|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v 12/2001
25/3/2001
Vänner,
Veckans brev om utvecklingen kring och i Makedonien och mina intryck därifrån, om IT-utvecklingen, om toppmötet i Stockholm och dess frågor och lite om media och oljan och Sudan.
Nu rullar den makedonska motoffensiven fram i kullarna ovanför Tetovo. Och Europa och världen håller andan. Står vi inför ett nytt stort krig på Balkan?
Det är nu elva dygn sedan striderna bröt ut. Jag var i London i helt andra ärenden, men snabbt kastades allt över ända. Och sedan dess är det Makedonien som dominerat mina dygn.
Jag har varit en rätt flitig gäst i Tetovo under de senaste åren just mot bakgrund av de risker som hela tiden funnits för att spänningarna på Balkan förr eller senare skulle börja slita i den sköra makedonska staten.
Jag har i sammanhang från FN:s säkerhetsråd till NATO-rådet hela tiden sagt att för vi inte vår politik med ett inre fokus på Balkans två mest komplicerade problem Makedonien och Bosnien kommer vi förr eller senare att riskera att hamna i nya kriser och konflikter.
Och diskret har jag argumenterat för en konfliktförebyggande politik som strävade efter att bygga bryggor mellan slaviska och albanska intressen i regionen och som med viss kraft sökte hålla nere de tendenser till extrem och farlig nationalism som fanns och som fått en extra kraft genom Kosovo-kriget 1999. En del har lyssnar; andra har inte gjort det.
Men det som nu händer är värre än jag hade väntat. Tidigt i fredags i förra veckan flög jag ner till Skopje, träffade presidenten, premiärministern, de olika säkerhetsrepresentanterna, satt länge med ledaren för det största albanska partiet i Makedonien och försökte både bilda mig en uppfattning om allvaret i läget och skapa underlag för rekommendationer om en möjlig politik för att hantera en situation som möjligen redan var ur kontroll.
Det blev laddade möten. Jag mötte en statsledning som var bitter och besviken inte bara på NATO och FN utan på omvärlden i största allmänhet. Man tyckte sig ha ställt upp under Kosovo-kriget och dess enorma flyktingkris, och hade sedan dess uppfört sig så att man allmänt fått erkännande att vara nummer ett i kön till närmare relationer med den Europeiska Unionen. Men nu såg man sig som offer för en västlig politik som i bästa fall var naiv och i sämsta fall inte spelade med riktigt öppna kort. Ty den väpnade attack man såg vid Tetovo hade, menade man, alldeles tveklöst marscherat över Sar-bergen från Kosovo.
Och man öste över mig mer eller mindre konkreta exempel på hur man varnat NATO och olika västländer för vad som höll på att hända, men utan att detta lett till något resultat. Ilskan var tydlig över de kommentarer som dominerade i denna krisens inledande skede från både EU och NATO och som sökte spela ner det hela, förringa Kosovo-kopplingen och framställa det som först och främst ett internt makedoniskt problem.
Arben Xhaferi är ledare för det stora Democratic Party of Albanians (DPA) som de facto styr västra Makedonien, inklusive Tetovo, och som dessutom sitter i en hyggligt väl fungerande koalitionsregering med det stora makedonska nationalistiska partiet. Han är i mångt och mycket den intellektuella gudfadern för mycket av det som hänt i den albanska värld som finns kring Kosovo, norra Albanien och Makedonien under senare år, och är den tydligt mest imponerande albanska ledare jag lärt känna under dessa år.
Nu mötte jag en djupt pessimistisk Xhaferi. De lyssnar inte på mig längre, sade han med hänvisning till de som nu tagit upp vapen. De tycker att min väg är för lång och för kränglig, och säger att de vet att det finns en väg som är rakare och snabbare. De föredrar vapnens och kampens väg före demokratins och dialogens. Vi må ha många mål som är gemensamma vad gäller förhållandena i Makedonien, men jag fruktar att deras medel kommer att förstöra allt för lång tid framöver.
Xhaferi har ofta varit en stridens man själv. Knytningen mellan honom och den UCK-gerilla som började kampen i Kosovo 1997 och 1998 är mycket tydlig. Och går man längre tillbaka i det självständiga Makedoniens historia är han känd som en stridbar nationalist som alls inte väjde undan för konfrontationen.
