|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v 19 / 2001
12/5/2001
Vänner,
Denna vecka om valen söndag i Italien och Baskien, om den påbörjade valrörelsen i Storbritannien, om ny syn på den amerikanska ekonomin och om också det svenska debaclet i hanteringen av omröstningen till FN:s kommission för mänskliga rättigheter.
I Europa är nu våren tiden för valen. I morgon går 49 miljoner italienare till valurnorna, samtidigt är det val i Baskien i Spanien, och nu har också den brittiska valrörelsen kommit igång ordentligt.
I Italien har valrörelsen nu avslutats. I går höll utmanaren Silvio Berlusconi slutmöte på Piazza del Popolo i Rom, medan vänsterkoalitionens premiärministerkandidat Francesco Rutteli avslutade sin valrörelse med möten i Neapel och Palermo. I morgon går man till valurnorna för att välja parlamentets bägge kamrar, och i städer som Rom, Neapel, Milano och Turin är det också val till de viktiga positionerna som borgmästare.
Valrörelser är sällan arenor för sökande dialog om de utmaningar som en nation står inför, och den italienska valrörelsen har i detta avseende inte varit något undantag. Anklagelser har haglat genom luften i en strid som koncentrerats kring ”den rike” versus ”den vackre”, men där den politiska bilden i själva verket är långt mycket mer komplicerad än så.
Det italienska politiska systemet befinner sig fortfarande i en övergångsfas efter att de partier som dominerade mycket av efterkrigstiden kristdemokraterna DCI, kommunisterna PCI och socialisterna PSI föll samman för ett decennium sedan som ett resultat av en kombination av det kalla krigets fall och korruptionsanklagelsenas mångfald.
1994 lyckades mediamagnaten Silvio Berlusconi bilda regering kring den allians Forza Italia som han snabbt hade satt ihop för att fylla det tomrum som bildats efter de gamla partiernas sönderfall. Men 1996 lyckades den lösa vänsterallians som kallas Ulivo olivträdet få majoritet, och har sedan dess stapplat sig fram genom fyra premiärministrar medan Berlusconi samlat sina trupper, förvandlat Forza Italia till ett genuint politiskt parti och förberett en återkomst.
Vänsteralliansen har haft stora svårigheter att samla sig kring en stark politik. Spänningarna inom den har varit betydande, och inte minst har det handlat om relationerna till de ortodoxa kommunisterna i Rifondazone, vars röster man ofta varit avhängig av i parlamentet. Det man dock lyckades med, under Romano Prodis tid som premiärminister, var att mot höga odds föra in Italien i den gemensamma eurovalutan. Men sedan dess har reformkraften vittrar bort, och den italienska ekonomin har ty följande utvecklats svagare än huvuddelen av andra europeiska ekonomier.
Silvio Berlusconi är kontroversiell mindre som politiker och mera för den rädsla som finns att kommersiell och politisk makt skall koncentreras alltför mycket. Han är utan tvekan en skicklig affärsman från ingenting till Italiens framgångsrikaste och därtill en skicklig om än rätt hänsynslös lagledare, vilket demonstrerats både i sportvärlden och i den politiska världen. Han ägnade sig tidigare åt att finansiera socialistpartiet, men har under det senaste decenniet målmedvetet arbetat på att försöka att ge Italien ett modernt och liberalt borgerligt parti.
Men Italien är långt ifrån ett tvåpartisystem. I det parlament som nu avlöses av ett nytt var inte mindre än 40 olika partier representerade, och det tillhör dessutom inte ovanligheterna att man går från det ena till det andra, eller att man helt enkelt sätter upp ett nytt. Instabiliteten i den italienska regeringsutövningen har sin grund inte minst i detta.
Nu fokuseras uppmärksamheten på de två stora valallianserna Casa delle Libertà med Forza Italia som ledande kraft, och Ulivo med reformerade kommunistpartiet Democratici di Sinistra som kärna men utöver dessa två finns åtskilliga partier som visserligen inte kommer att bli stora men dock kan komma att spela en roll. F d Europakommissionären Emma Boninos radikala parti liksom nybildade partiet Democrazia Europea kan mycket väl komma att få nyckelpositioner i ett läge där valresultatet blir jämnare än vad man hade föreställt sig.
