Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v7/2001
16/2/2001

Vänner,

Om intryck från Bush-administrationen i Washington, arbetet med framtiden för ICANN, turkiska problem med både historien och framtiden och balkanska problemlösningsproblem.

För en vecka sedan satt jag i Washington. Sedan dess har jag varit i Istanbul. Och nu sitter jag i Wien. Imperiestäderna har avlöst varandra för mig under tiden sedan det föregående veckobrevet. Kontrasterna har varit slående.

På andra sidan Atlanten börjar den nya administrationen nu att få tydligt grepp om den politiska situationen. Farhågor om att kontroverserna om valresultatet skulle innebära att president Bush skulle hamna i en närmast omöjlig situation har hitintills helt kommit på skam.

Till detta har dock delvis president Clinton bidragit. Medan den tillträdande presidenten Bush metodiskt vecka efter vecka sätter den politiska agendan på olika områden förra veckan var det skattepolitiken, denna veckan är det den nationella säkerhetspolitiken och nästa vecka blir det receptbelagda mediciner som fokuseras - pågår det en tydlig devalvering av bilden av president Clinton.

När jag i söndags eftermiddag lämnade Kennedy-flygplatsen i New York för att stiga på planet till Istanbul skrek populärtidningen New York Post på hela sin förstasida ut om ”The Meltdown of Clinton”. Och i mer respektabla New York Times gick det att läsa att ledningen för bankirfirman Morgan Stanley hade bett personal och kunder om ursäkt för att man för den runda summan av 100 000 dollar hade anlitat Clinton för att hålla ett föredrag. Det var inte summan man bad om ursäkt för, utan valet av föredragshållare.

Det började med att Clinton under sina sista timmar i den störtflod av benådningar av olika personer som normalt förekommer vid ett presidentskifte benådade den till Schweiz utflyttade finansmannan Marc Rich. Snart visade det sig inte bara att anklagelsen mot honom handlade om det största skattebrottet i USA:s historia utan också om att förbindelserna mellan såväl presidentparet Clinton som det demokratiska partiet och finansmannens ex-hustru i New York var både nära och lukrativa.

Och därmed satte debatten igång. Kongressen kallade till förhör. Detaljerna om hur benådningen gått till vid sidan av vedertagna kanaler gjorde inte saken bättre. Och snart fylldes tidningarna av först historier om kostnaden för skattebetalarna av Clintons nya kontor i New York och av olika komplicerade historien om de olika gåvor de tagit emot och de olika möbler som hade skeppats iväg från Vita Huset.

Att bedöma halten av dessa olika anklagelser är inte enkelt. Säkert är mycket överdrivet. Men det är uppenbart att det fanns en uppdämd reservoar av avsmak inför den låga moraliska nivå som man kommit att associera Clinton med. Skandalerna och frågetecknen och tveksamheterna började plötsligt att passera revy.

Och åtskilligt av detta stötte jag på också bland vänner i Washington som jag alltid sett som pålitliga demokratiska anhängare. Det fanns en lättnad över att inte längre behöva försvara en person vars politik man visserligen stödde men vars personliga vandel och moral man tydligt satte betydande frågetecken för. Ingen ifrågasatte hans briljans, men nästan alla ifrågasatte hans moral. Det fanns även i det demokratiska Washington en lättnad över att eran Clinton var över.

På det utrikespolitiska området var detta ännu mycket tydligare. Madeleine Albrights ställning hade aldrig varit stark. Det berättades om den jubelentré som Colin Powell gjort när han anlände till State Departement. Den handlade delvis om honom, och delvis om hans företrädare. Och lyriskt talades det om en utrikesminister som skulle kunna återupprätta förtroendet för den amerikanska diplomatin.

Säkert kommer det att ta sin tid innan utrikespolitiken blir klarare i sina konturer. Personalbesättningarna på de mer operativa positionerna tar en betydande tid. Men Colin Powell sände omedelbart ut meddelande till alla på State Departement att de tills vidare skulle fortsätta samma politiska linje men att de skulle sänka röstläget. Och det fanns förvisso marginal för det senare efter dessa år.

Snart är det Mellersta Östern som Colin Powell styr hän mot på sin första riktiga utrikes resa, men det är värt att notera att hans första besök utanför USA gällde FN. I förrgår besökte han 38:e våningen i FN-högkvarteret för samtal med Kofi Annan och hand medarbetare. Signalen var tydlig och bra.

Jag tillbringade några timmar i West Wing i Vita Huset. Det är den lilla västra flygeln som är maktens egentliga boning i den amerikanska supermakten.

