Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 17 / 2001
26/4/2001

Vänner,

Frågetecknen kring den ekonomiska utvecklingen förefaller att vara ovanligt många just nu. Ericsson kompletterade sitt dystra kvartalsresultat förra fredagen med att säga att man inte såg någon ljusning när man blickade framåt heller. Och i land efter land i Europa justeras nu tillväxtprognoserna successivt ner, om än inte till nivåer som är direkt alarmerande om man ser sakerna i det lite längre perspektivet.

Men medan den amerikanska centralbanken aggressivt sänkt räntan för att dämpa en snabb nedgång inte minst i investeringar i högteknologi, hävdar den europeiska centralbankens att dess ansvar är mer begränsat och bara gäller inflationen, och att de från den utgångspunkten inte ser någon anledning att ta ner räntorna inom sitt ansvarsområde.

Den svenska regeringen tillhör dem som inte vill se några problem alls. Den budget som presenterades i början på förra veckan var avsedd att vara upptakten till ett valår då det mesta skall målas i glättiga färger och politiken inriktas på nya bidrag och nya förmåner.

Men det kan visa sig vara en för Sverige dyrbar felbedömning. Även om förutsättningar vad gäller den allmänna ekonomiska utvecklingen är optimistiska ger regeringens prognoser en lägre tillväxt för Sverige under de kommande tre åren än genomsnittet inom EU-området, och visar på toppen av högkonjunkturen en högre arbetslöshet än vad vi någonsin haft vid motsvarande tillfälle. Frågan infinner sig vad som kommer att hända om den internationella utvecklingen blir lite mer bekymmersam än vad regeringen hitintills utgått från.

I tisdags fyllde f d centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin 75 år och dagen innan ordnades ett seminarium i riksdagshuset där ”vi som var med” och en del andra mot bakgrund av en för dagen utgiven bok diskuterade de tre Fälldin-regeringar som dominerade perioden mellan 1976 och 1982 i svensk politisk historia.

Ericsson var 1990-talets svenska framgångshistoria. Och den var i mycket hög grad förknippad med just mobiltelefonerna. Genom en serie av omständigheter, och genom en skicklig utveckling av företaget, blev man en av de tydliga världsledarna i den GSM-våg som hade sitt ursprung och sin starkaste bas i främst Sverige och Finland. Ingen annan näring i hela Europa skapade under 1990-talet så många nya jobb som just expansionen när det gällde mobil telefoni.



Mycket av diskussionen kom att handla om den kärnkraftfråga som dominerade och i viss utsträckning förlamade det politiska livet under dessa viktiga år, och som till slut också kom att till centerns fördärv. 1973 hade Thorbjörn Fälldin som ny partiledare gjort det bästa val inte bara centerpartiet utan något borgerligt parti gjort i modern tid, men sedan dess har det gått i stort sett kontinuerligt utför.

En del av förklaringen till detta låg i kärnkraftsfixeringen. Jag sade på seminariet att jag är övertygad om att borgerligheten hade gjort ett bättre val 1976 och därmed fått en större riksdagsmajoritet om inte Fälldin satt sina ultimativa formuleringar om kärnkraften i centrum för valrörelsens slutskede. Och jag är än mer övertygad om att de borgerliga regeringarna under dessa år hade haft större förmåga att ta sig an de viktiga ekonomiska frågorna om inte motsättningen om kärnkraften hade funnits som en förlamande faktor.

Inte heller från centerns utgångspunkt var fokuseringen särdeles produktiv. Partiets långa nedgångsperiod inleddes. Och det är värt att notera, att trots all retorik som skulle antyda motsatsen har Sverige i dag fler kärnkraftverk i drift än vad som var fallet hösten 1976. Ett kvarts sekel av politisk retorik som uttryckt skepsis eller motstånd mot kärnkraften som energikälla har dock inte lett till att man funnit alternativ som varit vare sig miljömässigt eller ekonomiskt bättre.

Regeringsskiftet 1976 gav Sverige en ny känsla av frihet. Mer än fyra decennier av socialdemokratiskt dominerade regeringar i förening med ett tilltagande enpartitänkande i samhälle och media hade lett till ett samhällsklimat som var i grunden osunt.

