|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v 16 / 2001
17/4/2001
Vänner,
I dag är dagen då regeringen i Stockholm säger att ingenting någonsin varit bättre i svensk ekonomi och att egentligen ingenting alls behöver göras för att reformera den ytterligare.
Och när man dessutom mer eller mindre oavsiktligt passar på att publicera en analys av 1990-talet som i sin beskrivning av 1980- och början av 1990-talet avviker radikalt från vad socialdemokraterna mässat hitintills.
Nu sägs det klart och rakt att problemet i början av 1990-talet hade sin grund i misstagen på 1980-talet. Då hade Sverige en socialdemokratisk regering. Och det sägs klart att utvecklingen vände 1993. Då hade Sverige en borgerlig regering.
Så långt är det gott och väl. Men därefter går analysen snett. Det sägs att det började att sparas först när socialdemokraterna kom till makten, men var och en som minns debatten under de åren minns att det sparades kraftigt under de borgerliga åren medan socialdemokraterna motsatte sig det allra mesta och skrek protester i högan sky.
Det som inträffade därefter – under Ingvar Carlsson och Göran Persson – var inte främst att man sparade i utgifterna. De har sedan dess stigit med ca 6 % om året, vilket närmar sig utvecklingen under det nu hårt kritiserade 1980-talet. Men det man gjorde var att höja skatter, att skörda frukterna av tidigare sparbeslut och att notera inkomsterna från en växande ekonomi.
Men om det som är nu är det inte min uppgift att kommentera. Bo Lundgren och Gunnar Hökmark står för den saken. Och Bos nyhetsbrev finns på http://www.moderat.se medan Gunnars olika kommentarer och länkar finns på hans hemsida http://www.gunnar.moderat.se.
Det som nu hade behövts hade varit en politik för att kraftigt stärka förutsättningarna för företagande och tillväxt under kommande år. Men av detta finns det i den rödgröna halvkoalitionens halvkompromisser självfallet ingenting alls.
Det hade sannerligen behövts. Ty tiderna håller på att förändras. Det blåser kärvare vindar över den internationella ekonomin.
På fredag presenterar Ericsson sitt senaste kvartalsresultat. Det kommer internationellt att uppmärksammas långt mer än regeringens budgetförslag, vilket säger en hel del om Sverige och bilden av Sverige i dag.
Under de senaste dagarna har nya bekymmersamma rapporter kommit. Holländska Philips drar ned med ca 7.000 personer. Amerikanska Cisco drar ned med mer än 8.000 personer och säger att försvagningen nu börjar att bli tydligare också i Europa och i Asien.
Och det handlar inte bara om Ericsson och Cisco och deras motsvarigheter i olika länder. Det är alldeles tydligt att den s k nya ekonomi som betytt mycket inte minst för bilden av Sverige under de senaste åren nu arbetar i ett betydligt mycket kärvare klimat än tidigare. De som tidigare lättvinnligt sade att skatterna eller arbetsrätten eller regleringarna inte var några problem har i många fall i dag en synnerligen annorlunda syn på dessa saker.
Och det borde angå oss alla. Ty den utveckling som var på gång var av mycket stor betydelse för vår ekonomiska framtid.
För ett år sedan lanserade regeringen sin s k IT-proposition med en påstådd stor satsning på bredband för alla. Men sedan dess har föga hänt. Den utredning som skulle förverkliga det mesta har ännu inte lett till beslut och dess olika förslag till regleringar har kritiserats hårt inte minst av IT-företagens organisation. Effekten av regeringens bredbandssatsning hitintills har i stället snarast varit att bromsa en tidigare stark utveckling.
Och vad gäller det förenklingsarbete för företagande som det talades mycket om inte minst i valrörelsen 1998 har det sedan dess blivit i stort sett ingenting alls.
Vi har bäddat mindre bra för framtiden.
Själv har jag just återvänt från en veckas ledighet på Sicilien – en ö i ett hav av sol, som det så lyriskt och inte alldeles osant heter i turistreklamen – efter att innan dess kort ha varit över i Atlanta i USA för olika diskussioner om främst relationerna mellan EU och USA.
Det internationella nyhetsflödet under denna tid har dominerats av spelet kring det amerikanska s k spionplan som efter en kollision med ett kinesiskt jaktplan tvingades nödlanda på ön Hainan och vars besättning fick tillbringa elva dygn där innan diplomatin gav dem möjlighet att återvända hem.
