Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 10/2001
5/3/2001

Vänner,

En hektisk vecka gjorde att förra veckans brev blev försenat utöver det tillåtnas gräns.

I Berlin i fredags kämpade jag mot ett modem som helt enkelt inte ville att jag skulle kunna sända iväg någonting. I annonser ser jag hur Ericsson låter meddela att det mobila Internet är “an everyday thing”, men mitt Nokia-kort för kommunikation i datorn var inte riktigt på det humöret.

Och sedan lät jag helgen sänka sig ner över det hela. Försenat kommer det således ut i dag.

När man rör sig runt i Europa märker man hur vi nu på nytt håller på att närma oss en period med viktiga politiska val.

Närmast ligger lokalval i Frankrike med den första omgången nu på söndag och den andra söndagen därpå. I centrum står striden om posten som borgmästare i Paris, och den striden har en betydelse långt utöver den i och för sig både prestige- och maktfyllda positionen.

Länge var det Jaques Chirac som var borgmästare i Paris. Det var från den positionen han sedan erövrade presidentposten i Frankrike. Men nu är det diskussioner och anklagelser om vad som inträffat under gaullisternas styre i Hotel de Ville i Paris som leder till att det mycket väl kan bli socialisternas kandidat som för första gången på mycket länge erövrar den viktiga positionen.

Och det kommer inte att vara utan betydelse inför nästa års alldeles avgörande politiska kraftmätningar i Frankrike. Då är det både president- och parlamentsval, och därmed mycket tydligt ett val om Frankrikes väg efter dessa år med dubbelstyre mellan en borgerlig president och en vänstermajoritet i nationalförsamlingen.

På andra sidan kanalen börjar valstämningen nu att bli allt tydligare. På onsdag lägger finansminister Brown fram den budget som regeringen Blair skall söka förnyat förtroende på. I helgen som gick försökte den konservativa oppositionen i dramatiska ordalag mobilisera sina väljare inför den förestående kampen. Om inte den tragedi som utbrottet av mul- och klövsjuka innebär kommer att medföra att det blir svårt med valrörelse är den allmänna förväntan att val kommer att utlysas till den 3 maj.

Längre söderut drar det alldeles definitivt ihop sig till val i Italien. I fredags lyckades den annars hårt sönderkörda vänsterkoalitionen faktiskt få igenom ett program för ytterligare decentralisering av den offentliga makten till Italiens varierande 20 regioner, men annars fortsätter opinionsundersökningarna att visa en lika tydlig ledning för oppositionsledaren Berlusconi som premiärminister Blair kan inregistrera mot den konservativa oppositionen i Storbritannien.

Det italienska valet beskrivs lätt skämtsamt som valet mellan ”den rike” oppositionsledaren Berlusconi och ”den vackre” Roms borgmästare Rutelli som i brist på andra kandidater nu upphöjts till den sönderregerade vänsterkoalitionens främsta kandidat.

Och valet har betydelse utöver Italiens gränser. Detta år är det Italien som är ordförande i det globala G8-samarbetet, och det är i Genua som den då nyvalde italienske premiärministern i slutet av juli skall stå värd för det globala toppmötet. Berlusconi kan möjligen sägas ha erfarenhet av detta. Hans korta och föga lyckade tidigare premiärministertid 1994 råkade sammanfalla med ett G7-toppmöte i Neapel.

I det Tyskland som jag besökte inte mindre än två gånger under förra veckan är det nu de kommande lantdagsvalen i Baden-Wurtenberg och Rheinland-Pfalz den 25 mars som mer och mer styr den politiska agendan.

Efter en god start har den nya ledningen för oppositionen CDU nu hamnat i en situation där media fylls av spekulationer om påstådda splittringar mellan partiordföranden Angela Merkel och riksdagsgruppens ordförande Friedrich Merz. Även om den rödgröna koalitionen har att brottas med den fortsatt intensiva diskussionen om utrikesminister Fischers sätt att hantera sitt milt sagt brokiga förgångna, och även om förra förbundskanslern Kohl nu frikänts av en domstol från alla de anklagelser som riktats mot honom när det gällde de icke redovisade partibidragen, skapar detta en situation där det snarare är CDU än SPD som har anledning att oroa sig för vad de bägge lantdagsvalen kommer att innebära.

