|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v 13/2001
3/4/2001
Vänner,
Det måste vara varmt i centralfängelset i Belgrad. Jag tvivlar starkt på att de installerat ens rudimentär luftkonditionering, och nu kommer våren och värmen till den delen av Europa. Slobodan Milosevic riskerar att få det hett om öronen i mer avseenden än ett.
När han till slut gick med på att lämna sitt residens och bege sig till fängelset tidigt på söndagsmorgonen var det en seger för president Kostunicas försiktiga och principfasta linje när det gällde att bygga ett samhälle på lag och rätt. Omedelbart efter det att han tagit över makten i början av oktober förra året gjorde han klart att han inte skulle acceptera vad han kallade revolutionär rättvisa. Även de som hade varit rättsstatens främste fiender skulle bekämpas och behandlas med rättsstatens finaste instrument.
Sedan dess har åklagarna undersökt olika anklagelser mot Milosevic. En del av dem har fått läggas åt sidan i brist på bevis. Andra har inte kunnat drivas tillräckligt långt därför att man har haft svårt att få fram vittnen. Jag har själv i min bok för några år sedan beskrivit hur Milosevic var en man som inte i onödan lämnade papper efter sig, och som valde att sköta det mesta med muntliga kontakter. Han kommer knappast att kunna fällas i domstol om inte personer som varit relativt nära honom börjar att vittna om hur det egentligen var.
Men i slutet av förra veckan fann man att materialet räckte för en arresteringsorder. Och det blev inledningen till en serie händelser en del av dem rätt komplicerade som efter omfattande samtal på olika nivåer ledde till att Milosevic begav sig till centralfängelset i Belgrad. Där kommer han nu att förhöras intill dess att formellt åtal väcks och en rättegång med allt vad därtill hör kommer att inledas. Ingen kan i dag exakt veta hur långt det är dit.
Jag tror att det är bra att han först får svara för de brott som han ansetts ha begått mot serber, mot serbisk lag och mot Serbien. Jag tror att det är klokt att låta Serbiens eget krav på rättvisa mot den man som betytt så mycket för att förstöra deras land få företräde i tid framför de krav som kommer att riktas på honom i samband med FN-tribunalen i Haag.
Förr eller senare kommer han säkert dit. Men än är Haag-tribunalen knappast redo att inleda en rättegång mot honom. Hitintills har han ”bara” åtalats för händelserna i samband med Kosovo, medan tribunalen ännu inte funnit anledning till eller haft tid att rikta anklagelser mot honom för händelser under eller i samband med konflikterna i Kroatien och Bosnien. Det har länge talats om att sådana åtal är på väg, men de har faktiskt ännu inte sett dagens ljus.
Därtill kommer, att vi av erfarenhet vet att det tar sin tid för Haag-tribunalen att gå från åtal till att faktiskt vara redo för en rättegång. I Haag sitter i dag närmare fyrtiotalet personer som arresterats eller på andra sätt hamnat där, och som i vissa fall suttit där i åtskilliga år utan att rättegång har inletts mot dem.
Alldeles tillfredsställande tycker jag inte att detta är, men sådan är nu situationen, och jag tycker att det ger ytterligare tyngd åt argumentet att vi skall ge den serbiska rättsstatens institutioner den tid de behöver för rättegången mot Milosevic innan krav på att han överförs till Haag börjar ställas på sin spets. Var sak har sin tid också när det gäller rättvisa.
Kanske kommer det som nu inträffat att ge regeringarna i Belgrad bättre möjligheter att koncentrera sig på de ekonomiska och sociala reformer utan vilka demokratin knappast kommer att kunna konsolideras. I USA har president Bush frisläppt ekonomiskt stöd, vilket direkt betyder mindre eftersom stödet till Serbien och till regionen huvudsakligen är europeiskt, men vilket indirekt betyder mer i och med att hotet om att USA skulle blockera insatser från Världsbanken och IMF därmed undanröjts.
Stenarna på väg är dock många. I södra Serbien har den där gryende konflikten, som jag skrev mycket om i början av året och också ägnade mycken tid åt att få internationellt fokus på, stabiliserats genom NATO-ledda förhandlingar i går var den andra förhandlingsomgången men utan att man egentligen löst de problem som fanns och finns. I Montenegro går utvecklingen nu vidare mot det val den 22 april som kan komma att följas av en folkomröstning om oberoende. Och hela tiden finns risken för mer omfattande konflikter i den skärningslinjen mellan slaviska och albanska intressen som nyss så tydligt demonstrerats i Makedonien.