Att man talar om EP3E-flygplanet med den individuella beteckningen PR-32 som ett spionplan har väl sin mediala förklaring, men är i strikt mening knappast korrekt. Med spioneri avser man i allmänhet en aktivitet som innebär att man på ett eller annat sätt bryter mot ett lands lagar för att få fram dess olika hemligheter, men den signalspaning som PR-32 ägnade sig åt i internationellt luftrum utanför södra Kina hade ingenting med brott mot vare sig nationella lagar eller internationella regler att göra.
Aktivitet som denna pågår ständigt, och spelar en viktig stabiliserande roll i det internationella systemet. Det är i grunden mycket bättre att olika aktörer är korrekt informerade om vad andra aktörer gör eller skulle göra än att de inte är det. Och ser man på de olika rapporter som den amerikanska underrättelsetjänsten producerade under det kalla krigets decennier, och som man nu i rätt remarkabel omfattning börjar att offentliggöra, är det ingen tvekan om att de i huvudsak verkade lugnande och stabiliserande.
USA bedriver signalspaning av olika slag från en rad olika plattformar runt om i världen och i rymden, och samlar in långt mycket mer information än vad man förmår att analysera och använda. EP3E är ett mycket avancerad signalspaningsflygplan som finns i ca tio exemplar och opereras av den amerikanska flottan från olika baser runt om i världen, och just PR-32 råkade vara ett av de allra mest moderna och avancerade av denna mycket exklusiva lilla grupp.
Att döma av offentliga uppgifter har flygningar som dessa längs den kinesiska kusten trappats upp sedan i höstas, och hade redan lett till olika konfrontationer. På http://www.moderat.se har jag lagt in en länk som för till en video som visar en tidigare dramatisk konfrontation i luften.
Och upptrappningen är i viss mening logisk mot bakgrund inte främst av ökade politiska spänningar i området utan av vad som uppfattas som en utveckling mot en mer framskjuten kinesisk militär verksamhet inte minst i Sydkinesiska sjön. Till detta har alldeles säkert kommit behovet av att nära följa den utplacering av markrobotar med möjlighet till insats mot Taiwan som pågått i vissa av de kinesiska kustområdena under en tid.
Men flygningar som dessa utförs inte enbart av USA. Också vårt eget land har genom decennierna byggt upp en förmåga att skaffa information genom att lyssna på signaler i atmosfären som varit av stor säkerhetspolitisk betydelse. Och också vårt eget land har funnit att det finns fördelar i att också göra detta från flygplan som kan flyga högt över internationellt vatten och därmed uppfånga signaler som annars kan vara svåra att nå.
Under senare år har flygvapnet i Sverige tagit i bruk två mycket moderna flygplan av typen Gulfstream 4 för just detta ändamål, byggt om dem med mycket avancerad utrustning och gett dem den svenska beteckningen S102 Korpen. Jag vill minnas att de kostade kring en halv miljard kronor styck när allt hade tagits med i kalkylen.
Och de opererar inte bara över det klassiska området Östersjön utan har också prövat sin förmåga att bidrag till att ge informationsstöd åt Sveriges medverkan i fredsbevarande operationer i andra delar av Europa. Så skall det vara, och i detta ligger ingenting som har med spioneri att göra.
Att det i spända lägen finns risker med denna typ av verksamhet vet vi av erfarenhet. Den sovjetiska nedskjutningen av den svenska DC3:an i början av 1950-talet har spelet roll i diplomatin mellan Sverige och Ryssland också under 1990-talet.
Och för USA har det självfallet varit än mer på detta sätt. Det förband VQ-1 som PR-32 kom från har en historia som innebär att man under det kalla krigets decennier i Asien förlorat inte mindre än 47 människoliv. 1956 sköts ett spaningsflygplan ner utanför den kinesiska kusten med 16 döda som resultat, och 1969 förlorade 31 besättningsmedlemmar livet när ett av förbandets flygplan sköts ner av nordkoreanska flygplan över Japanska Havet.
Vart det lider kommer det säkert att klarläggas exakt vad som hände mellan det amerikanska spaningsplanet och det kinesiska jaktplanet. Det vi vet är att president Bush allmänt anses att hitintills har klarat av sin första utrikespolitiska kris på ett sätt som gett honom många positiva omdömen också från politiska motståndare. Att betydande skador för åtskilliga länder åstadkommits genom att Kina nu ges en möjlighet att studera den avancerade utrustningen på planet kan knappast Vita Huset lastas för, men att man trots allt lyckades att få hem besättningen utan att en veritabel gisslankris utvecklades får man däremot förtjänsten av.
