|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v 22/ 2001
28/5/2001
Vänner,
Om valrörelser i Europa, debatten inför det brittiska valet, euron och de europeiska och amerikanska ekonomiernas utveckling, politiska scenförändringar i USA, internationella förvecklingar med allvarliga konsekvenser i Makedonien, den kommande NATO-debatten, situationen i Saudiarabien och de kommande Internet-toppmötena i Stockholm.
I de politiska avgörandenas Europa koncentreras nu intresset till debatten inför det brittiska valet på torsdag nästa vecka.
Det innebär inte att det inte händer annat också. I Italien kommer regeringsbildning att inledas mot slutet av denna vecka, i Irland pågår kampanjen inför den folkomröstning man har om Nice-fördraget samma dag som det brittiska valet, i Bulgarien pågår debatten inför valet den 17 juni och i Albanien har man officiellt dragit igång kampanjen inför valet den 24 juni.
Ändå är det Storbritannien som står i fokus.
Det beror nu inte på att det föreligger någon stor osäkerhet om valets huvudresultat. När slutstriden närmar sig har mycket lite förändrats i en situation där Labour har ett övertag på närmare 20 procentenheter över den konservativa huvudkonkurrenten. Det är en ledning som är unik icke bara i brittiska utan också i europeiska valrörelser.
De konservativa startade valrörelsen med offensiv i skattefrågan, och tvingade Labour till viss reträtt. För första gången på mycket länge lovar de konservativa inga generella sänkningar av inkomstskatten, utan koncentrerar sig på selektiva sänkningar inte minst för företagande samtidigt som man hårt kritiserar Labour för dess politik med ”smygskatter” under de senaste åren.
Labour ville inte diskutera skatter, utan för dem handlar valet om att diskutera satsningar på inte minst skola och sjukvård. I viss mening är även detta en defensiv debatt för dem. Det allmänna intrycket är att man inte levt upp till vad man lovade för fyra år sedan, utan att problemen inte minst inom vården har blivit värre snarare än bättre.
Nu föreslås ökade offentliga satsningar, men eftersom de konservativa lovar att leverera samma nivå på satsningarna förefaller det som om den av Labour efterlängtade konfrontationen på detta område till stora delar uteblir. Ingen vågar eller vill diskutera mer genomgripande lösningar när det gäller det brittiska sjukvårdssystemet.
Nu är det kring de europeiska frågorna debatten koncentreras. Den konservative ledaren Hague har, enligt uppgift mot många av sina rådgivare, beslutat att slutskedet skall domineras av en upptrappad kampanj för att ”rädda pundet” och för ett starkt nationalistiskt ifrågasättande av Tony Blairs Europapolitik på det ena området efter det andra.
Och det är sannerligen inget fel på den retoriska glöden i attacken. I fredags förklarade Hague att en anslutning till euron de facto skull hota den brittiska demokratin. Med tanke på att det återstår mer än tio dygn till valet finns det all anledning att bekymrat undra vart den fortsatta upptrappningen kommer att leda honom. Efter att mer eller mindre ha avskaffat demokratin i 12 av EU:s medlemsländer förefaller det inte vara så mycket som återstår.
Ser man på opinionsmätningarna är det ca 60 % av britterna som säger att de skulle rösta nej till euron i en folkomröstning, men detta leder inte till att de finner de konservativa i deras nationella retorik trovärdiga. De euroskeptiska britterna avser till betydande del att rösta Labour, och över 50 % av dem tror dessutom att Storbritannien kommer att ansluta sig till euron under den kommande mandatperioden.
Paradoxalt? Möjligen på ytan, men i grunden inte. De till synes motstridiga uppgifterna från opinionsinstituten kan tydas som att man känner betydande skepsis inför den upptrappade nationalistiska retoriken kring euron, alls ännu icke är övertygade fullt ut om fördelarna med att gå med, men mycket väl ser att man skulle kunna bli det under de kommande åren.