Men över allt annat i Europa i dag svävar de problem som jordbruket drabbats av genom först BSE-sjukdomen och nu, ovanpå detta, utbrottet av mul- och klövsjuka i Storbritannien med möjliga spridning också till andra länder. De TV-bilder som förmedlas av djurkroppar som massbränns är av närmast apokalyptisk karaktär och lämnar knappast någon oberörd.

Just nu handlar detta om att förhindra smittspridning och inte om politik, även om det kommit till en rätt upphetsad ordväxling i Tyskland mellan förbundskansler Schröder och Bayerns ministerpresident Stoiber om vem som gjort mest eller minst för att ge lantbrukarna stöd i den svåra situationen.

Men förr eller senare kommer saker och ting säkert att börja att diskuteras i mer politiska termer också. I Storbritannien ser man vissa antydningar till detta. Det hävdas att det kanske handlar om effekterna av mer intensiva och storskaliga former av jordbruksproduktion av olika slag, och att bäst kanske vore att vända tillbaka.

Det tror jag vore fel väg. Mul- och klövsjuka har funnits förr, mer då än nu, och finns det någonting som är mer komplicerat nu än förr så är det att vi i största allmänhet har ett samhälle med mer av rörelse, dynamik och kommunikation. Men det är värden som inte får eller kan brännas upp, och som ju dessutom har så gott som ingenting alls med det sätt på vilket vi bedriver jordbruksproduktion att göra.

För EU kommer det säkert att bli långa och svåra diskussioner om hur de kostnader som kriserna kommer att medföra skall kunna klaras av. De budgetramar som förhandlades fram i Berlin för snart två år sedan var knappast tillräckliga för att klara av alla de uppgifter som skulle läggas på EU under åren framöver, och det kommer nu att bli än tydligare.

En mer genomgripande diskussion om den gemensamma jordbrukspolitikens utformning kommer att bli nödvändig, men risken är dels att denna snarare kommer att gå i felaktig riktning mot bakgrund av den inriktning som debatten nu börjat att ta, och dels att vare sig Frankrike eller Tyskland kommer att våga att ta i dessa frågor inför de viktiga val som de står för under 2002.

För det svenska EU-ordförandeskapet innebär detta ytterligare en utmaning. Att vänta att den skall kunna lösa dessa frågor är att vänta för mycket, men samtidigt vore det märkligt om den bara gömde huvudet i busken och undvek att ta tag i den framtidsdebatt om jordbrukspolitiken och dess finansiering som förr eller senare måste komma.

För min del handlade förra veckan fortsatt till betydande del om krisutvecklingen i södra delen av Balkan. I tisdags samlades vi på NATO-högkvarteret i Bryssel för att fortsätta att mellan de olika internationella organisationerna diskutera inriktningen av våra olika åtgärder inom våra respektive områden.

Det var ett konkret och bra möte där jag för första gången också tyckte att EU - företrätt av Anna Lindh och Javier Solana insåg både lägets allvar och vad som faktiskt måste göras.

Sedan dess har olika samtal pågått både kring Bujanovac i södra Serbien och i Belgrad för att göra de förändringar av den s k skyddszonen kring Kosovo som är en nödvändighet. Det är av yttersta vikt att dessa sker så snabbt som möjligt, men samtidigt är det mycket svårt att se hur dessa kan göras utan att de EU-observatörer som nu äntligen aviserats faktiskt befinner sig på plats för att kunna manövrera den känsliga situation som kommer att uppstå när så sker.

