Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 18 / 2001
5/5/2001

Vänner,

Åter befinner jag på andra sidan av Atlanten. Efter en skön helg och en hektisk vecka i Stockholm kallar åter olika typer av andra uppdrag.

Här i New York sammanträder över helgen den kommitté utsedd av ICANN som har att senare i år lägga fram förslag till hur Internetanvändare i allmänhet runt om i världen skall få insyn i och inflytande över ICANN:s verksamhet. Det är vårt första egentliga arbetssammanträde efter vårt inledande möte i Washington i början av året, och lägger grunden för det större arbetsmöte som vi kommer att ha i Stockholm om en månad.

Och då kommer också ICANN:s styrelse liksom Internet Society att sammanträda under några dagar i Stockholm. I Business Week läser jag om hur Sverige nu inte längre än den klart lysande stjärnan på den nya ekonomins numera något mer molniga himmel, men i dessa hänseenden kommer Stockholm i alla fall då att tydligt var det globala centrat för diskussioner om framtiden för och med Internet

Vårt arbete som kommitté är inte minst att försöka att stimulera debatt. Alldeles lätt är inte detta. Världen är stor, och frågeställningarna är ibland inte alldeles enkla. Vår webbsida http://www.atlargestudy.org ger dock en möjlighet som vi hoppas skall utnyttjas. Och i vissa länder USA, Tyskland och Japan mest notabelt har dessa frågor redan börjat att få en icke obetydlig uppmärksamhet.

Men också FN för mig självfallet till New York för diskussioner under början av den kommande veckan om situationen nere på Balkan och den roll som FN spelar. Ytterst kommer de olika frågeställningar som måste lösas att förr eller senare och på ett eller annat sätt att hamna runt säkerhetsrådets bord här i New York. Då är det viktigt att kunna ge både stöd och vägledning i de processer som en dag kan leda till en mer varaktig fred.

Under det senaste året har EU kommit att bli mer aktivt i olika delar av Balkan. Det är en utveckling jag efterlyst länge, och som det finns all anledning att välkomna. När EU:s utrikesministrar denna helg har sitt halvårsvis återkommande informella möte denna gång i Nyköping står också Balkan-frågorna på den dagordning som man låtit meddela media. Och för det finns det solida skäl.

I Makedonien har utvecklingen blivit tydligt bekymmersam under den senaste veckan. Åtta soldater dödades i ett överfall av albanska rebeller i bergen ovanför Tetovo och mot gränsen till Kosovo. Och därefter bröt det ut kravaller i staden Bitola där slavers vrede riktades mot oskyldiga albaner. De senaste dygnen har det rått strider i ett känsligt område i närheten av staden Kumanovo i norra Makedonien.

Det området är extra känsligt av två olika skäl. Dels bor här en rad olika nationella grupper, vilket gör att potentialen för problem om freden skulle brytas är betydande. Och dels är detta det område som för direkt in till de delar av den s k Presovo-dalen i södra Serbien där riskerna för upptrappade konfrontationer också är mycket stor just nu.

Och till denna bild kan lätt läggas ytterligare problem. I går sammanträdde det serbiska parlamentet i en extrasession i Belgrad med anledning av att serberna lämnat arbetet i Kosovo med att utforma ett juridiskt ramverk för de styresinstitutioner som man hoppas skall kunna väljas med allmänna val senare i år. Men dörren är inte stängd, och från FN:s sida i Kosovo kommer att göras de yttersta ansträngningar för att hitta en lösning som gör att både albaner och serber kan gå vidare med de viktiga valförberedelserna.

Och till detta skall självfallet läggas alla de frågeställningar som valet i Montenegro och den olösta relationen mellan Montenegro och Serbien reser.