Kring Tetovo har nu vapnen tystnat. Den makedonska armén lyckades bättre än vad de flesta förväntat när det gällde att ingripa mot den s k UCK-gerillan i området. Men vad vi nu ser är föga mer än en paus om det inte kommer till politiska insatser i både Makedonien och Kosovo, och gör det på ett sätt som demonstrerar större internationell styrka än vad vi har vant oss vid i detta område under de senaste åren.
EU har på ett bra sätt, och utan att det behövdes påtryckningar, tagit ledningen i processen i Makedonien. Javier Solana och Chris Patten har nu varit där fyra gången inom kort tid bl a för att se till att det kommer igång en mer djuplodande politisk dialog mellan de makedonska och albanska partierna. Och Arben Xhaferi, som jag refererade utförligt i förra veckans brev, har gett dessa samtal någon månad innan han fruktar att väpnade strider av ett eller annat slag kan bryta ut igen.
Det återstår att se hur mycket som det som hänt i Makedonien har radikaliserat opinionen i Kosovo, och gett de väpnade grupperna ökat stöd på olika sätt. En inledande sympati kan ha förbytts i en insikt om det mindre kloka i en konfrontationskurs med hela omvärlden. Det är för tidigt att bedöma vilken tendens som kommer att dominera.
Jag tillhör dem som redan från första stund ansett att det fanns skäl att inta en striktare linje mot olika albanska beväpnade grupperingar. FN-resolutionen 1244 talade om att avmilitarisera UCK-gerillan, men när det skett bl a genom upprättande av den s k Kosovo-skyddskåren har det funnits anledning att sätta åtskilliga frågetecken i kanten. Att medlemmar av denna till betydande del FN-finansierade skyddskår var inblandade i det fruktansvärda bombattentatet mot bussen med serber för några månader sedan ger bara ytterligare en relief till denna situation. Att så var fallet kom inte för alla som en blixt från klar himmel, men vilka konsekvenser det kommer att få är ännu en öppen fråga.
Helgen före denna tillbringade jag i Washington för samtal kring både denna och andra frågor. En del handlade det också om den allmänna utvecklingen av relationerna över Atlanten. En ny administration håller på att söka sig sina egna vägar i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Man möter i dagens Washington en delvis annan attityd än i gårdagens Washington. I Clintons stad handlade det om att, ibland med betydande brådska, försöka att lösa det ena efter det andra av världens problem. I Bushs stad handlar det mer om att, ofta med ett längre tidsperspektiv, försöka att hantera samma problem.
Delvis handlar det om baksmällan efter vad som upplevs som de sista Clinton-årens misslyckande. Seattle och Camp David blev symboler för en politik som kanske just genom sitt sätt att försöka också kom att misslyckas. Och många skulle sätta om Kosovo på samma lista.
Men delvis handlar det om en mer kulturell skillnad i attityd mellan en mer aktivistisk demokratisk administration och en mer försiktig republikansk. Problem hanteras snarare än lösas i det senare perspektivet.
Det finns också en rätt tydlig perspektivförskjutning från Europa till Asien. Den har pågått länge, men framträder allt tydligare nu. Under det kalla krigets decennier stod stridsvagnarna mot varandra i Berlin, men nu framstår Ryssland knappast som en hotande makt, Europa håller själv på att organisera sin fredsordning, och hoten om storkrig i Europa som skulle kräva amerikanskt ingripanden har tonat ner.
Då är det annorlunda i Asien. Och inte minst fortsätter relationen mellan USA och Kina att stå i fokus. Världens största utvecklade lands relation med världens största utvecklingsland har en naturlig betydelse, men ovanpå detta lagras så mycket annat.
Inom kort kommer administrationen att fatta beslut om huruvida man kommer att leverera ett avancerat marint luftförsvarssystem till Taiwan eller inte, och ett beslut om en sådan leverans kommer omedelbart att leda till en akut konflikt. Den biträdande kinesiska premiärministerns besök i Washington nyligen fick större uppmärksamhet och var föremål för fler kommentarer än sannolikt någon europeisk ledares besök har varit. Och just nu står på ön Hainan ett av de mest avancerade signalspaningsflygplan som supermakten besitter efter ett olyckstillbud som har alla förutsättningar att leda till betydande komplikationer. I Beijing kommer åter minnena från bombningen 1999 av den kinesiska ambassaden i Belgrad fram.
Men det handlar inte bara om Kina och relationerna över Formosa-sundet. Relationen till det ekonomiskt bekymmersamma Japan är alltid viktig. Symptomatiskt var att Bush fullföljde traditionen och till ambassadör i Japan föreslog en politiker av betydande tyngd, nämligen f d senatorn Howard Baker. Och frågan om Kora finns alltid med. Här delas halvön mellan världens hårdaste och sannolikt brutalaste diktatur i norr och den republik i söder som på sitt territorium har ca 40.000 amerikanska soldater till sitt skydd.