Så medan William Hague går upp i falsett, kan Tony Blair med visst lugn säga att han visst tror att det går att vinna en folkomröstning i frågan. Och på grundval av fem tämligen vagt formulerade ekonomiska kriterier kommer han inom de kommande två att ta ställning till en folkomröstning i frågan. Före sommaren 2003 skulle därmed ett brittiskt ställningstagande i frågan därmed kunna komma. Och det har självfallet sin betydelse också från svensk utgångspunkt.
Just nu förändras åter bilden av de europeiska ekonomierna på ett sätt som återspeglas i en som är påtagligt svag i förhållande till dollarn. I veckan som gick redovisades svaga kvartalssiffror för den tyska ekonomin – upp 0,4 % - och i ljuset av förväntningarna än svagare siffror för den franska ekonomin – upp 0,5 %. Prognoserna på tillväxt i euroområdet justeras ned mot ca 2 % för året i dess helhet.
Allting här i världen är som bekant relativt, och i mångt och mycket handlar det om den relativa utvecklingen av den amerikanska och av euroekonomin. I början av året var det konventionell vishet att Europa skulle växa snabbare än USA, och att euron skulle förstärkas i förhållande till dollarn, men nu har förväntningarna uppenbarligen förändrats.
Nu ser vi hur miljarder euro varje dag sänds av investerare till andra sidan Atlanten för att där växlas till dollar och investeras på olika sätt. Och de som i enlighet med det sönderfestade och feltänkta miljöpartiet på dess egenartade kongress i dagarna tror att allt detta bara är spekulation av griniga kapitalister har anledning att betänka att det till mycket stor del handlar om att blivande pensionärs pengar skall placeras på det sätt som ger de bästa och de tryggaste pensionerna i framtiden.
Det är till mycket stor del detta som nu leder till att euron är svagare än dollarn. Men om euron försvagats av dessa skäl finns det anledning att notera att den svenska kronan försvagats också mot euron. Sedan årsskiftet har kronan tappat mellan två och tre procent mot euron. Och skälen är i grunden desamma – flödena av pengar går mer ut ur än in till landet.
Många faktorer mer än bara den senaste statistiken har bidragit till den förändrade bilden av euroekonomin. Att EU-toppmötet i Stockholm i mars var en besvikelse har förvisso bidragit. Men till detta kommer att de annalkande valen nästa år i både Frankrike och Tyskland nu leder till att bägge dessa regeringar snarast bromsar reformtakten. I Sverige finns ingen takt att bromsa. Och när det nu med svagare euro och dyrare olja finns en viss risk för inflation minskar också påtagligt möjligheten för att den Europeiska Centralbanken driver aggressiv politik med sänkta räntor för att efter amerikanskt mönster hålla ekonomin uppe.
Med detta är inte sagt att allt är frid och fröjd på andra sidan Atlanten. Alls icke. Ekonomin fortsätter tydligt nedåt. Men som jag skrivit om tidigare finns det nu tydligare förväntningar om en vändning uppåt längre fram. Och på de finansiella marknaderna syns detta mycket tydligt.
Från början av april och till slutet av förra veckan har Nasdaq-börsen stigit med inte mindre än 44 %, och mer breda Dow Jones-index med 21 % från sin lägsta nivå i år. Om detta är den berömda vändpunkten eller inte kan ingen veta. Det finns en tendens hos marknader att studsa ett tag på botten innan de vänder. Men medan man tidigare såg glaset som halvt tomt, ser man det nu som halvt fullt. And it does make a difference.
Den stora nyheten från andra sidan Atlanten är annars den som republikan valde senator James Jeffords sidbyte, och det maktskifte i ledningen av senaten och alla dess utskott som detta leder till. Sidbyten som detta är någonting mer associerade med italiensk än med amerikansk politik, men är dock inte alldeles unika, utan har med större eller mindre konsekvenser inträffat sju gånger tidigare under efterkrigstiden.
För Bush är detta utan tvekan ett bakslag som kan leda till problem. Senaten har att godkänna viktigare utnämningar, och den redan plågsamt långsamma processen kan nu komma att bli än mer långsamt. I dag är det bara 11 % av de utnämningar som Bush-administrationen gjort som hunnit godkännas av senaten. På många viktiga positioner i Washington kommer stolarna att fortsätta att stå tomma ett bra tag framöver med de konsekvenser detta för med sig.
