|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v8/2001
23/2/2001
Vänner,
Om utvecklingen kring södra Serbien och Makedonien, farorna i ett Montenegro som söker självständighet, den misslyckade politiken i fallet Irak, spionavslöjandena i USA och konsekvenser i Moskva, det finansiella sammanbrottet i Turkiet och förberedelserna för EU-toppmötet i Stockholm om en månad.
Gamla problem har en ständig förmåga att komma tillbaka som nya problem. I veckan som gått har problemen med politiken mot Saddam Husseins Irak och ryskt spioneri plötsligt ryckt upp i centrum för den internationella debatten. I Turkiet har en självgenererad politisk kris lett till kraftiga ekonomiska konsekvenser, och i Sverige börjar nu förberedelserna för EU-toppmötet i Stockholm om en månad.
Men Balkan låter sig inte glömmas bort alldeles enkelt. I Skopje i Makedonien samlas i dag presidenterna för de flesta länder i området för att diskutera inte minst sitt samarbete med EU och den politiska stabiliteten i området.
Och skälet till det är flera. Just efter det att jag sänt iväg mitt veckobrev förra fredagen nåddes jag i Wien av informationen om den buss med serber som hade sprängts i ett terrordåd. Strax efter att vid Merdare ha passerat in i Kosovo hade bussen sprängts i luften av en fjärrstyrd sprängladdning. Omedelbart kunde konstateras att minst sju personer hade dödats, men sedan dess har det fruktansvärda arbetet att plocka och passa ihop delar av sönderslitna kroppar höjd den siffran till tio.
Några dagar senare sprängdes tre serbiska poliser i luften av en mina i södra Serbien i ett område strax utanför den s k säkerhetszon som sedan ett tag tillbaka helt tagits tillbaka av albanska väpnade grupper.
Allmänt har det ansetts att det finns ett samband. Mer militanta albanska grupper har intensifierat våldet mot serber under de senaste veckorna bl a därför att man vill sätta käpparna i hjulet för det närmande mellan omvärlden i Belgrad i frågan om utvecklingen i Presevo-området som vi sett under de senaste veckorna.
Sedan dess har oron över utvecklingen i området spritt sig inte minst till Makedonien. Rapporter om väpnade albanska grupper i Kosovo precis vid gränsen till Makedonien, och liknande grupper inne i Makedonien nära gränsen till Serbien har bl a lett till skarpa reaktioner mot NATO för bristande kontroll över gränserna i området. Farhågorna för att en konfrontation i Presevo-området på ett eller annat sätt skulle spilla över in i Makedonien uttalas nu relativt öppet.
Allt detta står på dagordningen för de balkanska presidenterna i Skopje i dag och i morgon. Och det står också på dagordningen när EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel på måndag och NATO:s utrikesministrar inklusive USA:s Colin Powell samlas i en annan byggnad i samma stad på tisdagen. Då kommer det att finnas all anledning att gå från allmänna diskussioner till mer konkreta sådana.
Från FN:s sida fortsätter vi att spela en pådrivande och koordinerande roll för de internationella insatserna för att förhindra en upptrappning av konflikten kring södra Serbien. Det är naturligt att det är EU och NATO som har huvudansvaret för de olika insatser som skall göras, men det är också naturligt att FN i ljuset av ansvaret för Kosovo och en allmän omsorg om stabiliteten i området känner ett visst ansvar för att försöka att driva på det internationella arbetet.
Samtidigt ser vi hur andra problem växer nere i denna del av Europa. I Montenegro har man nu utlyst allmänna val till den 22 april. Efter att under Milosevic--tiden ha fått starkt internationellt stöd för en förändring av de federala förhållandena mellan Serbien och Montenegro inom en fortsatt jugoslavisk statsbildning, har den montenegrinske presidenten Djukanovic nu bytt politik och förefaller att gå in för att förklara sitt land självständigt. Men den politiken ledde till att den tidigare reformkoalitionen i Montenegro sprack och ett nyval blev nödvändigt.