Jag minns hur vi satt i hans kontor i Tetovo för lite mer än ett år sedan och diskuterade läget i regionen. Plötsligt blev han bekymrad, började tala om väpnade grupper som ingenting annat kunde och ville än den fortsatta kampen, som hade berusat sig på nationalismens paroller och krigets förmenta heroism, och som lätt skulle kunna sätta Makedonien i brand.
Underskatta inte riskerna, sade han allvarligt till mig, och jag minns hur jag så tydligt det gick förde de varningarna vidare.
Hans intresse nu är en stabilitet i regionen som gör att Kosovo kan stabiliseras som en demokrati och då också accepteras som en självständig stat. Först därefter, har han sagt mig gång efter annan, finns det anledning att mer på allvar titta på de mer strukturella och konstitutionella frågorna i Makedonien. Men förr eller senare måste det ske. På lång sikt är, kommer jag ihåg att han sade första gången vi träffades, situationen ohållbar.
På FN-kontoret i Skopje i fredags i förra veckan sade han tyst och pessimistiskt att nu är den albanska frågan öppen i hela regionen och ingen kan veta hur detta kommer att sluta. Det är som i Bosnien innan kriget, sade han. Vi har t o m stora demonstrationer för fred på samma sätt som man hade där.
Dagen därpå ville jag fortsätta samtalen med honom, men jag ville göra det i Tetovo på det sätt vi brukat. Jag tyckte att det var vikt att jag som representant för FN och omvärlden mitt i stridens stad visade det tydliga stödet för de demokratiskt valda albanska ledare som vill gå demokratins och dialogens väg, men som nu riskerade att sköljas undan av nationalismens och våldets krafter.
Det var mycket parlamenterande med min eskort och säkerhet om detta skulle vara möjligt. Men både president Trajkovski och Xhaferi underströk hur viktigt det var med ett besök i Tetovo. Säkerhetssynpunkterna fick vika. Symbolen av stödet och besöket var viktigare.
Jag mötte en stad med öde gator, tyngd tragik i luften och de ständiga detonationerna av de tunga vapnen. Jag hade tänkt att det skulle gå att äta en lunch i all enkelhet på det café där jag brukade göra detta, men det saknade varje form av aktualitet. Allt var stängt. Allt var öde. Min bilkolonn med dess säkerhet körde så snabbt det bara gick längs tomma gator som normalt var närmast överfyllda.
På DPA:s kontor mitt i Tetovo noterade jag att det inte längre fanns mycket av alla de unga män med mer eller mindre tydliga vapen som tidigare alltid varit där som någon form av säkerhet.
Och jag mindes vad Xhaferi sagt mig kvällen innan: Jag är trött på att år ut och år in bara höra säkerhetsmännen kring mig tala om sina nya vapen. Jag har på två år inte talat med någon som läst en ny bok.
Nu var säkerhetsmännen försvunna. Fanns också de i kullarna bakom kontoret? Jag tittade ut genom fönstret och såg gerillans positioner bara ett hundratal meter bort. Granaterna slog just in i ett hus bara en liten bit upp på kullen.
Det tog ett tag innan Xhaferi kom efter sina samtal i Skopje. Varje minut skakades luften av ljudet av antingen mynningselden från tunga vapen eller detonationerna av deras granater. Jag tvingades att plocka fram gammal kunskap från Sarajevo om skillnaden i ljudet mellan in- och utgående granater. Jag hade hoppats att det var en kunskap jag aldrig mer skulle ha användning för.
Välkommen till Tetovo och dess nya musik, sade han torrt. Heavy Metal, det är det som ungdomen tycker om. Humorn har inte lämnat honom mitt i tragedin.
Nu ville han söka nya vägar. Han ville att jag skulle ta initiativ till en konstitutionell dialog om Makedoniens framtid. Vi hade talat om frågan förr, men jag fick säga honom att tidpunkten nu var fel. Nu handlade det först och främst om att stabilisera säkerheten. Att äntligen få NATO att ta uppgiften att värna gränsen och stoppa aktioner över den på allvar. Att tränga tillbaka de som vill att våldet skall segra. Sedan är det dags att ta itu med allt detta. Men att ta upp det nu vore att spela vapnens män i händerna och riskera att skapa låsningar i den makedonska befolkningen som skulle göra det ännu värre.
