Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v24/2001
5/6/2001

Vänner,

Om besök i Saudiarabien med det landets speciella utmaningar, fredsförutsättningar i Sudan efter helgens möte i Nairobi, längre om dessa dagars Internet-toppmöten i Stockholm och en del av frågorna där, kort om valen i Storbritannien och Iran, folkomröstningen i Irland och cigarettkrig i Montenegro.

Efter att ha upplevt 45 graders värme i Riyadh förra veckan känns den begynnande svenska sommaren lite i svalaste laget. Och det hundratals Internet-experter från världens olika delar som möts i Stockholm dessa dagar huttrat lätt och muttrar försiktigt om de möjliga fördelar som klimatförändringar över tiden kan få.

Men mitt snabba besök i Saudiarabien var fascinerande. Jag har inte varit där sedan början av 1990-talet då jag som svensk statsminister besökte kung Fahd i hans påtagligt storslagna palatskomplex nere i kuststaden Jeddah vid Röda Havet.

Jag minns hur jag då reflekterade över detta lands och denna regims möjligheter att överleva. Det är förvisso ingen demokrati, men det gör heller inte anspråk på att vara där, utan avvisar tvärt alla sådana tankar. Makten i landet ligger i händerna på huset Saud, och detta ser som sin främsta uppgift att värna och vårda de två heliga moskéerna i Mecka och Medina. Att man dessutom sitter på en fjärdedel av världens kända oljetillgångar är i detta sammanhang mindre centralt.

Landet har länge varit slutet. Religionspolisens kontroll är stundtals påtaglig. Kvinnor saknar rätt att arbeta. Den islamska lagen tillämpas strikt. Mycket stora delar av arbetet i landet utförs av invandrade från Pakistan och Bangladesh. Ekonomin är till stora delar statsstyrd och monopoliserad.

Men detta kommer inte att vara möjligt att upprätthålla för evigt. Och mitt snabbesök i Riyadh handlade också om just detta. Man vill öppna upp, och man vill ha in utländska investeringar i större omfattning.

En av regeringens prinsar av huset Saud var mycket uppriktigt när han beskrev landets situation. Kriget i Afghanistan och revolutionen i Iran hade komplicerat det mesta, menade han. I det förra hade Saudiarabien uppmanats att ta ledningen när det gällde att se detta som ett heligt muslimskt krig mot de ryska inkräktarna, och detta hade krävt en religiös mobilisering som sedan kommit att ställa till betydande problem. Och när Iran svängde från ett land som moderniserade och öppnade upp till en fundamentalistisk utmanare i den islamska världen blev det också nödvändigt för huset Saud att slå till bromsarna och strikt värna ortodoxin inför de utmaningar som man annars fruktade skulle komma.

Men allt detta hade, sade han, lett till att man förlorat mark i globaliseringen och liberaliseringen under 1980- och 1990-talet. Andra hade förmått bättre, och den saudiska ekonomin hade inte riktigt kunnat hänga med. Att bara lita på olja kommer i längden inte att vara möjligt.

Men nu var man bestämd på att detta skulle förändras. I Iran pågick en försiktig öppning, och det hot som tidigare fanns därifrån finns knappast längre. Presidentvalet på fredag i denna vecka skulle bli viktigt. I Irak satt visserligen Saddam Hussein, men det var snarare den rätt inskränkta västliga politiken mot Irak än regimen i Bagdad som man såg som det stora problemet. I Kuwait hade reformsträvanden kört i sanden alldeles.

Och det var också detta som var konferensens syfte. Att mobilisera internationellt finansiellt intresse för att investera i Saudiarabien när nu liberalisering och privatisering och konkurrens satts även på dess dagordning, och när behovet av nya jobb framstod som allt mer och mer akut.

På dagordningen står också medlemskap i WTO. Men detta ställer krav som man har svårt att hantera, och man hävdar intensivt att Saudiarabien är ett mycket speciellt fall, dock medveten om att de flesta länder på ett eller annat sätt känner sig speciella. Men förhandlingarna rör sig framåt.

Det är ingen tvekan om att internationalisering som denna leder till att också tidigare slutna samhällen öppnar upp. När det mitt under diskussionen om investeringsförutsättningarna, WTO-förhandlingarna och trögheten i privatiseringarna plötsligt ställdes frågan när man mer rejält skulle börja ta upp frågan om kvinnans ställning i landet så var det faktiskt en saudisk affärsman som gjorde det.