På nedre våningen finns situationsrummet och dörren över till Old Executive Office med den större presidentstaben. På entréplanet finns ovala rummet med presidenten, kabinettets sammanträdesrum, väntrummet för alla som strömmar in och ut och därtill de små rummen för de två som svarar för nationella säkerhetspolitiken, för vicepresidenten och för presschefen. Och en trappa upp sitter i arbetsbås presidentens närstab med det direkta ansvaret för hans politiska arbete.

I det som tidigare var Hillary Clintons rum åt vi kycklingsallad, diskuterade Balkan, utbytte synpunkter på den europeiska politiken, pratade Internet och filosoferade om hur den amerikanska scenen kan komma att utveckla sig.

Fokus är redan nu inställt på kongressvalen nästa höst och på presidentvalet i november 2004. Intill dess gäller det att få igenom en tydlig skattesänkning i linje med den man nu föreslagit, att visa att man menade allvar när man talade om skolpolitikens betydelse och att se till att den nu snabbt inbromsande ekonomin åter kunnat vända uppåt.

Intresset för vad Sverige åstadkommit vad gällde friskolor var betydande här ligger vi en bit före t o m den amerikanska debatten.

I den klara solen i Washington samlades också kärnan i den kommission om ICANN http://www.icann.org - som jag satts att leda för att börja att sortera upp arbetet under de kommande månaderna.

Och det blir åtskilligt att göra. Vi hann sitta ner några timmar med både gamle ICANN-ordföranden Esther Dyson och hennes efterträdare Vincent Cerf liksom med olika tänkare på den vibrerande amerikanska scenen för att försöka att sortera materien.

I början av mars håller vi vårt första sammanträde i Melbourne i Australien, men det hade jag tänkt att hoppa över. Nästa sammanträde blir det i Stockholm i början av juni, och därefter blir det möten i Montevideo och Los Angeles innan jag tror att vi i slutet av året kan lämna ifrån oss ett någorlunda genomarbetat förslag.

Kontroverserna kommer att vara många. Intressenterna i hur Internet kommer att skötas under kommande år är många och viktiga och disparata. Att bygga ett system som passar dem alla är ingenting som komma att vara enkelt. Och den del av detta system som ICANN representerar är bara i sin allra första början.

Från Washington flög jag via New York nio timmar till Istanbul. Här hade svenska generalkonsulatet och exportrådet ordnat IT-dagar där svenska och turkiska perspektiv kunde mötas. Deltagandet var stort, den för europamoderniseringen av Turkiet ansvarige biträdande premiärministern Yilmaz inledde och var med halva dagen och uppmärksamheten i media blev betydande. De svenska företag som hade kommit ner för att visa sina möjligheter och knyta kontakter hade mycket att stå i.

Turkiet är ett land som slits mellan sitt förgångna och sin framtid på ett sätt som är mer påtagligt än vad som gäller många andra länder. Från Istanbul regerades det osmanska imperiet under ett halvt årtusende efter det att gamla Konstantinopel och det som var kvar av det bysantinska imperiet hade fallit 1453. Och ur det som då var Istanbuls välde har sedan dess uppstått 31 självständiga stater med en betydande sannolikhet för att det kommer att bli 32 med Palestina.

En av dessa stater är det moderna Turkiet, som skapades av Kemal Ataturk i en revolution som riktades sig både mot omvärldens försök att med olika fredsfördrag dela upp också det osmanska imperiets kärnländer och mot en föråldrad och bromsande social och politisk ordning. Han flyttade huvudstaden till Ankara både för att bryta mot den osmanska periodens inre ordning och för att kunna forma Turkiets politik utom skotthåll för de främmande örlogsfartyg som från tid till annan ankrade upp i Bosporen och försökte att tala om hur saker och ting skulle vara.

Men det gamlas perspektiv lever kvar. När jag satt i 45 minuter i utfrågning i turkiska CNN kom den ena rösten från Balkan efter den andra till tals. Och nästan alla jag kom i kontakt med hade en bakgrund jag väl kände till.

En handelsman var född i Skopje i Makedonien och utbildad i Sarajevo. En chef för IBM som jag satt mitt emot på middag var alban från Serbien. Damen vid min sida var född i Skodher i norra Albanien. Imperiet har lämnat mycket efter sig som kommer att leva kvar länge i smältdegeln Istanbul.