Också spelet inom koalitionerna kommer att bli viktigt. Inom vänsterkoalitionen har spänningarna under det senaste året de facto blockerat möjligheterna till större steg, och inom den liberala koalitionen finns också inbyggda spänningar som kan komma att bli besvärande. I norra Italien finns Lega Nord som vill ha så mycket decentralisering som det över huvud taget är möjligt, medan den s k nationella alliansen med dess starkare bas i landets södra delar förefaller att tycka precis tvärt om.
Hur det kommer att gå i valet är i skrivande stund ytterligt oklart. Berlusconi inledde valrörelsen med en betydande övervikt i opinionsundersökningarna, men med all sannolikhet har slutskedet medfört en viss utjämning på det sätt som brukar vara fallet. I Italien tillämpas regeln att opinionsundersökningar inte får publiceras under de två sista veckorna av valrörelsen, för att på det sättet undvika att de dominerar eller snedvrider valdebatten.
I det övriga Europa har kritiken mot Berlusconi stundtals varit hård. Brittiska The Economist gick för två veckor sedan till en frontalattack mot honom, men effekterna av detta i den italienska valrörelsen blev nog snarast att stärka Berlusconis ställning. Inblandning utifrån brukar sällan vara uppskattat av väljare, och det alldeles oavsett vilket land det handlar om.
Italien behöver förändring. Den reformagenda som Forza Italia står för ligger nära det som de allra flesta av dem som sysslar med detta område anser vara nödvändigt. Och det team Berlusconi har på detta område leds av den mycket respekterade Giulio Tremonti. ekonomi och företagande ser som en nödvändighet.
På programmet står åtgärder för de mindre företagen, ett investeringsprogram för infrastruktur och en förenklad inkomstbeskattning med antingen 23% eller 33% skatt.
Frågetecknen kring Berlusconi handlar inte om programmet, utan om de faror som ligger i en situation där hans Forza Italia blir alltför beroende av andra delar av Casa delle Libertà eller av andra smågrupperingar utanför den formella koalitionen. Någon författningsreform för större stabilitet i det politiska livet blev det inte under den gångna femårsperioden, och risken för fortsatt instabilitet under den kommande finns därmed mycket tydligt.
På måndag morgon blir det president Ciampi som får granska valresultatet och se vem som skall få uppdraget att bilda Italiens nya regering. Och det kan komma att bli nog så komplicerat. En ny regering och en ny premiärminister bör dock vara på plats inför EU-toppmötet i Göteborg, och därefter måste den gå in i de aktiva förberedelserna för G8-toppmötet i Genua en månad senare.
Säkert blir också regeringsbildningen spännande att följa. Den intresserade kan t ex titta på Forza Italias hemsida på http://www.forza-italia.it. Själv kommer jag att vara i Italien den kommande helgen för en större konferens i regi av Aspen Institute, och planeras äta middag fredag kväll med b l a den nuvarande mycket dugande premiärministern Giulio Amato.
Men det är inte bara i Italien man går till val i morgon, utan också i de baskiska provinserna i norra Spanien efter det att provinsregeringen där utlyst nyval. Och här handlar det om en mycket komplicerad situation.
I grunden handlar det om hur man skall bekämpa den terrorism som den extrema baskiska självständighetsrörelsen ETA bedriver. Efter att ca 800 människor dödats i olika attentat genom åren förhandlades fram en vapenvila som gav hopp, men i slutet av 1999 bröt ETA upp från denna vapenvila, och har sedan dess mördat ca 40 personer i en attentatsvåg som inte minst riktat sig mot aktiva politiker i det regerande partiet Partido Popular. Så sent som i dag detonaderade en kraftig bilbomb mitt i Madrids centrum.
