Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v26/2001
18/6/2001

Vänner,

Om genombrottet i diskussionen om NATO-utvidgningen, om vänstern och våldet i Göteborg, om resultat och icke-resultat från EU-toppmötet, lite om Balkan och lite om St Andrews.

Utvidgningsprocessen tog ett rejält och mycket viktigt steg framåt under de senaste dagarna. Men då handlar det inte om EU:s utvidgning, där de beslut som fattades i Göteborg snarare bekräftade än lade fast en tidtabell, utan om vad USA:s president Bush hade att säga om NATO:s utvidgning i sitt linjetal i Warszawa i fredags.

Det är nästa höst, vid NATO-toppmötet i Prag, som man skall fatta beslut om nästa omgång av utvidgningen av säkerhetsorganisationen. Och det innebär i praktiken att det kommer att växa fram ett ställningstagande redan mot slutet av detta år, med alla blickar riktade mot Washington och Vita Huset för att se vilken linje man där kommer att besluta sig för.

Under de senaste månaderna har debatten börjat bli livligare också mera offentligt. Efter det att Polen, Tjeckien och Ungern blivit NATO-medlemmar uppfattas det som närmast en självklarhet att också Slovakien och Slovenien kommer att inbjudas att bli det. En blick på kartan visar det naturliga och det viktiga i den utvecklingen. För ett land som Österrike innebär detta f ö att man då blir ”omringat” av NATO med de följder som detta förr eller senare måste få för landets säkerhetspolitiska orientering.

Men stegen utöver detta diskuteras flitigt. Å den ena sidan handlar det om Balkan, och å den andra sidan handlar det om Baltikum. Och det säger sig självt att det är den senare delen av den möjliga utvecklingen som är av störst betydelse för oss svenskar.

I Berlin och London är inställningen till Estlands, Lettlands och Litauens ambitioner att bli medlemmar av NATO avvisande eller skeptisk. Men sannolikheten för att man skulle säga nej i ett läge där Washington beslutar sig för att säga ja är trots detta mycket begränsad. Man accepterar allmänt att detta är en fråga där USA har ett mycket stort inflytande eftersom kärnan i NATO ju är den säkerhetsgaranti som landet, efter godkännande med två tredjedels majoritet av senaten, ställer ut för olika europeiska länder.

Besöket i Warszawa var på många sätt höjdpunkten i Bushs europeiska resa. Här firades inte bara de nära relationerna mellan Polen och USA, utan också den speciella roll landet kommit att spela under det senaste halvseklet.

Det var när Polen på nytt skulle delas mellan Hitler och Stalin som det andra världskriget bröt ut, och det var när Stalin vägrade att släppa makten över Polen som det kalla kriget bröt ut. Även om det var murens fall i Berlin i november 1989 som markerade slutet på delningens era i Europa, så var det varvsarbetaren Walesa vid Lenin-varvet i Gdansk som höjde den frihetsfana som kom det sovjetiska imperiet att rasa. Och detta Polen är nu en framgångsrik reformekonomi – plus 50 % på ett decennium! – som dessutom nu är full medlem i NATO.

Därför var det inte onaturligt att det var inför studenterna vid Warszawas universitet som Bush valde att hålla sitt europeiska linjetal. Och detta kom också till betydande del att handla om den betydelse som NATO och dess utvidgningsprocess hade för säkerheten och friheten i Europa i dess helhet.

Nyckelformuleringen i talet lät så här:

“All of Europe's new democracies, from the Baltic to the Black Sea and all that lie between, should have the same chance for security and freedom -- and the same chance to join the institutions of Europe -- as Europe's old democracies have. I believe in NATO membership for all of Europe's democracies that seek it and are ready to share the responsibilities that NATO brings.”

Mycket av diskussionen om de baltiska ländernas möjligheter till medlemskap i NATO har handlat om hur mycket hänsyn som man skall ta till den negativa ryska inställningen till att dessa forna sovjetrepubliker blir en del av den atlantiska säkerhetsgemenskapen. Men i Bushs tal fanns inte en antydan om att denna faktor skulle spela någon roll i det amerikanska beslutsfattandet. Här talas det om ”alla” Europas demokratier som så vill som medlemmar i NATO under förutsättning att de klarar av att bära det ansvar som ett sådant medlemskap innebär.

Det är svårt att läsa detta på annat sätt än att diskussionerna i och kring Vita Huset rör sig i riktning mot ett utvidgningsbeslut vid NATO-mötet i Prag nästa höst som också omfattar Estland, Lettland och Litauen. Att det mötets värd – Tjeckiens president Vaclav Havel – i starka moraliska formuleringar uttalat sig för samma sak förstärker snarast den bilden.

