Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v7/1999
15/2/1999

Syster/Broder,


Nu rycker dramatiken kring fredsförhandlingarna om Kosovo i Rambouillet allt närmare. Veckan som gick var mest förpostfäktningar, men under de kommande dygnen kommer trycket hela tiden att stegras och kring den kommande helgen förutspår jag full storm och stor dramatik.

Då och då nås jag av bekymrade toner från dem som stretar på bakom avspärrningarna och skall då och då själv försöka att med kommentarer ge sammanhang till skeendet. I går eftermiddag stod jag i den strålande vintersolen på en skärgårdsis och lät mig via mobiltelefonen intervjuas av BBC om hur jag såg på svårigheterna i en helt annan del av Europa. Det nya Europa har många bottnar.

De texter som ligger på förhandlingsbordet om detaljerna i den föreslagna autonomin för Kosovo är snåriga och inte alldeles tydliga. Och jag har ett intryck av att vare sig den serbiska eller den kosovoalbanska sidan tar dem riktigt på allvar. De förhandlar om någonting annat.

Vad saken gäller för dem är den internationella närvaron och dess syfte. Den serbiska sidan har under de senaste dygnen varit mycket tydliga i att de inte accepterar någon NATO-närvaro och något internationellt protektorat i Kosovo. Och den kosovoalbanska sidan är lika tydlig i att detta är det enda de kan acceptera, om än under förutsättning att de efter tre år har en faktisk möjlighet till fullt självstyre.

Striden står därmed främst kring de annex till det allmänt formulerade huvudavtalet som handlar om dels de militära frågorna och dels berör den internationella civila närvarons befogenheter. Och det är kring dessa som motsättningen nu kommer att stegras successivt till någon form av crescendo kring den kommande helgen.

USA har under veckan kommit att ge klartecken till ett begränsat militärt deltagande i en fredsoperation i Kosovo. Det begränsas dock till cirka 15 procent av den totala styrkan, men det hindrar inte att man ställer mycket tydliga krav på att styrkans yttersta ledning skall ligga i amerikanska händer. Den brittiske generalen Jackson i Kosovo kommer att stå under direkt befäl av den amerikanske generalen Clark vid NATO-högkvarteret i Mons i Belgien.

Men den avgörande frågan är hur det skall vara möjligt att få Belgrad att acceptera närvaron av denna styrka. Beskeden hitintills har varit entydiga och emfatiska i sitt motstånd. Erfarenheten lär mig att det i slutändan alltid finns en betydande prutmån på retoriken, men i detta fall tror jag inte att denna skall intecknas alltför mycket i förväg.

Jag är inte säker på att det över huvud taget kommer att gå att få en fredlig acceptans på den saken, men finns en sådan möjlighet över huvud taget så är det bara efter ett utdraget och dramatiskt skede där utgången kommer att balansera på en knivsegg. Fokus i förhandlingarna kommer då snabbt att förskjutas från Rambouillet till Belgrad.

Det kan mycket väl komma till militära insatser från NATO:s sida mot militära mål i Serbien. Om följderna av sådana finns det delade meningar. Och det är alltid de politiska följderna som är de viktigaste.

Jag har själv svårt att se att sådana flygoperationer inte snabbt måste följas av direkta markoperationer in i Kosovo från NATO:s sida med allt vad detta då kommer att föra med sig. Den politiska och militära beredskapen för det scenariot förefaller dock än så länge att vara relativt begränsad i de olika huvudstäderna, och det kommer att lägga nya dimensioner till den kommande veckans dramatik.

So oder so är vi på väg in i en situation med en massiv militär och civil internationell närvaro i Kosovo under kommande år. Det
är det andra stora åtagandet i denna del av Europa och det kommer att påverka också oss.

En redan hårt sargad svensk försvarsbudget skall nu bära bördan av såväl den fortsatta fredsoperationen i Bosnien som av den närvaro av ungefär samma storlek som torde bli aktuell i Kosovo. Det är nödvändigt och riktigt - men för den skull inte gratis, och inte utan konsekvenser i övrigt.

Det som nu händer visar tydligt hur viktiga fredsfrågorna är och kommer att vara under kommande år i Europa. När jag läste den s k socialdemokratiska plattformen för valet till Europaparlamentet som Anna Lindh och Lena Hjelm-Wallén publicerade i fredags, var det med förvåning gränsande till bestörtning som jag konstaterade att fredsfrågorna i form av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken över huvud taget inte fanns med.

Hur kan en nuvarande och en f d utrikesminister med ansvar för Europafrågorna skriva en plattform där en av de avgörande europeiska framtidsfrågorna helt enkelt inte finns med?