Och här går det trögt. På sina håll inom EU förefaller det som om man är överdrivet skotträdd i både bildlig och bokstavlig betydelse när det gäller praktiska fredsinsatser i de konfliktområden nere på Balkan som nu börjar bli allt mer bekymmersamma. Man borde ha lärt läxan att tvekan så gott som alltid leder till att den situation man senare tvingas att hantera kommer att vara betydligt mycket värre.

Samtidigt som dessa överväganden accelererar har uppmärksamheten riktats mot Makedonien och området kring den lilla byn Tanusevci högt upp i bergstrakterna precis vid gränsen till Jugoslavien och Kosovo. Spänningen har successivt stigit, och i går dödades tre makedonska soldater, två genom att deras bil minsprängdes, och en genom krypskyttar.

Den smygande krisen i området har därmed slagit ut i full blom. Den politiska ledningen i Skopje uttalar sig påtagligt kritisk om NATO-trupperna i Kosovo och deras förmåga att hantera gränsen. Ett extra möte med FN:s säkerhetsråd på onsdag förefaller i skrivande stund sannolikt, men det som är avgörande är mindre diplomatins rökutveckling än vad som faktiskt kommer att ske vad gäller den fysiska kontrollen av kullarna och bergen kring den lilla byn.

Sambandet mellan kriserna kring byar som Veliki Trnovac i Serbien och Tanusevci i Makedonien är tydligt. Vi har att göra med konflikterna kring det Stor-Kosovo som vissa söker att etablera. Det handlar om albanska väpnade grupper som vill etablera kontroll över alla de områden där albaner är dominerande eller som de av andra skäl tillhör det Kosovo som de definierar på sitt eget sätt.

Kring byn Tanusevci har det rått delade uppfattningar om hur gränsen skulle dras, och den akuta konflikten i området utlöstes av den överenskommelse som ingicks nyligen mellan Jugoslavien och Makedonien om den exakta dragningen av denna gräns.

Hitintills har den makedonska armén visat betydande återhållsamhet i området. I grunden har de förlorat kontrollen över det till väpnade albanska grupper. Men frågan är om den återhållsamheten kommer att fortsätta att vara möjlig efter det som nu hänt - och vilka som blir konsekvenserna om man beslutar sig för att återta kontrollen över denna del av sitt eget territorium.

NATO sitter, om än inte med skägget i brevlådan, så dock i en besvärlig situation. Skytteltrafiken av höga representanter har ty följande varit intensiv. Å den ena sidan ser man mycket tydligt behovet av att återställa ordningen och att få bort dessa väpnade albanska grupper, men å den andra fruktar man att en konfrontation med dessa kommer att få konsekvenser också för den egna säkerheten inne i själva Kosovo.

I det korta perspektivet går det möjligen att manövrera ur detta dilemma, men i det längre kommer det inte att vara möjligt. På ett eller annat sätt kommer det förr eller senare att komma till en konfrontation om inte NATO skall utvecklas till en internationell skyddstyrka för ett Stor-Kosovo som med våld etableras av extremistiska nationella albanska grupperingar. Och för en sådan utveckling finns det alls inget stöd i de olika regeringar vars kollektiva beslut formar NATO:s politik. Konsekvenserna för regionen skulle också riskera att bli allvarliga.

Det är dock inte bara kring Kosovo som vi står inför nya utmaningar nere på Balkan. Under helgen har företrädare för kroaterna i Bosnien lämnat den konstitutionella politiska processen i landet och deklarerat någon form av egen självständighet. De saknar helt och hållet stöd från statsledningen i Zagreb, men det gör nu inte situationen nämnvärt lättare att hantera för de internationella representanterna i Bosnien.

Ledningen för det nationalistiska HDZ-partiet finns det i dessa avseenden inte mycket gott att säga om, men det tar inte bort det faktum att den nuvarande krisen förvärrats av ett väl förmyndaraktigt internationellt uppträdande, och att detta lett till att HDZ-ledningen i dag förefaller att ha en betydande majoritet av kroaterna i Bosnien bakom sitt ställningstagande.