Ty följande är den diplomatiska aktiviteten betydande. NATO:s Peter Feith försöker i Lucane i södra Serbien att få den albanska rebellerna liksom de albanska politiska företrädarna att tala med den serbiske vice premiärministern Covic om hur man kan gå vidare. I bakgrunden ligger en tydlig vilja från NATO-rådet i Bryssel att snart ge den jugoslaviska armén tillträde till de delar av säkerhetszonen som sedan i november helt och håller kontrolleras av de albanska rebellerna. Till Skopje i Makedonien kommer EU:s Javier Solana på måndag för att i ett mycket mer besvärligt klimat försöka att föra samtalen om bl a bildandet av en nationell samlingsregering vidare. Och till New York kommer i morgon såväl Jugoslaviens president Kostunica och utrikesminister Svilanovic. De kommer att träffa generalsekreterare Kofi Annan, och tillsammans kommer vi att ha samtal om hela den rad av frågeställningar som nu avtecknar sig.

Förr eller senare måste både FN och EU börja att se på regionen i dess helhet. Jag tror att vi förr eller senare går mot en större internationell konferens som försöker att lägga fast regionens strukturer på ett tydligare sätt än vad som hitintills varit fallet. Och då måste FN, EU och NATO, liksom de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, gå hand i hand för en fredsordning som får stabilitet och styrka.

Jag skulle tro att en och annan tanke kring detta kan yppas i Nyköping under helgen, och jag är säker på att så kommer att ske i New York under de närmaste dagarna. Men från detta till att vi början närma oss en sådan konferens kommer vägen att vara lång.

Här över har president Bush passerat sina magiska dagar, och har lyckats att få senaten och representanthuset att fatta beslut om en skattelindring på inte mindre än 13 biljoner (!) kronor under de kommande elva åren. Det är något mindre än vad han hade föreslagit, men långt mer än vad någon hade trott vara möjligt så sent som för ett halvt år sedan.

Och sannolikt kommer det inte att stanna vid detta. På bordet i kongressen ligger ytterligare initiativ till olika mer riktade skattesänkningar som förefaller att ha ett brett stöd över partigränserna. Till stor del handlar det om skattesänkningar för att stimulera företagandet, och då inte minst de för den amerikanska framtiden så viktiga teknologiföretagen. Speciella skatterabatter för forskningskostnader liksom snabbare avskrivningar av teknologiinvesteringar förefaller komma att beslutas, och kommer då att ytterligare stärka den amerikanska konkurrenskraften på dessa områden.

Man frestas påminna om att detta är åtgärder som påverkar också vårt land och våra möjligheter. Efter problemen för Ericsson och den därmed något förändrade bilden av Sverige kan vi inte surfa på någon automatisk framgångsvåg i dessa avseenden. Kraven på förbättringar i förutsättningarna för företagen kommer åter att framstå som så viktiga som de i grunden alltid varit.

Statsminister Persson har just återvänt från sin EU-resa till Nord- och Sydkorea. Resan visade den vikt som Sverige kan få internationellt genom den roll vi kan spela i EU. För alla de skeptiker som hävdat att Sverige skulle ha en större roll globalt utanför EU borde resan ha varit en tankeställare. Med EU får vi tyngd.

Samtidigt som Göran Persson satt med diktatorn Kim Jung Il i Pyongyang utvisades från Japan en person som med falskt pass hade försökt att ta sig in i landet. Det var, enligt uppgift, den nordkoreanske diktatorns äldste son, som hävdade att han kommit för att titta på Disneyworld. Argumentet övertygade inte de japanska myndigheterna, och mannen och hans familj sattes på ett flygplan till Kina. Några officiella förbindelser mellan Japan och Nordkorea finns inte.

Det ligger något surrealistiskt över den lilla incidenten. Den hårda kommunistiska diktaturen håller sig med en härskande familj som reser runt i världen och shoppar och går på Disneyworld, allt medan miljoner svälter, och landets synnerligen knappa resurser gått åt till att byggs kärnvapen och robotvapen både för export och för att själv kunna hota omvärlden.