Men historien kommer att fortsätta. På onsdag träffas kinesiska och amerikanska militära delegationer i Beijing för att diskutera saken. Och inom kort kommer USA att återuppta flygningar av denna typ och kommer då med all sannolikhet att göra sitt yttersta för att flyga samma rutt på samma sätt för att på det sätt markera sin rätt att göra just detta.
Förhoppningsvis kommer diplomatins verktyg att kunna moderera de konflikter som finns kring detta, men i bakgrunden kommer att finnas också ett annat muller. Det amerikanska hangarfartyget Kitty Hawk lämnade i går Thailand och stävade ut till havs. Med amerikansk öppenhet – som alldeles säkert har sina gränser – finns det en möjlighet att via Internet se ungefär var det kommer att befinna sig på http://www.cv63.navy.mil/track.html.
I USA är det ingen tvekan om att det som skett ytterligare förstärker den tendens jag skrivit tidigare om i dessa brev att förskjuta uppmärksamheten mot utvecklingen inte minst i Ostasien. På samma sätt som relationen med Sovjet dominerade under ett halvt århundrade, kommer det nu med betydande sannolikhet vara relationen med Kina som kommer att dominera den amerikanska säkerhetspolitiken.
Men därmed alls inte sagt att det kommer att bli samma relation av kyla och ständig konfrontation. Relationen har alldeles för många delar för att det skall vara möjligt. Handeln mellan de bägge länderna närmar sig 1 000 miljarder kronor om året, och i USA studerar mer än 50 000 studenter från Kina. Relationen kommer att handla om fortsatta militära spänningar i det säkerhetspolitisk komplicerade läger kring den koreanska halvön, Taiwan och Sydkinesiska sjön, men kommer också att handla om allt starkare ekonomiska och andra relationer som vare sig den ena eller den andra sidan vill äventyra. Så var det aldrig med gamla Sovjetunionen.
Viktiga beslutspunkter kommer under de närmaste månaderna. Kring helgen efter den kommande har det aviserats att Washington kommer att fatta sitt beslut om möjlig leverans av mer avancerad militär utrustning till Taiwan. Och i mitten av juli kommer Internationella Olympiska Kommittén att avgöra om sommarolympiaden 2008 kommer att hållas i Beijing eller i t ex Paris, Toronto eller Istanbul.
I bägge fallen handlar det om beslut som tillmäts mycket stor betydelse i Kina. Sannolikheten för att man kommer att vidta åtgärder som driver dem i fel riktning är därför mindre än vad den kanske annars skulle ha varit. Och till detta skall självfallet läggas hela problematiken kring landets nu försenade anslutning till världshandelsorganisationen WTO med den betydelse denna har för dess ekonomiska utveckling under kommande decennier.
President Bush är nu inte bara etablerad i den meningen att han anses ha klarat sin första utrikespolitiska kris väl, utan också i den meningen att de olika privata initiativ för att räkna om röster i Florida som lanserades efter alla kontroverserna nu börjat att ge resultat. Veckan före påsk publicerade tidningarna USA Today och Miami Herald sitt första resultat, och det visade att om inte Högsta Domstolen hade stoppat den omräkning av ett mycket stort antal röster som Floridas Högsta Domstol ville se så hade president Bushs ledning med all sannolikhet ökat från de 537 röster som blev det officiella slutresultatet till 1 665 röster.
Förvisso inte mycket till marginal, men dock större än tidigare, och dock tillräckligt för att ta dö på påståenden om att en fortsatt omräkning hade lett till att George W Bush i dag fortfarande hade varit guvernör i Texas.
På fredag åker Bush till Ottawa för att diskutera fortsatt handelsliberalisering i hela Nord- och Sydamerika på ett viktigt toppmöte med alla dess ledare. Och han kan göra det i en situation där förhandlingar mellan hans handelsrepresent Bob Zoellick och Europakommissionären Pascal Lamy lett till en viktig preliminär överenskommelse om den banantvist som förgiftat handelsrelationerna över Atlanten under de senaste åren. Snart kommer de traditionella vårmötena med internationella valutafonden IMF och världsbanken.