Om Djukanovics s k demokratiskt socialistiska parti tillsammans med sina allierade vinner detta val har man förklarat att man avser att utlysa en folkomröstning som kan komma att bana vägen för en självständighetsförklaring. Och i skrivande stund förefaller det sannolikt att han kommer att vinna. Han kontrollerar stats-TV och den allmänna mediesituationen väl, och det tidigare Milosevic-lierade oppositionspartiet befinner sig dessutom i ett tillstånd av snabbt accelererande sönderfall.
Jag tillhör dem som inte tror att vägen till stabilitet på Balkan går genom att sätta upp ännu fler och ännu mindre stater i området. Jag tror att det är mer av samarbete i stället för mer av söndring som området behöver. Skall vi på nytt börja att splittra upp i mindre enheter finns det dessvärre ingen självklar och logisk punkt vid vilken denna utveckling kommer att sluta.
Det som efter skiftena förra året i Zagreb och Belgrad är den andra chansen i modern tid att ta avgörande steg mot stabilitet skulle då i stället förbytas till en andra omgång av sönderfall i regionen. Konsekvenserna skulle bli betydande.
Vill det sig illa riskerar vi att gå mot en trippelkris på Balkan senare detta år. Jag tänker då på situationen om man misslyckas med försöken att hantera krisen i södra Serbien, Montenegro gör en ensidig och konfliktomgärdad självständighetsförklaring och det allmänna klimatet av fortsatt söndring i regionen leder till att de senaste veckornas tendens till upptrappat våld i Kosovo intensifieras.
Så behöver det dock inte gå. Den internationella, och särskilt den europeiska, rollen är betydelsefull för att förhindra att så sker. Det svenska EU-ordförandeskapet har redan sin beskärda del av balkanska problem, och det efterföljande belgiska kan mycket väl komma att få en än mer krävande del.
När den amerikanske utrikesministern Powell på måndag och tisdag landar i Bryssel för första gången kommer dessa frågor att diskuteras, men med all sannolikhet kommer man informellt också att diskutera läget i Mellersta Östern med Irak än mer i fokus än Israel.
För en vecka sedan gick 24 främst amerikanska flygplan till attack mot fem luftförsvarsinstallationer i närheten av Bagdad i Irak. Det handlade om radaranläggningar och kommunikationsknutpunkter. Inledande rapporter talade om betydande framgångar med attackerna, men senare kommunikéer har varit mer dämpade och talat om att ett nytt vapensystem måste ha varit fel inställt eftersom det systematiskt undvek att träffa målen.
Med denna attack var Irak-politiken åter i centrum. Inte minst i Mellersta Östern ledde den till att känslor som redan svallar mot bakgrund av konfrontationen med Israel kom att svalla än mer. Attackens effekter på det irakiska luftförsvarssystemet kommer säkert att diskuteras, men vad som sannolikt inte kan diskuteras är dess effekt att föra opinion i regionen än mer bort från Israel och än mer i riktning mot Irak.
Säkert var de taktiska motiv som angetts för anfallen korrekta. Irak försöker hela tiden med nya trick förbättra sina försvarssystem för att någon gång kunna skjuta ner ett amerikanskt eller brittiskt flygplan. Och nu förefaller det som om man beslutat att inte operera radaranläggningar i anslutning till luftförsvarsanläggningar i södra Irak, eftersom dessa lätt kan bekämpas, utan att i stället lita på radarstationer utanför den s k kontrollzonen, föra information från dessa skyddat och snabbt med bl a fiberkablar till robotbatterierna och sedan avfyra dessa stödda på denna information.
Detta var utan tvekan ett ökat hot mot de amerikanska och brittiska flygoperationerna, och ur detta perspektiv var attackerna kring Bagdad utan tvekan motiverade. Men även om så var fallet har de på nytt kastat strålkastarljuset på en politik där detaljerna må ha sin egen inneboende logik men där helheten inte har det och allt mer framstår som ett misslyckande.