Jag tillhör dem som tycker att det skulle vara en välkommen utveckling. Inte ens Ryssland har ett intresse av att ha grannländer som, av historiska eller mer samtida skäl, känner sig genuint osäkra. Och för Sverige skulle detta innebära en dramatiskt förbättrad säkerhetspolitisk situation att leva vid en Östersjö där huvuddelen av strandstaterna är medlemmar av NATO-alliansen.

Försöker vi att blicka framåt, kan man se hur utvecklingen kan komma att accelerera under de närmaste åren. I början av hösten 2002 träffas NATO i Prag och kan då ge klartecken till den utvidgning av NATO som nu har förutsättningar att omfatta även Estland, Lettland och Litauen. Och några månader senare kommer vid EU-toppmötet i Köpenhamn, om det går som tänkt, en rad centraleuropeiska och baltiska länder att högtidligt underteckna sina avtal om medlemskap i EU.

En förhandling om medlemskap i NATO är avsevärt mindre komplicerad än en förhandling om medlemskap i EU, men tar dock viss tid. Och i bägge fallen tillkommer att avtalen om medlemskap skall ratificeras av samtliga parlament i samtliga de berörda staterna, där ratificeringen av NATO-medlemskap i den amerikanska senaten med två tredjedels majoritet är den viktigaste enskilda stationen. Den samlade ratifikationsprocessen tar i allmänhet minst ett år.

Men lägger man ihop allt detta förefaller det i dag sannolikt att Estland, Lettland och Litauen fr.o.m. 2005 kommer att vara medlemmar av såväl EU som NATO. Då kommer Riga och Tallinn och Vilnius att sitta vid fler europeiska rådsbord än vad Stockholm kommer att göra.

Signalen från Warszawa kan inte undgå att påverka diskussionen om Finlands och Sveriges säkerhetspolitiska framtidskurs. Det kommer i det långa loppet inte att upplevas som rimligt att vi skall frånsäga oss den möjlighet till faktiskt inflytande som ett medlemskap i NATO innebär i en situation där den gamla neutralitetssträvan saknar varje form av möjlig relevans för vår säkerhet.

I Finland har diskussionen redan börjat. Och när statsminister Lipponen i helgen tillfrågades om sin reaktion på signalen från Warszawa sade han tydligt att det inte låg i Finlands intresse att det uppstår en gråzon där de baltiska ländernas situation är oklar. Han sade också, att Finland vill vara en del av den europeiska säkerhetspolitiken, ”rent av den nordatlantiska”, och lade sig därmed i en position som innebär en öppning för en ny diskussion.

Men om det var signalen från Warszawa som var den banbrytande den gångna veckan så har det varit signalerna och skeendena från Göteborg som dominerat vår eget debatt.

Namnet Göteborg har nu gått över världen på ett sätt som kommit att svärta ner hela Sverige. Jag och många andra känner en vrede mot de våldsverkare som skapade skandalen.

Men det handlar också om de som tolererar och ursäktar dem. Vänstern kan inte frigöra sig från sitt ansvar för de extremister och våldsverkare som marscherar i deras egna led.

Den har alldeles för lätt för att ständigt anklaga polisen för än det ena och än det andra, men alldeles för svårt för att i ord och handling se till att de som kastar gatsten, angriper poliser, förstör och vandaliserar inte tolereras. Den har alldeles för lätt för att misstänkliggöra rättsstatens försvarare, och alldeles för svårt för att ursäkta dess fiender.

Efter Göteborg har vi all anledning att kräva att vänstern blir långt tydligare i sitt ansvarstagande för rättsstaten och demokratin.

Bara ett exempel: när vänsterpartiets partistyrelse i ett uttalande i helgen med samma ordval tar avstånd från våldsverkarna och från polisen har man vägrat välja sida mellan rättsstatens försvarare och rättsstatens fiender. Det är demokratiskt upprörande.

Nu kommer Göteborg att gå till historien som våldets och upploppens möte. Det är skada. Även om mötet i sak inte var sensationellt, var det dock ett möte som skall värderas för sina resultat och för de diskussioner som fördes.

Det var aldrig upplagt för att bli ett av de stora och betydelsefulla EU-toppmötena. Den ursprungliga ambitionen var att mötet skulle bli ett möte dominerat av de miljöpolitiska ambitionerna. Så blev nu knappast fallet, utan här inskränkte sig det hela till rätt allmänt formulerade ambitioner och nya procedurella krumelurer angående miljöfrågornas plats i det fortsatta arbetet.

