pengar i denna uppgörelse alls för att klara sina akuta problem.

Till den falska marknadsföringen hörde också att det mitt i den pågående debatten om sjukvården nu plötsligt utlovades mångmiljardbelopp ytterligare till sjukvården som ett resultat av neddragningarna på försvaret.

Men faktum är att ramarna är oförändrade t o m år 2001, och att det först är därefter som neddragningarna kommer, med full effekt
år 2004 med fyra miljarder kronor. De pengar till vården som det talas om infaller således näppeligen i denna mandatperiod, utan förskjuts in i en framtid så dunkel att det inte ens är säkert att centern då sitter kvar i riksdagen.

Försvarspakten är illa för Sverige. Vi kommer nu att få se en nedläggningsvåg som kommer att vara brutal, och det samtidigt som det knappt kommer att finnas något utrymme för den nödvändiga förnyelsen av försvaret. Och till detta kommer att säkerhetspolitiken låses fast i ett gammaldags motstånd mot en svensk öppning för deltagande i ett mer vittsyftande säkerhetspolitiskt samarbete.

Detta sker samtidigt som behovet av öppningar för framtiden blir allt tydligare. I en debattartikel i Aftonbladet i går skrev till exempel f d kabinettssekreteraren Sverker Åström att vi nu bör säga tydligt ja till ett deltagande i den gemensamma eurovalutan och att dörren för ett deltagande i NATO längre fram inte får vara stängd. Med en sådan inställning har den grönrödgröna pakten om försvaret alls ingenting att göra.

Jag vet inte vad som vägledde centern. Borås Tidning skrev i en kommentar, att ”centerpartiets agerande ger intryck av ett borttynande parti som kämpar om en plats i strålkastarljuset.” Möjligen. Men det strålkastarljus man hamnar i kommer inte att bli nådigt när förband efter förband skall stängas i just de delar av Sverige som centern säger sig vara mest bekymrad över utvecklingen i.

Även om försvarspaktens ekonomiska ramar säkert kommer att passera riksdagen, finns alls inga garantier för att dess sakliga innehåll i form av nedläggningarna kommer att göra det. I ett läge då en bättre uppgörelse hade varit möjligt får centern ta ansvaret för en bygdedöd som då blir resultatet av dess politik.

Då kommer det knappast att hjälpa att tala om att det om några år kanske kommer mer pengar till vården. Försvinner försvaret i Sollefteå försvinner nog förr eller senare sjukhuset också. Och inte blir vården bättre i Östersund när stadens ekonomi allvarligt försvagas av kraftiga försvarsneddragningar.

Nu är det som ligger närmast på den politiska agendan dock knappast mer pengar till vården. I storstadsregionerna finns det snarare anledning att befara att den rödgröna riksdagsmajoriteten kommer att driva igenom ett s k skatteutjämningssystem som direkt dränerar dessa områden på de ekonomiska resurser som behövs till bland annat vård och skola. Det förslag som nu ligger på regeringens bord innebär till exempel att man helt sonika skulle dra in pengar från kommuner och landsting i Stockholmsregionen motsvarande cirka 10 000 anställda.

Detta är oanständigt. Väljare skall ha rätten att själva bestämma inriktningen på både skatter, vård och skola i sina respektive kommuner utan att befara att en rödgrön brandskattning därefter kommer att dra undan mattan för dem. Frågan är förvisso inte avgjord ännu, men debatten kommer att bli hård.

När serber och Kosovoalbaner i lördags satte sig ner i Rambouillet utanför Paris för att diskutera om framtiden för Kosovo satte jag mig ned till middag i Köpenhamn med mina gamla fredsmedlarkollegor David Owen och Thorvald Stoltenberg.

Jämförelser görs nu mellan Dayton och Rambouillet. Det finns betydande likheter i teknik för samtalen, men också betydande olikheter. Hur resultaten kommer att skilja sig åt återstår att se.

I Dayton 1995 fanns det en framför allt amerikansk tro att allt kunde lösas snabbt med en militär insats på maximalt ett år. All vikt lades vid det kortsiktigt militära, medan det långsiktigt civila som jag skulle komma att få ansvaret för medvetet tonades ner och försvagades. Delvis hade detta med rivaliteter över Atlanten att göra, men till stor del handlade det om en alldeles för enkel syn på vad en fredsprocess egentligen är.

Nu förefaller man att ha lärt sig i alla fall den slutsatsen. Kärnan i det som kommer att ligga på bordet i Rambouillet är etablerandet av ett faktiskt internationellt protektorat med en militär NATO-styrka på cirka 28 000 man och med en civil myndighet under amerikansk ledning med utomordentligt vittgående politiska och legala befogenheter.