Skillnaderna mellan oss moderater och socialdemokraterna i Europapolitiken har varit tydliga under helgen. De publicerade sin plattform och nominerade sina kandidater. Vi samlades till konferens inte minst för att diskutera Europapolitikens viktiga sakfrågor under de kommande åren.

Det var inte bara när det gällde den gemensamma fredspolitiken som det var frapperande hur socialdemokraterna ställer sig vid sidan av de stora frågorna i det europeiska samarbetet. Också när det gäller den gemensamma valutan och Sverige väljer de att inte ha någon politik alls.

På vår konferens diskuterades det fredspolitik, ekonomisk utveckling och utvidgning intensivt under två dagar. Och formulerades tydliga ståndpunkter som ligger långt före det som socialdemokraterna lyckas att släpa sig till.

En tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det handlar om att inse att det inte är gårdagens neutralitetsformler, utan morgondagens samarbetsrelationer, som är viktiga också för vår egen säkerhetspolitik. Där finns en tydlig skillnad som också dominerade riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags i förra veckan.

En tydlig politik för att möjliggöra för nya länder att bli medlemmar i den Europeiska Unionen. Jag talade om att vi måste vara beredda att ställa upp år 2003 som det år då den femte utvidgningen kommer till stånd. Och att detta också kräver att vi
är redo till de institutionella förändringar som krävs för att en union med långt fler medlemmar skall fungera på ett rimligt sätt.

Också här finns skillnader. Socialdemokraterna har inte vågat att ställa upp något mål för när utvidgningen skall ske. Möjligen har det samband med den skepsis som finns i en del av de röda regeringarna runt om i Europa just nu. Och de är totalt tysta när det gäller de nödvändiga institutionella förändringarna. De står för prat utan politik.

I allmänna ordalag talar de om att det behövs fler jobb i Europa. Alldeles sant, men hela det europeiska tillväxtprojektet har faktiskt den gemensamma valutan som sin alldeles självklara bas.

Genom att ställa sig utanför den gemensamma valutan ställer sig socialdemokraterna de facto utanför möjligheterna till en bra politik för tillväxt och nya jobb. I deras olika plattformar låter det i stället som om de vill att hela EU skall bli ett stort AMS.

Socialdemokraterna ställer sig och Sverige utanför de tunga och viktiga frågorna i Europa under de kommande åren, och man verkar i stället vilja driva en agenda som riskerar att gå åt helt fel håll. Man verkar vilja öppna för ett regleringseuropa som vi varken behöver eller vill ha.

När de talar om att det skall ställas krav på nationella handlingsplaner för jämställdhetspolitiken, om europeisk lagstiftning i konsumentfrågor och om europabestämmelser om olika delar av arbetsrätt ger man sig in på områden där det är långt bättre att nationerna bestämmer utifrån sina egna förutsättningar.

Varför skall vi centralisera frågor som vi med all sannolikhet klarar bättre själva, samtidigt som vi vägrar att vara med om politiken på områden där nationalstaten de facto står maktlös?

Lite defensivt såg jag Lena Hjelm-Wallén säga på TV att deras politik var “bortom ja eller nej”. Jo, det tvingas man säga när man företräder ett parti som aldrig lyckats att samla sig kring att faktiskt säga ja.

Därmed blir också deras politik en svagare svensk röst för ett svagare europeiskt samarbete. Det gagnar vare sig Sverige eller det övriga Europa.

På vår konferens framträdde i lördags Europakommissionens vice ordförande Sir Leon Brittan med ett spännande anförande om framtidsvägarna för de s k center-högerpartierna i Europa. Det var synd att inte någon från massmedia fann det värt att ens vara närvarande. Jag är övertygad om att Sir Leons anförande kommer att ha betydelse för den vidare europeiska debatten när det publiceras.

Själv är han en intressant person. Framträdande regeringsmedlem i Margaret Thatchers regering, sedan blivit framträdande kommissionär som med de överstatliga befogenheter som Europakommissionen har när det gäller handelspolitiken blivit en stark global kraft för en allt friare världshandel.

Hans tes var mycket tydlig: Det finns inte längre någon möjlighet för en strikt nationell liberal reformpolitik. Det är bara när vi fullt ut kan utnyttja ett starkt europeiskt samarbete som vi har förutsättningar att förverkliga våra ideal. Han beklagade djupt att hans eget konservativa parti i Storbritannien under senare år har fallit ner i ett ganska primitivt motstånd mot det europeiska samarbetet. Och han var övertygad om att det kommer att visa sig vara en mycket dyr illusion att denna politik kommer att vinna röster.

Jag tror att han har alldeles rätt. Det brittiska konservativa partiets ordförande William Hague är förvisso talangfull, men har dessvärre kört in sitt parti i en återvändsgränd i europapolitiken som kan komma att garantera vänsterstyre i Storbritannien för lång tid framöver. Och det försvagar våra samlade möjligheter i Europa.