Nu var det i stället utvidgningsfrågorna som det svenska ordförandeskapet valde att koncentrerade sina ansträngningar på. Och utan tvekan har det konkreta förhandlingsarbetet med ansökarländerna förts framåt väl av de svenska representanterna under de gångna sex månaderna. Förutom stark politisk vilja har detta möjliggjorts av att vi själva har ganska färska erfarenheter av de förhandlingar vi själva förde om vårt eget medlemskap 1992 – 1994 och den kompetens i dessa frågor som då byggdes upp.

Detta var viktigt nog, men att tala om genombrott om tidtabell för utvidgningen är knappast med sanningen överensstämmande. Göteborg var en väl genomförd kontrollstation som gjorde det möjligt att mycket marginellt tydligare tala om den tidtabell som redan såväl explicit som implicit funnits.

Tidsramar för utvidgningen har funnits många. Principbeslutet fattades vid EU-toppmötet i Köpenhamn 1993 – då vi själva stod mitt uppe i våra egna medlemskapsförhandlingar – och då talades om att det skulle ske så snabbt som möjligt. Sedan fattades beslut i Luxembourg 1997 om att inleda förhandlingar med en grupp av sex länder och därefter i Helsingfors 1999 om att inleda med ytterligare sex länder. Det var också vid mötet i Helsingfors som man lade fast att EU skulle vara redo att ta emot nya medlemmar efter utgången av år 2002.

Ett år senare – vid mötet i Nice för ett halvår sedan – blev man mer konkret. Då hade kommissionen lagt fram ett strategipapper som, utgående från beslutet i Helsingfors, skisserade en konkret förhandlingsplan för 2001 och 2002 som slutade med att de mest avancerade länderna var klara med sina förhandlingar hösten 2002. Och i konklusionerna från Nice-mötet bekräftades detta, och man uttryckte förhoppningen att de första nya medlemmarna skulle kunna delta i valet till Europarlamentet i juni 2004.

Det som skett under det svenska ordförandeskapet är att man hållit sådant tempo i förhandlingarna att det inte ter sig alldeles orealistiskt att tro att det skall gå att gå i mål inom denna tidsram. Därtill kom, och det tror jag var psykologiskt och politiskt viktigt, att mötet i Göteborg talade tydligt om detta och därmed undanröjde de farhågor hos kandidatländerna som väckts av resultatet av den irländska folkomröstningen.

Om det i Nice talades om att man ”hoppades” att de första nya medlemmarna kunde delta i Europavalet 2004 sades det nu i Göteborg att det var ”en målsättning” att de skulle göra det. Intetdera ordvalet är alldeles definitivt till sin innebörd, men den positivt inställde kan möjligen säga att en målsättning är starkare än en förhoppning. Det var i alla fall så de flesta valde att tolka Göteborg, och därmed har tolkningen av förskjutningen av valörer av orden blivit ett politiskt faktum i sig. Bra det.

Något definitivt datum för utvidgningen har inte lagts fast. Det var aldrig en realistisk ambition, och hade dessutom sannolikt varit en felaktig politik. Nu blev Göteborg en bra kontrollstation som något tydligare lade fast ambitionen att klara processen för de mest avancerade länderna inom de tidsramar som skisserades i Helsingfors 1999 och Nice år 2000.

Förvisso inget revolutionerande genombrott, men ett resultat så bra som det fanns faktiska förutsättningar för.

I övrigt var Göteborg ett tydligt tunt möte. Viktiga frågor som man försökte att finna en lösning på under de senaste månaderna fick lämnas olösta ännu en gång. Det gällde bl.a. frågan om lokalisering av nya EU-myndigheter. De som trott på en svensk IT-myndighet har nog anledning att överge det hoppet.

Till de frågor som inte löstes hörde den viktiga frågan om hur EU vid säkerhetspolitiska insatser skall kunna repliera på resurser från NATO. Och den frågan är i praktiken alldeles avgörande för om det skall vara möjligt att få den kapacitet för fredsinsatser som det fattades beslut om vid mötet i Helsingfors operativ.

Här handlar det om den motsättning till Turkiet som jag skrev åtskilligt om i början av året. Intensiva ansträngningar från både Washington och London att lösa upp knuten har inte lyckats. Och nu lämnas denna lika viktiga som besvärliga fråga över till det belgiska ordförandeskapet. Man har ett rätt smalt tidsfönster att lösa den på, ty ju närmare EU kommer avgörande förhandlingar om Cyperns medlemskap, desto mer komplicerad kommer hela den politiska situationen vad gäller EU och östra Medelhavet att bli. Här ligger en riktig kris och pyr.