Att den demokratiska senatorn Joseph Biden nu tar över efter synnerligen konservative Jesse Helms som ordförande i viktiga Senate Foreign Relations Committee finns det knappast anledning att beklaga. En och annan kant i politiken kanske kommer att bli lite mjukare.
Men med det sätt som amerikansk politik fungerar på är det dock inte säkert att konsekvenserna behöver bli så stora. I helgen firade Bush samtidigt triumf genom att efter bara fyra månader få igenom den absoluta huvuddelen av det sitt stora skattesänkningsprogram. För ett år sedan var det så gott som ingen trodde på detta, och inte heller vid skiftet för fyra månader sedan verkade chanserna så goda. Men nu är den största skattesänkningen i USA sedan 1984 förd till beslut på rekordtid.
När Bush-administrationen trädde till var dess mycket tydliga prioritet att få igenom dels skattesänkningen och dels den nya skolpolitiken. Jag minns hur man tvekade om det skulle vara möjligt för Bush att ge sig ut på längre eskapader till Europa i ett läge där det fortfarande var oklart hur det skulle gå med skattesänkningen.
Nu är de bekymren bortblåsta. Efter bara fyra månader kunde en koalition för sänkta skatter byggas och en kompromiss mellan representanthus och hamras fram. I de avgörande voteringarna röstade representanthuset för med 240 röster mot 154 och senaten för med rösterna 58 mot 33.
Jag nämner siffrorna därför att de ger lite relief åt bedömningen av konsekvenserna av majoritetsskiftet i senaten. För skattesänkningen som den nu konstruerats röstade i representanthuset 28 och i senaten 12 demokrater. Senator Jeffords tillhörde dem som röstade för.
Och vad gäller den nya skolpolitiken förväntas den nu gå igenom med ett mycket brett stöd över partigränserna. Så även om man i Vita Huset har anledning att vara bekymrad över sidbytet i senaten känner man stark tillfredsställelse över att så snabbt ha kommit så långt med så avgörande delar av sin politik. Och man konstaterar att det sätt man uppnått majoriteter i dessa frågor är det sätt man måste fortsätta att arbeta med andra frågor på.
Nu förskjuts sannolikt delar av agendan från inrikes- till utrikespolitiken. Med skattepolitiken i hamn, skolpolitiken säkrad och de ekonomiska utsikterna måhända mindre katastrofala blir det möjligt.
Mellersta Östern tränger sig nu på allt mer. Det upptrappade våldet har nu fått ett momentum som gör att farorna blir allt större. Den s k Mitchell-rapportens rekommendation om total vapenvila i förening med ett stopp för utbyggnaden av de judiska bosättningarna på ockuperat område är en nödvändig startpunkt för en process som skulle kunna leda till en nedtrappning. Men det kommer inte att vara möjligt utan ett starkare amerikanskt engagemang och en starkare också europeisk röst.
Och så finns ju alltid Balkan.
På Balkan innebar veckan som gick både positivt och negativt. I södra Serbien fullbordades den process av nedtrappning av konflikten i och kring den s k säkerhetszonen kring Kosovo som jag skrev mycket om i början på året i samband med de ansträngningar vi gjorde från FN:s sida att få EU och NATO att engagera sig starkt för att förhindra en detonation.
Så skedde också, om än det blev med NATO snarare än EU i förarsätet. Under ledning av NATO: s generalsekreterares specielle utsände Peter Feith har det förhandlats och lirkats och pressats, och i förra veckan avskaffades säkerhetszonen i dess helhet, de albanska rebellerna lade ner vapen och arbetet inleddes på allvar med en integration av olika albaner i olika serbiska strukturer i området. Det var en tydlig framgång för NATO och för den nya regimen i Belgrad.
Men bara kilometer längre söderut pågår strider kring byarna nordväst om Kumanovo i Makedonien. Den politiska och humanitära situationen blir bara värre och värre. En redan skör stat drivs allt närmare stupet.
