Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v 21 / 2001
21/5/2001

Vänner,

Om valet och regeringsskiftet i Italien, Clinton-besök i Stockholm, det politiska eländet om flygvapnet, energifrågor i USA och i Sverige, valrörelsen i Storbritannien, notiser om Balkan och svenska IT-dagar i Milano

Så står då Italien inför ett viktigt regeringsskifte. Det handlar om den tredje största ekonomin inom EU och det handlar om det land som skall stå som värd för det viktiga G8-mötet i Genua i sommar, så saken är inte alldeles utan intresse också från vidare utgångspunkter.

I förra veckans brev dristade jag mig till att ha några bedömningar av situationen inför valet som inte var entydigt fördömande av vare sig Silvio Berlusconi eller hans parti Forza Italia, utan t o m sade att det reformprogram han och hans medarbetare lagt fram i mångt och mycket överensstämmer med inte minst olika internationella rekommendationer om vad som krävs för att få bättre fart på Italiens ekonomi.

Dessa föga sensationell bedömningar tycks ha föranlett någonting närmast liknande upplopp på ledarredaktioner i Marieberg i Stockholm. Efter att under braskande rubrik ha publicerat utdrag ur veckobrevet antyddes i en ledarkommentar i Expressen att jag var en tragisk typ som sannolikt hade en skruv lös. Och morgonkollegan Dagens Nyheter var inte nämnvärt sämre, utan lät i en huvudledare antyda att det nog numera var si och så också med min demokratiska övertygelse.

Håhåjaja. Det plaskar i dammen. Den svenska debatten har ibland lite lätt till både bristande perspektiv och gälla övertoner.

Helgen har jag tillbringat vid Como-sjön i norra Italien med den årligen återkommande Aspen European Dialogue som denna gång inte bara samlade ett urval avgående och ett urval sannolikt tillträdande statsråd i Rom och viktiga delar av Italiens näringsliv, utan i sedvanlig ordning också politiker och andra från olika europeiska länder, och allt garnerat med några från andra sidan Atlanten.

Och även om det som stod på dagordningen för dagarna av dialog i allt väsentligt var annat Eurons situation på de globala marknaderna, de två stora försvarsprojekten Europastyrka och missilförsvar, debatten kring globaliseringen, den fortsatta debatten kring EU:s både utvidgning och konstitutionella utveckling och en del annat talades det mycket italiensk politik i korridorerna.

Valet gav ett tydligt och klart resultat. Den s k center-höger alliansen fick en mycket klar majoritet i representanthuset och en klar majoritet i senaten.

Och inom denna var det Berlusconis Forza Italia som gjorde ett mycket bra val med en ökning från ca 20 till ca 30 % av rösterna, medan inte minst populistiska Lega Nord uppe i norra Italien gick tillbaka rejält från ca 11 till ca 4 %. Det är nu alldeles klart att president Ciampi kommer att be Berlusconi att bilda regering, och att denna kommer att materialiseras i början av juni. Att det är viktigt att vara klar till EU-toppmötet i Göteborg borde vara självklart, men i italienska media nämns detta knappt alls, utan allt fokus ligger på G8-mötet i Genua och dess mer globala betydelse.

Om Forza Italia således blev mycket tydligt dominerande på den ena planhalvan, var det spännande utveckling också på den andra. Här gick det post-kommunistiska socialistpartiet DS tillbaka från ca 21 till ca 17 %, vilket var en betydande nedgång, medan den löst sammansatta mer mitteninriktade koalitionen Margherita överraskande nog etablerades som tredje största gruppering med nästan 15 % av rösterna.

På bägge planhalvorna handlar det om betydelsefulla förändringar. Ser vi på den europeiska partihistorien vet vi att partisystem är anmärkningsvärt stabila, medan självfallet stödet för olika partier kan fluktuera upp och ned. Men det krävs krig, kupper eller revolutioner för att etablera i grunden nya eller radikalt förändrade partisystem.

Italien under det senaste decenniet visar dock att det finns situationer där radikala omstöpningar av partisystemet kan ske. 1992 föll det system som i sina grunder hade varit bestående sedan det viktiga valet 1948 kristdemokraterna, socialisterna och kommunisterna sönder och samman i en detonation av anklagelser om korruption. Nu finns inte längre det kalla krigets kitt vare sig till höger och vänster, och korthuset rasade på det sätt som korthus plägar att göra.