Efter 1976 blev allt annorlunda, och när socialdemokraterna 1979 misslyckades med att återerövra regeringsmakten blev det på sitt sätt än mer annorlunda. En lång period av socialdemokratisk dominans av Sverige hade brutits, och hade brutits för överskådlig tid framåt. Socialdemokraterna kom tillbaka 1982, men förlorade åter 1991 för att sedan komma tillbaka och nu snart stå inför en ny politisk utmaning i samband med valet förra året.

I mitt bidrag till boken Maktskifte försöker jag teckna bilden av den ekonomiska politikens utmaningar under 1970- och 1980-talen och det långsamma uppvaknande till behovet av en radikalare reformpolitik som skedde under de borgerliga åren. På sitt sätt anknyter den analys som är min och som också finns på www.bildt.net - till den omdiskuterade bilaga 5 till regeringens budget som ju dömer ut den socialdemokratiska ekonomiska politiken efter 1982 och pekar på hur det var den som ledde fram till de ekonomiska utmaningar som mötte den borgerliga fyrpartiregering som trädde till för snart tio år sedan hösten 1991.

Mycket var olika vid maktskiftet 1976 och maktskiftet 1991, men i bägge fallen handlade det om att borgerliga regeringar fick ta över en svensk ekonomi i fritt fall efter år av massiva misstag i den ekonomiska politiken av socialdemokraterna.

I dag finns det inte längre någon som försvarar den s k överbryggningspolitik som regeringen Palme drev under åren mellan 1973 och 1976, och sedan några veckor tillbaka har också socialdemokraterna nu övergett försöken att försvara den ekonomiska politik som drevs av socialdemokraterna under 1980-talet fram till regeringsskiftet 1991.

I en som vanligt viktig uppsats i boken skriver Hans Bergström om betydelsen av maktskiftet 1976, och avslutar med tron att en kommande borgerlig regering hösten 2002 inte kommer att än en gång mötas av en ekonomi i fritt fall.

Jag hoppas att han har rätt på den punkten, men tycker dessvärre att det finns en del som talar för att risken att så inte är fallet inte kan bortses från. Det finns en betydande likhet mellan den sorglöshet inför problem och utmaningar som utmärkte de socialdemokratiska ansatserna till ekonomisk politik 1975 och 1990 och det vi såg presenteras av finansminister Ringholm förra veckan.

Mycket beror på den vidare frågan hur den globala och den europeiska ekonomin kommer att utvecklas. Vänder de neråt tydligare finns det en betydande risk för att den relativt sett höga arbetslösheten i ekonomin och de fortfarande mycket konjunkturkänsliga offentliga finanserna rätt snabbt kommer att skapa ett läge betydligt mycket mer besvärligt än det vi ser i dag. Ett fritt fall som 1976 och i än högre grad 1991 borde det kanske inte bli, men en mycket krävande situation kan det mycket lätt bli.

Som jag förutsåg blev det Ericssons kvartalsrapport snarare än regeringens budget som blev den stora ekonomiska frågan förra veckan. Och dramatiken i denna var det inte att ta fel på.

Ericsson var den stora framgången för svensk ekonomi under 1990-talet. Vi hamnade i situationen där vi var mer beroende av Ericssons framgångar än vi varit av något enstaka svenskt företag sannolikt sedan Stora Kopparberg på 1600-talet. Den som helt sonika tog bort Ericsson ur Sveriges ekonomiska 1990-tal hamnade plötsligt i ett annat land.

Men den nya ekonomin är en tuff ekonomi i sin öppenhet, sin snabba omvandlingstakt och sin mycket hårda konkurrens. Och det vi sett under bara några år är en dramatisk förändring av situationen när det gäller den del av Ericsson som handlar om mobiltelefoner.

Siffrorna är dramatiska. 1998 hade Nokia och Ericsson ungefär samma andel av världsmarknaden när det gällde mobiltelefoner. De två nordiska företaget låg bägge kring 15 % av den globala marknaden, vilket sannerligen inte var dåligt.

Det är under den korta tiden därefter som den snabba omsvängningen kommit. I början av detta år hade Nokia en global marknadsandel på över 30 % medan Ericssons andel av den globala marknaden hade sjunkit till under 10 %.

