|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v25/2001
12/6/2001
Vänner,
Just nu har USA: s president George Bush anlänt till Madrid i Spanien för den första anhalten i det Europabesök som kommer att dominera mycket av uppmärksamheten denna vecka. I morgon onsdag åker han vidare till Bryssel för toppmöte med NATO-länderna, därifrån torsdag till Göteborg för toppmötet med EU, därifrån fredag till Polen för besök och linjetal om Europapolitiken och därifrån lördag till Ljubljana i Slovenien för toppmöte med president Putin och sedan, senare samma kväll, åter hem till Washington.
Mycket kommer att stå på dagordningen för de olika samtalen i Madrid, Bryssel, Göteborg, Warszawa och Ljubljana. Situationen i Mellersta Östern är inne i ett kritiskt skede. Frågan om den globala klimatförändringen och vad som kan göras diskuteras intensivt. Säkert kommer också de amerikanska planerna på ett missilförsvar att finnas med i samtalen.
Men det jag hoppas att man i allt detta också kommer att diskutera är den alarmerande utvecklingen av situationen i Makedonien. Vi måste inse att situationen successivt försämrats, att den hitintills förda politiken inte varit tillräcklig och att vi nu måste vara beredda att pröva nya lösningar för att rädda det som fortfarande räddas kan.
I torsdags och fredags i förra veckan var jag i Bryssel för möten med NATO-ledningen och föredragning för försvarsministrarna i det s.k. Euro-Atlantic Partnership Council om situationen på Balkan. Såväl USA:s som Rysslands försvarsministrar var – för ovanlighetens skull – närvarande.
Min bedömning där var dyster. För den som är intresserad har jag lagt ut texten till det jag sade på www.bildt.net . Är den tillgänglig för alla försvarsministrar från Kazakstan till Kanade har jag svårt att se att det inte kan vara tillgänglig för andra intresserade också.
Det är EU som haft huvudansvaret för ansträngningarna att förhindra att situationen i Makedonien försämras. Javier Solana har också avlagt en serie av besök där han försökt att hamra fram en serie av olika överenskommelser, bara för att kunna konstatera att situationen vi varje nytt besök varit värre än situationen vid det närmast föregående besöket. Den valda strategin har helt enkelt visat sig otillräcklig.
Detta är farligt för Makedonien, farligt för regionen och farligt inte minst för EU självt. Det var den begynnande gemensamma europeiska utrikespolitiken som i början av 1990-talet försökte sig på uppgiften att förhindra krig i det som då fortfarande var Jugoslavien. Detta misslyckades som bekant. Nu är det andra gången gillt, och ett fortsatt misslyckande skulle vara farligt inte minst för EU självt.
Jag har mycket svårt att se att det längre finns något alternativ som inte innebär en betydande internationell militär närvaro i Makedonien. I praktiken handlar detta om NATO. Först då finns det möjlighet att tydligt möta den successiva framflyttning av positioner som sker från de albanska rebellernas sida, och först då finns det en reell möjlighet till de genuint radikala politiska överenskommelser om landets och regionens framtida struktur som kommer att vara nödvändiga.
Sedan jag var i Bryssel i fredags, och Javier Solana avlade ytterligare ett besök i Skopje, har situationen dramatiskt förvärrats i och med att den albanska rebellrörelsen tagit kontrollen över byn Aracinovo i Skopjes förorter. Den är ett väl etablerat och känt tillhåll för allsköns ljusskygg verksamhet, och i den meningen är det som nu hänt kanske inte sensationellt. Men den för den väpnade motsättningen direkt in i Skopjes omedelbara närhet, och den ger rebellerna en direkt möjlighet att hota såväl Skopjes internationella flygplats som landets enda oljeraffinaderi. Och ty följande hör vi hur rebellerna nu trappat upp sina politiska och militära krav.
Regeringen i Skopje befinner sig i en mycket utsatt situation. Skall man våga att militärt ta sig an situationen också i Aracinovo? Eller skall man låta rebellerna konsolidera där med allt som detta riskerar att leda till? Och det dilemma som är regeringens i Skopjes är i grunden också det internationella samfundets.
På gott och på ont har vi nu bakom oss mer än ett decenniums erfarenhet av konflikthantering i denna del av Europa. Jag har skrivit tidigare om den alldeles avgörande betydelse av ett samlat internationellt budskap som vi borde ha lärt oss, men där utvecklingen kring Makedonien under den senaste månaden inte varit bra. Men lika viktig är lärdomen att politiska insatser ofta kräver en konkret militär förmåga för att tas på riktigt allvar.