Det var ingen alldeles ofarlig utveckling när det gällde stabiliteten i den italienska demokratin. Men det vi sett sedan dess är att det växt fram ett nytt och moderna partisystem, där Forza Italia nu är den ena pelaren, och det skall bli spännande att se om Margherita kan utvecklas till den andra. Vänsterkoalitionens statsministerkandidat Rutelli kom därifrån, och det är här som kommissionspresidenten i Bryssel Romano Prodi också har sin politiska hemvist. Nu har man sagt att denna lösa allians av småpartiet skall ombildas till ett sammanhållet parti, och att detta skall ske redan till sommaren.

Därmed kommer den klassiska vänstern i Italien att bli än mer marginaliserad. Det som nu kommer att bli Margherita är representerat i Europaparlamentet, men där sitter dess representanter dels tillsammans med b l a svenska moderater och Forza Italia i EPP-gruppen och dels tillsammans med bl a svenska folk- och centerpartister i den liberala gruppen. Och det ger i alla fall en viss fingervisning om var de ser sin grundläggande politiska hemvist.

Såväl post-kommunister som post-fascister gjorde ett dåligt val, och för hårdpopulistiska Lega Nord var resultatet närmast en katastrof. Media i avlägsna länder som målet dess ledare Bossi på väggen som det nya hotet om en fascistisk våg genom Europa hade svårt att få sina bilder att stämma med verkligheten, men förvånande var resultatet icke. Populistiska rörelser av den typ som Lega Nord utgör har sina kraftiga upp- och nedgångar, och i just detta fall var det åtskilliga år sedan zenit passerades.

Dess bas var missnöjet i Italiens rikare norra delar med att alla pengar försvann i Italiens fattigare södra delar, och att söderns problem dessutom riskerade att isolera Italien från Europa i övrigt. Men sedan dess lyckades Italien att komma med i euron vilket inte många hade trott i mitten av 1990-talet samtidigt som man nu får en premiärminister med solid förankring i de ekonomiska intressen som bär upp den starka utvecklingen i norra Italien.

Och därmed har den provinsiella populism som Lega Nord företräder förlorat mycket av sin styrka. Frågan om fortsatt decentralisering till Italiens regioner har man dock tydligt satt på dagordningen, och i de lokala valen uppträder nu en tydlig strävan till lokal ”egenmakt” som i viss mån för detta arv från Lega Nord vidare.

Nu blir det de ekonomiska frågorna som kommer att stå i centrum. Bedömare i bägge lägren säger, att om den internationella ekonomiska miljön inte blir alltför ogynnsam, har Italien en möjlighet till både stabilitet och reformer man inte haft på länge. Mandatperioden är femårig, majoriteterna än så länge betryggande, och det finns inte heller några andra val av betydelse inom synhåll. Europavalet i juni 2004 är nästa anhalt, och till dess är det ett bra tag.

Det kommer snabba om än begränsade skattesänkningar och andra åtgärder för att förbättra inte minst för de små och medelstora företagen. Det som också i Italien kallas dödsskatten arvsskatten avskaffas helt sonika, vilket betyder mycket för småföretagare, medan andra större skattesänkningar kommer att få avvakta ekonomins utveckling i stort. Regelverk kommer att förenklas och byråkratin kommer att städas upp.

Sådana är planerna, men sedan finns det alltid sådant som kan kasta grus i maskineriet. Silvio Berlusconi själv måste reda ut sitt stora ägande inte minst av media med de misstankar om intressekonflikter detta kan medföra. Och just nu diskuteras om det är bäst att ha Lega Nord innanför eller utanför tältet.

På sina håll i Europa hade man laddat upp för att efter österrikisk modell på nytt varna för det högerextremistiska och främlingsfientliga hot som anses dra genom de olika länderna. Men åtskilliga hade dock trots allt lärt läxan av den fatala fadäsen kring bojkotten av Österrike. Borta var inte minst från Göran Perssons sida den stora retoriken, utan nu talades med så små bokstäver att det var tydligt att man inte ville att de skulle höras alls.