Prinsen försökte säga att det nu inte var ämnet för dagens diskussion, men frågeställaren insisterade på att sakerna faktiskt hänge ihop, och därefter återkom just denna fråga gång efter gång i dagens diskussioner. Jag mindes mina reflektioner i Jeddah nästan ett decennium tidigare. Denna diskussion hade inte varit möjlig då. Vilka diskussioner kommer att vara möjliga om ytterligare några år?

Och förändring är en nödvändighet om man skall klara utmaningarna. Från Agadir till Abu Dhabi tickar en demografisk bomb i arabvärlden. Under de kommande ca 15 åren kommer befolkningen i detta område att öka från ca 300 till ca 400 miljoner människor. I Saudiarabien räknar man med att befolkningen kommer att öka med ca 60 %. Den ekonomiska liberaliseringen är en nödvändighet för att ge den ekonomiska tillväxt som kan ge de jobb utan vilka stabiliteten mycket väl kan komma att hotas.

Just nu flyter dollarna friskt in till Saudiarabien. Även försiktiga prognosmakare justerar försiktigt upp sina prognoser för oljepriset under de kommande åren. En av dem sade på frågan om kommande stora fält i Kazakstan eller på andra håll att dessa var en förutsättning för att inte produktionen utanför OPEC skulle gå ner i än snabbare takt.

Det stora frågetecknet förblir Irak. Där finns betydande reserver. Just nu förklarar Bagdad att man stoppar leveranser pga. oklarheter om FN-sanktionernas fortsättning. Det handlar om leveranser som är ca en fjärdedels av Saudiarabiens. Och samtidigt sammanträder OPEC på nytt för att diskutera situationen.

Saudiarabien har som granne på andra sidan Röda Havet omdiskuterade och konfliktfyllda Sudan. På flygplatsen i Riyadh är det kaos i incheckningen för flygplanen till Khartoum.

Jo, man tycker sig se ett visst hopp om att parterna i konflikten skall kunna förmås att diskutera fred. Fredstrycket har ökat påtagligt under de senaste månaderna, men än är det långt ifrån säkert att detta kommer att vara tillräckligt.

I Nairobi i Kenya har under helgen ledare från regionen träffats för första gången sedan 1997 för att diskutera ett slut på striderna i Sudan. För första gången fanns såväl Sudans president Omar el-Beshir som rebelledaren John Garang på plats.

I bakgrunden ligger det nya fredstrycket från Washington. Men också i regionen sker det rörelser som går i rätt riktning. Rapporter talar om att Khartoum har upphört med stöder för rebellerna i norra Uganda, och att Uganda ty följande nu håller på att dra ner på stödet för rebellerna i södra Sudan. Khartoum har återetablerat fulla diplomatiska förbindelser med både Uganda och Egypten.

Oljan finns förvisso också i bakgrunden. Det heter i debatten ofta att oljan driver kriget. Det är en sanning med betydande modifikation, eftersom kriget har rötter långt längre tillbaka än utvinningen av oljan. Men nu heter det att oljan också driver freden. Washington Post skrev i fredags, att ”foreign companies are finding more oil reserves in Sudan, and diplomats argue that this wealth can be used as a bargaining tool to end the war.”

Det tror som bekant jag också. Men mötet i Nairobi kom lite för tidigt. Förutsättningarna behövde utvecklas. Fredstrycket behövde bli starkare.

Strävan var att få till stånd ett eldupphör. Både USA och EU tryckte på för ett ovillkorligt sådant. Men det lyckades inte. Regimen var beredd att gå med, men rebellerna var det inte. Och själv har jag svårt att se att det ännu finns förutsättningarna för att gå direkt från ett eldupphör till den förhandling med internationell närvaro som måste till. Och utan den övergången riskerar ett eldupphör snabbt att rinna ut i sanden.

Men mötet innebar dock ett steg framåt. Samtal om ett eldupphör kommer att fortsätta. En högnivårepresentant för Washington kommer att utses. Vi kommer att höra mer om detta. Jag skulle önska att EU kunde visa ett större engagemang för en möjlig fredsprocess i detta Afrikas största land.

Från dessa problem är steget långt inte bara klimatmässigt till dessa dagars diskussioner i Stockholm om framtidens Internet och styrelseformerna för det.