Det talas i media om att Sverige haft speciellt goda förbindelser med Nordkorea. Nåja. Vi har haft en ambassad där i hoppet om att det skulle leda till att gamla skulder skulle återbetalas. Stationering där har inom UD alltid likställts med husarrest, och också under decennier i stort sett haft denna karaktär.

Men att Sverige haft en ambassad i Pyongyang har också möjliggjort för Nordkorea att ha en ambassad i Stockholm med en mångfald olika funktioner. Under många år prånglades upplagor av Den Store Ledaren Kim Il Sungs verk ut till delar av den svenska vänstern i hopp om att den skulle se ljuset från det koreanska geniet. Och när man inte sysslade med detta var man antingen fullt upptagen med illegal spritförsäljning i den större skalan eller med att på olika sätt ge ledarfamiljen stöd och hjälp.

Stockholm var under en tid uppenbart den planerade evakueringsorten för ledarfamiljen om det skulle komma till revolt i Nordkorea eller de av någon annan anledning tvingades fly. Med regelbundna mellanrum anlände till Arlanda ett speciellt nordkoreanskt stort Ilushin-flygplan, lastade ur något litet paket till någon diplomat, stannade ett tag och flög sedan tillbaka.

Det handlade om ett flygplan förberett för att föra ut hela eller delar av ledarfamiljen från landet. Och dessutom hjälpte dessa flygningar till när det handlade om shoppingexpeditioner på de dyrare avdelningarna på NK eller kontakter med en yngre medlem av familjen som man under annat namn hade satt i skola i närheten av Stockholm.

Diktaturen i Pyongyang är den hårdaste och den grymmaste som finns kvar i en värld som går mot frihet och demokrati. I Washington är bedömningen att dess kärnvapenprogram hann producera en eller två kärnladdningar innan olika internationella påtryckningar ledde till att landet fick acceptera internationell kontroll av sina anläggningar. Och det dyra robotprogrammet har handlar både om att utveckla ett eget hot och att kunna exportera denna teknologi till vem som nu vill köpa den. Nordkoreansk robotteknologi har nu t ex tydliga länkar till Irans ansträngningar på detta område.

I grunden handlar det alldeles säkert om en regim som är livrädd för framtiden. Det är därför de driver en hårdare isoleringspolitik än någon annan diktatur i modern tid ens försökt.

Och paradoxalt nog är det inte bara ledarfamiljen som är rädd för den plötsliga regimkollapsen i norr. I Seoul i Sydkorea har jag genom åren fört åtskilliga samtal om de olika scenarios som finns för utvecklingen i norr, och i grunden ligger alltid insikten om att det blir den framgångsrika ekonomin i söder som får ta sig an den alldeles gigantiska uppgiften att städa upp efter det kommunistiska barbariet i norr. Man ser framför sig flyktingvågor i miljoner, vapen i okontrollerade former och anarki i en region där strävan efter hämnd kommer att vara stark.

Därför har man ett intresse av en ordnad omvandling av diktaturen i norr, men fruktar kollapsen. Men samtidigt finns riskerna för att en sådan politik kommer att kunna utnyttjas av regimen för att ytterligare stärka sitt grepp om landet. Länge var det t ex så att villkoren för att Nordkorea skulle acceptera humanitär hjälp till de svältande miljonerna var att det inte framgick att hjälpen kom från andra länder. Men lät hellre människor svälta ihjäl än att låta dem veta att hjälp kom från andra länder som hade det bättre.

I USA har regimen i Nordkorea och dess robot- och kärnvapensatsning kommit att bli en betydelsefull del av argumenteringen för det robotförsvar som det växt fram politisk enighet om under senare år. Det var när Nordkorea i augusti 1998 provsköt en interkontinental robot över Japan som tidigare tveksamhet ersattes av en övertygelse i USA att någon typ av skyddssystem måste byggas.