Klokt var det. I Österrike har Wolfgang Schüssels strategi att inkludera det frihetliga partiet i regeringen visat sig alldeles riktig. För Haiders parti, vars möjlighet till ansvarslös populism därmed allvarligt kringskurits, har det därefter gått långt sämre. Och Österrike kunde faktiskt notera att man vid omröstningen till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna fick nästan dubbelt så många röster som Sverige.

Det innebär förvisso inte att det inte finns ett problem när det gäller främlingsrädsla, och ibland också uttalad främlingsfientlighet, i olika europeiska länder, och att det inte är ovanligt att man från olika håll spelar på detta i valrörelser på ett sätt som ibland är tydligt oansvarigt. I länder som Danmark och Tyskland får debatten ibland tydliga övertoner, och i valrörelsen i Storbritannien i dag finns det förvisso ett och annat som man borde ha klarat sig utan.

Till dialogen vid Como-sjön kom jag efter en vecka i Stockholm som inkluderat både deltagande i besök av Bill Clinton och bevittnande av det sorgliga skådespelet i Sveriges Riksdag kring det svenska flygvapnets framtid.

Med betydande uppbåd sveper Clinton runt världen för att håva in de honorar han alldeles uppenbart behöver. Men det hindrar inte att han är en skicklig talare, och dessutom en spännande bedömare av åtskilligt i den internationella utvecklingen. Själv hade jag till uppgift att ge min bedömning av olika globala utmaningar, inte minst i utvecklingsländerna, under de kommande decennierna, och i viktiga avseenden kom parallelliteten mellan vad Clinton sade och vad jag då redan hade sagt att bli betydande.

Vad Clinton sade var förbehållet dem som var med, men vad jag sade har inte samma affärsmässiga värde, och finns för den intresserade på http://www.bildt.net.

Riksdagsdebatten om flygvapnets olika flottiljer var något av det eländigaste jag varit med om under en vid det här laget rätt lång tid i riksdagen. Alla som stod upp föreföll eniga om att det var ett eländigt och ett dåligt beslut man fattade. Men från Rosenbad hade utgått ukas om att ytterligare överläggningar i ärendet inte var aktuella och att beslutet skulle fattas.

Så sänktes både miljarder och människor ner i resultatet av en rödgrön röra. Det handlar om uppenbar misshandel både av skattebetalarnas pengar och av människor som arbetar för att inom en del av vår stat göra sitt bästa. Det var politiskt spel när det är som allra, allra sämst. Det kommer att kosta oss mycket under åren framöver.

Försvarsminister von Sydow, som en gång sagt att han inte alls ville ha någonting med vänsterpartiet att göra, fick nu finna sig att för eländet bli beroende av dem. Och till skandalerna fogades det faktum att han inte ens infann sig i riksdagen för att ens lyssna på debatten inför det att detta beslut fattades. Det fanns de som undrade om han inte i själva verket övervägde att avgå.

Dagen efter detta debacle var det på andra sidan Atlanten dags för president Bush att presentera den översyn av energipolitiken som man hade gjort. Och han lade fram 105 olika förslag, som ville skapa förutsättningar för upp mot 1~500 nya kraftverk under de kommande två decennierna, men där 45 av förslagen handlar om energisparande eller olika satsningar på förnybara energikällor. På miljövänligare bilar kommer man att satsa inte mindre än ca 40 miljarder kr.

Jag har tjatat mycket i dessa brev under senare år om de kommande energiproblemen i världen. Nu vill man i Washington också se på möjligheterna att ge kärnkraften en ny chans med de uppenbara fördelar vad gäller inte minst utsläpp i olika former som denna har. Det finns 104 reaktorer i drift i USA i dag, men under de senaste två decennierna har det inte getts tillstånd till några nya reaktorer. Och det vill man nu försöka att ändra på. Det är bättre med el från kärnkraft än från kol eller gas.

Det handlar om en ny generation av kärnkraftverk som nu kommit fram, och som anses innebära att kvalitativt språng framåt inte minst vad gäller säkerheten. Också i länder som Sydafrika och Finland diskuteras nu om inte detta är vägen framåt när det gäller produktionen av den el som informationssamhället kräver.

Också oljan kommer att ha sin roll. Och beroendet av oljeproduktion i komplicerade länder går det inte att komma ifrån. USA importerar olja från Saddam Husseins Irak, och man vill nu se över existerande amerikanska sanktioner mot oljeverksamhet i länder som Libyen och Iran för att med modern teknologi och västliga värderingar kunna bidraga till att utvinna den olja som inte minst den snabba utvecklingen i utvecklingsländerna kommer att ställa krav på.