När man gick till de stora flyganfallen 1998 tillhörde jag dem som tvivlade på att dessa skulle leda till det uttalade målet, nämligen att säkra tillträdet för FN:s vapeninspektörer. Och mycket riktigt har FN:s vapeninspektörer sedan dess varit utestängda från landet med de förbättrade möjligheter för regimen att bedriva hemliga program om t ex biologiska eller kemiska vapen som detta leder till. Samtidigt har stöder för sanktionspolitiken eroderat än mer med ökande möjligheter för regimen att exportera främst olja klandestint och för de inkomster man får finansiera säkerhets- och rustningsprogram. Det har blivit fel i alla ändar.
På sin första presskonferens i går kväll sade president Bush att sanktionerna mot Irak nu var som en schweizerost, d v s försedda med påfallande stora hål. Och att man också mot denna bakgrund kommer att se över den samlade politiken. Attackerna förra fredagen var kanske mer tecken på en politik som håller på att falla samman än på en politik som håller på att förstärkas.
Detta tillhör med all säkerhet ämnena när premiärminister Blair med hustru under denna helg besöker president Bush med hustru. Sannolikt kommer Blair denna gång att vara något mer angelägen än vid tidigare tillfällen att markera även europeisk samhörighet, men samtidigt har han ett starkt intresse inför sitt eget parlamentsval i början av antingen maj eller april att visa att den speciella relationen mellan London och Washington överlevt skiftet i Vita Huset.
I Washington reagerar man fortfarande yrvaket efter det senaste spionavslöjandet. I tisdags arresterades den mångårige och kvalificerade medarbetaren i kontraspionaget FPI Robert Hanssen av polisen. Och det material som omedelbart lämnades in till åklagarämbetet gav bilden av ett mycket kvalificerat förräderi under mycket lång tid och på ett mycket kvalificerat sätt.
Det var hösten 1985 som FBI-medarbetaren Harris diskret tog kontakt med den sovjetiska underrättelsetjänsten SVR:s mest kvalificerade företrädare i Washington och erbjöd sina tjänster. Samma år tog CIA-medarbetaren Aldrich Ames kontakt med samme man och erbjöd på samma sätt sina tjänster. Medan Ames avslöjades och arresterades efter nio år efter det att han förråtts av en uppgiftslämnare från Moskva skulle det dröja 15 år innan Hanssen på samma sätt hamnade bakom lås och bom.
Bägge affärerna är häpnadsväckande såväl i helhet som i detaljer. De visar hur detta spel fortsätter med oförminskad kraft. Det kalla krigets konfrontation är förvisso över, men djupgående meningsmotsättningar i andra frågor fortsätter att skapa ett klimat av ömsesidig misstro som gör att olika typer av underrättelsesatsningar fortsätter eller t o m intensifieras.
Uppenbart är att USA någon gång i slutet av förra året fick tillgång till en mycket stor del av det material som fanns i Moskva om samarbetet med Hanssen under de senaste 15 åren. Normalt skulle man knappast ha agerat på ett sätt som gjorde det uppenbart att så var fallet, men nu har så skett, och det är tydligt att på samma sätt som man i Washington nu skakar av konsekvenserna av detta högnivåförräderi skakar man i Moskva av konsekvenserna av ett motsvarande högnivåförräderi.
I sinom tid kommer säkert mer att bli känt om detta, men det kommer med största sannolikhet att ta mycket lång tid innan allt blir känt. Det som bryter mönstret är långt mindre att detta förekommer eller att det till sist dock avslöjades än att det avslöjas på ett sätt som omedelbart visar på vilket sätt det har avslöjats.
Dagens Ryssland leds av en person som gjort hela sin karriär inom underrättelse- och säkerhetsvärlden, och där det är tydligt att säkerhetstänkande av den art som frodas i världar som dessa håller på att bli allt viktigare i den samlade politiken. Det sägs att det gamla direktoratet för vilseledande information, som spelade en okänd roll under det senare skedet av det kalla kriget, nu håller på att återupprättas.
I brevet för en vecka sedan skrev jag en del om Turkiets situation. Och även där har dramatiken varit påtaglig under de senaste dagarna.
I måndags var det möte i Ankara i det s k nationella säkerhetsråd där regering och militärer möts för att diskutera politiska frågeställningar. Det var det viktiga nationella programmet för att klara kraven som följer av närmandet till EU som stod på dagordningen.