Baskien har politiskt under lång tid dominerats av det mer moderata nationalistpartiet PNV, men nu utmanas PNV inte minst av Partido Popular och av socialistpartiet PSOE som bägge anser att PNV inte hållit rågången mot ETA och dess olika politiska frontorganisationer tillräckligt tydlig. Och sant är att man vacklat fram och tillbaka. Att det nu kommit till nyval har sin grund i att PNV tidigare litade på ett extremt nationalistiskt parti lierat med ETA, men därefter ansåg sig tvungen att bryta denna allians, och därmed förlorade sin regeringsmajoritet.
Spaniens premiärminister Jose Maria Aznar skulle helst se att hans PP fick tillräckligt stöd i Baskien för att kunna ersätta PNV och driva en konsekvent linje mot terrorismen. Men det är högst osäkert om det kommer att visa sig möjligt, och även här är det därmed sannolikt att vi kommer att se ett komplicerat koalitionsspel utspelas, i värsta fall mot bakgrund av fortsatt terror från ETA:s sida.
Utvecklingen i Baskien visar svårigheterna för ett demokratiskt samhälle att hantera en målmedveten terroristisk organisation. ETA har inte stöd av mer än en liten minoritet av befolkningen i de baskiska provinserna, men detta är tillräckligt för att man skall kunna fortsätta att rekrytera terrorister, samtidigt som rättsstatens instrument ofta har svårigheter att hantera situationer där vittnen vet att sägande av sanningen ofta innebär att deras liv kommer att få ett våldsamt slut.
Den som vill veta mer om situationen i Baskien kan läsa på www.eppe.org/news/n6_basques_031.asp.
I Storbritannien har nu valrörelsen inför den 7 juni kommit igång på allvar. Labourpartiet är segertippat på alla de sätt som tänkas kan, men även om det är ytterligt osannolikt att det blir på något annat sätt, skall dynamiken i en valrörelse aldrig underskattas.
Det konservativa partiet har under de senaste åren efter de 18 år av regeringsinnehav under Margaret Thatcher och John Major som slutade med Tony Blairs stora seger 1997 drivit in i en politik som fått allt mindre tilltalande nationalistiska övertoner inte minst när det gäller inställningen till det europeiska samarbetet. Jag skriver detta med viss sorg, eftersom jag anser att detta parti under de senaste decennierna tillfört både europeisk och internationell debatt mycket av värde, men nu ser det glida in i en isolering som blir en isolering icke bara från Europa utan i grunden också från de moderniserande delarna av det brittiska samhället.
Den konservative ledaren William Hague är en på många sätt sympatisk och alls icke inkompetent person. Han är en skicklig debattör, vilket gör att Tony Blair kommer att göra allt för att undvika en direkt debatt med honom. Men ingenting av detta ursäktar en politik vars övertoner av intolerans och isolationism gör att partiet dessvärre förtjänar att förlora.
Valrörelsens inledning förefaller dock snarare att ha gått Hagues än Blairs väg. Och de riskerar som finns också för den senare skall inte underskattas. Samtidigt som opinionsinstituten visar massiva segersiffror för Labour, visar de att tilltron till Blair är skakig, och att den är tydligt mindre än vad den brukar vara för premiärministrar som går in i valrörelser som de sedan vinner. Det förefaller som om väljarna vänder sig mer bort från William Hague än vad de numera vänder sig till Tony Blair.
Spännande blir det med all säkerhet. På www.bildt.net har jag lagt upp en direkt länk till den specialbevakning av valrörelsen som Financial Times står för, och som uppdateras mer eller mindre ständigt. Därtill är det lätt att få direktinformation om slagets förlopp genom att följa www.conservatives.com för den ena sidans syn på saken och www.labour.org.uk för den andra sidans syn på samma sak.
Själv återkom jag i onsdags till Sverige efter dygn med både globala Internet-frågor och mitt FN-uppdrag om Balkan på andra sidan Atlanten i New York. Och under mina dygn i New York frapperades jag av det stämningsomslag jag tyckte mig känna i synen på ekonomin.
Som jag skrivit löpande i dessa veckobrev har pessimismen varit djupare varje gång jag haft anledning att besöka USA. Men nu var det tydligt annorlunda, och om detta håller i sig tror jag att det som nu håller på att ske är att de finansiella marknaderna håller på att byta glasögon.