Som många andra som haft att brottas med Balkans bekymmer under det senaste decenniet har jag funderat över vad som kunde ha gjorts i början av 1990-talet för att om möjligt förhindra den katastrof som kom att följa. Och jag har skrivit om hur också jag tror att en vilja till begränsade men kraftfulla internationella militära insatser mot serbiska stridskrafter vid Vukovar och vid Dubrovnik hade kunnat skapa en situation där aggressionen stoppats och förutsättningar skapats för en realistisk och balanserad politisk lösning.
Då handlade det om statsstödd serbisk nationalism. Nu är situationen en annan. Nu handlar det om en extrem albansk nationalism som hotar stabiliteten i den sköraste av regionens stater. Men jag tror att det vi borde ha lärt oss av läxan från början av 1990-talet gäller också för den situation som vi är konfronterade med ett decennium senare.
Från FN: s sida ser vi nu hur flyktingsituationen blir allt värre. I förra veckan fanns det ca 40 000 flyktingar och fördrivna efter de senaste tre månadernas olika strider i Makedonien. Sedan dess handlar det sannolikt om ytterligare ca 20 000 människor som på ett eller annat sätt har tvingats att fly. Och nu är det till Kosovo och till Serbien som strömmarna av människor som inte känner säkerhet går.
Detta måste stå på dagordningen denna vecka i både Bryssel och Göteborg. Inser vi inte att politiken hitintills inte lyckats, och att det nu behövs en ny ansats, finns det en betydande risk för att det svenska EU-ordförandeskapet kommer att gå till historien som det som försummade en möjlighet att stoppa ett nytt krig på Balkan. Det får inte ske.
I Göteborg är det annars frågan om utvidgningen som kommer att dominera. Och det borde finnas goda möjligheter för att nu ge den komplicerade förhandlingsprocessen det politiska stöd som den kräver.
Jag tror att stats- och utrikesministrarna skapat lite problem för sig genom att blåsa upp förväntningar alldeles för högt. De avgörande beslutstidpunkterna i utvidgningsprocessen ligger so och so under 2002, och det finns därmed en viss risk för att även ett bra resultat av det svenska ordförandeskapet kommer att framstå som mediokert i förhållande till de förväntningar som skapats.
En tidsplan för utvidgningsprocessen finns i grunden redan. Den säger att de avgörande frågorna med de avhörande länderna skall kunna vara klara hösten 2002, att EU skall vara redo att ta mot nya medlemmar från 2003, och att nya medlemmar skall ha en möjlighet att delta i valen till Europaparlamentet i juni 2004. Och frågan är om det just nu finns anledning och möjlighet att föra tidtabellen så mycket mer fram än så. Den svenska regeringen skulle gärna vilja, andra är mer återhållsamma, och i slutändan lördag förmiddag i Göteborg kommer det att bli ett vägande med ord som sannolikt inte i grunden kommer att förändra den tidtabell som redan finns.
Därefter går stafettpinnen vidare. Det belgiska ordförandeskapet under det kommande halvåret kommer sannolikt att koncentreras på den inledning till den konstitutionella diskussionen om Europas framtid som planeras för toppmötet i Laeken i december i år. Det därpå följande spanska ordförandeskapet blir viktigt dels därför att mötet i Barcelona i mars måste ta upp den mantel om ekonomiska reformer från Lissabon som Stockholmsmötet inte riktigt klarade av och dels därför att det är nu man måste börja att bita i de verkligt svåra delarna av utvidgningsförhandlingarna.
Och därefter blir det med all sannolikhet under det danska ordförandeskapet under andra halvåret 2002 som förhandlingarna med de viktigare länderna kommer att föras i hamn. Viss logik ligger det i detta. Det var vid toppmötet i Köpenhamn 1993 som man i princip öppnade för utvidgningar till öst- och Centraleuropa, och om de första avtalen om medlemskap för dessa länder i EU kan undertecknas i Köpenhamn nio år senare måste det betecknas som ett synnerligen gott resultat också ur en vidare nordisk synvinkel.
Men för att detta skall vara möjligt måste en rad puzzelbitar hamna på rätt plats. Polen står inför val i september, och såväl Frankrike som Tyskland står inför viktiga val nästa år. Även i Danmark kommer det att vara val innan den danska ordförandeperioden inleds. Allt detta kan komma att påverka skeendet.
Och till detta kommer nu utgången av den irländska folkomröstningen. Mer än två tredjedelar av väljarna stannade hemma, och därmed blev det en kombination av olika missnöjen som kom att leda till att man sade nej till ratificeringen av Nice-avtalet. Andra länder kommer att fortsätta med ratificeringsprocessen, någon omförhandling är inte aktuell, och det återstår att se om det kommer att vara möjligt att med tillägg och undantag av det slag som Danmark fick vid toppmötet i Edinburgh efter det att Maastricht-avtalet fällts i den beramade folkomröstningen i juni 1992 bereda vägen för ett nytt irländskt ställningstagande. Med stor sannolikhet kommer det att dröja till det spanska ordförandeskapet nästa år innan man mer på allvar ser skäl att ta tag i dessa frågor. Men lösas måste de.