Inför TV-kamerorna förklarade jag mitt stöd för demokratin och stabiliteten och min avsky för våldet och kriget. Det var en oerhörd styrka i de som tackade mig för att jag kom till Tetovo självt för att säga detta. Till Skopje skulle snart de politiska och diplomatiska delegationerna komma att stå i kö. Mönstret har vi sett förr.
Sedan dess har diskussioner och konsultationer gått i ett. Rapporter till och samtal med FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Besök på det amerikanska armékommandot i Heidelberg i Tyskland med samtal också med företrädare för andra arméer med engagemang där nere. Informationsutbyte med EU och andra internationella aktörer. Och sedan i fredags kväll i Washington.
För EU innebär krisen i Makedonien en ny och allvarlig utmaning. Den kommer när EU:s tal om en fredsroll fortfarande är mer retorik än realitet när det gäller verklig förmåga, och den kommer dessutom vid en tidpunkt där den nya administrationen i den stad jag nu befinner mig i är mindre angelägen om att ta ledningen i varje detalj.
I torsdags i Bryssel försökte vi att samordna olika internationella reaktioner. Nu var det inte längre någon skillnad på den bedömning som NATO-chefen Lord Robertsson gjorde av hur situationen uppkommit och den jag hade redovisat också offentligt tidigare, men som då hade lett till ett och annat höjt ögonbryn därför att den inte alls stämde med det som Bryssel ditintills hade sagt.
Vi gick igenom vad som kunde göras. UNHCR sade att man bedömde att det redan fanns ca 20 000 människor som hade flyttat mer eller mindre permanent. Efter åtta dagar! Och för varje dag som gick var det en risk för att denna frivilliga etniska separering driven av fruktan skulle skapa allt djupare klyftor i landet och i regionen. Bussar med albaner sökte sig in i Serbien för skydd eller för att ta sig vidare till Sarajevo. Alla transportmedel till Turkiet var fullbokade. Visum- och passköerna blev bara allt längre.
Sedan i fredags kväll är jag i Washington för ett besök som egentligen skulle handla om annat, men som nu främst kommit att handla om detta. I fredags kväll möten i Pentagon med försvarsminister Rumsfeld och biträdande försvarsminister Wolfowitz. I går upprepade möten med nyckelrådgivarna i Vita Huset för att diskutera bedömningar.
Den nya administrationen må anse icke utan skäl! - att den gamla administrationens politik på Balkan var alldeles för förenklad, sannolikt bidragit till en del av problemen och nu lett också USA till en svår situation.
Men det är en fråga för historikerna. Nu sitter vi där vi sitter och måste göra allt det vi kan.
Ekonomin och IT-utvecklingen fortsätter att vara dramatisk. På börserna fortsätter blodbaden, även om veckan avslutades lite uppåt. En börskommentar jag ser på amerikansk TV jämför börsen med rymdstationen Mir. Kul.
Men teknologiutvecklingen fortsätter med oförminskad styrka. I Hannover har just världens största IT-mässa CeBit öppnar med rekorddeltagande. 8 100 företag från inte mindre än 60 länder deltar. Det presenteras en ström av nya och spännande produkter på temat mobilitet och Internet. Vi är mitt uppe i den finansiella baksmällan på väg in i den andra vågen av Internet.
Den som vill följa med kan göra det på http://www.cebit.de.
Och i Stockholm har EU-toppmötet avslutats. Det är svårt att säga att det fått någon större uppmärksamhet på denna sida Atlanten. Detta är Oscarsgalans helg, och USA har alltid sin egen agenda när det gäller att se på världen. I dagens tidningar i Washington och New York är det försöken av EU att få en roll i Korea som noteras, medan man är mindre imponerad av vad som sagts vad gäller ekonomin, och vad gäller Makedonien inte noterar mycket alls.
Stockholms-mötet var det viktigaste under det svenska ordförandeskapet. Efter det viktiga mötet i Lissabon förra året var det den första avstämningen av strategin från Lissabon i mars förra året om en ekonomisk reformering och liberalisering av Europa. Nästa avstämning kommer i Barcelona om ett år. Men varje år måste det visas betydande framsteg om inte den avgörande agendan skall förfuskas.
