|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v 11/2001
14/3/2001
Vänner,
En vecka jäktigare än de flesta. Under helgen var det diskussioner här i London inom ramen för den s k Trilateral Commission, därefter var jag i Bergen på Norges Handelshögskolas årliga seminarium och talade om förnyelsen av de nordiska ekonomierna, och nu är jag tillbaka i London både för Balkan-diskussioner och för en konferens på fredag om den svenska IT-utvecklingen.
Jag tillhör numera kategorin handelsresande i den nya Sverige-bilden.
Nu är det inte längre välfärdsmodeller som anses vara det som Sverige kan visa upp för världen med stolthet. Nu är det i stället kombinationen av IT-företagare och friskolor, förnyelse inom enskild och offentlig sektor, som gradvis håller på att forma en ny, bättre - och dessutom rättvisare! - Sverige-bild runt om i världen.
Och kan jag dra ett litet strå till den stacken så gör jag det gärna.
Helgens diskussioner här i London hade i sedvanlig ordning när det gäller Trilateral Commission en bred agenda, men fokus låg på den aktuella debatten om globalisering och vad som konkret kan och måste göras för att få igång de handelsförhandlingar som misslyckades så snöpligt i Seattle hösten 1999.
Och det är viktigt just att göra debatten konkret. Det finns en allmän ”angst” över begreppet globalisering just nu, och jag tror att den bara blir värre så länge det inte händer någonting konkret som debatten faktiskt kan handla om. EU:s initiativ för att underlätta marknadstillträdet för de allra fattigaste länder var ett steg i rätt riktning, men knappast tillräckligt för att klara de utmaningar vi står inför.
Frihandel har varit välståndsskapande världen över i en omfattning som vi ibland har svårt att inse. Ser man på länder med öppna respektive slutna ekonomier är det entydigt så att de förra utvecklas mycket snabbare än de senare.
Och när det sägs att gapet mellan de rika och de fattiga länderna ökar är detta bara korrekt om vi tar de länder i botten på tabellerna som vägrat att öppna upp sina ekonomier. Men det som de är drabbade av är då inte den fria handeln eller globaliseringen, utan en egen politik som just vägrat den fria handelns och globaliseringens fördelar.
Ser vi lite bredare på det senaste decenniets utveckling är det däremot inte sant att de fattiga blivit fattigare på det sätt som ofta påstås i debatten. Andelen i den tredje världen som är fattiga vilket brukar definieras som en inkomst på en dollar om dagen eller mindre har tydligt minskat. Och sannolikt har också det absoluta talet minskat, även om detta är beroende av utgången av en debatt som pågår om hur man skall mäts utvecklingen i delar av Indien.
Vad det handlar om nu är inte att bromsa denna utveckling utan om att accelerera den. De som vill bromsa den fria handeln är, milt talat, inne på fel spår. Och det som nu pågår är just diskussionen om möjligheten att få igång en ny global runda av handelsförhandlingar för att ytterligare reducera de handelshinder som fortfarande finns.
Seattle var ett spektakulärt misslyckande. Ser man tillbaka är det närmast frapperande hur president Clintons försök att få stora framgångar under sitt sista år ledde till det ena allvarliga misslyckandet efter det andra. Seattle skulle bli genombrottet för en ny handelsoffensiv, men blev i stället dess sammanbrott. Därefter kom försöket att skapa en överenskommelse med Moskva om en omtolkning av ABM-avtalet, men det fick avskrivas i samband med det tämligen innehållslösa toppmötet i maj förra året. Och sedan försöken att pressa parterna i konflikten om Palestina och Israel allt närmare varandra, med en explosion av nya motsättningar och nytt våld som mest påtagliga resultat.
Nu finns en ny administration i Washington med en tydligare och tuffare! inställning till dessa frågor. Först och främst måste den skaffa sig den generella förhandlingsfullmakt från kongressen som Clinton förvägrades av sina egna demokrater! under de senare åren av sin administration. Och det skall ske samtidigt som tre viktiga internationella möten skall försöka att skapa nya öppningar.
I april samlas stats- och regeringschefer från Nord- och Latinamerika i Quebec i Canada för att se om man kan gå vidare mot ett amerikanskt frihandelsområde. I slutet av juli samlas G7/G8-ländernas ledare i Genua i Italien för att på allvar se på möjligheterna att gå in i en ny handelsförhandling. I november möts Asiens och USA:s ledare i Shanghai för att diskutera samma frågor. Och samma månad är det dags för världshandelsorganisationen WTO:s ministermöte i Qatar att mer formellt försöka att starta en ny global frihandelsförhandling.
Utomordentligt mycket hänger på hur detta kommer att gå. Att den amerikanska ekonomin saktar av gör inte debatten lättare i USA i dessa frågor. I Europa har frihandelsfiender klätt sig i alla möjliga och omöjliga kläder under den senaste tiden. Och därtill kommer att det finns en diger lista på möjliga handelskonflikter inte minst mellan EU och USA som kan komma att förmörka bilden och försämra klimatet.