Vi kommer att se utvecklingen i EU under de kommande åren växla mellan en tyngdpunkt på de konstitutionella frågorna och utvidgningen.
Efter det danska ordförandeskapet kommer det snabbt att bli de förra som kommer i fokus, med sannolikt koncentration till det italienska ordförandeskapet andra halvåret 2003 och det irländska ditot första halvåret 2004. Kommer vi att få ett andra Rom-fördrag om det europeiska samarbetets framtida utveckling? När vi går till Europaval i juni 2004 måste vi so oder so veta vad som kommer att gälla under de kommande åren.
Och under åren fram till dess måste det också komma ett avgörande i både Storbritannien och Sverige om eurovalutan. De senaste månadernas dramatiska kronförsvagning också mot euron har lett till en ny debatt om de risker som ligger i att ha en skvalpvaluta som den svenska. Och i Storbritannien är det ingen tvekan om att frågan om euron utgör en av de allra mest avgörande utmaningar som premiärminister Blair står inför.
Det brittiska valet gav Tony Blair en fortsatt stark majoritet och en andra mandatperiod. Men även om det konservativa haveriet efter den nynationalistiska satsningen var både väntat och dessvärre också välförtjänt, finns det anledning att notera att det bara var ca var fjärde väljare som gick till valurnorna för att ge Blair-regeringen förnyat förtroende. Det var ett resultat som ingen kunde vara riktigt nöjd med.
Till både Bryssel och Göteborg kommer dock Tony Blair med nya föresatser när det gäller det europeiska samarbetet. Och till både Bryssel och Göteborg kommer också Italiens nya premiärminister Silvio Berlusconi med de nya accenter som han kan komma att medföra. På sina håll har det uttryckts farhågor för att hans regering inte kommer att vara lika framåtsyftande i Europapolitiken som andra regeringar. Det återstår att se, men redan nu är det tydligt att den i alla fall kommer att vara tydligt mer framåtsyftande än vad dagens svenska regering är vad gäller många av de avgörande europeiska framtidsfrågorna.
När Bush kommer till Göteborg kommer med stor sannolikhet de globala miljöfrågorna att dominera. Det s.k. Kyoto-protokollet var i grunden överspelat även innan Bush tog avstånd från det. President Clinton lade aldrig fram det för senaten för ratificering, och några åtgärder för att bromsa ökningen av utsläppen av växthusgaser vidtogs inte. Möjligheterna att klara Kyoto-protokollets krav fanns därmed inte vare sig praktiskt eller politiskt. På denna punkt har Bush rätt.
Men det som det nu måste handla om är att hitta nya former för det som måste bli nya satsningar på nya teknologier och nya ansträngningar till olika typer av utsläppsbegränsningar. En studie av amerikanska National Academy of Science förra veckan pekade förvisso på de osäkerheter som finns i olika bedömningar, men anslöt sig i alla fall i grunden till de bedömningar av FN-panel som ligger till grund för den internationella debatten.
Och innan han i går lämnade Washington lade Bush också fram nya förslag om både forskningssatsningar och teknologiutvecklingar. I Göteborg handlar det om att se om det finns konstruktiva vägar att post Kyoto föra det globala klimatarbetet framåt. Det finns ingen väg tillbaka till Kyoto, men det måste finnas en väg framåt mot någonting som är bredare och bättre. Göteborg måste bli startpunkten på den processen.
Själv sitter jag denna vecka i ett Stockholm där riksdagen kommer att avsluta sitt arbete inför sommaren, där vi samlar ledande nordiska riskkapitalföretag i nya Nordic Venture Network och därifrån det också är möjligt att delta i den internationella dialogen om utvecklingen nere på Balkan. På söndag är det viktigt parlamentsval i Bulgarien, och det har sin betydelse också i ljuset av utvecklingen i Makedonien.
Stockholm den 12 juni 2001
Carl Bildt
PS. Länk finns till amerikanska National Academy of Science studie om klimatfrågorna på www.nap.edu/catalog/10139.html . Och för den som vill följa toppmötet med Bush i Bryssel på onsdag finns www.nato.int , liksom det kommer att finnas möjlighet att följa EU-toppmötet i Göteborg under fredag och lördag på www.eu2001.se/static/se/eusummit/goteborg_1.asp .
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