Jag har berört dessa frågor i tidigare brev, men låt mig denna gång vara lite utförligare eftersom det är frågor som ytterligt sällan förekommer i den mer allmänna debatten. Icke desto mindre är de viktiga - Internet är världens viktigaste infrastruktur, och makten över Internet är ingen pyttefråga.

Internet började som ett akademiskt och amerikanskt protokoll för datorkommunikation. Och länge sköttes det av en liten grupp tekniskt hängivna individer i olika länder. Centra var i USA, men runt Tekniska Högskolan i Stockholm fanns också några av de globala pionjärerna på området.

Det handlar egentligen om tre olika delar som skall skötas. Det första är det s.k. Internet-protokollet, d v s det språk som datorerna och systemet talar med varandra på. Just nu handlar det om det som kallad Ipv4, d v s den fjärde versionen av Internetprotokollet. Det andra är systemet med s.k. IP-nummer som tilldelas alla de som är anknutna till systemet och som är deras komplicerade adresseringssystem. Och det tredje är det system med sa k domännamn som tillkom under 1980-talet och som ligger ovanpå IP-numren och är betydligt enklare än dessa att komma ihåg och hantera.

Alla dessa delar av Internet utvecklas och förändras ständigt i en process som sedan 1998 organisationen ICANN har det yttersta ansvaret för. Inom ramen för ICANN ryms de olika organisationer och arbetsgrupper som sysslar med att utveckla Internetprotokollet, de som arbetar med nummerfrågorna och den flora som ägnar sig åt den allt mer uppmärksammade frågan om domännamnen.

Den vackra tanken är att man i olika arbetsgrupper i en öppen dialog med alla systemets intressenter tar fram de förslag till nya protokoll, förändrade domännamn eller reformerade nummersystem som kan vara aktuella. Därefter låter ICANN: s styrelse fastställa det man kommit fram till. Det handlar om en global självreglering underifrån som är alldeles, alldeles unik.

Kärnan i systemet är sedan tretton stycken s.k. servrar - datorer för att leda trafik - som finns utplacerade i världen. Elva av dessa finns i USA, en finns i Japan och en finns faktiskt i Stockholm. Men av dessa s k rootservrar är det en som är påtagligt mer jämlik än de andra, nämligen den s k A-servern som står i Virginia i USA. Det är via denna som man ständigt gör de uppdateringar som automatiskt speglas på de övriga tolv servrarna och som i sin tur avgör det globala Internet-systemets funktionalitet.

Tidigare sköttes detta helt och hållet av den amerikanska regeringen. Och fortfarande kräver varje ny instruktion till A-servern ett godkännande av en person som utsetts av det amerikanska handelsdepartementet. Men när man 1998 valde att ”privatisera” hanteringen av Internet, och tillskapa ICANN, sades det samtidigt att också denna yttersta funktion skulle lämnas över från de amerikanska myndigheterna till ICANN. Än har förutsättningarna för att det skall vara möjligt dock inte uppfyllts.

Nu är det sannolikt inte fortsättningen av denna fråga som kommer att dominera diskussionerna i Stockholm, utan i stället de nya s k toppdomänerna, frågan om hur ICANN skall styras och en del nya och betydelsefulla framtidsperspektiv.

Och då behövs det en liten exkurs om vad s k toppdomäner egentligen är för någonting.

Domän betyder hemvist. Domännamnet anger hemvisten på Internet. Och då finns det både de s.k. generiska toppdomänerna - varav .net i t ex www.bildt.net är en - och de nationella domännamnen - varav .se i t ex www.riksdagen.se är ett. Medan de nationella domänerna förväntas vara just nationella och ange nationell hemvist, är de generiska toppdomänerna globala och skall ange olika funktioner.

De toppdomäner som finns i dag är .com, .org, .net, .int, .edu, .gov och .mil. De bägge senare avser inte regeringar eller militära myndigheter i största allmänhet, utan är än så länge reserverade för amerikanska myndigheter och det amerikanska försvaret. Förr eller senare måste detta ändras. De övriga är i princip öppna för världen i dess helhet.

Men länge har det stått klart att det behövs fler toppdomäner. I dag registreras det mer än 20 000 nya domännamn varje dygn runt om i världen, och systemet måste breddas. Men hur detta görs, och vilka som får rätten till de nya domännamnen, är i hög grad både viktigt och kontroversiellt.