Det är svårt att undvika kommentaren att Stockholmsmötet inte levde upp till förväntningarna. Av den eftersträvade tidtabellen för liberalisering av energi- och gasmarknaderna blev intet. Också på andra viktiga punkter är slutsatserna frön mötet påtagligt dimmigt formulerade. I den viktiga frågan om satellitsystemet Galileo verkar man inte att ha kommit någonstans alla.
Den brittiske premiärministern Tony Blair och hans spanske dito Jose Maria Aznar drivkrafter bakom Lissabon-mötet för ett år sedan reste hem med undertryckt kritik mot ett svenskt ordförandeskap som alltför ofta blev den minsta gemensamma nämnarens politik.
Inför Lissabon förra året fanns det också spänningar inom EU mellan de som förordade en tydlig liberaliserings- och reformagenda, och de som ville hålla tillbaka och bromsa. Men det som då inträffade var att det portugisiska ordförandeskapet tydligt drev igenom liberaliserings- och reformlinjen. En stöt av optimism gick genom Europa.
Inför och i Stockholm fanns samma spänning, men nu blev resultatet i viktiga avseenden det motsatta. Det var de som ville hålla tillbaka och bromsa som fick igenom sin vilja. Och det återstår att se vilka effekter detta kommer att få på det just nu mycket känsliga ekonomiska klimatet i Europa. Stockholmsmötet kommer inte att beskrivas som en framgång, och kommer med all sannolikhet att leda till en ny debatt om huruvida dagens EU-ledare verkligen klarar av att leva upp till ambitionerna från Lissabon.
Efter Stockholmsmötet har alla rusat tillbaka till sin politiska vardag.
Kommer Tony Blair att utlysa nyval till den 3 maj, eller tvingas han att vänta med anledning av mul- och klövsjukans härjningar? I Frankrike pågår efterdebatten efter de lokalval som visserligen gav vänstern makten i Paris och Lille, men som i övrigt gav ett blandat resultat som snarare var en besvikelse för vänstern. I Tyskland är det två viktiga delstatsval i dag mitt i en ny debatt om det är möjligt att vara stolt över att vara tysk. Och i Österrike är det lokalvalet i Wien som står i fokus.
För min del har under denna vecka självfallet kommit den fortsatta debatten om Sudan och Lundin Oil och min roll i det sammanhanget. I sina huvuddrag hade jag den frågan uppe i förra veckobrevet. Och den som är intresserad av min syn mer i detalj bör läsa den artikel i ärendet som publicerades i DN och som nu finns på http://www.bildt.net.
Yrvakenheten om Sudan i vissa media är påfallande. Ett land och en konflikt som var i det närmaste okänt har nu givits en väldig uppmärksamhet. I den mån min person är en anledning till detta har jag bara på det sättet gjort en insats.
Jag förblir efter debatten fortfarande övertygad om att oljan sannolikt är den bästa möjlighet som detta land har till både fred och utveckling.
Det innebär förvisso inte att det är enkelt eller okomplicerat. Men att bara glömma bort, ge sig iväg och ge fritt utrymme åt krigsherrar och fundamentalister tror jag inte är någon lösning alls.
Efter olika undersökningar har Lundin Oil under de senaste dagarna i Stockholm redovisat ett rätt omfattande material kring den väg som byggts och de anklagelser som förts fram om omfattande fördrivningar av människor i det sammanhanget.
I det materialet är det mycket svårt att hitta stöd för de olika anklagelserna, men jag har sagt att ingen möda får sparas när det gäller att fortsätta att försöka att gå till botten med de mer konkreta uppgifter som förts fram.
Vägen drogs så att byar skulle undvikas. Och det som kan konstateras är att människor snarare flyttar till dess område än från. Det har ju delvis sin förklaring i att de nu får tillgång till färskvatten, att det kommit igång en busstransport, att en ny bro nu kan ta dem till sjukvård och annat. Men det stämmer inte med den bild av systematisk fördrivning som dominerat i media.
Sudan är ett land fem eller sex gånger större än Sverige. Kriget har i dess senaste omgång pågått i mer än två decennier. Men så långt tillbaka man kan gå finns olika konflikter och strider inte minst i de allra sydligaste delar där mer arabiskt inflytande och kultur möter olika mer afrikanska inflytanden och kulturer. Dessa ligger väl söder om de områden där olja i dag utvinns och prospekteras, men mycket av tragedin ligger just i dessa sydligaste områden.