Och i Malmö möts på fredag EU:s finansministrar för att diskutera inte minst den europeiska inställningen inför denna och de andra ekonomiska utmaningar som nu avtecknar sig. Det är inte mer, utan mindre, av begränsningar för handel och ekonomiskt utbyte över gränserna som man kommer att se som vägen framåt.
Åter har Balkan halkat ner under internationella medias radarhorisont. Men den saken kommer snart att förändras. På söndag går väljarna i lilla Montenegro till val för att välja ett nytt parlament efter det att president Djukanovics koalition från 1998 bröt samman. Och det valet handlar i mycket hög grad om huruvida Montenegro skall sträva efter att bryta sig loss från Serbien och Jugoslavien och bilda en egen stat.
Jag tillhör inte dem som tror att vägen till stabilitet på Balkan är tillskapandet av ännu fler stater. Och en utveckling som skulle leda till ett helt självständigt Montenegro skulle med all sannolikhet leda till att vi skulle få minst ett par ytterligare stater i en region där spelet mellan de som etablerats under 1990-talet redan är nog komplicerat och konfliktfyllt.
Montenegro är ett land med en kärv charm som inte skall underskattas. Men trots sin litenhet - ca 600 000 invånare – är det ett land som olika delar som blickar åt olika håll. Nere vid den dramatiskt vackra kusten tittar man över Adriatiska Havet mot Italien, med undantag för dess allra sydligaste del där den albanska minoriteten i viktiga avseenden tittar söderut mot just Albanien. Uppe i de höga bergen tittar man antingen mot ett Serbien som man känner betydande samhörighet med eller – när det gäller den betydelsefulla minoritet av slaviska muslimer som bor i det s k Sansjak-området – mot Sarajevo och Bosnien.
När den s k kontaktgruppens utrikesministrar i förra veckan möttes i Paris var budskapet till både Belgrad och Podgorica tydligt. Europa, USA och Ryssland vill ha ett demokratiskt Montenegro inom ramen för ett demokratiskt Jugoslavien, och man antydde försiktigt att det stöd man hitintills gett reformpolitiken i Montenegro var beroende av att denna ram respekterades.
Denna linje har sin bakgrund just i farhågorna för en andra omgång av splittring i regionen. När det fanns en andra möjlighet till stabilitet, visar utvecklingen i såväl Makedonien som Montenegro i stället på den fara som finns för en andra omgång av splittring och sönderfall.
Och i Bosnien är spänningarna kring just detta mycket tydliga. Konfrontationen mellan det internationella samfundet och de bosniska kroaternas företrädare håller på att trappas upp allt mer, och det är inte alldeles lätt att se hur detta kommer att sluta. Jag tillhörde nog aldrig dem som under min tid i Bosnien ansågs tillhöra de bosniska kroaternas ledande vänner, men nu tillhör jag dem som ser de fel som gjorts också av det internationella samfundet i sin politik versus dem, och som finner skäl att varna för konsekvenserna av ett försök att hantera situationen enbart med vålds- och maktmedel. Hercegovina i Bosnien är ett område med långa minnen och korta stubiner.
Efter valen i Montenegro är det valen i Italien den 13 maj som står närmast på den europeiska politiska dagordningen efter det att de brittiska valen av kända skäl inte kunde äga rum i maj. Och officiellt började kampanjen för valet i Italien i förgår söndag.
Alla opinionsundersökningar tyder på att vänsterkoalitionens dagar är räknade, och att Silvio Berlusconis något brokiga koalition kommer att få överta regeringsmakten i Italien, men osvuret är alltid bäst i sammanhang som dessa.
För Berlusconi handlar det i hög grad om en kampanj uppbyggd kring hans egen person. Man kommer att trycka upp och distribuera inte mindre än 12 miljoner exemplar av en liten trycksak med titeln ”En Italiensk Historia” som på 128 sidor med 250 bilder försöker att beskriva framgångsföretagaren och framgångspolitikern Berlusconi, och därmed ge budskapet om att den man som lyckats med så mycket kommer att lyckas också med uppgiften att förnya Italien.
Det återstår att se. Och viktiga sakfrågor – inte minst decentralisering till regionerna – kommer också att stå i fokus för valrörelsen. Till det finns det anledning att återkomma under veckorna som kommer.
Stockholm den 17 april 2001
Carl Bildt
Veckobrev 17 april 01.pdf [application/pdf]
|
 Prenumerera på Carl Bildts veckobrev!
Frågor eller synpunkter? Skriv till |
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