Sir Leon gjorde också observationen att det delvis är en fiktion att det finns någon vänstervind i Europa. Tillfälligheter spelar in. Och det faktum att partier som t ex Labour i Storbritannien
övertagit åtskilliga av våra idéer är alls inget tecken på nederlag och ännu mindre ett tecken på att vi borde överge dem och ge oss ut i olika tassemarker. Det understryks av de svårigheter som också andra rödgröna regeringar i Europa nu har.

Tydligast - förutom i Stockholm - är detta i Bonn. Här är det uppenbart att socialdemokraterna och de gröna inför regeringsbildningen inte ”förhandlat frågor i botten” på det sätt som måste ske. Och det ledde till att SPD lite obesett tog sig an gröna projekt vad gäller medborgarskapslagstiftning och kärnkraftsavveckling som nu ställer till stora problem.

Just nu handlar det mest om medborgarskapsfrågorna. Förslaget om mer eller mindre automatiskt dubbelt medborgarskap för invandrade som varit åtta år i Tyskland och uppfyller vissa andra krav föll inte i god jord.

Det är rätt att kritisera regeringen Kohl för att inte ha reformerat Tysklands tämligen ålderdomliga medborgarskapslagar. Men att gå från detta till det som de gröna drev igenom var inte klokt. Nu blir det med all sannolikhet en kompromiss där barn har möjlighet till dubbelt medborgarskap upp till en viss ålder, men att de liksom andra därefter måste välja sin hemhörighet.

Jag tror att det är vettigt. Och debatten i Tyskland kommer med all sannolikhet att få betydelse för Europa i dess helhet. Integrationsfrågorna tillhör de allra viktigaste och allra svåraste i de olika europeiska länderna under de kommande åren. Inte heller i vårt land tror jag att en generell rätt till dubbelt medborgarskap är lösningen på de problem vi står inför.

Över hela Europa ser man ett tydligt och klart samband mellan integrationsfrågorna och arbetslösheten. Ju sämre arbetsmarknaden fungerar, desto djupare riskerar klyftorna i samhället att bli, och desto allvarligare är de spänningar som byggs upp.

För Sverige fortsätter det att gå knackigt, som bekant. I veckan som gick presenterade LO - ni minns, de som satsade mångmiljonbelopp av medlemspengar på socialdemokraterna förra
året - en ekonomisk prognos som sade att den öppna arbetslösheten
år 2000 blir 5,8 procent, d v s med avsevärd marginal över den samlade s k arbetarrörelsens heliga mål om 4 procents arbetslöshet detta år.

Om det är detta eller ej som är orsaken, men det är tydligt hur företrädare för LO under de senaste veckorna börjat frondera också mot regeringen om den ekonomiska politiken. Man hoppade av det gemensamma arbetet med TCO, SACO och SAF om konsekvenserna av ett utanförskap i förhållande till den gemensamma valutan. Man pläderade förra veckan för en rejält expansiv ekonomisk politik. Och chefsekonomen P-O Edin har under helgen sagt att man i dagsläget knappast kan komma under en total arbetslöshet på mellan 8,0 och 8,5 procent. Samtidigt strider man som en furie för att bibehålla en centraliserad modell för löneförhandlingarna.

Mellan allt detta tror jag att det finns ett samband. Den centraliserade förhandlingsmodellen har ytterst med LO:s maktställning i samhället att göra. Denna förhandlingsmodell har tendensen att producera en viss inflation, vilket i sin tur gör det svårt att acceptera de krav som den gemensamma valutan skulle innebära, eftersom möjligheten till en kompenserande valutaförsvagning då skulle försvinna. Och förhandlingsmodellen i förening med en stel arbetsmarknadslagstiftning har dessutom tendensen att leda till en relativt hög total arbetslöshet.

Så ser tankeleden ut. De börjar med LO:s försvar av sin maktställning - och de slutar med en nation på det sluttande planet.

Att vi är en nation sämre än andra brukar regeringen frenetiskt förneka. Men i samband med en hearing i fredags offentliggjorde man en PM från finansdepartementet som belyser vårt relativa välstånd i förhållande till andra EU-länder.

Rangordningen inom EU blir då denna: Luxemburg, Belgien,
Österrike, Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike, Italien, Storbritannien, Finland, Sverige, Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Allt enligt finansdepartementets officiella beräkning av situationen 1997.

Där är kvittot på en politik som under decennier gått snett. Och uppmaningen till en annan politik. Situationen kommer att förvärras framöver om vi inte får en tillväxtpolitik med turbo.