I debatten har det ibland påståtts att det är oljan som lett till krig i Sudan. Men påståenden som dessa visar bara hur lite man vet om detta land och dess problem.
Lundin är ingen internationell oljejätte, utan en liten svensk uppstickare som genom egen kompetens och småskalighet skaffat sig en respekterad position. Och som styrelseledamot har jag bl a sett till att man fått en av styrelsen antagen uppförandekod som baseras på FN:s s k Global Compact och på de principer som Amnesty har för företags verksamhet i områden som denna.
Det har sin bakgrund i att verksamheten ofta sker i komplicerade länder. Och det har sin bakgrund i att det är där som framtidens oljeresurser finns. Nordsjöns produktion minskar, USA:s gör det än tydligare, och samma sak kommer att gälla Ryssland.
Jag ser i en ny amerikansk studie av den framtida energimarknaden att man räknar med det kommer att krävas ca 50 % mer energi i världen under de kommande två decennierna, och att detta i allt väsentligt handlar om olja och gas. Inte minst är det den asiatiska utvecklingen Kina och Indien som kommer att ställa stora krav.
Och då krävs det en förmåga att operera på ett etiskt riktigt och utvecklingsmässigt korrekt sätt även i komplicerade länder. Samma studie talar om ett behov av att öka produktionen i området kring Persiska Viken med ca 80%, vilket bara kommer att vara möjligt om sanktionerna försvinner från Irak och Iran och massiva utländska investeringar kommer in. Man tror att ca 50 % av den uppskattade energiproduktionen om två decennier kommer att ske i länder med olika typer av interna problem.
Detta måste internationell företagsamhet kunna hantera. Det har inte minst FN betonat. Och jag tror att små företag från bra länder då kan göra bra insatser. Det handlar inte bara om uppförandekod, utan också om de olika utvecklings- och hjälpinsatser som bör göras i anslutning till företagens närvaro i t ex Sudan.
Och det handlar om knepiga frågor om vad företag kan göra för att motverka övergrepp mot mänskliga rättigheter och för att medverka till fred. I någon tidning såg jag påståendet att oljeföretagen tjänar pengar på krig. Påståendet är barockt och okunnigt. De har ett långt tydligare intresse av fred än många andra i dessa länder. Och då är det också rimligt att ställa frågan om det finns sådant som de kan göra för detta.
Åtskilligt skulle kunna sägas om vissa medias sätt att hantera denna fråga. Jag har förstått att radions programdirektör ansett att den s k granskningsnämnden bör granska det sätt på vilken ekoredaktionen har hanterat frågan. Beslutet är kanske inte unikt, men alldeles säkert ovanligt, och visar på de frågetecken som tydligen hänger över det sätt man hanterat saken.
Det jag dock kunnat följa lite bättre är Svenska Dagbladet, och det har fyllt mig med bekymmer.
Sverige behöver en tidning med kvalitet och kompetens i nyhetsbevakning. Jag vill ha en tidning där jag kan lita på både balans och fakta - inte ha ett boulevardblad som driver kampanjer.
I London - just när det bröt loss i Tetovo - blev jag uppringd av FN:s presschef i Genève som sade att SvD:s korrespondent där krävde att FN skulle ta avstånd från mig eftersom jag satt i styrelsen i Lundin Oil. Jag tyckte kanske att begäran var lite underligt, men fann det naturligt att FN svarade på frågor i fallet.
Om det kom också ett uttalande i både Genevé och New York som hade klarerats på högsta nivå. Man utgick, sade man, från att Carl Bildt arbetade utifrån samma etiska värderingar i sina olika uppdrag. Punkt. Ett bra uttalande, tyckte jag.
Men de som läste SvD dagen därpå fick en helt annan bild. Eftersom det officiella uttalandet inte sade vad som hade efterfrågats målades nu den mörkaste av bilder om skammen för FN baserad enbart och allenast på vad som uppgavs vara anonyma källor.
Om dessa är sanna eller osanna kan ingen bedöma. Men det som otvetydigt var sant, och som dessutom skulle kunna beskrivas som relevant det som FN sade officiellt - ansågs icke alls vara av intresse. Allt vinklades precis tvärt om.
Och så har det fortsatt. Söndagen när jag hade att rapportera till FN-högkvarteret i New York hade jag per email att hantera frågor från en journalist på SvD som i sina frågor blandade anklagelser och faktafel på ett sätt som gjorde att hon till slut fick be om ursäkt.