Det kan verka illa nog, men det är sedan dess som dramatiken tilltagit. Under det första kvartalet minskade Ericssons försäljning av mobiltelefoner med mer än 50 % samtidigt som Nokia ökade sin motsvarande försäljning med ca 20 %! Från att vara jämnstora på mobiltelefoner för bara ett par år sedan är Nokia i dag sannolikt cirka fem gånger större.

Tveklöst har Nokia gjort ett gott jobb, och Ericsson i detta avseende ett mindre gott jobb. Att Ericsson är ett företag med större bredd och styrkor som Nokia inte har är i detta sammanhang en annan sak. Det är svårt att se att det är naturlagar som gjort att ett företag i Finland under dessa år visat sig vara så mycket bättre än ett företag i Sverige.

Vi får se vart detta bär hän. Nu har man bildat ett gemensamt företag med Sony, försett detta med en japansk chef och lagt dess huvudkontor i London. Det förefaller att vara en riktig åtgärd, men det förefaller samtidigt klokt att vänta med en mer detaljerad bedömning av vad detta kommer att leda till. Det var inte länge sedan vi hörde trumpetstötarna över att Ericsson bildade ett gemensamt företag med Microsoft, då fortfarande med Stockholm som säte, och detta utan att detta hitintills förefaller att ha avsatt några mer betydande resultat.

Det är viktigt för Sverige att det går bra för Ericsson liksom för den företagsamhet i övrigt som ytterst bär upp vår levnadsstandard och vår välfärd. Och det finns all anledning att instämma i bl a vänsterpartistens Lars Bäckströms klagan på regeringen i förra veckans budgetdebatt över att regeringen gjort så gott som ingenting alls för att förbättra företagsamhetens villkor.

Själv sitter jag och skriver dessa rader i skogen strax söder om Bryssel, där européer och amerikanare har samlats på ett hotell för att under några dygn diskutera den fortsatta informationsteknologirevolutionen från tekniska, ekonomiska, politiska och sociala utgångspunkter. Det är den amerikanska regeringen som gett tänkarföretaget RAND i uppdrag att se på den globala framtiden, och vad gäller Europa gör man nu detta i samarbete med bl a Europakommissionen. Förmiddagen har vi tillbringar med kommissionären Erkki Liikanen.

Att den tekniska utvecklingen fortsätter framåt med rasande fart förefaller de flesta forskare här alldeles eniga om. Men från amerikansk sida finns en mer eller mindre uttalad misstro mot Europas möjlighet att verkligen skapa den företagande- och förändringskultur som är en förutsättning för att ligga på utvecklingens framkant. En global undersökning av företagandeklimatet nyligen visade att medan en av åtta vuxna personer i Brasilien i dag arbetar med nyföretagande på ett eller annat sätt, och en av tio gör det i USA, är motsvarande siffror en av tolv i Australien, en av tjugofem i Storbritannien och Tyskland och en av femtio i Sverige och Finland.

Ofta störs jag av att telefonen ringer. Utvecklingen nere på Balkan står inte still. I söndags var det parlamentsval i Montenegro, i går rörde man till en del situationen i förorterna till Sarajevo, i Makedonien fortsätter politiska samtal mellan olika politiska ledare och mycket nära här har NATO-rådet under de senaste dagarna varit upptagen av överläggningar om hur situationen i Presevo-området i södra Serbien skall hanteras.

Valet i Montenegro vanns matematiskt av president Djukanovic och hans koalition men vanns politiskt snarare av den Jugoslavien-koalitionen som fick ett stöd betydligt större än väntat. Ett omval i Tivat vid Kotor-bukten nere vid kusten i morgon kommer att ge den slutgiltiga mandatfördelningen i parlamentet, men klart är att Djukanovics socialistparti måste ge sig in i koalitionsförhandlingar för att kunna bilda regering.

Och det riskerar att bli besvärligt. Logiskt sett borde han bilda koalition med det liberala parti som entydigt och konsekvent förordat ett fullt självständigt Montenegro, men det är inte alldeles enkelt mot bakgrund dels av den aptit som detta parti demonstrerar och dels av att han snarast mot bakgrund av valresultatet borde hantera frågan med större försiktighet. Skulle han nu röra sig i den riktning det liberala partiet kräver finns det en risk för att polariseringen av det montenegrinska samhället skulle tillta samtidigt som skepsisen från omvärlden skulle komma att öka.