Det är också i detta ljus som diskussionen i Sverige om oljeutvinningen i Sudan delvis skall ses. Den oljan kommer i en värld där inte minst Kina och Indien kommer att skrika efter energi att utvinnas på ett eller annat sätt. Men Sudan är ett stort land med stora problem, och jag tror att det är bättre att företag med västliga värderingar är där och försöker att bidraga till utvecklingen än att vi bara vänder allt ryggen och låter andra göra det.

Förra veckan innebar också årsstämma i Stockholm i företaget Lundin Oil. Där hölls bl a ett anförande av guvernören i den s k Unity-provins i Sudan där Lundin huvudsakligen är verksamt. Han är förvisso utnämnd av regimen i Khartoum, men den utnämningen sker i enlighet med bestämmelserna i ett äldre fredsavtal, och innebär att han måste vara förankrad hos de lokala ledare som betyder mycket i länder som dessa. Och i sitt anförande redovisade han de samtal han fört i olika delar av provinsen med bl a lokala ledaren om för- och nackdelar med oljebolagens verksamhet där.

Också det anförandet kan läsas på http://www.bildt.net med tanke på det intresse de borde ha för dem som är intresserade av utvecklingen i och kring konflikternas och oljans Sudan.

Stämman bevakades av självfallet av media. Kritiska frågor ställdes på det sätt som är naturligt, men i de flesta fallen redovisades sakligt också de svar som gavs. Enda undantaget var självfallet Svenska Dagbladet, som konsekvent fortsätter den usla och osakliga kampanjjournalistik som i grunden mer är ett hot mot tidningen själv än mot någonting annat.

I går var det lokalval i Kroatien, i Storbritannien rullar valrörelsen på och i Irland försöker man att få upp ångan inför folkomröstningen om Nice-avtalet samma dag som valet på den brittiska grannön.

För de konservativa i Storbritannien går det enligt opinionsmätningarna allt sämre, men även säkert segertippade Labour har sina problem. Kampanjbussen ”Strong Economy” fick motorstopp, och dess kollega ”Strong Leadership” fick punktering. Valrörelser har alltid sin oberäkneliga charm.

Till utvecklingen på Balkan ber jag att få återkomma mer utförligt. I Makedonien står allt och väger med alla de risker för regionen i dess helhet som detta innebär. I Kosovo har Hans Haekkerup förkunnat ett interimsmössigt konstitutionellt ramverk och utlyst val till den 17 november. I södra Serbien har NATO gett OK till den jugoslaviska armén att åter under kontrollerade former ta sig in i den s k skyddszonen. I Montenegro har regeringsbildningen efter valet i slutet av april stött på allvarliga problem. I Bosnien fortsätter osäkerheten kring hur de nationalistiska kroaterna skall kunna integreras i de konstitutionella strukturerna.

För ett år sedan låg spänningen i området mellan omvärlden och president Milosevic i Belgrad. Nu ligger spänningen i mångt och mycket mellan internationella företrädare och de olika extremistiska albanska grupperingar som opererar i det Stor-Kosovo som de betraktar som sitt. Men beslutsamheten hos olika internationella företrädare har tilltagit i takt med att man insett att man tidigare kanske sett alltför naivt på också denna extrema nationalism i det eldfängda Balkan.

I morgon blir det för min del så Milano och svensk-italienska IT-dagar. Och det finns mycket att göra.

IT Provider - http://www.itprovider.com - har nu slutit ett ramavtal med Telecom Italia för att svenska företag som tar fram olika idéer för att utveckla tjänster i mobil telefoni och mobilt internet skall kunna komma in i den snabba utvecklingen av mobil telefoni och annat i detta lättpratande land. Och det kan komma att bli av stor betydelse.

Kanske slår vi oss lite mindre för bröstet och säger att vi är världsbäst på allting på konferensen i Milano i morgon. Bilden har förändrats. Men för den skull finns det ingen anledning att sticka under de stol med de fantastiska talanger som finns i svenskt IT-företagande och de möjligheter detta innebär.

Parma den 21 maj 2001





Carl Bildt









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]