Så småningom kommer det svenska ordförandeskapet att summeras. Jag har skrivit tidigare att det rent EU-kalendariskt handlade om en mellanperiod utan större strategiska beslut, men att ordförandeskapet skötts väl, om än alltför många frågor förblivit hängande kvar i luften när perioden nu går mot sitt slut.

Stockholmsmötet om ekonomiska reformer blev en halvmesyr gränsande till misslyckande. Göteborgsmötet om miljö blev inte mycket mer än nya procedurer. Viktiga frågor om satellitsatsningar, energiavreglering och säkerhetspolitiska strukturer blev hängande i luften. Men vad gäller den viktiga utvidgningen skötte sig Sverige väl.

För en vecka sedan skrev jag utförligt om situationen i Makedonien. För mig förblir denna fråga avgörande. Det europeiska samarbetet handlar ytterst om freden i vår del av världen, och vi bara får inte misslyckas ännu en gång med att förhindra att Balkan sätts i brand och nya flyktingströmmar präglar den europeiska vardagen.

Makedonien spelade tydligen en underordnad roll. När Göran Persson inledde presskonferensen och länge talade om de stora satsningar man gjort på utrikespolitiken under det svenska ordförandeskapet handlade det om det mesta i världen men inte ett ord om Balkan och inte en stavelse om Makedonien. Det var alldeles säkert ett förbiseende, men dessvärre ett talande sådant.

Dock enades man om att EU nu skall utse en högnivårepresentant i Skopje. Det har jag argumenterat för länge. Menar man allvar med ett politiskt ansvarstagande för att säkra fred duger det inte med snabbesök då och då. Nu gäller det bara att personen ifråga snabbt kommer på plats och får de arbetsförutsättningar han eller hon behöver.

Och det är viktigt. NATO tvekar om man är berett att ta ett konkret ansvar i Makedonien. EU har den politiska ledningen. Vi får inte acceptera ett nytt krig i ett nytt land i Europa.

Men Balkan har också sin politiska dramatik. Parlamentsvalen i Bulgarien gav en ny och inte alldeles lätthanterad situation. Och kommande helg är det parlamentsval också i Albanien.

Förra veckan hemförlovades riksdagen efter en slutdebatt om den ekonomiska politiken. Och den debatten kom ett dygn innan riksbanken såg sig föranlåten att börja att intervenera på valutamarknaderna för att förhindra att den svenska kronan föll för mycket.

Här ligger en dramatik som kan komma att få allt större betydelse när uppmärksamheten nu långsamt skiftar från EU-ordförandeskapets glans under ett halvår till det inrikespolitiska arbetets slit.

Den svenska kronan har aldrig någonsin i modern tid varit så svag som under de senaste veckorna. I Europa är det bara den turkiska valutan som utvecklats sämre efter den finansiella kollapsen där. Och den rekordsvaga kronan medför tydliga risker för inflation.

Det är därför riksbanken intervenerar för att få upp kronan. Om detta kommer att ses som ett tecken på styrka eller svaghet återstår att se. Skulle man inte lyckas häva försvagningen kan man tvingas att börja höja räntan, och att göra det i ett läge där världen i övrigt sänker för att bromsa den neråtgående konjunkturen. Det kan bli riktigt besvärligt för Sverige.

Dilemmat är genuint, och har sina rötter i en bristande tilltro till förnyelsen av den svenska ekonomin.

Regeringens egna siffror visar att Sverige under de kommande åren kommer att ha en lägre tillväxt än den övriga världen, det övriga EU, Euroområdet eller det övriga Norden. Då är det lätt att investeringskapital mer söker sig till andra områden, att valutan skvalpar neråt, och att alla de underliggande svagheterna i en svag ekonomisk politik plötsligt sköljs upp till allmänt beskådande.

Själv styr min färd under veckan till universitetet i St Andrews i Skottland. För ett år sedan fick jag ett s k fellowship där, och nu vill man göra mig till hedersdoktor vid detta ett av Storbritanniens mest ansedda universitet.

För en person som inte lyckades att avsluta sina studier för en fil kand vid Stockholms mindre celebra universitet är det tveklöst en hedersbetygelse av betydande dignitet.

Stockholm den 18 juni 2001



Carl Bildt

PS. Länkar till såväl President Bushs tal i Warszawa som slutsatserna från EU-toppmötet i Göteborg finns på www.bildt.net . Och University of St Andrews finns för den intresserade på www.st-andrews.ac.uk .









Saturday 
26/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]