Vi kommer helt enkelt inte att klara av en situation där allt färre skall försörja allt fler. De allt fler äldre måste klaras. Men om allt fler i yrkesverksam ålder också skall försörjas med bidrag av olika slag blir situationen förr eller senare ohållbar. Skattebördan på dem som faktiskt fortfarande arbetar riskerar att bli allt mer olidlig, med en ytterligare nedpressande effekt på vår ekonomi i dess helhet.

Förstår inte socialdemokraterna detta? Begriper de inte att det behövs rejäla förändringar för att klara en rimlig ekonomisk utveckling på sikt? Jo, en del gör det nog. Då och då träffar jag dem som tar mig avsides, säger hur bekymrade också de är, hur de i grunden håller med om vad jag säger, men samtidigt inte ser någon möjlighet att inom sitt parti driva igenom detta.

Samtalen i näringsminister Rosengrens grupp om tillväxtåtgärder går vidare. Gruppen träffas till sitt andra sammanträde denna vecka. Finansminister Åsbrink har fnyst åt dess arbete och sagt att de egentligen inte får syssla med någonting seriöst. Och han har redan kämpat ned Mona Sahlin som ju var på i princip samma linje som vi när det gällde att underlätta för hemnära tjänster av olika slag.

Motsättningarna går tydligt rakt genom regeringen. Medan Åsbrink vill skjuta allt in i en nebulös framtid ryckte Rosengren ut under helgen och sade att det inte räckte utan man måste skapa ett utrymme för strategiska skattesänkningar nu.

Rätt. Åsbrinks linje räcker inte. Men räcker Rosengrens prat för att rubba den? Vi får se. Avgörande blir om man klarar av ett beslut nu om dubbelbeskattningen.

Mer kommer förvisso att behövas. Avskaffande av värnskatten. Euron. En arbetsreform. Fåmansbolagsreglerna. Sänkt skatt för alla. Men förmår man inte nu att fatta beslut om att ta bort dubbelbeskattningen tror jag att allt annat kommer att framstå som tomt prat.

I dag måndag har jag återupptagit mina måndagsresor. Dels för att diskutera Europa inför valet den 13 juni. Nypremiär blir det på Akademiska Föreningen i Lund klockan 18.00 i kväll.

Och dels för att besöka de ny- och tillväxtföretagare som måste vara Sveriges hopp inför framtiden. I Lund besöker jag dels Framtidsfabriken, en ledande aktör inom interaktiva medier, och dels Active Biotech med inriktning på bioteknologisk spjutspetsforskning.

Annars ter sig den inrikespolitiska agendan som skäligen tom. I riksdagen är det alldeles påtaglig tomgång. Vi får inte väcka motioner, medan regeringen inte förmår att lägga propositioner. Det finns inga tunga frågor eller förslag. Snart finns det skäl att på allvar ifrågasätta om inte riksdagen skulle hemförlovas i avvaktan på att regeringen skaffar sig förmågan att börja regera.

När jag vid riksdagsbörjan i januari kritiserade näringsdepartementet för att bara prata och prata och prata svarade Björn Rosengren och Mona Sahlin med att säga att de före jul lagt fram förslag om vissa förbättringar för småföretagen.

Men sanningen är att allt de då förmådde var ett tunt pressmeddelande skäligen tomt på politik, och att de ännu intill denna dag inte haft förmågan att av detta pressmeddelande göra en proposition till riksdagen.

Vi får väl fortsätta att tjata på dem om vad de skall göra. Ibland känns det förvisso tjatigt. Men vad annat är att göra i ett läge där de flesta inser vad som behöver göras, men landets regering inte förmår annat än att tillsätta en massa pratgrupper?

Så har en ny vecka randats. I riksdagen föga. I omvärlden det tilltagande dånet från Rambouillet och Belgrad. Jag börjar med besöket i Lund i dag, träffar företagare i vårt IT-nätverk i Stockholm i morgon, äter frukost med Polens premiärminister på onsdag i samband med hans stockholmsbesök och avslutar veckan med ett snabbesök i Paris på fredag.

Med Balkan har dock det besöket inget att göra. Amerikanska Council on Foreign Relations har bett mig att vara med och ge synpunkter på arbetet med att bygga nya palestinska självstyrelseinstitutioner. Vi kommer att diskutera fredsprocessen i Mellersta Östern.

På måndag nästa vecka bär det av till Uppsala för att se på spjutspets- och nyföretagande i den regionen.

Stockholm den 15 februari 1999


Carl Bildt

PS. Det är med stigande bestörtning man läser i pressen vad Vägverket avser att utsätta medborgarna för. Tusentals dolda kameror som skall leda till tusentals kronor i böter för minsta hastighetsöverträdelse. Hur vore det om Vägverket i stället byggde bra och säkra vägar?









Thursday 
8/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]