I november beslutade ICANN efter mycket fram och tillbaka att släppa fram sju nya toppdomäner - .biz, .pro, .info, .name, .aero, .museum, .och .coop. Konkurrensen var stenhård mot bakgrund inte minst av att domännamn numera är identiteter i den globala nya ekonomin, och att de längre fram kommer att betyda ännu mycket mer.

Men därmed är allt inte över. Det skall skrivas kontrakt med de företag som får rätten att distribuera och förvalta dessa nya toppdomäner, och det är ingalunda okontroversiellt. Toppdomänen .name kommer nu sannolikt att hamna hos ett litet företag i London, med sina rötter i Norge, och har goda möjligheter att bli ett av världens ledande domännamn med möjligheter att utvecklas till identitet också i telefoner och en rad andra tillämpningar framöver.

ICANN:s styrelse består av 19 personer. Men till dess möte i Stockholm hade under helgen kommit ca 600 personer för att följa alla diskussioner och alla beslut. Regeringar, företag, internationella organisationer och andra intressenter finns alla på plats. Även detaljer i styret av världens viktigaste infrastruktur är viktiga.

Hur ICANN:s styrelse skall utses är självfallet en inte alldeles ointressant fråga, och det är i det sammanhanget om jag kommer in i bilden. Som det ser ut i dag skall nio av ledamöterna utses av de tre mer tekniska underorganisationerna för domännamn, protokoll och nummer, medan nio skall utses på något annat sätt och den verkställande direktören läggas till detta. Men någon slutgiltig lösning har man aldrig kommit fram till, utan debattens vågar har gått synnerligen höga under åren.

Det enda som tydlig enighet finns om är att saken inte skall överlåtas till regeringar i form av en ny internationell mellanstatlig organisation. Det finns i Internet-världen en mycket stark tradition av både självständighet och strävan efter självregleringar. Och denna finns det, enligt min mening, all anledning att slå vakt om.

Hårdrar man saken finns det två mer renodlade möjligheter att lösa saken. Den ena är att införa någon typ av global Internet-demokrati – en email-adress- en röst. Den andra är att helt enkelt sätta upp ett system som renodlar det mer tekniska självregleringssystem som dominerat Internet sedan dess barndom. Lite skulle det kunna jämföras med hur medeltidens skråsystem fastställde regler för hur olika delar av det ekonomiska livet skulle vara organiserat.

Hur som helst är det kring denna fråga som den kommitté som jag leder skall lägga fram förslag i höst. Vi har suttit i HiQ: s lokaler högst upp i första hötorgsskrapan i Stockholm och fortsatt våra diskussioner, och efter en mer offentlig diskussion ute på mässan i Älvsjö i dag och en likaledes offentlig diskussion på INET-konferensen i morgon kommer vi att fortsätta diskussioner först i San Fransisco och sedan i Montevideo innan det är dags att lägga fram ett preliminärt förslag tidigt i höst och ett slutgiltigt i Los Angeles senare i höst.

Men så mycket kan sägas att det inte kommer att bli vare sig det ena eller den andra ytterligheten. Jag skall försöka få uppslutning bakom ett system som de flesta kan acceptera och som dessutom, även om det inte kommer att vara för evigt, har förutsättningar att ligga fast åtminstone en viss tid framöver.

Som tredje stor frågeställning i Stockholm, om än mera på den s k INET-konferensen, är den fortsatta utvecklingen av Internet.

Som ersättare till IPv4 finns redan IPv6 - den sjätte versionen av Internetprotokollet - i princip klart. Och det kommer att vara en nödvändighet att gå över till det mot mitten av detta decennium bl a därför att det ger möjligheten till många gånger fler adresser i systemet och har en rad andra fördelar. Jag tror att övergången till IPv6 är en fråga där Europa har all anledning att ligga på framkant med alla de fördelar detta kommer att föra med sig.

En fascinerande utveckling som också kommer att diskuteras är den sammansmältning av Internet- och telefonisystemen som kommer att ske. Rättare är förmodligen att säga att det förra tar över det senare, och att vi kommer att ha en identitet som sedan gäller oavsett vilken form av kommunikation det handlar om.

Och detta är revolutionerande. Mot mitten av decenniet kommer det med all sannolikhet att finnas mellan två och tre miljarder IP-adresser, och jag tror att vi inom ett decennium kommer att ha fler IP-adresser än vad vi kommer att ha människor på jorden.