Men av diskussionen om detta blev intet. Det utbröt ett ordkrig mellan president Sezer och premiärminister Ecevit som slutade med att den senare rusade ut från mötet, sade att den förre riktat anklagelser mot honom för att inte ta problemen med korruption på tillräckligt allvar och krävde en offentlig ursäkt.
Därmed störtdök förtroendet för den politiska ledningen i landet och därmed störtdök förtroendet för den känsliga finansiella stabiliseringsprocessen. Landets finansiella marknader var plötsligt i fritt fall. Den ränta som redan tidigare var på 40 50% förvandlades till tillfälliga räntor på 2 500%, börsen förlorade plötsligt mer än en tredjedel av sitt värde, alla panikköpte dollar och i går morse tvingades man släppa valutan med följden att den också rasade med ca en tredjedel.
Konsekvenserna av detta plötsliga sönderfall kommer att bli allvarliga. Ansträngningarna att få ner inflationen kommer sannerligen inte att underlättas, utan vad som nu förestår är kanske en fördubbling av inflationen upp till en årstakt som kan komma att närma sig 100 %, och detta kommer i sin tur att få politiska konsekvenser som är svåra att överblicka.
Om den nuvarande regeringen överlever återstår att se. Premiärminister Ecevits uppträdande kan inte anses särskilt meriterande. Men ett nyval i dag skulle sannolikt leda till att det radikalnationalistiska partiet framstod som den store segraren med vind i seglen inte minst efter de olika historiska kontroverser jag skrev om förra veckan med än värre möjligheter att ta sig an de reformer och moderniseringsbehov som finns i Turkiet.
Det kommer att finnas all anledning att noga följa den fortsatta utvecklingen. Turkiet gränsar både till konflikternas Irak och till eurovalutans Grekland.
Den europeiska debatten fokuserar nu allt mer på det kommande toppmötet i Stockholm den 23-24 mars. Den politiska ambitionen och den politiska planen lades fast i Lissabon för ett år sedan, och nu handlar det om hur reform- och liberaliseringspolitiken skall kunna föras vidare. Stockholmsmötet kommer inte att bli ett av de nydanande mötena i den europeiska integrationens historia, men utan att ta uppföljning och genomförande på allvar kommer de nydanande mötena so oder so att framstå som tämligen ointressanta.
I nästa vecka börjar statsminister Persson resa runt för att söka konsensus kring vad som måste göras framgent. Liberalisering av energi- och finansmarknader är viktiga och kontroversiella punkter i programmet. Ett informellt ministermöte under brittisk ledning i Birmingham i tisdags tjänade syftet att driva på de olika regeringarna i rätt riktning.
Själv har jag tillbringat hela denna vecka med obrutet arbete i Stockholm. I måndags var EU:s utrikeskommissionär Chris Patten här och diskuterade europeiska framtidsperspektiv med Bo Lundgren på Utrikespolitiska Institutet. Men det har blivit mycket arbete både med riksdagen, med IT Provider, med FN och Balkan och med planeringen av arbetet inom arbetsgruppen inom ICANN.
Den kommande veckan blir dock annorlunda. På måndag eftermiddag bär det av till Bryssel för att på måndagen leda samordningsmöten om de internationella insatserna rörande krisen i södra Serbien och angränsande områden. Och därifrån åker jag visare till Berlin för att delta i ett informellt planeringsmöte om den fortsatta Bosnien-politiken som det tyska utrikesdepartementet har dragit ihop. Därifrån blir det ett hopp till Geneve för FN-insatser innan jag mot slutet av veckan via Berlin för fortsatta samtal i europeiska säkerhetsfrågor åter tar mig hem till dessa vintriga breddgrader.
Stockholm den 23 februari 2001
Carl Bildt
PS. Åtskilliga har varit intresserade av frågan hur det egentligen var med konflikten mellan Armenien och Turkiet om det som inträffade 1915. En intressant recension med anknytning till denna fråga finns i senaste numret av London Review of Books på http://www.lrb.co.uk/v23/n03/mazo2303.htm.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