Det är kring detta som dispyten i Rambouillet med all sannolikhet kommer att koncentreras. Under perioden fram till mitt nästa veckobrev kommer samtalen att fortsätta, men alldeles självklart utan något resultat till den sluttidpunkt som satts till på lördag. Möjligheten till en veckas förlängning finns dock.

Därefter börjar dramat. Och det skulle inte förvåna mig om dess slutskede kommer att ske under vapendåd i Belgrad och med andra förstafioler än dem vi nu ser i Rambouillet.

Lyckas detta kommer det mer mjuka protektoratet i Bosnien att kompletteras med ett hårdare internationellt protektorat i Kosovo. Nödvändigt för att förhindra krig, men enligt min mening mycket farligt att förväxla med en långsiktig fred mellan folken i dessa olika områden. Och därför kommer det mycket snart att vara nödvändigt att börja fokusera på mer långsiktiga lösningar för regionen i dess helhet.

Bosnien visar de svårigheter som finns. I Dayton misslyckades vi med att lösa frågan om den omstridda staden Brcko vid Sava-floden längst upp i norr. Där möts på ett utblottat och sönderskjutet område på några tusen meter åt olika håll alla den bosniska konfliktens allra mest grundläggande strategiska intressen.

Vi kunde bara skiljas i Dayton med en halv överenskommelse om att framtiden för delningslinjen i Brcko-området skulle avgöras genom internationell medling inom ett år. Men efter ett år fattades beslut om ett internationellt övervakat uppskov på ett år. Efter detta kom man fram till att ett uppskov på ytterligare ett år var den enda möjliga lösningen. Och i går, måndag, inleddes på ett hotell i Wien på nytt medlingssamtal i Brcko-frågan i akt och mening att komma fram till en slutgiltig lösning.

Vad dessa samtal kommer att resultera i vet jag inte. Jag nämner det för att visa att de grundläggande problemen inte försvinner så enkelt. Den Bosnienmuslimske presidentrådsmedlemmen Izetbegovic sade för någon vecka sedan att man 1995 hade varit beredd att fortsätta kriget med anledning av Brcko, och att detta fortfarande gällde. Och för serberna gäller samma sak.

Med en tung amerikansk bataljon vid Camp McGovern vid stadsgränsen kommer känslorna säkert att kunna hållas under kontroll just nu. Utan den skulle kriget dock mycket snabbt kunna bryta ut igen.

Det sägs att de franska vinerna i Rambouillet är betydligt bättre
än den Coca-Cola vi serverades i Packy´s Sports Bar i Dayton för mer än tre år sedan. Det är ett framsteg. Men i övrigt finns det dessvärre mycket som förblivit detsamma sedan dess.

Jag kommer att återkomma till Rambouillet allt eftersom dramat fortskrider. Efter Helsingfors dessa dagar blir det åter Stockholm med partiledaröverläggningar på onsdag då vi bland annat kommer att kräva att det ordnas en rejäl upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten under detta sekel. Och på fredag och lördag har vi moderater en stor Europakonferens för att försöka att titta in i framtiden i olika viktiga frågor också inför Europavalet. Vill Du delta kan Du anmäla Dig på vår hemsida, www.moderat.se.

På måndag nästa vecka är det så äntligen dags för nypremiär på mina måndagsresor. Det är Lund som står på programmet med besök hos frontlinjeföretag när det gäller det nya, liksom studentafton på Akademiska Föreningen på kvällen.

Kanske finns det då något litet tecken i luften på att vintern släpper sitt grepp. Här vid Finska Vikens norra strand rister termometern kring minus 20-strecket.

Helsingfors den 9 februari 1999

Carl Bildt


PS. En gång var Klas Eklund socialdemokratisk tänkare av rang. Han var ekonomisk rådgivare åt Olof Palme under en del av dennes tid som statsminister, och senare sekreterare som författade det socialdemokratiska s k 90-talsprogrammet. Nu läser jag att han i Veckans Affärer har följande att säga om regeringen och ekonomin:

”Dagens regering och majoriteten i riksdagen är ju fullkomligt renons på erfarenhet hur internationellt näringsliv fungerar. Det
är en enorm brist. Ena dagen talar näringsministern om att skapa ett företagsklimat i världsklass, nästa dag säger finansministern att vi inte har råd att sänka några skatter förrän tidigast år 2001. Talar inte medlemmarna i regeringen med varandra?”

I motsats till Klas Eklund tror jag att de pratar med varandra i regeringen. De pratar med alla. Möjligen har de t o m en pratgrupp också inom regeringen. Problemet är att de inte gör så mycket mer än att just prata.









Friday 
2/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]