Men det hindrade inte att det publicerades en artikel där det hävdades att jag var ”påtagligt pressad”. Det hade hon självfallet hittat på. Hon hade ju inte ens träffat mig.
Så har det fortsatt. I tisdags jagade utrikesminister Anna Lindh upp mig i Heidelberg för att meddela att vad SvD sagt att hon hade sagt hade hon inte alls sagt. Jag kan inte säga att jag var förvånad. Och när generalsekreterare Kofi Annan på fråga på presskonferens i New York uttalade sig om mitt arbete och min roll just nu vilket redovisades tydligt i ett TT-telegram var detta ingenting som vidarebefordrades till SvD:s läsare. Det stämde inte med den bild man satt, och därmed rapporterades det inte.
Jag vill bara med viss sorg i formuleringar säga till detta veckobrevs läsare att Svenska Dagbladet bra ledarsida, bra kultursidor, spännande nydaning med formatet på nyhetssidorna tyvärr är en publikation som inte bara är tydligt tunn utan som dessutom är tydligt opålitlig.
Man skall förvisso inte underskatta de rent journalistiska utmaningarna i en situation som denna. Grava anklagelser kastas fram om en situation många i media aldrig hört en stavelse om i ett land som många knappt vet vart det ligger. Och plötsligt går det dessutom lite pikant inrikespolitik i det hela när den socialdemokratiske partisekreteraren ser möjligheten att ifrågasätta om jag kan vara kvar i mitt FN-uppdrag.
Då kan det vara svårt att kolla fakta och hålla huvudet kallt. Men trots detta är det ju det som vi vill att media med anspråk på kvalitet skall göra. Att Aftonbladet på förstasidan meddelar att ”världen rasar mot Bildt” kan man le lite åt, och konstatera att Expressens bidrag till lösnummerkampen samtidigt är att utmåla chefen för Sveriges viktigaste företag som en förbrytare som borde arresteras.
Medias kampanj- och flockmentalitet är ingenting som är nytt. Delvis är det kanske ofrånkomligt i situationer som dessa. Men det är bekymmersamt om vi har en mediamiljö där inte ens de som borde stå för kvalitet och faktakontroll och balans anser att de klarar av den uppgiften.
Jag hoppas att debatten fortsätter, men präglas mer av det som faktiskt bör diskuteras. Vad skulle egentligen bli bättre i Sudan om Lundin sålde sin minoritetsdel i det aktuella området till någon annan? Vad skulle bli bättre av att jag lämnade företagets styrelse? En fjäder i hatten för ett eller annat mediadrev, måhända.
Men för Sudan?
Jag vägleds, som FN sade i sitt uttalande, av samma värderingar i de olika uppdrag jag har. Jag tycker att jag har rätt att säga att mitt engagemang för fred och mänskliga rättigheter inte borde kunna sättas ifråga.
Att den socialdemokratiske partisekreteraren vill göra partipolitik av allt och kräva min avgång från allt också FN-uppdraget är kanske inte så förvånande. Tidpunkten kunde möjligen ha varit bättre vald.
Och företrädare för Svenska Kyrkan har sagt att jag inte bara bör vara kvar utan också engagera mig mera. Det gör förvisso inte därför att de inte har kritiska synpunkter, men därför att de inte tror att det blir bättre om man bara vänder problemen och konflikterna och lidandet ryggen.
På middag i Skopje förra helgen på den lilla restaurang jag brukar gå på mina besök träffade jag modern som berättade om att hennes dotter några timmar senare kommit hem från skolan, sagt att alla sade att det skulle bli krig och frågade vad de skulle göra då.
Den lilla flickans fråga till sin mamma följer mig tungt i dessa dagar. Just nu står allt och väger.
Washington den 25 mars 20001
Carl Bildt
PS. Varje konflikt finns också ute på Internet. Den som vill följa en makedonsk version av det som händer finns en bra sådan på http://www.ok.org.mk. Ett mer albanskt perspektiv från Kosovo finns på http://www.kosovalive.com.
Min artikel om Sudan och oljan finns på http://www.bildt.net liksom en del material om Stockholmsmötet och EU. Och den som är intresserad kan också besöka http://www.lundinoil.com för att få lite fakta och företaget och olja och energi i olika delar av världen.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