Vid EU-toppmötet i Stockholm sade statsminister Persson att han nu vill åka till de bägge Korea för att se om han kan ge försoningsarbetet mellan de bägge en ny knuff framåt. Jag kan förstå den strävan efter rampljus som alltid finns, men kan bara hoppas att man tänkt igenom varje aspekt av denna utflykt väl. Det finns i grunden ingenting alls som kan göras i dessa frågor utan tydlig accept i Washington, och allt som där uppfattas som att svenskar eller andra européer håller på att ifrågasätta detta kommer omedelbart och påtagligt att påverka atmosfären i förhållandet över Atlanten.
Göran Perssons resa till Korea har mer begränsade möjligheter att åstadkomma försoning på den koreanska halvön än vad den har att orsaka splittring över Atlanten, men jag utgår från att man fullt ut är medveten om alla dessa risker.
När Bush i juni kommer till Göteborg och EU-toppmötet riskerar det so oder so att bli ett konfliktfyllt möte. Frågan om missilförsvaret NMD har nu tonat bort en hel del jag tycker mig se att också den svenska regeringen sänkt sin konstigt höga profil i ärendet men i gengäld finns svåra handelsfrågor precis under ytan och plötsligt har nu klimatfrågorna kommit i centrum efter det beslut som Vita Huset fattade förra veckan att icke längre godkänna det s k Kyoto-protokollet från 1997.
Detta är ett reellt och verkligt problem, även om det är ett problem som på ett eller annat sätt var oundvikligt. Det fanns mycket små förutsättningar för att protokollet skulle ratificeras av den amerikanska senaten, och det blev inte bättre när EU och USA i Haag i slutet av förra året misslyckades med att komma överens om hur protokollets olika målsättningar skulle förverkligas. I efterhand var det kanske mindre klokt av EU att då inte ta den överenskommelse som kanske hade varit möjlig.
Det finns i dag en starkare vetenskaplig bas för påståendet att klimatfrågan måste tas på allvar. Den intresserade kan ta del av de senaste rapporterna från International Panel on Climate Change på http://www.ipcc.ch. Och därmed går det inte heller att avvisa behovet av att vidta åtgärder för att successivt minska utsläppen av bl a koldioxid.
Men enkelt är det inte. En relevant amerikansk invändning mot Kyoto-protokollet har varit att de utvecklingsländer som kommer att öka utsläppen mest under kommande decennier står utanför dess bestämmelser. Och ett konstaterande som måste göras är dessvärre att den starka ekonomiska utvecklingen inte minst i USA under 1990-talet inte gjorde det realistiskt att tro att det gick att uppnå de mål som sattes upp.
President Bush säger nu att man i princip står på samma linje som tidigare. Det var President Bush d v s pappan som 1992 undertecknade den s k Framework Convention on Climate Change som sedan ledde fram till Kyoto-protokollet. Men efter att nu ha avvisat detta har president Bush senare upplagan tagit på sig den inte alldeles enkla uppgiften att visa hur man klarar av uppgiften på ett annat och bättre sätt än vad man nådde fram till i Kyoto.
Inför och under Göteborg kommer det att talas mycket om detta, och det på goda grunder. Men i Europa har vi också anledning att börja att se om vårt eget hus. Kärnkraften står i dag för ca 23 % av elproduktionen i Europa, men med den politik som drivs i bl a Sverige kommer denna andel att minska, och en allt större andel av elproduktionen att på ett eller annat sätt komma från fossila bränslen. Sverige driver en politik som innebär att vi kommer att bidraga till större utsläpp av koldioxid än vad vi skulle ha kunnat göra, och vi har därmed i viss mån minskat den moraliska kraft som vi skulle kunna ha haft i denna viktiga globala fråga.
Den kommande geopolitiska betydelsen av energifrågorna har jag skrivit om förr i dessa brev. I skärningslinjen mellan de nya kontroverserna kring klimatfrågorna, frågetecknen kring världsekonomin och debatten om oljan och Sudan ser vi en del av den betydelse och den kraft som kommer att ligga i dessa frågeställningar.
Redan i dag är 10 av de 14 ledande energiexportörerna länder med potentiell eller akut inre instabilitet. Och vårt beroende av Mellersta Östern och Nordafrika kommer att öka under de kommande decennierna. Skall en acceptabel oljeförsörjning klaras kommer det att krävas en ökning från dessa områden med ca 80 %, vilket inte kommer att vara möjligt utan massiva internationella investeringar i länder som Iran, Irak och Libyen. Alternativet är en tilltagande knapphet som kommer att driva upp priser på ett sätt som kommer att drabba de svagare utvecklingsekonomierna långt hårdare än de mer robusta ekonomierna i Västeuropa eller Nordamerika.