Och här innebar förra veckan ett rejält internationellt självmål. Medan FN, EU och NATO entydigt sagt att de väpnade extremisterna inte hade någon lats i den politiska processen, utan att den skall föras mellan de demokratiska albanska och slaviska partierna i landet, visade det sig att den amerikanske ambassadören Frowick, som var där på uppdrag av den europeiska samarbetsorganisationen OSCE, bedrev privatdiplomati och uppmanat de albanska partierna att sätta sig ner med rebellerna och skriva ett gemensamt dokument med dessa.
Det var en bomb direkt under den makedonska statsledningen, och den detonerade med full och förödande kraft. President Trajkovski utvisade de facto ambassadören Frowick ur landet, premiärminister Georgijevski kallade det hela en ”krigsförklaring” och såväl EU som NATO och Washington skyndade sig ut med uttalanden som i sak innebar ett kraftigt avståndstagande från Frowick och hans olycksaliga papper.
Men skadan är redan skedd hur långt bort man nu än sänder denna Frowick. Och man borde ha kunnat förutse det hela.
Jag reste allvarliga frågetecken för vart det hela skulle kunna leda redan när han hastigt och lustigt och utan koordination med någon skickades till Skopje. Medan vi på samordningsmöte i Bryssel mellan FN, EU, NATO och OSCE kom överens om att det var EU som hade den politiska ledningen i arbetet i Makedonien, och det med all rätt, var det uppenbart att det här fanns en risk för någonting som skulle gå egna vägar och därmed de facto sabotera för både EU och FN och NATO.
Är det en gyllene regel som borde gälla i situationer som denna så är det att det internationella samfundet måste tala med en tydlig röst. Olika budskap ger förvirring som förstör och förvrider och som garanterar misslyckande. I södra Serbien lyckades koordinationen och det blev en framgång. I Makedonien misslyckades den, ansträngningarna saboterades och landet och regionen står därmed i en mycket allvarlig situation.
Jag har svårt att dölja min vrede över det som hänt, och min sorg över dess konsekvenser. Tusentals människor flyr nu nya strider, förtroendet mellan partierna i Skopje är mycket lågt, misstankarna om vad olika aktörer egentligen håller på med allt vildsintare och svårigheterna att nå framåt med fredsarbetet än större.
Nu flyger den ständigt flackande Solana åter till Skopje för att se vilka bitar det finns att tillfälligt plocka ihop igen. Viktigt som detta hoppande är räcker det inte i en situation som denna. Skall EU tas på allvar måste man på ett helt annat sätt än hitintills ta kommandot över situationen, visa tydlig vilja och visa att man är beredd att med alla de medel som står till förfogande också genomdriva denna. Jag har sedan månader tillbaka föreslagit att EU skulle placera en permanent högnivårepresentant i Skopje för att åstadkomma detta, och än är det inte för sent.
Det svenska ordförandeskapet i EU har varit aktivt och i allt väsentligt bra i dessa frågor. Men det behövs betydligt mer. Sverige får inte gå till historien som landet som i EU presiderade över ett nytt krig på Balkan.
Nu inleds vårsäsongen av politiska toppmöten, och Balkan kommer åter att stå på agendan. I morgon och på onsdag möts NATO:s utrikesministrar i Budapest för att diskutera både detta och det viktiga ställningstagande om den kommande NATO-utvidgningen som kommer att växa fram under resten av detta år och resulterade i beslut på NATO-toppmötet i Prag nästa höst. Medan EU:s utvidgningsförhandlingar inte kommer att föras till avgörande förrän under det danska ordförandeskapet under andra halvåret 2002 kommer frågan om NATO:s utvidgning att komma upp till avgörande betydligt tidigare.
I slutet av nästa vecka möts NATO: s försvarsministrar så till sitt vårmöte i Bryssel, och det blir också den mer konkreta förberedelse till det extra toppmöte i NATO den 14 juli som inleder president Bushs Europaresa. Den kommer dessutom att föra honom till EU-toppmötet i Göteborg, till bilaterala besök i Polen och Spanien och till toppmöte med president Putin i Slovenien. Och kulmen på säsongen av politiska högnivåmöten nås sedan med G8-toppmötet i Genua i Italien i juli.