Det inträffade visar på nytt hur skör den politiska processen i Bosnien är mer än fem år efter fredsslutet. Och lägger vi till detta utvecklingen kring Kosovo och de problem som kommer att komma efter valet i Montenegro den 22 april är det oundvikligt att Balkan kommer att fortsätta att vara högt på den internationella dagordningen. Milosevic må vara borta, men problemen är det sannerligen inte.

I morgon är det dags för de regelbundna konsultationerna mellan EU och USA i olika frågor i Washington, och dessa frågor kommer att stå högt på dagordningen. På fredag kommer Rysslands utrikesminister Igor Ivanov till Stockholm för motsvarande konsultationer, och också där kan vi vara övertygade om att dessa frågor kommer att diskuteras.

På andra sidan Atlanten fortsätter rapporterna om nedgången i högteknologiföretagen att komma, och börserna reagerar med att gå ner ännu mera. Flykten från det som för ett år sedan var den nya ekonomin pågår med full styrka. Under den senaste veckan var det på de europeiska börserna telekomaktierna som gick sämst och tobakaktierna som gick bäst. Om flykten från framtiden kommer att fortsätta är det väl snart stenhuggerier som kommer att framstå som de attraktivaste satsningarna...

När president Bush talade inför kongressen och presenterade sin budget för snart en vecka sedan var det skattesänkningen som stod i fokus, men också satsningar han vill göra på skolan och på den medicinska forskningen. Under Clintons tid ökade satsningarna på den senare starkt, men de ökningar som nu sker är betydligt större, och visar både betydelsen av detta och den starka position som man i USA vill erövra på detta område.

Men det är skattelindringen som är det enstaka viktigaste inslaget i politiken, och den blir allt viktigare ju svagare som den ekonomiska utvecklingen förefaller att vara. I representanthuset har presidenten inga svårigheter med att få igenom sin politik, och det avgörande slaget kommer att stå i den exakt delade senaten där det dessutom finns avvikande röster på bägge sidor om delningslinjen.

Efter en vecka i Bryssel, Geneve och Berlin är jag nu åter i Stockholm under huvuddelen av denna vecka. Förutom den inrikes politiken - som ju inte tillhör ämnena för dessa veckobrev handlar det om IT-utvecklingen i olika delar.

På onsdag är jag först på frukost för att diskutera säkerhetsfrågor inom IT-utvecklingen - se på http://www.polytrust.se - och därefter på större arrangemang för att diskutera karriärutveckling inom samma bransch se på http://www.it-karriar.com. Och via Internet blir det fortsatt arbete med arbetet inom ICANN, där vi nu skaffat oss en website för den globala debatten kring dessa frågor se på http://www.atlargestudy.org.

Bilden av Sverige som ett framgångsrikt land inom IT är både rättvis och överdriven. Den är rättvis i den meningen att mycket har gått mycket bra, men den är överdriven i meningen att åtskilligt är skört, mycket återstår att göra och det krävs uppmärksamhet bokstavligen varje sekund för att erövrade positioner inte skall förloras.

I olika sammanhang har jag ombetts att ge min bild av bakgrunden till denna utveckling. Och det är viktigt att dra de riktiga slutsatserna. I en artikel syndikerad av Los Angeles Times som publicerats i förra veckan också av International Herald Tribune har jag gett min kortanalys av det som ligger bakom utvecklingen. Den kan Du förutom på http://www.bildt.net - också hitta direkt på http://www.iht.com/articles/12012.html.

Först mot slutet av denna vecka bär det för min del åter av. Då står London på programmet. Det handlar både om Balkan och om den informella politiska dialogen inom ramen för den s k trilateralkommissonen. Den intresserade hittar mer om den på http://www.trilateral.org.

Stockholm den 5 mars 20001





Carl Bildt

PS. President Bushs anförande inför kongressen förra tisdagen med dess programförklaring kan läsas på http://www.whitehouse.gov/news/releases/2001/02/20010228.html









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]