I detta ligger också den turkiska nationalismens starka rötter. Av det som började som och fortfarande till stor del är en smältdegel skall formas en nationalstat. Vi kan förundras hur den kurdiska eller den armeniska frågan lever så starkt, men vi kan inte förstå det utan att känna historien och den rädsla som finns för att den nationalstat man vill bygga åter skall slitas sönder av externa eller interna komplotter och konspirationer.

I dessa dagar svallar känslovågorna höga i Turkiet över det faktum att den franska nationalförsamlingen antagit ett uttalande som anklagar Turkiet för ”folkmord” på armenier under det kaotiska upplösningsåret 1915. Det hotas med alla möjliga former av inställda affärer, det turkiska parlamentet planerar att anta inte mindre än tre resolutioner om franska ”folkmord” såväl i Algeriet som i det övriga Afrika och tidningarna fylls av indignerade utbrott mot omvärldens påstått illasinnade attityd mot landet.

Fakta i fallet tillhör historieforskningens domäner. Armenierna var en betydande befolkningsgrupp i det osmanska imperiet, och är det i viss mån fortfarande i det moderna Turkiet. Men när väldet störtade samman ville även många armenier ha sin självständighet, och det kom snabbt till våldsamheter. I Istanbul fattades beslut om att fördriva armenierna i landets östra delar, och detta beslut kom att genomföras med mycket stor brutalitet och omfattande massakrer.

Ordet ”folkmord” har under senare år kommit att användas allt flitigare på händelser som kanske inte riktigt lever upp till de krav som måste ställas, men att det handlade om en medveten fördrivningspolitik och om omfattande massakrer råder det ingen som helst tvekan om. Omfattningen av dessa var i absoluta tal sannolikt värre än någonting annat under dessa brutala och kaotiska år i denna del av Europa, men själva fenomenet var dessvärre inte ovanligt när det osmanska väldets befolkningsmosaik plötsligt kastades in i ett våldsamt sökande efter nya politiska strukturer. Det var fruktansvärda år.

Kring detta borde historiker diskutera i stället för att parlament skall fatta beslut. Det förra kunde möjligen bygga broar mellan skilda tolkningar av historien, medan det senare snarare leder till att klyftorna blir än djupare. Historien är helt enkelt ett för allvarligt ämne för att överlåtas åt parlamenten.

Turkiet skapades och moderniserades av den armé som skapades av Ataturk, men måste nu ta steget in i ett modernt europeiskt skede där soldaterna kontrollerar kaserngårdar och gränser medan politikerna styr i parlamentet och formar politiken. Och det är mitt uppe i denna omvandling som dagens Turkiet befinner sig. Tecken på det gamla finns förvisso fortfarande kvar militärens anspråk på en roll i politiken tillhör de tydligt stötande fenomenen samtidigt som ett nytt, modernt och europeiskt Turkiet håller på att bryta fram.

I december 1999 förklarade EU:s stats- och regeringschefer i Helsingfors att Turkiet en dag har möjlighet att bli medlem i EU. Det var det kanske viktigaste beslut som fattades vid det mötet. Omfattningen av den utmaning detta innebär tror jag knappast att det är så många som har förstått. Inom en generation kommer EU:s största stad inte längre att vars London utan i stället vara Istanbul.

Turkiet är ett land med både problem och potential. Man har ca 65 miljoner invånare, och av dessa är mer än hälften under 25 år gamla. Det är ett ungt land som växer snabbt, men samtidigt ett land osäkert i sin historiska identitet och med en vacklan mellan olika framtidsmöjligheter.

Sådana länder har vi sett förr. För trettio år sedan var Spanien, Portugal och Grekland vida mindre mogna för medlemskap i EU än vad Turkiet är i dag. Europakommissionen avrådde öppet från att ta in Grekland som ny medlem efter det att demokratin hade återetablerats eftersom politiken var så instabil, samhället så skört och ekonomin så både korrumperad och ineffektiv. I dag är alla dessa tre länder stabila demokratier och framgångsrika ekonomier. Utan EU hade det inte varit möjligt.

Men Turkiet kommer att vara en än större utmaning. EU:s säkerhetsgränser skall utsträckas till de nordliga delarna av Mesopotamien. Det anatoliska höglandets jordbruk skall infogas i någon typ av gemensam politik. En fastare politisk struktur skall fås växa fram. En snabbt växande befolkning skall ges arbete och utbildning för att kunna tro på framtiden.