Debatten om Sudan och Lundin Oil fortsätter. I dag levererade utrikesminister Anna Lindh ett interpellationssvar i riksdagen som var bra och balanserat, och som undvek att gå in i det minfält av olika uppgifter och anklagelser som flugit runt i olika media. Och i förra veckan levererade FN-representanten för mänskliga rättigheter i Sudan ett betänkande som i sina operativa slutsatser alls icke sade att oljebolag borde lämna landet, men som starkt uppmanade dem att inte expandera verksamhet om man inte är rimligt säker på att detta inte försvagar de mänskliga rättigheterna i området. Jag kan försäkra att jag ser min roll i Lundin Oil som att säkerställa att företaget lever upp till den maximen.
I övrigt får den debatten fortsätta. Jag noterar att medan nästan alla för någon vecka sedan krävde att jag skulle avgå från det mesta kräver nu nästan alla att jag skall vara kvar i det mesta. Det som vissa kallar mediastormar har ibland en mycket påtaglig karaktär av kastbyar.
I sak har inte mycket nytt framkommit. Svenska Dagbladet har fortsatt sin kampanjjournalistik, bl a genom att sätta sin trovärdighet på spel genom en karta som för den sakkunnige tydligt består av en hygglig blandning av missuppfattningar och desinformation. Att man sannolikt inte är ensam om detta är i det sammanhanget en mycket svag ursäkt, eftersom man genomgående fortsätter att inte vilja redovisa de andra bedömningar som finns av t ex svenska journalister som varit på platsen eller av de hjälporganisationer som varit på platsen långt innan oljebolagen kom dit.
Detta brev författar jag vid Karlsbrons fäste i Mlada Strana i Prag. Det var här Gustav II Adolfs arméer försökte att komma över, men utan att lyckas. Men stadsdelens skulpturskatter skövlades, och pryder numera bl a parken vid Drottningholms slott.
Nu är det inte därför jag är här, utan för konferens om Internet och dess betydelse inte minst i ett svensk-tjeckiskt perspektiv. Mer finns på http://www.timeprague.cz.
Prag står mitt i den europeiska historien. Här stod tragedierna under 1900-talet tätt. 1938 års Munchen-överenskommelse med dess avgörande eftergifter till Hitler och den ouvertyr till det andra världskriget som denna innebar. 1948 års Prag-kupp när kommunisterna tog makten och den inledning till det kalla kriget som denna var. 1968 års pragvår och den sovjetiska invasionen natten mellan den 20 och den 21 augusti just det året.
Jag vet, ty jag var här. På universiteten och högskolorna i Västeuropa och USA var året 1968 året då de röda fanorna vajade och många ropade på socialismen. Det var socialismens sista sommar i västerlandet. Men här i Prag hade unga människor krävt frihet och demokrati, och krossats av det onda imperiets stridsvagnar mitt i sin egen stad.
På Wenzelsplatsen ligger fortfarande blommor vid den plats där studenten Jan Palach 1969 brände sig själv till döds i protest mot ockupationen och ofriheten. Till kommunismens offer står det på en liten platta framför korset inlindat i taggtråd.
Nu är det annorlunda. Tjeckiska Republiken är medlem i NATO och förehandlar om medlemskapet i EU. Till media säger jag att jag är övertygad om att tjecker tillsammans med bl a svenskar kommer att kunna delta i valet till Europaparlamentet i juni 2004. Och i den hideösa byggnad som en gång hyste det kommunistiska federala parlamentet bor nu Radio Free Europé och Radio Liberty, som då 1968 var själva symbolen för det som den sovjetiska och socialistiska makten ville bekämpa.
Strax ger jag mig ut i ungdomsvirvlet på Karlsbron igen. Här står inte längre det trettioåriga krigets arméer mot varandra, utan här möts nu en ny europeisk ungdomsgeneration för vilken ondskans imperier inte längre finns, friheten är en självklarhet och Internet en symbol för en ny värld av nya möjligheter.
Härifrån bär det vidare. I morgon snabbt till Berlin. Och därefter lika snabbt till Atlanta i USA innan jag till helgen är tillbaka i Stockholm.
Prag den 3 april
Carl Bildt
PS. För den intresserade av Sudan-debatten lägger jag upp dels information om läget i landet och dels Anna Lindhs interpellationssvar på http://www.bildt.net.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