Att diskutera globalisering i just London har sina speciella poänger. Det var när de s k kornlagarna avskaffades här 1846 av dem som ville ge de fattiga möjligheter till billigare mat som frihandel började sitt segertåg över världen. Och det London som sedan dess växt fram är inte bara - kanske inte ens främst Storbritanniens huvudstad utan också ett internationellt och kosmopolitiskt centra i världsklass.
I dagens London finns mer än 30 olika nationella grupper som består av 10000 eller fler individer. Svenskar tillhör dessa. I staden talas uppskattningsvis omkring 300 olika språk, även om det säger sig självt att det är engelskan som förenar dem alla. Och det är i tilltagande grad förmågan att klara mångfalden som är nyckeln till en regions eller en nations framgång.
Om det hade jag anledning att tala inför studenternas näringslivsseminarium i Bergen också. Norge går mot ett stortingsval i höst där det finns en risk för att de främlingsskeptiska tongångarna åter kommer att exploateras. Även om det finns mycket i den norska utvecklingen som imponerar, och åtskilligt som vi i Sverige har problem med, tror jag nog det är riktigt att säga att vi kommit en liten bit längre på vägen att klara mångfaldens nya utmaningar än vad broderfolket i väster ännu gjort.
Annars bekymrades man över de höga torskpriserna, noterade de komfortabla oljepriserna och noterade att den norska kronan stärkts rejält gentemot den svenska kronan. Varje nation har sina bekymmer och sina sorgeämnen.
Inför den stundande valrörelsen försökte statsminister Stoltenberg dels återanvända gamla vallöften om full behovstäckning i barnomsorgen och dels förklara att hans finansministers skriftliga löfte om att inga skatter eller avgifter skulle höjas kanske inte skulle tolkas så bokstavligt.
Även i London närmar sig en valrörelse. Men nu duggar larmen om nya utbrott av mul- och klövsjukan allt tätare, och det finns plötsligt en högst reell fråga om det är lämpligt eller ens möjligt att genomföra en valrörelse inför ett val den 3 maj i ett läge när smittskyddsåtgärder kommer att dominera i alla fall de mer lantliga delarna av landet.
Annars är den konventionella visheten att premiärminister Blair kommer att åka från EU-toppmötet i Stockholm i slutet av nästa vecka till London för att inför underhuset redovisa ett resultat som skall framställas som en framgång för den brittiska synen på det europeiska samarbetet och med detta som bas upplösa parlamentet och gå till val. Men om det kommer att bli så eller ej återstår att se. Inte ens Tony Blair själv torde i dagsläget kunna ha en klar uppfattning i den frågan.
Labours utgångsläge inför valstriden är komfortabelt. Det beror mindre på ett lysande förtroende för regeringen och mer på att den konservativa oppositionen helt enkelt inte förmått att formulera en agenda som inger respekt.
Jag kan bara beklaga när så gott som alla de jag möter i London säger att de känner svårigheter att ge sitt stöd till ett parti som släntrat iväg så långt i riktning mot en anti-europeisk inställning som stundtals fått nästan obehaglig karaktär. Och jag umgås inte huvudsakligen i kretsar av vilda vänstermänniskor.
De konservativa tänker göra motståndet till EU och till euron till huvudfråga i sin valrörelse. Partiledaren William Hague har målat visioner av hur Storbritannien kommer att bli ett främmande eller utländskt land om inte den nuvarande EU-politiken bryts. Men även om det finns en skepsis i valmanskåren att slå an på visar opinionsundersökningarna att väljarna är mer intresserade av mer näraliggande frågor som krisen i sjukvårdssystemet eller Labours generellt sett bristande förmåga att ta itu med förnyelsen av landet. Det talades mycket, men det har åstadkommits påtagligt lite.
Vad har då regeringen Blair åstadkommit under dessa år, frågar man sig? Ja, de inledde med ett antal konstitutionella initiativ självstyre för Skottland och Wales, men hade sannolikt inte tänkt igenom de långsiktiga konsekvenserna. Han gav Bank of England självständighet. Han svängde den brittiska politiken vad gäller försvarssamarbete i Europa. Men därutöver inte så rasande mycket. Nya Labour lyckades inte åstadkomma Nya Storbritannien.
Historien kommer sannolikt att ge sitt omdöme om Tony Blair beroende av hur han hanterar frågan om euron. Han missade den möjlighet han hade omedelbart efter förra valet. En folkomröstning då hade han med allra största säkerhet vunnit.
Nu är bilden mer komplicerad. Han har lovat ett ställningstagande inom två år från det kommande valet, vilket skulle innebära senast våren 2003, men då kommer det att krävas att han och regeringen har den trovärdighet som är en förutsättning för att vinna över en skeptisk opinion. De konservativa kommer att vara mot, medan huvuddelen av näringslivet kommer att vara för. Men frågan om euron hänger allt lägre över den brittiska politiska scenen.