Jag tror att jag skrev om detta när stämningsomslaget till ett mer dystert läge inträffade. För varje information eller rapport som kom letade man upp det i denna som var bekymmersamt och tolkade sedan detta på värsta möjliga sätt. Och i efterhand är det inte svårt att se att det glasögonbytet var förankrat i den faktiska verklighet som växte fram.
Nu finns det tydliga tecken på motsatsen. Den allmänna bedömningen är att ekonomin kommer att utvecklas klart sämre under det andra kvartalet än under den första. Men det betyder mindre i en situation där det man verkligen är intresseras av är hur det kommer att se ut lite längre fram. Och här förefaller man nu att tro att fallet på marknaderna är slut, och att det möjligen t o m håller på att läggas grunden för en ny uppgång.
Den som lever får se. Men stämningsomslaget är intressant i sig.
I USA är det nu energipolitiken som står i centrum. Det handlar inte bara om energikrisen i Kalifornien. På hotellet i New York ville de ha 3 dollar extra per natt för att klara extra energikostnader, och det talades om att det kan komma ”rolling blackouts” också i andra delar av landet. I veckan som kommer lägger vicepresidenten Cheney fram rekommendationerna från den arbetsgrupp om en ny energipolitik som han lett.
Det kommer att handla om att bygga kraftverk. Och även om det förvisso finns möjligheter att spara mer, är behovet av ny kraftproduktion tilltagande akut. Med största sannolikhet kommer det då också att handla om nya möjligheter för kärnkraften eftersom de olika varianterna av fossilkraft alla har sina svårigheter. Och det kommer att handla om att försöka att finna och utvinna mer av olja och naturgas i olika delar av världen.
Hungern efter energi kommer att bli en allt viktigare del i den globala utvecklingen under kommande decennier. Vi har bara sett början. Och det handlar inte främst om USA:s eller Västeuropas betydande behov, utan om den nästan desperata hunger efter energi som kommer ur de stora utvecklingsländernas Kinas och Indiens kommande utveckling. Energipolitiken kommer både nationellt och internationellt att komma tillbaka som en betydelsefull fråga.
I USA är ilskan betydande över att landet i en omröstning förlorade sin plats i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. De tre platser som finns för Västeuropa och Nordamerika togs av Frankrike, Österrike och Sverige, medan USA ställdes vid sidan av.
Ilskan riktas inte minst mot européerna och inte minst mot Sverige. Och jag instämmer i kritiken mot Sverige som i sin egenskap av ordförandeland i EU borde ha sett till att den olycka som skedde inte hade skett. Nu brast det i koordinering och samordning, och möjligen var det Sverige som inte ville dra sig tillbaka trots att det senare skulle visa sig att Frankrike hade massivt stöd, Österrike hade nästan dubbelt så stort stöd som Sverige och Sverige bara ett fåtal röster mer än vad USA hade.
Den olyckan kommer att få konsekvenser. FN-ambassadören Pierre Schori har redan varit på Canossa-vandring i Washington, men det kommer knappast att räcka med detta om den ilska som jag mötte både i media och i direkta kontakter kommer att bli bestående.
I veckan som kommer samlas företrädare för många av världens utvecklingsländer i Bryssel för att diskutera sin situation, och FN:s generalsekreterare Kofi Annan kommer att vara där och tala inför dem, och kommer också att passa på tillfället att ha samtal med EU:s utrikesministrar om hur samarbetet mellan EU och FN när det gäller olika typer av krishantering skall läggas upp mot bakgrund av EU:s nya ambitioner och nya möjligheter på detta område.
Men själv stannar jag kvar i den vackra svenska försommaren. På tisdag skall ett antal företagsledare och jag diskutera företags ansvarstagande i olika länder med gästande ex-presidenten Clinton. Först på fredag styr jag kosan mot Italien för diskussioner i en bredare krets av olika europeiska utmaningar under de kommande åren. Jag återkommer.
Stockholm den 12 maj 2001
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