Själv är jag nu åter från möten i Italien och arbete i Genevé. Men innan det blir dags för en längre period i Stockholm blir det under veckan kort besök i Göteborg, sammanträde i Frankfurt och ett anförande i Riyadh i Saudiarabien.
Oljeriket på den arabiska halvön har länge varit ett mycket slutet och statiskt land. För det har det funnits själ. Huset Saud är värnare av de två moskéerna i Mecka och Medina, och under tio dygn av Hajj varje år tar man emot ca två miljoner pilgrimer. Och till detta kommer självfallet oljan. Det saudiska oljebolaget Saudi Aramco producerar ensamt mer olja än Exxon Mobile, Shell och BP Amoco tillsammans. Man har inte bara ca 10 % av dagens oljeproduktion, utan sitter dessutom på ca en fjärdedel av världens i dag kända oljereserver.
Stabilitet för intressenter från Washington över Tel Aviv till Tokyo har varit en synnerligen viktig fråga. Att landet saknar fri press, vilket förvisso inte kan anses tillfredsställande vad gäller mänskliga rättigheter, och har en styresform som är minst sagt annorlunda talas det ytterligt sällan om. Nyligen fördubblas listan på det antalet websajter som enligt de saudiska myndigheterna är förbjudna att besöka.
Men även Saudiarabien förändras. Det går inte längre att bara simma i dollar från hålen i marken. Staten är häftigt skuldsatt efter 17 år av underskott, och med ca 60 % av landets befolkning på ca 20 miljoner individer under 21 år gamla är det ett akut behov av att skapa ca 800 000 nya arbetsplatser under de närmaste åren.
Detta kommer inte heller på den arabiska halvön att vara möjligt utan en öppnare ekonomi och en öppnare inställning till omvärlden. Och det är detta som nu diskuteras. Utländska investeringar välkomnas i ökad utsträckning, och landet strävar efter att ansluta sig till den viktiga världshandelsorganisationen WTO. De krav på förändring som detta kommer att medföra i Saudiarabien kommer inte att vara mindre än de krav på förändringar denna process kommer att medföra i Kina.
Och i förlängningen av detta ligger förr eller senare också ett steg för steg öppnare samhälle. Slutna samhällen är i grunden instabila – öppna samhällen kan förena förändring och stabilitet.
Men efter Saudi blir det Stockholm för en tid framåt. Från och med lördag blir Stockholm global Internet-huvudstad.
Först sammanträder här styrelsen för ICANN – den organisation som ansvarar för det som är Internet. Dess styrelse består av 19 personer, men när man har sitt öppna sammanträde på Älvsjö-mässan kommer det att vara en månghundraskara av observatörer från företag och regeringar liksom enskilda engagerade individer som följer varje skälvning i den komplicerade beslutsprocessen.
Och samtidigt sammanträder i Stockholm den särskilda kommitté som i höst skall lämna förslag i den känsliga och viktiga frågan om hur ICANN: s styrelse i framtiden skall utses, och därmed om en betydande del av de globala självregleringar som är en förutsättning för den explosiva framväxten av Internet. På tisdag nästa vecka kommer vi att ha ett öppet möte för att diskutera dessa frågor med alla som är intresserade.
Det sker samtidigt som mötet med ICANN-styrelsen avlöses av det årliga världsmöte med The Internet Society. Det är till Stockholms som världens ledande tänkare om och intressenter i Internet styr kosan från och med den kommande helgen.
Kanske kommer beslut och diskussioner här på sikt att få större global betydelse än det för ögonblicket i planeringen lite tomma kommande EU-toppmötet i Göteborg.
Stockholm den 28 maj 2001
Carl Bildt
PS. Mer om ICANN-mötet i Stockholm finns på http://www.icann.org . Programmet för mötet med The Internet Society finns på http://www.isoc.org/inet2001/final.shtml . Och om At Large Study Committee finns på http://www.atlargestudy.org .
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