Det blev spännande samtal med Mezut Yilmaz och andra om detta i Istanbul. I veckan godkände Europaparlamentet planen för det fortsatta arbetet mellan EU och Turkiet. Snart kommer den s k nationella handlingsplanen om de reformer som krävs för att europeisera landet. Det kommer inte att ta alla de steg som kommer att krävas, men kommer detta till trots att vara ett betydelsefullt steg på vägen.

Och samtidigt brottas men med en kraftig nedgång i ekonomin, räntor kring 40-50 %, komplicerade förhandlingar med IMF om det stöd man är akut beroende av, politisk osäkerhet kring möjligheten av att det islamiska partiet åter skall förbjudas och nationalistiska utbrott av den typ som den franska nationalförsamlingen just nu provocerat fram.

Mitt i allt detta diskuterade vi IT. Mitt anförande finns i sedvanlig ordning på http://www.bildt.net för den som skulle kunna tänkas vara intresserad. Och det var imponerande när vi var med och invigde Crea-World Ericssons inkubator i Istanbul för turkiska unga innovatörer och företagare inom framtidsområdet mobilt internet http://www.crea-world.com/en/.

Jag imponerades av de unga företagare jag träffade där. De visade den ena djärva idéen efter den andra och var övertygade om att de skulle komma att erövra världen. Många kommer att misslyckas gång efter annan, men det räcker för att bara delar av denna entusiasm skall lyckas för att Turkiet skall bli ett framtidsland av dignitet i det nya Europa.

Men dagar i Istanbul handlar också om historien. Ingen som stiger in genom dörrarna i Haga Sofia-katedralen kan undgå att beröras av den upplevelsen. Uppe i gallerier kan man finna runklottret från de vikingar som ett halvt årtusende efter det att katedralen invigts åkt till Miklagård för att vara väringavakt åt de bysantinska kejsarna.

Och sedan kan man vandra över för att beundra den magnifika prakten i den berömda s k blå moskén, och kanske reflektera att det ligger inte mindre än tusen år av hisnande historia på denna halvö mellan dessa bägge byggnaders tillkomst. Få städer i vårt Europa är så genuint fascinerande som denna.

Från Istanbul var mitt hopp i går kväll till Wien inte särdeles långt. Från lunch i förår i Topkapi det osmanska väldets hjärta till lunch i dag i Hofburg det habsburgska väldets hjärta.

Här är jag för att försöka att fortsätta samordning av internationella insatser på Balkan. Den serbiske vice premiärministern Covic var i går i Bryssel för att träffa både NATO och EU för en diskussion om situationen i södra Serbien. Här i Wien träffar han OSCE, och efter det att jag haft ett mer internt samordningsmöte med NATO, EU, FN och OSCE träffar jag honom för avstämning av läget innan han återvänder till Belgrad. Det handlar om att diskutera de kommande stegen efter alla dessa möten.

Hur allt detta kommer att utfalla återstår att se. I New York för ca tio dagar sedan var vi ense om att det bästa var att låta EU spela första fiolen när det gällde att försöka att förebygga denna kris. Men trots att man i Washington sett med ny välvilja på detta är det inte mycket som hänt, och nu är det i stället NATO som försöker att gripa stafettstaven, även om man gör det med synnerligen påtagliga begränsningar.

För mig är det avgörande att någonting görs inte vem som gör det. Prestigestrider mellan internationella företrädare och organisationer har vi haft alldeles för gott av. Jag tycker att det är naturligt och bra att EU tar ledningen av skäl jag skrivit om tidigare, men klarar man inte eller vill man inte det så är det viktigt att andra tar över och försöker.

Från Jerusalem kommer nyheten om att man verkar lyckas med att formera en nationell samlinsregering. I en dålig situation är detta tveklöst en god nyhet.

I Palermo i Italien samlas i morgon finansministrarna från de s k G7-länderna för att diskutera utvecklingen i den globala ekonomin. Det blir den första verkliga högnivåkontakten med den nya amerikanska administrationen kring dessa viktiga frågor. Men EU företräds i dessa sammanhang inte av Sverige och den svenske finansministern, eftersom Sverige ju inte är med i euron. Det blir i stället den belgiske finansministern som för Europas talan i dessa viktiga frågor. Det svenska ordförandeskapet är ett devalverat ordförandeskap.

I kväll återvänder jag i alla fall till Stockholm efter närmare två veckor på resande fot. Det skall i sanning vara skönt att ha fast mark under fötterna ett tag framöver. Internet ger goda möjligheter att arbeta med världen med också Stockholm som bas.

Wien den 15 februari 2001



Carl Bildt









Sunday 
20/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]