Trycket är nu stort på Djukanovic att inleda förhandlingar med Belgrad, men hur han skall hantera detta i ett läge där regeringsbildningen är oklar är långt ifrån klart. Vi har med all säkerhet att se fram mot ett mycket mångfasetterat manövrerande i Montenegro under de närmaste månaderna.

På andra sidan Atlanten har relationerna med Kina fortsatt att helt dominera den utrikespolitiska bilden, samtidigt som president Bush på söndag kommer att ha varit i sitt ämbete i 100 dagar, med den speciella uppmärksamhet som detta alltid leder till i USA. Att han tog sig tid till överläggningar med Bulgariens reforminriktade president, och att Makedoniens också reforminriktade president nu också inbjudits till Vita Huset, visar dock att medvetenheten om de sydosteuropeiska frågornas betydelse finns.

På ön Hainan står det amerikanska spaningsflygplanet fortfarande kvar, och så kommer det sannolikt att förbli ett tag framåt. Och under tiden har Bush fattat sitt beslut om tillstånd till vapenleveranser till Taiwan, där han visserligen t v sade nej till det mest avancerade radarsystemet, som det so oder so hade tagit upp till ett decennium att leverera, men samtidigt uttalade sig entydigt om försvaret av Taiwan och gav grönt ljus för leveranser som innefattade bl a sex ubåtar. Ilskan i Beijing är påtaglig.

Leveransen av ubåtar kommer vi säkert att få höra mer talas om. Kina har satsat en hel del på att bygga ut sitt ubåtsvapen i dessa farvatten, och leveranser av avancerade ubåtsjaktflygplan och avancerade ubåtar till Taiwan handlar i grunden om att kunna möta detta.

Problemet är dock att USA sedan decennier tillbaka inte längre tillverkar annat än atomubåtar, och att de s k konventionella ubåtar det här handlar om är någonting som numera bara länder som Tyskland, Frankrike eller Australien klarar av att producera, och då det i både Tyskland och Australien också handlar om avancerad teknologi utvecklad i Sverige. Och sannolikheten för att något av dessa länder kommer att ge klartecken för export av ubåtar till Taiwan är i dagsläget mycket liten. Hur detta problem kommer att hanteras återstår att se.

Recensionerna av Bushs första 100 dagar förefaller i allt väsentligt att utfalla positivt. På måndag bjuder han kongressens och senatens ledamöter på lunch i Vita Huset. Och bortom all uppmärksamhet riktad mot olika delar av relationen med Kina förefaller man just nu också att vara på väg in i en realförhandling om hur den skattesänkning skattelättnad, som Bush säger som kommer att komma skall se ut. Representanthuset har ställt sig bakom presidentens förslag, senaten har en lite mindre omfattning på lättnaden, och nu handlar det om att åstadkomma ett resultat som alla på ett eller annat sätt kan vara nöjda med.

Det återstår att se om detta kommer att vara klart innan presidenten i juni ger sig iväg på sin första resa till Europa. Det handlar om möte med NATO-ländernas ledningar vid ett extra toppmöte i Bryssel, ett möte med EU-ländernas ledare i samband med EU-toppmötet i Göteborg, ett viktigt besök i Polen som kommer att handla inte minst om NATO:s utvidgning som ett instrument för stabilitet i Europa och ett besök i Spanien som kommer att handla om reformpolitiken där men också relationerna mellan USA och andra delar av världen. Det är ett besök med balans i olika delar.

För min del avslutas diskussionerna här i Bryssel i morgon, och med avbrott för ett kort sammanträde i Berlin tar jag mig hem för att börja uppleva lite av våren i vår del av världen. På måndag är det valborg, och på tisdag är det dessutom en extra ledig dag, då jag för alla inblandades skull hoppas att vädret kommer att bli det allra bästa.

Och dagen därpå för de politiskt intresserade presenterar oppositionspartierna sina alternativ till regeringens rätt innehållslösa budgetförslag.

Limelette den 26 april 2001



Carl Bildt




Veckobrev 26 april 01.pdf [application/pdf]


 

Powered by LISTSERV(R) Prenumerera på Carl Bildts veckobrev!
Frågor eller synpunkter? Skriv till








Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]