I Italien har nu valrörelsen dragit igång inför valet den 13 maj. I Frankrike förbereds nu andra omgången av kommunalvalen efter det att vänstern inte lyckades att få den avgörande framgång som många hade räknat med i den första omgången. Det viktiga slaget står dock fortfarande om Paris och är fortfarande i allt väsentligt öppet.
Min agenda tyngs allt mer av diskussion om Balkan. Stämningsläget i olika huvudstäder är allt mer bekymrat. Allt fler säger att man nu lider av att man inte har någon sammanhängande politik, men få tror att det i detta läge är möjligt att åstadkomma någon sådan. Européerna tittar över Atlanten och undrar vad amerikanarna egentligen vill, och amerikanarna säger till européerna att de gärna skulle lyssna på den europeisk politik. Och av allt detta blir i grunden ingenting alls.
Under tiden växer spänningar. Detta veckobrev måste avslutas snabbt eftersom jag måste iväg till BBC TV-studios för att intervjuas om situationen i Makedonien. Jag har för avsikt att säga att läget dock kunnat hanteras under de senaste veckorna, men jag avbryts av telefonsamtal som säger att man hört skottlossning i utkanten av Tetovo i västra Makedonien. Det kan betyda allt eller intet.
Grundproblemet är att det internationella samfundet aldrig förmått sig till att formulera en politik i förhållande till den albanska nationalismen. Man snubblade in i kriget över Kosovo, tog sig ur det med ett nödrop utan fredsavtal och utan långsiktig politik men med ett djupare ansvarstagande för regionens framtid än vad jag tror att någon hade föreställt sig skulle bli fallet. Och därefter har man i stor utsträckning ägnat sig åt att sticka huvudet i sanden.
Sådant fungerar ett tag men inte för evigt. Och snart ställs frågorna på sin spets. Vi har den andra chansen till stabilitet i regionen, men risken är allt högre att vi i stället kommer att få en andra omgång av söndring. Konsekvenserna av det kommer att vara svåröverskådliga och långvariga.
Fredsarbete är lika komplicerat som det är långsiktigt. I samband med ett visst oväsen kring Lundin Oil, i vars styrelse jag sitter, och möjlig oljeutvinning i Sudan har jag försökt att förklara den saken. Konflikterna i Sudan har balkanska drag, även om de i vissa avseenden är ännu svårare, och vi har att göra med ett långt större och ett långt fattigare land.
Jag är övertygad om att oljan är Sudans möjlighet till både fred och utveckling. Det innebär inte att det nödvändigtvis kommer att bli så. Krig har krafter som gör att fred och utveckling ibland sopas åt sidan. Men det vore ansvarslöst att inte försöka.
Den internationella uppmärksamheten kring Sudan och de decennielånga och komplicerade konflikterna där ökar nu. Utan oljan hade det aldrig skett. Jag har betydande förhoppningar om att den nya administrationen i Washington kommer att engagera sig för en fredsplan i landet som i vissa delar inspirerats av det arbete som vi i alla fall försökt att uträtta på Balkan under tiden sedan kriget i Bosnien.
Många bolag är involverade i oljearbetet i Sudan. Jag tror att det är en betydande fördel att det finns företag från länder som Sverige och Canada som i sitt uppträdande är aktivt intresserade av att följa och förverkliga de riktlinjer och rekommendationer som bl a FN och Amnesty har för företag i situationer som denna.
Det innebär inte att vi löser konflikterna i Sudan. Det krävs mycket större insatser än så. Men det innebär att vi i begränsade områden kan ge bättre möjligheter till både utveckling och stabilitet. Och det är, tycker jag, det resultat vi hitintills sett i Sudan. För några år sedan var det många som kritiserade det kanadensiska företaget Talisman i Sudan, men nu förefaller större delen av den kritiken att ha tystnat efter det att man kunnat konstatera de insatser som gjorts för utveckling och stabilitet i ett visserligen begränsat men dock område av Sudan.
Men allt detta kommer att vara kontroversiellt. Jag känner det väl från Balkan. Olika intressenter kastar anklagelser fram och tillbaka. Att avgöra vad som verkligen är sant är inte alltid lätt. Det handlar om ett land som är mer än fem gånger större än Sverige.
Det viktiga är man med rent samvete kan säga att man gör en insats som bidrager till långsiktig utveckling och stabilitet. Och de olika beslut om inriktningen av verksamheten som vi fattat vad gäller Sudan gör mig övertygad på den punkten. Jag tror att landet står inför en fredsprocess driven av internationell uppmärksamhet inom ca två år. Då kommer inkomster från den olja som kanske kommer att produceras att vara en betydande tillgång.
Mer om detta senare. Jag hade tänkt att skriva också om annat. Osäkerheten i Tetovo gör att jag måste avsluta. Jag lovar att inte vara lika försenad nästa vecka.
London den 14 mars 2001
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