Jag tror också att vi snart kommer att ha en situation där varje nyfött barn, som ju i dag som skyldighet får ett personnummer, som rättighet kommer att få en Internet-adress. Och denna kommer sedan att bli den identitet som gäller i en mycket lång rad andra sammanhang. I den nya IP-världen kan vi hoppa över både person- och telefonnummer.

ICANN-ordföranden Vint Cerf tycker nu inte att det räcker med detta. Han och andra av systemets pionjärer är nu engagerade i arbetet att skapa ett interplanetärt Internet för rymdkommunikation. Jag kan inte saken i detalj, men Vints entusiasm är det i alla fall inte att ta fel på. Också den saken kommer att diskuteras i Stockholm.

Det blev en hel del teknik och en hel del detaljer, men i dessa ligger både ekonomisk dynamik och politisk dynamit, stundtals t o m av den högre skolan. Och jag tror att det är viktigt att det finns ett lite bredare engagemang för och insyn i dessa frågor. Jag försöker att dra mitt strå även till denna stack.

För den som vill sätta sig in lite mer, och kanske få delar av detta mer översiktligt förklarat, finns det en bra rapport som tagits fram av tyska Bertelsmann-stiftelsen, och som finns på www.democratic-internet.de/pages/english/main.html tillsammans med annat material. Och den som är mer intresserad av den offentliga diskussion vi kommer att ha i morgon om det globala styret av morgondagens Internet hittar det på http://www.isoc.org/isoc/media/releases/042001pr.shtml .

Men politiken i övrigt fortsätter även den.

Det är valdag i Storbritannien på torsdag. Nu satsar de konservativa på att varna för att Labour vinner för mycket. Mitt tips är att Labour vinner, men med mindre marginal än vad opinionsundersökningarna visat hitintills. För de konservativa blir det katastrof, och det på rätt goda grunder.

Samma dag är det folkomröstning på Irland om Nice-fördraget. Just nu är det största problemet att bristande mobilisering kan riskera överraskningar. Skulle det inte bli ett ja här finns det en risk för att utvidgningsprocessen kommer att försenas icke oväsentligt. Avgörandet är viktigt.

Dagen efter är det presidentval i Iran. Reformkrafterna kommer med all sannolikhet att vinna, men frågan om de klarar av att driva en reformagenda mot det reformfientliga klerikala styret är minst lika osäker i dag som tidigare.

Runt om i Europa fortsätter den europeiska framtidsdebatten. I förra veckan var det Frankrikes premiärminister Jospin som gav sitt bidrag. Han talade om ett EU som skall bli en federation av nationalstaten, men glömde som många andra att konstatera att så faktiskt redan är fallet. När Göran Persson och Anna Lindh säger att de inte vill vara med om någonting som verkar vara federation förefaller det som om de inte läst vad Sverige redan har anslutit sig till. Och det är i längden alltid dumt att inte säga som det är.

På Balkan fortsätter striderna i Makedonien. Trots ihärdiga försök av EU består skadeverkningarna av det kolossala klanteri jag skrev om förra veckan.

I Montenegro har därtill utbrutit ett litet småkrig mellan de mäktiga cigarettsmugglarnas olika intressenter. I olika publikationer kommer olika mer eller mindre pikanta anklagelser om vilka som har sina fingrar i denna söta syltburk, och i vackra Budva talade automatkarbinerna sitt språk häromkvällen.

Själv är jag i Stockholm större delen av veckan med de olika Internet-mötena. På fredag är det dock Bryssel för olika samtal, bl a har NATO bett mig att briefa försvarsministrarna i NATO och i olika samarbetsländer om hur situationen på Balkan utvecklas.

Som vanligt får jag försöka en balansgång mellan diplomatiska nödvändigheter och brutala uppriktigheter. Men mitt rykte för de senare är dock bättre etablerat än mitt rykte för de förra.

Stockholm den 5 juni 2001





Carl Bildt

PS. Det är ett elände med den svenska kronan. Att den förlorat stort i förhållande till dollarn är en sak. Att den förlorar tydligt i förhållande till euron är allvarligt. Att den under året förlorat nästan 30 % i förhållande till den polska zlotyn ger tyngd åt tragedin. Litar man inte på Bosse Ringholm?









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]