Om Clinton-administrationens ansträngningar på området har jag skrivit åtskilliga gånger. Två av tre provskjutningar av det avsedda systemet misslyckades, olika tekniska lösningar ställdes mot varandra, Clinton misslyckades med att engagera Moskva i en dialog i ärendet vid sitt besök i juni förra året, och därefter lades frågan på is över valet.

Nu har president Bush, föga förvånande, låtit meddela att han har för avsikt att accelerera arbetet med någon typ av system, och att han inte avser att låta sig hindras av det s k ABM-avtalet mellan USA och Sovjet från 1972. Han har sänt den biträdande försvarsministern och den biträdande utrikesministern på en rundresa i Europa och Asien för att konsultera, och han har talat med Moskva, men inte med Beijing, om sitt intresse av en dialog.

Exakt hur systemet kommer att byggas upp vet ingen i dag. Clintons system blir det inte, utan kanske en kombination av system, där robotar från fartyg t ex i Japanska sjön skulle kunna förstöra interkontinentala robotar mycket snart efter det att de lyft från sina startplatser, och där andra system kunde försöka att förstöra deras stridsspetsar senare i deras bana.

Enkelt är det inte, och billigt är det sannerligen inte heller. Det har liknats vid att med en gevärskula försöka att träffa en annan gevärskula. Det går nog men det är klart knepigt.

Kostnaderna är mycket höga. Det talas om ca 600 miljarder kronor, och kan mycket väl komma att bli mer än så. Men samtidigt som den summan är hisnande handlar det om en summa över en längre tid, och under denna tror man att kostnaden kommer att ligga kring två eller tre procent av den amerikanska försvarsbudgeten.

Debattens vågor kommer att gå höga både i USA och annorstädes. Jag förblir övertygad om att det förr eller senare kommer till någon typ av överenskommelse med Ryssland, men att problemen med Kina kommer att bli mer omfattande.

I Nyköping förväntas man också som brukligt vid dessa möten ha lite synpunkter på det europeiska samarbetets utveckling i största allmänhet, och den debatten har just fått nytt bränsle genom att de tyska socialdemokraterna SPD publicerat ett tankepapper i ärendet. Man vill tydligare än tidigare utveckla dagens EU till en federation av nationalstater, där det av dagens kommission blir en regering, av dagens ministerråd en parlamentskammare som företräder nationerna och av dagens Europaparlamentet en parlamentskammare som i direkta val företräder individerna.

Utspelet är inte alldeles välkommet. Tony Blair i Storbritannien väntas utlysa parlamentsval den 7 juni, och vill inte ha dessa frågeställningar på bordet. Från Paris har det grymtats högljutt över antydningar om att den gemensamma jordbrukspolitiken skulle brytas upp, vilket är anatema inte minst inför nästa års val. Och från Stockholm har det mest varit tyst.

Men debatten kommer. På onsdag nästa vecka firas Europadagen över hela EU, och då kommer det sannolikt att talas mycket om detta. Och i dagarna har det belgiska ordförandeskap som i sommar efterträder det svenska, och som ju har till uppgift att ge förutsättningarna för den kommande regeringskonferensen, publicerat sitt arbetsprogram.

Sverige har dock skaffat sig ett varaktigt inflytande vad gäller Internetadresser efter det svenska ordförandeskapets http://www.eu2001.se kommer nu http://www.eu2001.be. Det kallas att bilda skola!

Och den 9 maj kommer jag att vara tillbaka i Stockholm. Då hålls det första seminariet till Anne Wibbles minne, där den danske f d utrikesministern Uffe Elleman-Jensen skall tilldelas pris, och där även jag förväntas att säga någonting om det politiska ledarskapets villkor och betydelse.

New York den 5 maj 2001





Carl Bildt



PS. Sudan fortsätter vilket är bra att engagera. I samband med en reportageresa till oljeområdena där gjorde DN via nätet en intervju med mig, som man dock sedan av lite konstiga skäl inte ville publicera. Men med deras tillstånd lade jag ut den på http://www.bildt.net.









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]